Den extremt småföretagsbaserade turistnäringen är en naturlig och viktig del av Folkpartiets näringspolitik. 1998 var branschens storlek 2,8 procent av BNP. Detta är mer än för jord- och skogsbruket samt fisket tillsammans. I vår politik ges särskilt goda tillväxtmöjligheter för just de små och medelstora företagen. Det är där vi tror att de nya jobben kommer att kunna skapas, dvs. inte genom att ge mer och fler bidrag utan genom att undanröja hinder för tillväxt och uppmuntra det egna företagandet i alla dess former. Också av det skälet är turistnäringen intressant. Med en annan beskattningsnivå för tjänsteproduktion tror vi att ett antal nya jobb kommer att kunna skapas.
Folkpartiets turistpolitik utgår ifrån det faktum att en fungerande turistsektor kan ge fler jobb, bättre statliga finanser, ett levande Sverige samt en bättre miljö. Den s.k. ekoturismen är en intressant sektor, som förmodligen passar oss i Sverige särskilt väl med tanke på vad vi som turistmål har att erbjuda i form av orörd natur och andra kultur- och skönhetsupplevelser.
Konkurrensen är ett annat viktigt liberalt ställningstagande. Det är särskilt viktigt att beakta när staten eller kommunen inte bara anger spelreglerna utan också själva deltar i spelet. Detta får i ett antal fall konkurrenssnedvridande effekter och måste därför granskas noga. Privata näringsidkare får i alltför många fall se sig besegrade av statligt eller kommunalt finansierade projekt eller initiativ.
Konkurrensverket har i en utredning föreslagit att regeringen bör överväga att införa särskilda bestämmelser i lag som gör det möjligt att ingripa mot andra slag av konkurrenssnedvridande förfaranden än de som omfattas av konkurrenslagen. Man föreslår också att ändra kommunallagen, så att företag ges bättre möjligheter att få prövat i domstol om det är förenligt med lagen att kommunala aktörer börjar driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader.
Folkpartiet anser principiellt att det offentliga inte annat än i undantagsfall bör bedriva verksamhet i bolagsform men kan ändå ställa sig bakom att dessa förslag ska gälla under den period när den offentliga bolagssektorn krymper samt även för de bolag som ska stanna i offentlig ägo.
All statlig verksamhet skall granskas kontinuerligt. Det är viktigt inte minst ur effektivitetssynpunkt. Rätt använda skattemedel eller valuta för skattepengarna är ett ansvar inför medborgarna och därför ett viktigt inslag i Folkpartiets politik. Därför vill vi nu granska de statliga organ som har till sin uppgift att sköta den offentligt finansierade turistpolitiken. Granskningen skall därför gälla såväl de instanser som handhar de statliga medlen som organisationen i sig.
Folkpartiets politik förespråkar följande åtgärder som skulle vara till stor nytta för turistsektorn.
En sänkt arbetsgivaravgift för tjänstesektorn.
Sänkt inkomstskatt.
Arbete mot illojal offentlig konkurrens.
Tillväxtkonto som gör det möjligt att skjuta upp bolagsskatten i fem år om man återinvesterar vinsten i det egna företaget.
1 Sammanfattning 8
2 Innehållsförteckning 10
3 Förslag till riksdagsbeslut 11
4 Inledning 11
5 Världsturismen 13
6 Turismen i Sverige 14
7 Den svenska turistnäringen 17
8 Konkurrenssnedvridningen inom turistnäringen 20
9 Marknadsföring 21
10 Turistpolitikens mål 21
11 Aspekter på regional- och sysselsättningspolitiska turistsatsningar 22
12 Ett nytt turistpolitiskt mål 22
13 Överväganden 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utvärdera verksamheten i Turistdelegationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att granska verksamheten i Sveriges Rese- och Turistråd AB.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att undersöka om effektivitetsvinster kan uppnås, dels genom en sammanslagning av Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd, dels genom att överföra Turistrådets informationsverksamhet till Utrikesdepartementet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att bedöma om statens mål för turismen är rimligt i förhållande till anslagna medel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet att ersätta de strategiska riktlinjerna i Turistdelegationens handlingsprogram med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turistnäringens konkurrensförhållanden i relation till offentlig näringsverksamhet.
Svenskarnas resor i Sverige har sedan 1989 minskat med 39 procent samtidigt som utlandsresorna ökat med 13 procent. Under samma tid har antalet övernattningar i bostaden under fritiden ökat med åtta dagar per år.
Förändringen är starkt inkomstrelaterad. Hushåll med inkomster över 350 000 kr per år har ökat sitt resande med 109 procent – framförallt till utlandet – medan hushåll med lägre inkomster minskat sitt resande med 60 procent. Utbrändhet och den explosiva ökningen av stressrelaterade sjukdomar är fenomen som uppmärksammas alltmer. Det finns starka skäl att tro att den politik som framkallat förändringarna i resandet kommit att förvärra människornas psykosociala situation. 60 år efter den stora semesterreformen är semestern på väg att åter bli ett klassmärke.
