Under en lång tid har stora delar av landet inte getts likvärdiga möjligheter att ta del av den högkonjunktur som vi befunnit oss i. Detta har lett till en social och regional klyvning av landet som slagit hårt mot många individer, kommuner och regioner. Det är nu hög tid att skapa likvärdiga förutsättningar för att tillväxt och utveckling skall komma hela landet till del. Detta sker genom såväl generella förändringar inom många politikområden som riktade insatser mot särskilt utsatta grupper och regioner i landet.
Det måste alltid löna sig att arbeta. Detta är viktigt för att öka människors självkänsla och stärka såväl deras livskvalitet som självbestämmande. Skattesänkningar skall rikta sig till dem med låga och normala inkomster. En sådan skattesänkning minskar även kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd. Detta bidrar till att såväl köpkraften stärks hos de enskilda som att kommunernas skattekraft ökar.
Företagens möjligheter att anställa arbetskraft måste förbättras. Det är därför nödvändigt att sänka arbetsgivaravgifterna och göra det billigare att anställa arbetskraft. I ett första steg mot att harmonisera skattetrycket med övriga delar av Europa bör en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna ske med 10 procent upp till en lönesumma motsvarande 180.000 kr för egen företagare och 852.000 kr för övriga företag fr o m den 1 januari 2002. I ett andra steg bör lönesummegränsen höjas till motsvarande 300.000 kr för egenföretagare och 2.000.000 kr för övriga företag.
En viktig förutsättning för tillväxt och livskraft i hela landet är ett utjämningssystem som, med utgångspunkt från den enskilda människan, skapar likvärdiga förutsättningar för alla kommuner att bedriva kommunal verksamhet. Systemet ska inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet utan baseras på mätbara, och för kommunerna opåverkbara, faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader. Centerpartiet anser att det är viktigt att försvara de grundläggande principerna i skatteutjämningssystemet.
Genom att utveckla samlade program för utveckling av naturresurser kan de regionala och lokala förutsättningarna utgöra en grund för ökad tillväxt. Därför inrättas program för att utveckla landsbygdsturism, småskalig livsmedelsproduktion, trä, fiske och alternativa drivmedel.
Tillgången till infrastruktur och utbildning är avgörande för att utveckling skall ske i hela landet. Infrastrukturen bidrar till att de lokala arbetsmarknaderna förstoras och tillgången till utbildning är nödvändig för det livslånga lärandet i alla delar av landet. Inte minst är det viktigt med den decentraliserade utbildningen och utbildning på distans.
Utbildning och infrastruktur är även en del av den grundläggande service som behövs för att alla delar av landet ska ha likvärdiga förutsättningar. Staten har ett ansvar för att myndigheter, verk och statliga bolag tillhandahåller en grundläggande service i alla delar av landet. De statliga bolagen måste ges ett tydligt uppdrag att samverka med lokala entreprenörer och utforma småskaliga modeller så att även statens kommersiella service kan garanteras. Genom en ökad samverkan och upphandling av tjänster från lokala entreprenörer kan även dessa verksamheter utvecklas istället för att avvecklas.
1 Sammanfattning 3
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Inledning 11
4.1 Ett kluvet land 11
5 Tio lyft för den svenska landsbygden 12
6 Utveckling kommer underifrån 13
6.1 Regioners självbestämmande 13
7 Regionalt ansvar över utvecklingsresurserna 14
8 Skattepolitik av betydelse för tillväxten i hela landet 15
8.1 Det skall löna sig för alla att arbeta 15
8.2 Kommunalskatteutjämning 16
8.3 Bidrag till kommuner med stor befolkningsminskning 17
9 Tillgång till grundläggande service – en förutsättning för tillväxt och livskraft 18
10 Program för utveckling av naturresurser 18
10.1 Landsbygdsturism 19
10.2 Jordbruk 19
10.3 Skogen 21
10.4 Fisket 22
10.5 En hållbar energiproduktion 24
11 ”Mainstreaming” inom regionalpolitiken 24
12 Utbildning 25
12.1 Utveckling av ny kunskap viktigt även för regionens utveckling 27
12.2 Forskningen vid mindre och medelstora högskolor 28
12.3 Klusterbildningar bidrar till tillväxt och livskraft 28
13 Företagsamma regioner 29
13.1 Nedsättning av de sociala avgifterna 30
13.2 Enklare regler 31
13.3 Kvinnors företagande 31
13.4 Diversifierat näringsliv 32
13.5 Småföretagsstödets avskaffande 33
13.6 Sysselsättningsbidraget 33
13.7 Utvecklingscheckar för nyföretagare 33
13.8 En breddad riskkapitalmarknad 34
14 Social ekonomi 36
14.1 Den sociala ekonomin ger en grund för ökad livskraft 36
14.2 Mångfald ger ökad livskraft 37
15 Infrastruktur 38
15.1 Vägnätet 38
15.2 Kommunikationer och miljö 39
15.3 Den digitala infrastrukturen 40
15.4 Flyg 40
16 Arbetsmarknad 41
16.1 En decentraliserad arbetsmarknadspolitik 41
16.2 Fördelning av resurser lokalt 41
16.3 Lokal användning av de ekonomiska resurserna 42
16.4 Arbetsmarknadsförstoring 42
16.5 Utlokalisering av offentlig verksamhet 43
17 Regionalpolitik för ökad livskvalitet 45
17.1 Kultur 45
17.2 Boende 46
17.3 Trygghet 46
17.4 Hälsa 47
17.5 Omställning av bostäder 48
18 Finansiering 49
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat regionalt ansvar över utvecklingsresurserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de bindande föreskrifter NUTEK utfärdar för redovisningen av de regionala utvecklingsprogrammen bör ersättas med icke bindande allmänna råd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett reformerat inkomstskattesystem för ökad livskraft i hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för ett rättvist utformat kommunalt skatteutjämningssystem.
Riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 2001/02:4 avsnitt 9.2.7.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka befolkningsminskningsfaktorn inom det kommunala skatteutjämningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utfärda direktiv till sina myndigheter, verk och bolag att skyndsamt samverka med lokala aktörer för att finna lösningar för hur den grundläggande servicen kan garanteras och utvecklas i alla delar av landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samråd med de regionala hushållningssällskapen, turistbranschens aktörer och regionala företrädare utvecklar ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare från hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska det statliga skogsinnehavet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till att utveckla ett samlat program för utveckling av trä.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till en genomgång av de ekonomiska effekterna på yrkesfisket av dioxinlarmet i Östersjön och komma med förslag till åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till att förhindra missbruket av allemansrätten i kommersiellt bruk för att skapa förutsättningar för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till att utforma ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge offentliga institutioner i uppdrag att genomföra jämställdhetsrevisioner av sin verksamhet och dess styrning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler ungdomar ges möjligheten att gå vidare till den högre utbildningen är en viktig förutsättning för att de lokala arbetsmarknaderna i framtiden skall kunna möta näringslivets och den offentliga sektorns behov av välutbildad arbetskraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom ramen för de medel som avsatts till att stimulera samarbete mellan universitet och högskolor och kommuner initierar en försöksverksamhet som syftar till att öka nyfikenheten för den högre utbildningen redan på högstadiet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten har ett ansvar för att säkerställa kompetensen inom vetenskapsområdet regional utveckling, varför det är nödvändigt att skjuta till ekonomiska resurser för denna forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förutsättningarna för effektiva klusterbildningar i samverkan med det omkringliggande näringslivet ökar genom att forskning som riktar sig till det omkringliggande näringslivet kommer dessa till del.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av klusterbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skyndsamt i EU-kommissionen prövar möjligheten att införa en nedsättning av de sociala avgifterna även för de branscher som undantas i regeringens nuvarande förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra resurser så att modellen med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och kvinnolån kan permanentas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den modell som visat sig lyckosam med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och särskilda kvinnolån bör tjäna som modell för att stötta invandrare som önskar starta företag.
Riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om att avveckla småföretagsstödet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändringar i befintliga stödformer inte bör ske innan alternativa former har utvecklats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av utvecklingscheckar för nyföretagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av långsiktiga statliga lånegarantier för småföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma olika modeller för breddning av riskkapitalmarknader för företagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtidens välfärd kan utvecklas ur ett underifrånperspektiv genom den sociala ekonomin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det kommunala självstyret är en viktig förutsättning för att utveckla den kommunala verksamheten utifrån lokala förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den sociala ekonomin även skall kunna appliceras på mindre enheter, som komplement till hela verksamheter inom skolor, sjukhus och vårdinrättningar för att främja en utveckling av verksamheter som annars kan riskera att avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genom att möjliggöra för kommuner och landsting att i större utsträckning än i dag kunna dela upp större upphandlingar i mindre delar kan förutsättningarna för den sociala ekonomins aktörer att delta förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en lokal utvecklingspeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Konkurrensverket i uppdrag att genomföra en översyn av marknaden för inrikesflyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka länsarbetsnämndernas ansvar och omfördela resurser från Arbetsmarknadsverket centralt till länsarbetsnämnderna för att ge dessa möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett effektivare sätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelning av arbetsmarknadspolitiska resurser till lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut om hur de medel som i dag fördelas genom stat, kommun, landsting och regioner skall användas i större utsträckning bör fattas lokalt.
Riksdagen beslutar att reseavdraget till och från arbetet höjs till 20 kr per mil och även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg.
Riksdagen beslutar att den självkostnadspremie motsvarande 7 000 kr som i dag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets 12 månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utlokalisering av statliga myndigheter, bolag och verk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna bör ha ansvaret för utformningen av strandskyddet.
Riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 2001/02:4 avsnitt 9.2.6 om fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag.
Riksdagen beslutar upphäva den s.k. stopplagen för utförsäljning av kommunala bostadsföretag.
Riksdagen beslutar fördela anslaget 33.7 Särskilda regionala utvecklingsprogram i enlighet med vad i motionen anförs.
