Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en hållbar strategi för näringspolitisk och regionalpolitisk utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att komplettera de 15 miljömålen med fyra systemvillkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ålägga varje kommun och län att undersöka hur material- och energibalansen ser ut i just deras område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av en ny regionalpolitisk strategi i enlighet med de fyra punkterna i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera de kommuner som upprättar en hållbar strategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fullskalemodeller.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensuppbyggnad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala och lokala kunskapscentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensnätverk kring hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga riktlinjer och ekonomiskt stöd till kommuner och länsorgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att påbörja utvecklingen i full skala med början i Sveriges glesbygdskommuner.
Arbetet för att kretsloppsanpassa nationen visar sig gå alldeles för långsamt. Det är allvarligt inte bara för nationen utan också med hänsyn till den globala utvecklingen. Alla ekonomisk-politiska insatser i landet bör i grunden vila på en långsiktig hållbar strategi som inte bara befrämjar en ekologiskt hållbar utveckling i den egna regionen eller det egna landet utan också resten av världen.
Idag har vi den paradoxala situationen att de regioner och orter som snabbast kan förverkliga regeringens vision om Sverige som den första kretsloppsanpassade nationen för en svår kamp för sin egen överlevnad. Av mångmiljardsatsningen för att ställa om Sverige i hållbar riktning når endast små rännilar utvecklingsprojekt i glesbygden. Tillväxtavtalen lever inte upp till de vackra orden om hållbar utveckling, enligt Nordregio.1 Inga av tillväxtavtalen föreslår några hållbara strategier för en sådan omställning. Av rapporten framgår följande:
Det är besvärande att så få avtal inte definierat vad de menar med ekologiskt hållbar utveckling och att det är svårt att få en samlad bild av vad man faktiskt vill åstadkomma inom detta fält. Den tydliga behovsanalysen saknas i de flesta fall. Kombinationen av att inte veta vad man menar med ekologiskt hållbar utveckling, en dålig behovsanalys och att man inte vet vilka aktörer som deltagit för att bidra med kunskap om ekologiskt hållbar utveckling är inte övertygande helt enkelt...
Det finns mer att vinna ofta bara genom en större precisering av inriktningen på åtgärderna...
Strategiska miljöbedömningar (SMB) eller miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) har inte tillämpats i ett enda fall. De finns varken nämnda eller refererade som en möjlighet i arbetet med tillväxtavtalen.
De 15 nationella miljökvalitetsmål som riksdagen antagit ger en otillräcklig ledning i det miljöpolitiska och näringslivspolitiska arbetet. Debatten, såväl i Sverige som internationellt, präglas i hög grad av ett utsläppsperspektiv där fokus riktas mot de symtom vi ser i form av exempelvis försurning, tilltagande växthuseffekt, ozonskiktsförtunning, övergödning m.m. Även de 15 nationella miljökvalitetsmål som antagits av riksdagen har sitt ursprung i detta perspektiv.
För att kunna tillämpa miljömålen hamnar man i en olycklig gränsdragningsdiskussion. Vad menas med ”frisk luft” eller ”grundvatten av god kvalitet”? Vad betyder uttrycken ”levande sjöar och vattendrag”? Gränsdragningen görs utifrån dagens kända kunskap om miljöproblemen och de ämnen som förorsakar dessa. I takt med att ny forskning upptäcker okända skador och nya miljöfarliga ämnen sänks gränsvärdena successivt, och fler ämnen listas bland dem som samhället bör avveckla.
Ett annat problem med utsläppsperspektivet är att reaktionen alltid kommer efter det att skadan redan skett. Komplexiteten i att härleda sambanden mellan konstaterade miljöproblem och orsakerna till dessa är ofta så stora att det i praktiken blir svårt att avgöra vilket eller vilka utsläpp som ger de mest betydande bidragen till olika typer av miljöproblem. Med såna strategier kan inte motåtgärder sättas in förrän miljöproblemen kunnat påvisas och effekterna blivit allvarliga. Detta är särskilt allvarligt när tiden mellan utsläpp och konstaterad fördröjningseffekt är mycket lång.2 Med sådana fördröjningar kommer miljöarbetet alltid att handla om att återställa och reparera mer än att förebygga skador. Ska man på allvar kunna prata om en ekologiskt hållbar utveckling måste därför arbetet vara av mer förebyggande karaktär.