Det inrikes resandet har minskat med 77 miljoner övernattningar sedan 1989, och denna snabba nedgång för turismen hotar också existensen för tusentals små service- och handelsföretag på landsbygden. Dessa utgör en oundgänglig del av turismens infrastruktur och därmed även för exporten av turisttjänster. Med färre företag blir det färre som försörjer sig och fler blir arbetslösa.
Sverige förlorar kontinuerligt marknadsandelar i den expansiva världsturismen. Detta utgör en betydande belastning för bytesbalansen och medför att näringen inte förmår bidra till ökad sysselsättning annat än marginellt.
Orsakerna ligger i de generella förutsättningar som råder för tjänstesektorn och skillnaden i villkor mellan varu- respektive tjänsteproduktion.
Detta har givit näringen ett kostnadsläge som ligger 21 procent över genomsnittet för EU och upp till 67 procent över EU:s ledande turistländer. Detta har berövat den svenska turistnäringen stora delar av dess internationella konkurrenskraft. De ändringar i konsumtionsmönstren som prisnivån framkallar medför dessutom stor risk för negativ miljöpåverkan.
Riktade stöd, selektiva åtgärder, offentlig näringsverksamhet och bidrag till enskilda företag snedvrider konkurrensen inom turistnäringen. De statligt finansierade organens verksamhet är alltid diskuterbara, bl.a. i konkurrenshänseende, och bör granskas. Statens turismfrämjande verksamhet och politiska mål bör utvärderas.
I motionen föreslås att frågan om huruvida verksamheten i Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd AB bedrivits i enlighet med riksdagens beslut bör granskas och utvärderas av Riksdagens revisorer, som också bör undersöka om effektivitetsvinster kan uppnås genom sammanslagning eller överföring av Turistrådets verksamhet till staten, t.ex. utrikesförvaltningen.
Turistdelegationens handlingsprogram bör utmönstras som grund för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen och ersättas med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion genom att statens politik ges en ny inriktning i syfte att pressa ned prisnivån inom tjänstesektorn.
Världsturismen betecknas av World Tourism Organization (WTO) som världens största näring och en av de snabbast växande. Sysselsättningen inom den väntas öka från 212 miljoner jobb 1995 till 338 miljoner 2005. Verksamheten svarar för ca 10 procent av världens samlade BNP. Mätt i löpande priser har exportintäkterna från turism fördubblats under det senaste decenniet och uppgick 1999 till 455 miljarder USD, av vilket Europa svarar för 52,7 procent. Tillväxten har varit 72 procent mellan 1990 och 1999, motsvarande 6,2 procent per år.
Sveriges andel av världsturismen uppgår till 0,9 procent. Tillväxten har för Sveriges del, trots högkonjunkturen, varit knappt hälften av genomsnittet; 34 procent för de senaste tio åren, motsvarande 3,3 procent per år. Samtliga Europas högskatteländer har tappat marknad under 1990-talet.
Orsaken till detta är de sjunkande relativpriserna för flygbiljetter. Den biljett som kostade en månadslön 1970 kostar idag knappt en veckolön. Detta har gjort att konkurrensen vidgats från att omfatta vårt närområde till att bli global. Sverige har därmed kommit att konkurrera om turister med en rad avlägsna länder med väsentligt lägre kostnadsläge, bland annat i Sydostasien. Av detta följer att kostnaderna för resa till och vistelse i ett land inte kan vara högre än motsvarande kostnader för resa till och vistelse i ett annat land, med mindre än att det första landet är berett att avstå från turism.
I exemplet Sydostasien innebär detta att en vistelse i Sverige inte kan vara mer än ca 4 000 kronor dyrare än en vistelse i t.ex. Thailand om man vill bibehålla Sveriges konkurrenskraft. Skillnaden motsvarar priset för en biljett med charterflyg. Överträffas denna nivå kommer turisterna att välja det mest prisvärda alternativet.
Den svenska turistnäringens huvudsakliga roll är inte att producera rekreation till hushållen, utan att vara underleverantör till andra sektorer i ekonomin, framförallt exportindustrin. Dessa sektorer är inte lika priskänsliga som hushållen och efterfrågar tjänster med högre förädlingsvärde, vilket resulterar i hög intäkt per turist. I turistländerna är förhållandet det omvända.