Under en lång rad av år med hög tillväxt har stora delar av landet inte getts förutsättningar för att ta del av det ökade välståndet och bidra till att utveckla vår välfärd. Stora delar av landet har varit satta på undantag och inte känt igen sig i de rubriker och högtidstal som proklamerat att det går bra för Sverige.
Det finns en nära koppling mellan den sociala och den regionala klyvning av landet som vi idag kan identifiera. En kraftig strukturomvandling av det svenska samhället har skett där många arbetstillfällen gått förlorade och inte ersatts med motsvarande andel nya arbetstillfällen inom samma bransch. En ökad konkurrens har lett till att stora arbetsgivare, ofta inom traditionell tillverkningsindustri, genomfört rationaliseringar inom produktionen och utlokaliserat delar av sin produktion till låglöneländer. Samtidigt som rationaliseringar och utlokalisering av produktion har varit nödvändigt för företagens överlevnad har det inte funnits tillräckligt med andra företag som har varit i behov av att anställa mer arbetskraft. Detta har lett till ökad arbetslöshet i regioner och kommuner som har varit starkt beroende av ett fåtal stora arbetsgivare och ett smalt näringsliv i övrigt. I kombination med en stark offentlig sektor som under samma period genomfört stora besparingar har en redan hög arbetslöshet spätts på.
Den minskade skattekraften i kommunerna har kombinerats med ökade utgifter för ekonomiskt bistånd genom den kommunala socialtjänsten, något som ytterligare har urholkat kommunernas ekonomi. Många människor, kommuner och regioner har kommit in i ett ekorrhjul som det är svårt att ta sig ur. Än svårare blir det när staten inte tar sitt ansvar för att de mest grundläggande förutsättningarna för utveckling och livskraft skall komma hela landet till del.
Arbetslöshet leder ofta till beroende av samhälleliga insatser som bör syfta till att hjälpa den enskilde att ta sig in på arbetsmarknaden igen. För att detta skall vara möjligt är det dock viktigt att det finns lediga arbetstillfällen som den enskilde kan fylla. Ett starkt beroende av ett fåtal arbetsgivare, privata eller offentliga, i en region riskerar att göra hela regionen konjunkturkänslig. Den stora skillnaden i sysselsättning mellan olika delar av landet återspeglas även av annan statistik. Skillnader i ökningen av sjukfrånvaro mellan de nordliga länen jämfört med dem som haft minst ökning är drygt 100 procent. Skillnaden i medellivslängd mellan de orter som har bäst tillväxt och de som har lägst är 8 år. Exemplen kan göras många fler, men siffrorna talar sitt tydliga språk. Det finns en social och regional klyfta mellan olika delar av landet.
En kartläggning som gjorts av Svenskt näringsliv i samband med dess strukturrapport för 2001 visar att det finns ett starkt samband mellan graden av marknadsförsörjning och förutsättningarna för att på ett bra sätt möta en lågkonjunktur. En jämförelse ger vid handen att de sju nordligaste länen i landet har en marknadsförsörjning motsvarande 41,3 procent. Detta skall jämföras med övriga landets genomsnitt som är 48,7 procent och med Stockholm som har en marknadsförsörjning motsvarande 58,1 procent. Detta visar att det finns en stor känslighet i de sju nordligaste länen i landet för minskade skatteintäkter i kommunerna.
Det finns grundläggande ideologiska skillnader i synen på hur utveckling och livskraft skall skapas i hela landet. Den största skiljelinjen finns i synen på det offentligas ansvar kontra de enskilda individernas och de privata företagens möjligheter att utveckla sig själva och sin region.
Staten har ett ansvar för sin verksamhet genom sina bolag, myndigheter och verk att garantera de mest grundläggande förutsättningarna för att utveckling skall komma till stånd. Tillgången till infrastruktur, såväl fysisk som digital, liksom en närvarande polis, post- och kassaservice, men också försäkringskassor och utbildning är ett statligt ansvar som staten således måste garantera för att enskilda och företagare skall kunna utvecklas.
Den uteblivna tillväxten i många delar av landet kan förklaras med det starka beroendet av det offentliga som arbetsgivare och producent av nyttigheter. Med ett krympande ekonomiskt utrymme har det offentligas verksamhet rationaliserats och övergått till att producera överskott istället för nyttigheter till samhället. Samtidigt har detta på många orter dragit undan förutsättningarna för att företag skall kunna drivas på likvärdiga villkor som i andra delar av landet. Med ett annat synsätt från regering, myndigheter och verk där verksamhet istället för organisationsform ligger i fokus kan de grundläggande förutsättningarna för utveckling garanteras i alla delar av landet.
Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva som organiserar cirka 4 000 lokala utvecklingsgrupper gör ett stort och värdefullt arbete när det gäller att mobilisera krafter för att skapa utveckling och livskraft i alla delar av landet. Folkrörelserådet har även utarbetat ett landsbygdspolitiskt program med tio punkter som det menar lyfter den svenska landsbygden. Kraften i detta dokument är stark då Folkrörelserådet är partipolitiskt obundet vilket gör att de punkter som det redovisar står över partipolitiska och ideologiska skiljelinjer. Det gemensamma målet med organisationen är att skapa föutsättningar för att hela Sverige ska leva!
