Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall engagera sig i brunkolsbrytningen i Tyskland.
Statliga Vattenfall har det trassligt med sitt kraftäventyr i Tyskland. Med den amerikanska samarbetspartnern Mirant har bolaget ett slags bältesspännarkamp. Båda är jämnstora ägare i dotterbolaget Bewag, och Mirant har hoppat av planerna på en ny tysk kraftjätte. Samtidigt pågår en lokal strid om hur brunkolsbrytningen i östra Tyskland ska gå vidare. Arbetstillfällen står mot omflyttningar av folk. Problem av den här sorten är inte ovanliga i det internationella näringslivet. Det som gör just den här striden intressant är att det är den svenska regeringen som ytterst har ansvaret för den fortsatta utvecklingen.
Ska statliga Vattenfall sätta hårt mot hårt i en ägarkamp med ett amerikanskt företag i Tyskland? Ska statliga Vattenfall, med oss skattebetalare som delägare, vara med i en tvångsförflyttning alternativt nedläggning av en brunkolsgruva på främmande territorium? Kan över huvudtaget en svensk miljöminister stillatigande se på när ett statligt svenskt företag bryter och eldar brunkol?
Brunkolsbrytningen och -eldningen är en sådan verksamhet som i många avseenden är oförenlig med en ekologiskt och socialt hållbar framtidsstrategi. Den sorbiska minoriteten i östra Tyskland åtnjuter ett grundlagsstadgat skydd i den brandenburgiska författningen. Dagbrottet står idag 1,5 km utanför den sorbiska byn Horno som är kulturminnesmärkt.
P g a att en stor del av brunkolsbrytningen i östra Tyskland pågår inom sorbernas traditionella bosättningsområde är den sorbiska minoriteten akut hotad av brunkolsbrytningen. Detta strider mot Europakonventionen för skydd av nationella minoriteter, som även Sverige har undertecknat. Jag anser att Sverige genom statliga Vattenfall inte ska engagera sig i brunkolsbrytningen i Tyskland.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Ewa Larsson (mp) |