Enligt den svenska turistdatabasen (TDB) gjorde svenskarna förra året 204 miljoner övernattningar utanför bostaden, varav 83 miljoner utomlands och resterande 122 miljoner inrikes. Det inrikes resandet har minskat med 77 miljoner övernattningar, 39 procent, sedan 1989 – det år då mätningarna påbörjades. Siffrorna för januari t.o.m. juli 2001 visar på fortsatt nedgång. (Tabell 1)
Tabell 1: Inrikes resor
|
Logiform |
Milj övernattningar |
Förändring |
||
|
1989 |
2000 |
|||
|
Släkt och vänner |
71,3 |
47,2 |
-24,1 |
-34% |
|
Eget fritidshus |
42,8 |
23,1 |
-19,7 |
-46% |
|
Hyrstugor, alla typer |
20,1 |
13,7 |
-6,4 |
-32% |
|
Camping, all utom stugor |
16,8 |
9,8 |
-7,0 |
-42% |
|
Hotell och kursgårdar |
10,4 |
8,2 |
-2,1 |
-21% |
|
Vandrarhem, logement |
3,9 |
2,9 |
-1,0 |
-25% |
|
Fritidsbåt |
3,7 |
1,4 |
-2,3 |
-62% |
|
Övriga boendeformer |
3,8 |
1,6 |
-2,1 |
-57% |
|
Summa fritidsresor |
172,7 |
108,0 |
-64,7 |
-37% |
|
Arbetsresor |
25,8 |
13,7 |
-12,1 |
-53% |
|
Summa inrikes resor |
198,5 |
121,8 |
-74,6 |
-39% |
Källa: TDB, Turistdatabasen
För utländska turister är statistiken ofullständig, men det kan röra sig om totalt cirka 20 miljoner övernattningar, av vilka 8,7 miljoner redovisas av SCB inom ramen för inkvarteringsstatistiken, som omfattar boende i hotell, stugbyar, vandrarhem och på campingplatser. Denna uppvisar en ökning för dessa boendeformer med totalt 14 procent för tioårsperioden 1989 t.o.m. 2000, eller i genomsnitt 1,2 procent per år.
Ytterligare 10,7 miljoner utländska övernattningar i andra boendeformer uppmättes 1989/90 i en undersökning som genomfördes av dåvarande Stiftelsen Sveriges Turistråd. I detta ingår bl.a. hyrda stugor samt boende hos släkt och vänner. Siffrorna är mycket osäkra på grund av bristfälligt underlag. Undersökningen upprepades 1994 av Styrelsen för Sverigebilden efter det att kronans värde under vintern 1992/93 sjunkit med 20–30 procent mot dollarn och större europeiska valutor. Vid detta tillfälle uppmättes en volym på 18 miljoner övernattningar. Senare uppgifter saknas om utvecklingen av turismen till Sverige från andra länder. Osäkerheten i den utländska turismen till Sverige omfattar alltså mer än hälften av den uppskattade totalvolymen. (Tabell 2)
Tabell 2: Utländska turister
|
Miljoner övernattningar |
1989 |
2000 |
Förändring |
|
|
SCB inkvarteringsstatistik |
7,6 |
8,7 |
+1,1 |
+14% |
|
Sveriges Turistråd 1990 |
10,7 |
Okänt |
|
|
|
Summa utlänningar |
18,3 |
Okänt |
|
|
Källa: SCB, Nutek 1996:11
Totalt bedöms turismen i Sverige omfatta omkring 137 miljoner övernattningar, av vilka svenskarna står för 86 procent. Utöver dessa övernattningsresor hör ytterligare 39 miljoner dagsresor till turismen, 25 på fritiden och 14 i samband med arbete. Även dessa har minskat mycket kraftigt under 90-talet. Dessutom förekommer ett omfattande utländskt inresande över dagen, dels i samband med gränshandel, dels med övernattning ombord på färjor.
Av tabell 3 framgår att endast en fjärdedel av turismen omfattas av inkvarteringsstatistiken från SCB. Denna del brukar något oegentligt kallas för ”kommersiella boendeformer”, men det bör noteras att flera av boendeformerna i tabell 1 också är kommersiella i den meningen att de tillhandahålls antingen yrkesmässigt eller i varje fall mot betalning. Den stigande volym som redovisas för hotell i inkvarteringsstatistiken utgörs till omkring 80 procent av konjunkturbetingade resor i arbetet. Motsättningen mellan denna siffra och uppgiften om sjunkande hotellboende för svenskarnas inrikes fritidsresor är därför skenbar.
Tabell 3: Inkvarteringsstatistiken
|
Miljoner övernattningar |
1989 |
2000 |
Förändring |
|
|
Hotell *) |
17,0 |
21,3 |
+4,3 |
+25% |
|
Stugbyar |
3,7 |
3,5 |
-0,2 |
-5% |
|
Vandrarhem |
1,1 |
1,1 |
-0,0 |
-3% |
|
Camping |
14,4 |
14,0 |
-0,4 |
+3% |
|
Summa *) |
´36,2 |
39,9 |
+3,7 |
+10% |
|
-varav svenskar |
28,6 |
31,2 |
+2,8 |
+9% |
|
-varav utlänningar |
7,6 |
8,7 |
+1,1 |
+14% |
Källa: SCB
* Inkl 1 miljon övernattningar på kursgårdar fr.o.m. 1994
Statistiken ur TDB uppvisar även stora inkomstrelaterade skillnader i hushållens resekonsumtion. Hushåll med inkomster över 350 000 kr per år har ökat sitt resande med 109 procent – framförallt till utlandet – medan hushåll med lägre inkomster minskat sitt resande med 60 procent. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar är fenomen som uppmärksammas alltmer, och det finns starka skäl att tro att den politik som framkallat förändringarna i resandet kommit att förvärra människornas psykosociala situation. Svenskarna tillbringade 8 fler nätter av sin fritid i bostaden under 2000 än 1989. 60 år efter den stora semesterreformen är semestern på väg att åter bli ett klassmärke.