De 10 landsbygdslyften pekar på viktiga områden och förslag som verkar i riktning mot likvärdiga levnads- och utvecklingsvillkor för hela landet. Nedan följer en kort sammanställning av Folkrörelserådets 10 landsbygdslyft.
Lokal kraft – ge lokala utvecklingsgrupper en reell initiativrätt när det gäller förändringar och utvecklingsprocesser i en kommun.
Lokal ekonomi och lokal förvaltning – gör det möjligt att från lokalt och regionalt skapat kapital göra direktinvesteringar i framtidsprojekt av långsiktig karaktär.
Lokalt utvecklingskapital – uppdrag åt bygderörelsen att arbeta med mobilisering, programskrivning och genomförande av utvecklingsplaner.
Bo på landet – skapa ordentliga avdragsmöjligheter för pendlare utan kollektiva alternativ.
Folkbildning, kultur och samlingslokaler – landsbygden måste ges utökade möjligheter att utveckla den lokala kulturen och skapa mötesplatser.
Lokalt anpassat grundservicepaket – staten måste ta ett huvudansvar för en nödvändig närservice i glesbebodda områden över hela landet.
Uthållig grön tillväxt – underlätta en grön omvandling av ekonomin genom att inrikta den offentliga efterfrågan mot gröna lösningar.
Entreprenörskap och landsbygdsföretagande – främja småföretagandet utanför de stora tätorterna genom ett helhetsprogram för tillväxt.
Infrastruktur – satsa på landsbygdens vägnät och bredband till alla hushåll.
Utbildning och landsbygdsforskning – byskolorna måste bevaras och utvecklas till lokala utbildningscentrer för alla invånare.
Dessa landsbygdslyft ger en god grund för att skapa utveckling i alla delar av landet.
Utveckling kan inte kommenderas fram utan måste ta sin utgångspunkt ifrån de lokala och regionala förutsättningar som finns. Tillväxten skapas underifrån genom att enskilda människor tillåts att växa, ta ansvar och även besluta om sitt eget närområde.
Tron på människors förmåga som skapande varelser är en naturlig utgångspunkt för Centerpartiet. Skapande och kreativitet är inte bara grunden för ekonomiskt välstånd, utan även en förutsättning för att individer och regioner skall kunna växa. Detta synsätt måste genomsyra samtliga politikområden för att få genomslag i samhället.
Detta är också en av förutsättningarna för fortsatt tillväxt och välfärd i hela landet. Statens roll i detta arbete är att skapa och ansvara för de grundläggande förutsättningar som är nödvändiga för att kreativitet och entreprenörskap skall kunna utvecklas fullt ut. Olika regioner har olika behov och förutsättningar för utveckling. Detta innebär att fördelningen av medel för regionernas utveckling, i större utsträckning än idag, måste ske på ett lokalt plan. Det är viktigt att den förda politiken uppfattas som legitim av det stora flertalet som berörs. Detta förutsätter att styrningen av insatser och resursanvändning är demokratisk och att insynen i resursfördelningen förbättras.
Oavsett hur goda förutsättningar som ges människor och regioner sker ingen utveckling om inte viljan att utvecklas finns på den lokala nivån, hos de enskilda individerna, kommunerna eller regionerna. Ansvaret för individers, kommuners eller regioners utveckling kan inte läggas på staten. Däremot kan staten göra mycket för att undanröja hinder och skapa förutsättningar för människor och regioner att utvecklas och växa. Statens främsta uppgift är att skapa rättvisa villkor och likvärdiga utvecklingsmöjligheter i alla delar av landet. Det är sedan regioner, kommuner och framförallt enskilda människor som tillsammans måste ta till vara dessa utvecklingsmöjligheter.
Regeringen återkommer i propositionen ofta om betydelsen av ett lokalt och regionalt inflytande över de processer och samverkansformer som är grunden för att skapa tillväxt och livskraft i hela landet. Detta är positivt även om det inte är tillräckligt. Det är stor skillnad mellan påverkansmöjligheter och inflytande genom samråd och faktiskt beslutande och ansvarstagande.
Många av de förslag som regeringen presenterar i sin proposition utgår från ett ovanifrånperspektiv. Regioner och kommuner erbjuds att på regeringens villkor delta i utformandet av tillväxtprogram men de framtagna programmen skall godkännas av regeringen. Länsstyrelsernas makt stärks än mer än idag – samråd är ordet för dagen, inte ökat självbestämmande eller ansvarstagande.
Det är lovvärt att regeringen använder sig av orden i den kampanj om tillväxt och livskraft i hela landet som Centerpartiet under en längre tid bedrivit. Det är däremot helt uppenbart att regeringen på väldigt få punkter tillgodogjort sig innebörden av dessa ord.