Miljöorganisationen Det naturliga steget har via en konsensusprocess med framstående svenska forskare låtit utveckla ett koncept där man bland annat identifierar vilka villkor som måste uppfyllas för ekologiskt hållbar utveckling. Dagens 15 miljökvalitetsmål bör kompletteras med fyra systemvillkor för att åstadkomma en sådan utveckling.
Naturen ska inte utsättas för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden.
Naturen ska inte utsättas för systematisk koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion.
Naturen ska inte utsättas för systematisk undanträngning genom överuttag eller manipulation.
Hushållningen med resurser ska vara så effektiv och rättvis att de mänskliga behoven kan tillgodoses överallt.
De allra flesta miljöproblem har sitt ursprung i en kränkning av något eller några av dessa systemvillkor. Med utgångspunkt från ovan nämnda villkor kan varje kommun och varje län bygga upp hållbara strategier. De fyra systemvillkoren tillämpas redan i många svenska företag och kommuner. Sveriges s.k. ekokommuner, idag 59 st, säger sig vilja arbeta i enlighet med denna målsättning.3 Med systemvillkoren som utgångspunkt kan kommuner och aktörer på länsnivå göra sig en bild av hur material- och energiflödena ser ut såväl lokalt som regionalt. Utifrån en sådan undersökning kan de sedan upprätta hållbara näringslivsstrategier.
Med systemvillkoren som utgångspunkt för samhällsplaneringen på den regionala och kommunala nivån går det att fastställa hur material- och energiflöden rör sig. Varje kommun och län bör åläggas att undersöka hur material- och energibalansen ser ut i just deras område. För att åstadkomma en hållbar utveckling krävs fyra åtgärder.
För att sluta kretsloppen måste utsläpps- och avfallsnivåer registreras i hela produktionskedjan. Grundtanken är att all upparbetning och allt omhändertagande av avfall ska ske så lokalt som möjligt. En poäng med att initialt fokusera på avfallet är att företaget kan se en direkt koppling. Det man kan göra på den lokala och regionala nivån är exempelvis att försöka koppla ihop ett företags avfall med en annan verksamhet som kan använda avfallet som råvara i sin produktion. Gotland har arbetat på detta sätt med visionen ”noll-avfall” som slutmål. Det visade sig till exempel att avfallet från det lokala bryggeriet skulle kunna ge underlag för 27 nya verksamheter.
Bl a har ett bageri kommit igång som baserar en stor del av sin råvara på restprodukter från bryggeriet – ekonomi och ekologi. Det som betraktats som en kostnad och ett problem kan göras till en resurs och intäkt.
Från kartläggningen i steg ett kan man se var i produktionskedjan som produkttransporterna till det befintliga lokala näringslivet är för stora, ja, var det är önskvärt att en verksamhet etableras (lokalt eller regionalt) för att minska mängden transporter.
I en vision för ett hållbart samhälle måste ligga att produktionsprocesserna kan förläggas så lokalt som möjligt. Det ska inte vara nödvändigt att exempelvis bär i Norrland vidareförädlas i södra Sverige för att sedan åter transporteras upp till Norrland. Självklart går det inte att i en kommun vara helt självförsörjande. Det är inte heller önskvärt. Viss produktion kräver så pass stora enheter att en enskild kommun är för liten, men man kan på det regionala planet åtminstone sträva efter att så stor del av produktionskedjan som möjligt, inklusive upparbetningen av restprodukterna, sker inom regionen. Det lokala näringslivet måste få den hjälp och utbildning som det kräver att ställa om.
Ett samarbete mellan lokala företag, exempelvis i nätverksform eller i företagscentrum, är att rekommendera för att processen ska komma igång. Det finns idag ett antal goda exempel på hur detta kan gå till – jämför Hackeforsmodellen från Linköping. Sådant företagssamarbete kan få företag att hjälpa varandra även på andra områden.