Detta minskande inrikes resande krymper kundunderlaget för tusentals små service- och handelsföretag som betjänar turister under resan och på resmålet. Den ekonomiska statistiken är alltför grovmaskig för att kunna fånga upp detta och påverkas dessutom av både affärskonjunkturen och ökat utlandsresande. Eftersläpningarna i rapporteringen är betydande.
Sveriges relativa prisläge är oförmånligt i förhållande till utländska resmål. De tyngsta utgiftsposterna för semester i Sverige ligger 21–32 procent över EU:s genomsnitt.
Utvecklingen understryker prisernas och valutakursernas stora betydelse för svenskarnas konsumtionsmönster och för utlänningars vilja att semestra i Sverige.
Turistnäringen består av drygt 8 000 företag fördelade på flera olika branscher, bl.a. hotell och restaurang, flyg-, tåg- och bussbranscherna, resebyråbranschen m.fl. Utöver dessa traditionella turistbranscher kan mer än 10 000 företag i en rad andra branscher härleda en större eller mindre del av sina intäkter från turism.
Den svenska turistnäringens volym är till över 80 procent beroende av resor som inte är avdragsgilla och till nästan 90 procent av en snabbt krympande hemmamarknad. Utvecklingen har under det senaste decenniet inneburit att Sverige kontinuerligt tappat marknadsandelar inom världsturismen. Eftersom någon motsvarande försämring inte skett av Sveriges roll som exportnation, så måste den slutsatsen dras att nedgången i allt väsentligt ägt rum inom den del av turistnäringen som levererar rekreation till hushåll.
Nationalräkenskapernas turistkonto finns redovisat enligt en äldre metod från 1990 t.o.m. 1996. 1998–1999 skedde en omfattande omläggning av beräkningsmetoden, varvid dock endast åren 1995–1996 räknades om enligt den nya metoden och åren 1997–1998 tillfördes.
Enligt turistkontot skulle turisternas konsumtion exkl. skatter ha uppgått till 76,9 miljarder 1990 och till 107,8 miljarder 1998. Detta skulle innebär en ökning med 41 % i löpande priser och 7 % i fast penningvärde. Antalet årsverken uppges ha uppgått till 132 000 för år 1995 enligt den gamla beräkningsmetoden, men till 97 582 för samma år enligt den nya metoden. Enligt denna metod skulle antalet för 1998 vara 108 710.
De två beräkningsmetoderna producerar alltså inte jämförbara resultat, vilket innebär att ingen möjlighet finns att bedöma den verkliga utvecklingen under 1990-talet. Det bör också noteras att uppgifter för året före skattereformen aldrig tagits fram av Turistdelegationen. Det går därför inte att jämföra det dramatiska volymbortfallet mellan 1989 och 1990 med motsvarande ekonomiska uppgifter.
Kontot omfattar alla resor över 5 mil, vilket innebär att det även innehåller många dagsresor, en del av gränshandeln samt dessutom en stor del av svenskarnas ökande resande till utlandet, vilket väger tungt på grund av transportkostnaderna.
Det bör noteras att nationalräkenskaperna betraktar all svensk luft- och sjöfart samt resebyråverksamhet som tillhörande den svenska turismen oavsett resans mål. Det ökande resandet till utlandet påverkar därför värdena i positiv riktning, medan det minskande resandet inrikes påverkar dem negativt endast i de fall där flyg- eller sjötransport använts. Det senare är mer sällan förekommande, eftersom bilismen helt dominerar det inrikes resandet. Turistkontot påverkas även av förändringar i svenska transportföretags andelar av utländska marknader, vilket gör uppgifterna omöjliga att tolka.
Näringens produktionsvärden uppgick till 90,6 miljarder exkl. skatt under det senast redovisade året (1998), och förädlingsvärdet var samtidigt 46,7 miljarder, vilket motsvarar 2,8 procent av BNP. Detta är mer än för jord- och skogsbruket samt fisket tillsammans. Inom den svenska turistnäringen finns 108 710 helårsverken. Antalet årsverken minskade med 3 procent mellan 1990 och 1996 och ökade med 6,7 procent mellan 1996 och 1998.
I de traditionella turistbranscherna hotell, restaurang, persontransporter, resebyråer, sjöfart och rekreationsverksamhet finns drygt 8 000 företag, vilka 1996 tillsammans svarade för 59 procent av produktionsvärdet och 69 procent av sysselsättningen. Resten fördelar sig på hushållens löpande utgifter för fritidshus, industri (bl.a. driv- och livsmedel), reparationer (bl.a. bilar) samt turismrelaterad varuhandel inklusive gränshandel. I dessa angränsande branscher återfinns ytterligare något tiotusental företag, vilka härleder någon del av sina intäkter från turismen.
Produktiviteten varierar stort mellan turistbranscherna och de övriga branscher som ingår i begreppet turistnäringen. För turistbranscherna var den 293 000 kr i förädlingsvärde per årsverke 1996 och för övriga branscher 556 000 kr. Skillnaden speglar den höga andelen mänskligt arbete i de sysselsättningsintensiva turistbranschernas produktion.