De resurser som tillförs det regionala utvecklingsarbetet bör samlas i ett gemensamt anslag som regionerna själva får beslutanderätt över, utan inblandning från regering, myndigheter eller verk. Genom detta tydliggörs det regionala ansvaret för att utveckling måste ske på lokal och regional nivå och att utveckling inte kan kommenderas fram genom centrala beslut fattade av regering, riksdag eller generaldirektörer på statliga myndigheter eller verk.
Regionernas självständighet måste markeras i tillämpningen av lagstiftning och förordningar. Det ansvar som ska utkrävas av regionerna bör utkrävas politiskt och inte genom kontroll av andra politiska organ. Ansvarsutkrävande är i första hand en fråga för väljarna och inte för regeringen eller utomstående institutioner. Till viss del innebär detta samma sak som regeringen föreslår i sin proposition 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning, men också att regionerna bör ges än större frihet att välja både hur de regionala tillväxtprogrammen skall utformas och hur resultatet skall mätas. Utvärderingar bör göras främst för att regioner skall kunna jämföra sig med varandra, s.k. benchmarking, och inte för att ge regeringen underlag för detaljbeslut rörande de berörda regionerna. Därför bör regeringen inte heller utfärda några instruktioner till regionerna för hur utvärderingen ska ske, utan respektera väljarnas rättighet att utkräva ansvar av regionerna. Vad som ovan anförs om ett ökat regionalt ansvar över utvecklingsresurserna bör ges regeringen till känna.
Det är särskilt otillfredsställande att folkvalda politiska nivåer underordnas en tjänstemannaorganisation, även i de fall det sker på delegation av regeringen. De bindande föreskrifter NUTEK utfärdar för redovisningen av det regionala utvecklingsprogrammen bör därför ersättas med icke bindande allmänna råd. Detta bör ges regeringen till känna.
Det måste alltid löna sig att arbeta. Dagens skattetryck gör att personer med de lägsta inkomsterna, vanligtvis kvinnor i offentlig sektor, inte kan leva enbart på sin lön utan är beroende av en kompletterande inkomst i form av bidrag. Detta inskränker på den enskildes självbestämmande och inskränker även livskvaliteten.
Skattesystemet ska gynna arbete och kunskap samt bidra till att stärka människors ställning på arbetsmarknaden. Det bör därför finnas en rejäl premie för människor som tar sig från bidragsberoende för att i stället kunna leva på en förvärvsinkomst. Som ett led i detta bör en övergång ske från grundavdrag till skatterabatt, lika för alla, förenat med en särskild skatterabatt på förvärvsinkomster. I huvudsak ska denna reduktion rikta sig till människor med låga och normala inkomster.
Dagens skattesystem är i huvudsak neutralt i förhållande till hur inkomsten förvärvats. I många fall, som beskrivits ovan, är det rent av så att skatten ökar också för dem med små inkomster som på något sätt får en inkomstökning. För att motverka detta bör inkomstbeskattningen ske så att övergång från bidrag till förvärvsarbete och från del- till heltid premieras.
En särskild skatterabatt, utformad för att minska bidragsberoendet och slå undan marginaleffekter i lägre inkomstskikt, bör därför införas. Vi föreslår att en förvärvsrabatt på 9 600 kr, riktad framför allt till låginkomsttagare, införs. Förvärvsrabatten ska enbart ges på inkomster från förvärvsarbete eller företagande, i syfte att stimulera arbete och företagande. En förvärvsrabatt på arbetsinkomster innebär en kraftig stimulans för den arbetslöse att ta ett arbete och för den deltidsarbetande att öka sin arbetstid.
Ett av syftena med skattepolitiken är att utjämna klyftor. Det är angeläget att skattesänkningar utformas så att de kommer dem som behöver det bäst till del. Skattesänkningar bör vidare skapa en stimulans att öka förvärvsinkomsterna för dem som har låga och normala inkomster.
I stor utsträckning är den sociala och geografiska klyvningen sidor av samma mynt. Det innebär att följden av vårt förslag också blir att de som bor i regioner med hög arbetslöshet och förhållandevis låga inkomster får störst utfall. Därigenom ökar det ekonomiska utrymmet för ökad konsumtion och möjligheten att försörja sig i alla delar av landet. Detta utrymme kommer med säkerhet också att leda till en ökad konsumtion, med positiva följder för näringslivet.
Människors inkomster påverkar självfallet också kommuners inkomster. Genom metoden att införa en skatterabatt i stället för ett grundavdrag ökar kommunernas egna inkomster och beroendet av kompensation över statsbudgeten minskar. Genom konstruktionen, som innebär att skattekraften ökar mest i kommuner där skatten varit hög (grundavdraget har varit mycket värt), kommer också kommuner i utsatta regioner att vara vinnare på det i den kommunala ekonomin som en omedelbar följd av skatteförslaget. I exempelvis norra Sveriges inland ökar kommunernas intäkter med 538 kronor per person jämfört med regeringens förslag. Detta minskar trycket på inkomstutjämningen inom kommunsektorn. Ett förbättrat skatteunderlag innebär också att kommunerna kan tillgodogöra sig en större andel av tillväxten i ekonomin. Dessa ökade inkomster kan användas antingen för att förstärka vård, skola och omsorg eller för att sänka kommunalskatten. En reformering av inkomstskattesystemet i enlighet med Centerpartiets förslag minskar även kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd, vilket förstärker kommunernas ekonomi. Vad som ovan anförs om ett reformerat inkomsskattesystem för ökad livskraft i hela landet bör ges regeringen till känna.