Ett sätt att stimulera utvecklingen är att bygga upp ett rikstäckande kompetensnätverk kring hållbar lokal utveckling där viktiga noder blir lokala och regionala kompetenscentrum, ett eller flera i varje län. Kompetensnätverken bör kunna erbjuda det befintliga näringslivet i kommunen lämpliga miljöutbildningar genom att samarbeta med den lokala folkbildningen. Det är viktigt att avsätta pengar till det. Utbyggnaden av miljöentreprenörsutbildningar med särskild inriktning mot praktisk tillämpning och helhetssyn kan ge uppslag till affärsidéer nya affärsidér och på så vis bidra till regionens ekonomiska utveckling. I förlängningen kan ett eller flera av dessa kompetenscentrum bli nationella och internationella förebilder och modeller för hållbar lokal utveckling med betoning på praktisk tillämpning och helhetssyn. Att först stärka kompetensen i landets glesbefolkade delar kan bli en viktig del i politiken för att stärka dessa regioner. Den kunskap som de ackumulerat kan med tiden bli en exportprodukt.
De frågor som kommunen först bör utreda är om det finns lokala eller regionala råvaror i tillräcklig utsträckning för en lokal produktion och om produktionen i övrigt passar in i den lokala näringslivsstrukturen. Kan det lokala näringslivet utvecklas eller behövs det nya företag? Om kommunen bestämmer sig för att locka nya företag till regionen bör det givetvis ske utifrån tanken om en bärkraftig helhetsstrategi för kommunen.
Miljöpartiet föreslår att ovanstående modell används för att upprätta bärkraftiga näringslivsstrategier i kommuner och län. Genomförandestrategin bygger på att staten lägger fram riktlinjer och direktiv till länsstyrelserna och att man sedan stöttar lokala initiativ. För att locka kommunerna att ta initiativ bör vissa fördelar erbjudas. Här kan man tänka sig att ett regional- och glesbygdspolitiskt stödpaket byggs upp där de kommuner som upprättar egna bärkraftiga näringslivsstrategier också får förfoga över en viss mängd statliga medel för att genomföra de åtgärdsprogram som man föreslår. För detta ändamål bör särskilda lokala näringslivsfonder inrättas. Det viktiga är att man kan stimulera de kommuner som i samråd med det lokala näringslivet lyckas utveckla denna typ av program.
Den pågående Agenda 21-processen är visserligen viktig för utvecklingen mot ett hållbarare samhälle, men där saknas konkreta samhälleliga helhetslösningar. Ett annat problem är att de statliga omställningsmedlen i första hand går till fysiska investeringar, exempelvis tekniska ombyggnationsprojekt i förorterna till storstäder. Vi vill att näringspolitikens inriktning ska generera större förändringar än så i samhällsstruktur, ekonomi och livsstil. Omställningen av samhället kräver inte bara tekniska lösningar utan också en förändring av samhällsorganisation, ekonomi, livsstil med mera. Genom att genomföra omställningen i full skala kan vi också se vad hållbarhet är. De stora hållbarhetsproblemen finns i de större städerna. Mindre samhällen, integrerade med naturen och med en mestadels stark sociokulturell struktur och social ekonomi, kan förverkliga denna vision fortare än andra.
Glesbygdens universitet har tagit fram en rad konkreta metoder för att ställa om byar i hållbar riktning, såväl ekologiskt som socialt och ekonomiskt. Sådana fullskalemodeller av hållbara samhällen skulle kunna förverkligas mycket snabbt. Det har redan satsats en del miljarder för att ställa om Sverige, men allt för lite pengar kommer landsbygden till del. Stödet för omställningen mot ett uthålligt samhälle bör ta sin början på landsbygden. Glesbygden skulle nämligen kunna utnyttja detta som en komparativ fördel i konkurrensen gentemot det övriga landet genom att bli attraktivare för företag och boende.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
| [1] | Hilding-Rydevik, Tuija, Ekologiskt hållbar utveckling i de svenska tillväxtavtalen – ex-ante utvärdering,, Nordregio, 1999. |
| [2] | som exempelvis i fallet med freoner och dess effekt på ozonskiktet. |
| [3] | http://www.hellefors.se/eko/sekom/sekom.htm |