I stort sett hela turistnäringen tillhör tjänstesektorn, av vilken den utgör en åttondel. Den delar i alla väsentliga hänseenden sina generella förutsättningar med denna. De traditionella turistbranscherna är sysselsättningsintensiva och har därför relativt sett låg produktivitet. Detta innebär att de hålls tillbaka av samhällets sedan lång tid etablerade strävan att trygga exportindustrins tillgång på arbetskraft. Denna politik har historiskt varit framgångsrik och verksamt bidragit till ökad produktivitet och därmed ökad välfärd.
De två viktigaste förutsättningarna för turistnäringen är skattesystemets inriktning mot hög beskattning av mänskligt arbete och den internationellt sett mycket höga beskattningen av låginkomsttagare, vilket pressar upp de nominella lönerna och därmed även arbetsgivaravgifternas absoluta storlek. Detta har givit näringen ett mycket högt kostnadsläge i förhållande till utländska konkurrentländer, vilket verkat kraftigt dämpande på efterfrågan såväl från inhemska som utländska hushåll. Dessa har därmed stimulerats till obeskattad egenproduktion snarare än till inköp av beskattade tjänster från professionella producenter, vilket i sin tur haft en negativ inverkan på skattebasernas storlek.
Turistnäringen är småskalig. Hela 80 procent av företagen är s.k. mikroföretag med färre än tio anställda, och av resterande del är praktiskt taget alla småföretag med 10–100 anställda. Näringen påverkas därmed i betydande utsträckning negativt av de storföretagsinriktade regelsystemen.
En ny inriktning av statens politik avseende tjänstesektorn och småföretagandet skulle enligt vår mening förbättra turistnäringens allmänna förutsättningar på ett avgörande sätt och därmed kunna lämna ett betydande bidrag till både ökad sysselsättning och förbättrad bytesbalans.
En illustration till detta finns i boken Företagandets villkor av docent Magnus Henrekson (SNS Förlag 1996), där författaren påpekar att USA 1987/88 hade 7,1 procent av de sysselsatta i hotell- och restaurangbranschen, medan motsvarande siffra för Sverige var 1,9 procent. Redan en fördubbling inom enbart denna bransch skulle därmed kunna innebära 46 000 nya jobb och för hela turistnäringen 110 000.
I boken På resande fot (ETOUR 2001) pekar Henrekson ut den inrikes semestern som en kvinnofälla. Den höga beskattningen av tjänster inom turismen skapar starka incitament till egenproduktion, t.ex. matlagning, städning, bäddning – arbete som i de flesta hushåll utförs av kvinnor. Henrekson konstaterar att detta arbete är tyngre i ett främmande hushåll än vad det är hemma och ställer den rimliga frågan hur mycket rekreation kvinnorna egentligen får under rådande system.
Turistnäringen skiljer sig från t.ex. exportindustrin genom sitt stora beroende av hemmamarknaden, vars utveckling är av avgörande betydelse för företagens fortlevnad. Näringen har karaktären av ett komplext leveranssystem där de enskilda företagen inte alltid, eller ens ofta, är medvetna om vilka övriga företag som betjänar den enskilde konsumenten.
Sveriges nordiska grannländer uppfattas ofta som våra främsta konkurrenter inom turismen, vilket implicerar att Sveriges höga priser egentligen inte skulle spela så stor roll. Detta bygger dock på en felsyn. De av den hårda konkurrensen nedpressade priserna för internationella flygtransporter har gjort att konkurrensen om fritidsresenärerna numera är global. Vårt läge mitt i en högprisregion är därför ett problem snarare än en fördel. Storslagna och väl kommersialiserade naturupplevelser i USA är liksom uråldriga kulturminnen i Sydostasien och Sydeuropa svårare konkurrenter än våra grannländer.
Ogynnsamt är också Sveriges avstånd från Europas befolkningscentrum, vilket driver upp utländska konsumenters kostnader i tid och pengar för resan hit. För att kompensera för detta skulle näringen egentligen behöva ett kostnadsläge något under genomsnittet.
Konkurrensverket har i oktober 1998 till regeringen överlämnat en studie av klagomålsärenden, Konkurrenshinder för småföretag. I denna sätter man bl.a. ljuset på de problem som uppstår när företag tvingas konkurrera med både offentlig näringsverksamhet och sådana andra aktörer som erhåller skattefinansierat offentligt stöd i olika former. Man citerar också en studie från Umeå universitet som visar att myndigheters agerande på konkurrensmarknader kan få så allvarliga konsekvenser för enskilda småföretag att de tvingas upphöra med verksamheten. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning helt oacceptabelt.
Konkurrensverket framför i rapporten sin principiella uppfattning att myndigheter inte bör bedriva verksamhet på väl fungerande konkurrensmarknader och efterlyser en precisering från statsmakternas sida under vilka förutsättningar som sådant skall få ske. Man efterlyser också regler som säkerställer att stöd inte snedvrider konkurrensen, hämmar eller omöjliggör verksamhet i företagen.