Vid sidan av att stärka kommunsektorns egenfinansiering är ett väl fungerande skatteutjämningssystem och en långtgående kommunal självstyrelse två av de viktigaste förutsättningarna som behövs för att kunna skapa en god utveckling för kommunala verksamheter i hela landet.
En viktig förutsättning för tillväxt och livskraft i hela landet är ett utjämningssystem som, med utgångspunkt från den enskilda människan, skapar likvärdiga förutsättningar för alla kommuner att bedriva kommunal verksamhet.
Utjämningen skall omfatta alla kommuner på likvärdiga grunder. Den skall utjämna skillnader i såväl skattekraft som strukturella kostnader. Inkomstutjämningen skall vara långtgående. Systemet ska inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet, utan ska baseras på mätbara, och för kommunerna opåverkbara faktorer, som mäter strukturella kostnadsskillnader. Centerpartiet anser att det är viktigt att försvara de grundläggande principerna i skatteutjämningssystemet. Oönskade effekter, exempelvis Pomperipossa, som följer av systemets nuvarande tekniska konstruktion får inte tillåtas att rubba grundvalarna för utjämningssystemet. De förändringar som behöver vidtas skall grundas på vunna erfarenheter och behandlas i en parlamentariskt sammansatt utvärdering/beredning. Ett starkt kommunalt självstyre är viktigt framför allt av demokratiska skäl och för att människor ska ha möjlighet att genom eget engagemang påverka lokalsamhällets utformning. Det finns emellertid också ekonomiska aspekter på det lokala och regionala självstyret, inte minst om man anpassar ambitionsnivåer och utformar lösningar efter lokala förhållanden. Genom att tillåta en mångfald av lösningar i kommuner kan nya sätt att hantera gemensamma angelägenheter växa fram och människors innovationskraft tas tillvara.
En viktig del av den kommunala självstyrelsen är att kommunerna själva ska kunna prioritera verksamheten efter de behov och förutsättningar som finns i kommunen. Under senare år har regeringen mer och mer återgått till detaljreglerande specialdestineringar i statsbidragssystemet. Exempel på detta är regeringens s k skolsatsning och ersättningen till kommuner som inför maxtaxa i barnomsorgen.
Regeringen drar sig inte heller för att försöka genomföra socialdemokratisk politik i alla kommuner genom toppstyrning från Regeringskansliet. Utifrån regeringens konflikt med stadshuset i Stockholm bestäms en nationell politik som syftar till att lokalt valda majoriteter runt om i landet ska avlövas befogenheter och reduceras till lydiga utförare av en politik bestämd i Rosenbad. I denna anda har regeringen t.ex. drivit igenom en stopplag för försäljning av allmännyttans bostäder och förbud mot akutsjukhus på entreprenad.
Det är oroande att regeringen uppenbarligen tänker fortsätta på den inslagna vägen med specialdestinerade pengar och ingrepp i det lokala självstyret. En sådan politik kommer att urholka människors tro på den lokala demokratin och slå undan fötterna för människors engagemang i den lokala politiken. Den kommer dessutom att medföra att kommuner och landsting får allt svårare att besluta över prioriteringar och göra insatser där de behövs bäst. Centralstyrningen är därmed också ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i landet. Vad som ovan anförs om principerna för ett rättvist utformat kommunalt skatteutjämningssystem bör ges regeringen till känna.
Regeringen föreslår i propositionen att ett riktat bidrag till kommuner som haft en befolkningsminskning på över 5 procent under den senaste 10-årsperioden skall införas under en 2-årsperiod. Denna typ av insatser löser inte dessa kommuners nuvarande problem och kommer inte att bidra till att skapa tillväxt och livskraft över en längre period. Regeringens förslag är en kortsiktig lösning på en allvarlig utveckling.
Genom att reformera inkomstskattesystemet i enlighet med vad som tidigare beskrivits i motionen minskar behovet av inkomstutjämning inom det kommunala skatteutjämningssystemet. Detta bidrar till att en omfördelning inom skatteutjämningssystemet kan göras så att en större vikt läggs vid befolkningsminskningsfaktorn utan att den totala ramen inom skatteutjämningssystemet påverkas. En sådan lösning är mer långsiktig än regeringens förslag om att ge ett tillfälligt bidrag till kommuner med en kraftig befolkningsminskning. Riksdagen bör således avslå regeringens förslag i propositionens avsnitt 9.2.7. och göra en omfördelning inom det nuvarande kommunala skatteutjämningssystemet i enlighet med vad som ovan anförs.