De missförhållanden Konkurrensverket påtalat har bärkraft även inom turistnäringen, där ett stort antal kommuner bedriver näringsverksamhet inom ramen för sina turistbyråer, i kommunala stiftelser och i hel- eller delägda bolag. Regelrätta bidrag till privata företag förekommer också, bl.a. inom ramen för den svenska regionalpolitiken och EU:s regionalpolitik. Det är angeläget att kontinuerligt följa utvecklingen just när det gäller eventuella snedvridande effekter av olika regionalpolitiska stöd.
Även annan offentlig näringsverksamhet förekommer inom området, framförallt i form av turistanläggningar av olika slag, bl.a. campingplatser, hotell och restauranger. Syftet är ofta att stödja turismens utveckling genom att förbättra serviceutbudet till besökarna och t.ex. tillhandahålla uthyrningsstugor och paketresearrangemang men kan också vara att skapa en kompletterande finansieringskälla till turistbyråerna. Verksamheten uppmuntras och stöds på olika sätt, även ekonomiskt, av Turistdelegationen och av Sveriges Rese- och Turistråd.
Kommuner har på detta sätt och i strid med kommunallagen i flera fall lyckats uppnå marknadsdominerande ställning. Detta har försvårat nyetableringar och förhindrat uppkomsten av livsdugliga privata verksamheter. Vi delar Konkurrensverkets uppfattning att detta är i högsta grad olämpligt och menar samtidigt att Folkpartiets förslag om konkurrenspoliser och ökade anslag till Konkurrensverket för fler självständiga utredningar bör beaktas i detta sammanhang.
Resegarantilagens tillämpning är ett exempel på konkurrenssnedvridning inom turistnäringen där staten själv är regissören. Enligt lagen, som är baserad på bindande EU-direktiv, skall den som arrangerar en paketresa ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Olika länder har löst detta på olika sätt, men den form som valts i Sverige medför en kraftig snedvridning av konkurrensen till storföretagens fördel och småföretagens nackdel.
Resegarantilagen band 1999 kapital på som mest 2,6 miljarder kronor, vilket medförde kostnader för företagen på totalt ca 62 miljoner kronor. Den svenska finansmarknadens funktionssätt är sådant att kostnaderna för systemet till övervägande delen bestrids av över 1 200 småföretag. Hälften av dessa har kostnader på åtminstone 8 procent av garantibeloppet. Samtidigt har ett 20-tal storföretag kostnader på i genomsnitt 0,5 procent.
De små företagen bedriver vanligtvis verksamhet med låg riskprofil, medan de stora riskerna tas av bl.a. de stora charterarrangörerna. Det säregna förhållandet råder därför att den som tar en grupp turister på en veckolång fjällvandring skärs över samma kam som den som chartrar jumbojets säsongsvis för resor till Thailand och Västindien. Systemet snedvrider på detta sätt konkurrensen mellan små och stora företag, försvårar nyetableringar, gör semestern dyrare än den borde vara och håller tillbaka utvecklingen av bättre semesterprodukter genom att småföretagarna försöker undvika att bli indragna i systemet.
I en forskningsrapport som utgivits av Turistdelegationen uppskattas den totala storleken av turistnäringens marknadsföring till i storleksordningen 3 miljarder kronor årligen. På grund av hemmamarknadens helt dominerande betydelse för näringen utgör kostnaderna för internationell marknadsföring sannolikt inte mycket mer än 350 miljoner kronor av detta. Stiftelsen Sveriges Turistråd beräknade i slutet av 80-talet att näringen då satsade ca 275 miljoner kronor på internationell marknadsföring. Detta förhållande bör hållas i minnet vid bedömningen av bl.a. statens anslag för turistfrämjande åtgärder.
Statens mål för den turistfrämjande verksamheten har varierat över tiden. Under 80-talet var målet att ”utveckla turismen så att den ger största möjliga effekter på ekonomi och sysselsättning – speciellt i glesbygden, bättre bytesbalans samt ökad livskvalitet hos befolkningen genom möjligheter till natur- och kulturupplevelser i Sverige”.
Det dåvarande verkställande organet för politiken – Stiftelsen Sveriges Turistråd – hade svårt att hantera dessa delvis motstridiga ekonomiska målsättningar, arbetsmarknads-, regional-, social- och rekreationspolitiska målsättningar. Målet slopades 1991 och ersattes av ett i huvudsak näringspolitiskt mål för Styrelsen för Sverigebilden, som skapades för ändamålet ”att sprida information om Sverige utomlands och bistå med sådana marknadsföringsinsatser som kommer svenskt näringsliv och särskilt turistbranschen till godo”.
På förslag från regeringen ersatte 1994/95 års riksmöte detta mål i sin tur med ett nytt: ”Sverige skall ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt konkurrenskraftig turistnäring.”