Tillgången till en grundläggande service är en grundförutsättning för att tillväxt och livskraft skall komma hela landet till del. Inte minst har de statliga myndigheterna, verken och bolagen ett stort ansvar för att så skall vara fallet. Under en längre period har dock ett flertal statliga aktörer minskat på tillgången till denna service. Det handlar om att posten har dragit ner sin servicegrad, att försäkringskassor har minskat sin verksamhet och dragit in kontor, vidare har Telia genomfört kraftiga omorganisationer som har försämrat servicen för deras abonnenter. Lokala skattemyndigheten har begränsat sin verksamhet liksom Kronofogdemyndigheten, viktiga aktörer för att fler företag skall kunna verka i alla delar av landet.
Utvecklingen är oroväckande och bidrar i allra högsta grad till att den regionala och sociala klyvningen av landet eskalerar. Staten har ett ansvar, genom sina bolag, myndigheter och verk, att skapa likvärdiga förutsättningar för att hela landet skall kunna bidra till vår välfärd istället för att enbart ta del av vad andra skapat. Regeringen har ett ansvar att genom direktiv till statliga aktörer garantera tillgången till den grundläggande servicen i hela landet.
Genom att regeringen ger tydliga direktiv till statliga aktörer kan även grund för den kommersiella servicen läggas. Det handlar om att finna samverkanslösningar med lokala entreprenörer och köpa tjänster av dessa. Genom att anpassa och utarbeta småskaliga modeller och införa krav på att samordna verksamheter kan en grundläggande servicenivå garanteras. Myndigheters verksamhet kan med fördel bedrivas i form av lokala servicecenter. Visserligen kommer detta att kräva nya arbetssätt och nya organisationsformer men detta är underordnade mål i statens verksamhet. Det som måste prioriteras är att de statliga aktörerna tar sitt ansvar för att den grundläggande servicen garanteras i alla delar av landet.
För de statliga bolagen kan detta även innebära att en översyn av dagens avkastningskrav måste göras för att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att finna samverkanslösningar. De bolag som driver verksamhet på koncession skall åläggas att tillhandahålla likvärdig service i alla delar av landet för att få behålla sin koncession.
Regeringen bör därför utfärda tydliga direktiv till sina myndigheter, verk och bolag att skyndsamt samverka med lokala aktörer för att finna lösningar för hur den grundläggande servicen kan garanteras och utvecklas i alla delar av landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Sveriges natur och dess resurser är en av de största tillgångarna som finns i landet och har även historiskt bidragit till att dagens välfärdssamhälle har kunnat byggas upp. Genom att utveckla användningen av naturresurserna kan ytterligare tillväxt och livskraft i hela landet skapas. Inte minst är en utveckling av naturresursernas användning en viktig förutsättning för att alla delar av landet skall ges möjlighet att bidra till framtidens välfärd.
Staten har ett ansvar för de grundläggande förutsättningarna för att naturresurserna skall kunna komma till användning även i framtiden. Det handlar främst om att skapa en god infrastruktur som gör att naturresurserna blir tillgängliga men även om att det finns en god kunskap om hur dessa skall användas på ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbart sätt. För att detta skall vara möjligt krävs hjälp och stöd till företag som önskar utveckla användningen av naturresurserna i sin verksamhet.
Den svenska naturen och de upplevelser som den erbjuder har en stor potential att utvecklas ytterligare. Begreppet landsbygdsturism, rural tourism, är erkänt i många europeiska länder, bl.a. i Österrike där det gjorts stora satsningar för att utveckla naturen som resurs för turistnäringen. Inom begreppet landsbygdsturism ryms ett flertal olika produkter inom turistnäringen. Det kan handla om möjligheten att ta del av orörd natur, fiske, kultur eller aktiviteter. De länder och regioner som tar tillvara möjligheterna att utveckla landsbygdsturismen och locka besökare från världens alla hörn skapar förutsättningar för alltfler nya företag att etablera sig med nya produkter inom branschen, vilket bidrar till en ökad sysselsättning och tillväxt.
En förutsättning för att landsbygdsturismen skall kunna utvecklas än mer är att de produkter som erbjuds är av hög kvalitet och att marknadsföringen samordnas för att nå potentiella besökare. Inte minst gäller det att kommunikationerna är väl utbyggda och att persontransporterna mellan olika regioner i landet fungerar och är av god kvalitet. Det är väl känt inom turistbranschen att kvaliteten på hela produktpaketet är avgörande för vilket pris man kan ta ut för sin produkt. Idag finns det betänkliga brister vad gäller kommunikationsmöjligheter mellan olika delar av landet. Detta gäller såväl prisnivåer på själva resorna som samordningen mellan olika färdsätt.
Det finns en stor potential att förädla även naturresursen landsbygdsturism och därigenom även öka möjligheterna till avkastning från denna resurs. I stort handlar det om att öka kunskaperna inom turistbranschen och stimulera fram nätverk mellan aktörer inom branschen för att ständigt förädla produkterna.
Regeringen bör i samråd med bland annat Hushållningssällskapet, turistbranschens aktörer, LRF och regionala företrädare utveckla ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen. Detta bör ges regeringen till känna.