Detta mål kompletterades 1996–1998 tillfälligt med ett sysselsättningspolitiskt mål i samband med ett tilläggsanslag på 90 miljoner kronor till Sveriges Rese- och Turistråd AB ur den s.k. sysselsättningsmiljarden. Under 1998 har regeringen beviljat Turistrådet ett regionalpolitiskt motiverat tilläggsanslag på 11 miljoner kronor som motfinansiering till EU-medel via Småföretagsinitiativet avseende riktade åtgärder för turismen till och i stödområdena. I regeringens förslag till budget för 2001 har 10 miljoner satts av till Turistrådet för insatser som ”skall ha till syfte att stärka turistnäringens utveckling i regionalpolitiskt prioriterade områden”.
I proposition 2001/02:4 föreslår regeringen att totalt 60 miljoner avsätts under perioden 2002–2004 för regionalpolitiskt motiverade insatser.
Motsättningen mellan regionalpolitiskt och sysselsättningpolitiskt motiverade satsningar på turism är värd att uppmärksammas. För att få mätbara sysselsättningseffekter måste antalet kollektivresande, hotellboende och restaurangätande turister öka. Sådana finns i större mängder på fjärrmarknaderna men efterfrågar nästan uteslutande storstädernas utbud av turisttjänster.
För att man skall få regionalpolitiska effekter måste antalet bilburna turister från Sverige och näraliggande europeiska marknader ökas. Sveriges prisläge gör dock att dessa föredrar billigt boende med självhushåll, och detta ger därför inga större sysselsättningseffekter. Denna motsättning kan endast lösas upp genom en omläggning av politiken.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att 1994/95 års mål bör ligga fast. Vi delar inte denna uppfattning. Det speciella målet för turistnäringen ligger i stort sett i sin helhet utanför turistpolitiken. Mål och medel hålls därmed åtskilda, vilket är en mindre lämplig ordning. De statligt finansierade organen på området har heller inga möjligheter att nå det angivna målet oavsett anslagsnivå. Det bör därför omprövas.
Om de turistfrämjande åtgärderna framgent skall anses tillhöra näringspolitiken, bör målet omformuleras så att det kan nås med de medel som anslås inom området. Målet ”staten skall genom generella åtgärder förbättra förutsättningarna för export av svenska turisttjänster” synes oss mer realistiskt, men kräver på sikt en annan anslagsnivå än den som regeringen nu föreslår. Detta rent turistpolitiska mål ligger i sin helhet inom näringspolitiken.
Ett alternativ till detta skulle vara att betrakta informationen om Sverige som turistland som en del av utrikespolitiken och formulera målet: ”Utländska medborgare skall lätt kunna få information om Sverige som turistland.” För detta synsätt kan anföras att statens anslag till verksamheten ligger i nivå med vad som anses vara god ton i det internationella umgänget, d.v.s. att en stat är beredd att besvara frågor om sig själv från medborgare i andra länder som planerar ett besök. Detta implicerar ett mer passivt förhållningssätt till utländska marknader än den offensiva och aktivt uppsökande marknadsföring som i varje fall tankemässigt ofta förknippas med Turistrådets verksamhet.
Ett sådant synsätt skulle logiskt utmynna i att den turistfrämjande verksamheten överförs till utrikesförvaltningen. Detta skulle kunna medföra betydande samordningsfördelar och effektivitetsvinster. Tanken på sådana fördelar har vid flera tillfällen framförts i propositioner och utredningar, och den möjliga storleken av dessa vinster bör därför utredas.
Statens anslag för turismfrämjande åtgärder fördelas på två organ, den statliga myndigheten Turistdelegationen (12 miljoner kronor 1999) och det av staten delägda bolaget Sveriges Rese- och Turistråd AB (68 miljoner kronor 2000). Skäl finns att överväga denna ordning.
Turistdelegationen bildades 1995 på regeringens förslag och har till uppgift att ”verka för att turistnäringens intressen på ett rättmätigt sätt blir beaktade i samhällsplaneringen och i den statliga och kommunala verksamhet som är inriktad på tjänster av betydelse för turismen samt stärka samverkan mellan branschens företag och statliga och kommunala organ. Huvudsyftet skall vara att stärka näringens konkurrenskraft. Särskild vikt bör läggas vid samordningen av turist- och miljöpolitiken och de åtgärder som staten vidtar inom ramen för närings-, arbetsmarknads-, regional-, kultur-, utbildnings- och forskningspolitiken”. (prop. 1995:177)
Myndigheten skall vidare bl.a. verka för att turismens utveckling sker på ett för miljön och naturen hållbart sätt, följa utvecklingen, svara för kunskapsutveckling, ha beställaransvaret för den statliga statistiken inom området, medverka i utvecklingsarbete inom EU och även svara för viss teknik- och metodutveckling samt göra utredningar för att stärka samordningen mellan statliga och kommunala åtgärder och branschens tjänster. Vid bildandet fick man även i uppdrag att ”ta fram ett handlingsprogram för de mest angelägna åtgärderna för turismens utveckling”.
Det handlingsprogram regeringen beställt presenterades 1996 och speglar en stark tro på möjligheterna att genom samverkan samt selektiva och riktade åtgärder snarare än generell politik övervinna de allmänt ogynnsamma förutsättningar som råder för tjänstesektorn och därmed för turistnäringen. Varken dessa förutsättningar eller näringens kostnadsproblem analyserades i programmet och nämndes endast i förbigående i texten. Man har senare utfört en kartläggning av för turismen hindrande regler och bestämmelser i skriften Sundare förnuft. Dessa skrifter har utgjort underlaget för regeringens s.k. framtidsgrupp.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att ”det samlade förslag till åtgärder och nationell strategi för den svenska turistnäringen som den s.k. Framtidsgruppen presenterat på grundval av bl.a. det av Turistdelegationen utarbetade handlingsprogrammet från 1996, bör utgöra en grund för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen” . Vi delar inte denna uppfattning.
Turistrådet är ett marknadsföringsbolag som ägs till 50 % av staten och 50 % av Sveriges Rese- och Turistråds Intressenter AB. Bakom detta senare bolag finns f.n. 200 aktieägare inom såväl den offentliga som privata turistnäringen.
Turistrådet bildades 1995 varvid det kom att överta lokaler, utlandsverksamhet och delar av personalen från det tidigare helt näringslivsägda Swedish Travel and Tourism Council AB, Next Stop Sweden, som i sin tur bildades 1992 och då övertog en del av de anställda, utlandskontoren och vissa andra tillgångar från Stiftelsen Sveriges Turistråd, som lades ned samma år.
Folkpartiet anser att Turistrådets roll bör vara att sprida information om Sverige som turistland, inte att engagera sig i enskilda företags intressen, som skett vid flera tillfällen under årens lopp.
En mängd olika uppgifter indikerar att Turistrådets verksamhet kan ha kommit att resultera i ett betydande inslag av selektivt stöd riktat till de minst behövande företagen och kommunerna. Riksdagens intentioner kan därmed ha kommit att åsidosättas. Var tyngdpunkten legat i de senare årens verksamhet går inte att bedöma på grundval av de redovisningar som lämnats, men sammantaget skapar det som är känt ett intryck av att arbetet kan ha påverkats av ovidkommande faktorer och att detta kan ha sin grund i ägarförhållandet och i regeringens medfinansieringskrav.
Frågan om hur anslagen till Turistrådet verkligen disponerats och hur riksdagens beslut förverkligats bör utredas av Riksdagens revisorer för att utröna dels om staten bör lösa in det näringslivsägda bolagets aktier i Turistrådet, dels om kravet på medfinansiering från näringen bör ersättas med ett förbud mot att sådan tas in i former som gör det möjligt för finansiärerna att påverka verksamhetens inriktning.
Revisorerna bör också bedöma om effektivitetsvinster kan uppnås genom sammanslagning av Turistrådet och Turistdelegationen i former liknande dem som gällde fram till 1991. Statistikförsörjningen, som i varje fall i ekonomisk mening är Turistdelegationens huvuduppgift, innehåller samtidigt viktiga marknadsfakta för både Turistrådet och näringen, och frågan är därför om inte Turistrådet är bättre skickat att hantera denna materia än Turistdelegationen. Detta skulle i så fall förutsätta att staten löser in näringens del av aktierna i Turistrådet. Det är angeläget att även frågan om huruvida en överföring av Turistrådets informationsverksamhet till Utrikesdepartementet skulle kunna skapa ökad effektivitet görs till föremål för en utvärdering i detta sammanhang.
Svenskarnas snabbt minskande inrikes resande inger oro för turistnäringens framtid. Skäl finns att tro att det bakom eftersläpningen i den ekonomiska statistiken och dess mycket grova indelning kan dölja sig en påbörjad söndervittring av viktiga delar av turismens infrastruktur – de tusentals små service- och handelsföretag, särskilt på landsbygden, som gör det möjligt och lustfyllt att resa runt i Sverige i rekreationssyfte. Dessa är nödvändiga för att Sverige skall kunna ta hem exportintäkter från andra hushållsmarknader än från dem som enbart efterfrågar storstädernas utbud.
Näringens kostnadsnivå relativt utlandet har försämrats kontinuerligt under 90-talet, vilket kommit att utgöra en allt större belastning för bytesbalansen. Det är naturligtvis inget självändamål att ha en turistnäring. Vi kan, i varje fall teoretiskt, importera det vi behöver av rekreation genom att åka utomlands, avstå från möjliga exportintäkter och sysselsätta turistnäringens arbetskraft i andra sektorer. Erfarenheterna från länder med andra beskattningsmodeller visar dock entydigt att en livskraftig turistnäring kan sysselsätta en betydligt större del av befolkningen än vad som är fallet i Sverige och att detta inte nödvändigtvis har något samband med klimatet.
Statens mål för turistpolitiken ligger i stort sett i sin helhet utanför det näringspolitiska området och förutsätter en omfattande omläggning av skatte- och arbetsmarknadspolitiken för att kunna förverkligas. Målet bör därför omformuleras.
Samma mål har funnits i sex år och bör därför granskas och utvärderas för att utröna om inriktningen är den rätta och om riksdagens intentioner förverkligats eller har förutsättningar att förverkligas.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Runar Patriksson (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