En politik som syftar till att hela Sverige skall leva måste se gynnsamma villkor för landsbygdsföretagen som ett av sina viktigaste mål. Landsbygdsföretagen utgör en viktig bas för en företagsutveckling som på nya sätt utnyttjar mark, miljö, maskiner och kunnande som resurs, i form av lokal förädling, turism, lokal service entreprenadverksamhet, rehabilitering, landskapsvård etc.
Landsbygdsföretagen måste kunna leva av egen kraft utan permanenta understöd. Men det kräver att man undanröjer hinder för landsbygdens produktiva krafter och skaparförmåga och etablerar ett gynnsamt näringslivsklimat som medger nyttjande av olika regioners specifika förutsättningar. Regeringens proposition beaktar detta i alltför ringa grad och lägger en fortsatt tyngdpunkt på stödinsatser av mer eller mindre traditionellt slag.
Lantbruk inklusive familjeskogsbruk och dess förädlingsindustri och servicenäringar står för mer än 10 % av den totala sysselsättningen i Sverige. I många av de län som har störst problem med sysselsättning och befolkningsutveckling spelar denna sektor en ännu större roll, 15–20 % Även om man inte kan räkna med någon allmän sysselsättningsökning inom traditionellt jord- och skogsbruk finns förutsättningar för en betydande ekonomisk tillväxt, som i sin tur skapar arbetstillfällen direkt och indirekt.
Kooperationen har en stor betydelse i arbetet med att utveckla lokal livsmedelsproduktion riktade till en lokal marknad. Framför allt bidrar detta till en ökad kvalitet på livsmedlen men bidrar även till en ökad regional sysselsättning.
Det finns ytterligare potential att utveckla jordbrukets produkter i form av småskalig livsmedelsproduktion. Det växer fram ett allt större intresse för att köpa lokalproducerade livsmedel. Ett flertal skäl till denna utveckling kan anges. De tydligaste skälen torde vara viljan att köpa mat från producenter som man känner till samt miljöaspekterna med minskade transporter. Denna trend ställer helt nya krav på regelverk och lagstiftning. Det är nödvändigt med en lagstiftning som inte diskriminerar denna form av livsmedelsproduktion och att Konkurrensverket noga följer den utveckling som idag sker inom grossistleden. Ett medvetet arbete med lokala varumärken är en grundförutsättning för att på sikt bli framgångsrik. Sådant arbete mynnar ut i att konsumenterna vet vad de köper och att sysselsättningen kan tryggas på platser där arbetsmarknaden många gånger är ansträngd. Att bygga lokala varumärken är tidsödande men viktigt.
Utöver att stärka de enskilda små producenterna behövs en ökad samordning av det lokala utbud som finns. Detta tillsammans med en effektiv logistik för att nå återförsäljare, restauranger och butiker är viktiga framgångsrecept.
Forskning och utveckling på livsmedelsområdet är oerhört viktigt, både vad gäller att hitta nya produkter och för att kunna hålla en hög säkerhet. Stora aktörer klarar naturligtvis av detta behov lättare än små aktörer med begränsade ekonomiska resurser. Med likvärdiga ekonomiska resurser hade situationen sett annorlunda ut.
Den småskaliga livsmedelsproduktionen och förädlingen måste få ökade möjligheter till forskning och utveckling. På annan plats i denna motion föreslår vi att ett program för gårdsbaserad livsmedelsförädling inrättas. I syfte att möjliggöra att detta program blir framgångsrikt behöver ett framåtsyftande forskningsprogram påbörjas.
Vi anser att det är viktigt att denna forskning inte låses fast i myndighetsstrukturer där forskningen kan bli alltför fastlåst kring vissa frågor. Det civila samhället och de små aktörerna i branschen måste ges möjlighet att ta del av dessa resurser. Regeringen bör ta initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare från hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare. Detta bör ges regeringen till känna.
Skogen är en av Sveriges allra viktigaste resurser. Tillväxten i den svenska skogen uppgår till mer än 100 miljoner kubikmeter per år. Under år 2000 avverkades ca 76 miljoner kubikmeter. Sveriges skog har således en nettotillväxt. Sammantaget står skogsindustrin för en stor del av Sveriges export, närmare 94 miljarder kronor årligen. Över hälften av Sveriges nettoexportinkomster kommer från skogsnäringen. Näringen sysselsätter över 90 000 människor i främst gles- och landsbygd och ger arbete åt en mängd företag i andra sektorer. Därtill ger den värdefulla inkomster till landets många skogsägare med ägor av varierande storlek. En tredjedel av landets enskilda privata skogsägare är kvinnor.
Skogen har varit med och lagt grunden för den svenska välfärden och är fortsatt en mycket viktig näring för Sverige både vad gäller antalet sysselsatta och, främst, för dess exportvärde. Goda villkor för den samlade skogsnäringen, från liten till stor, är därför mycket viktigt.
Skogsnäringen har stora möjligheter till en positiv utveckling. Centerpartiet värnar det spridda enskilda skogsägandet. Skogsbruket verkar på en fri marknad och Centerpartiet tror på markägarnas ansvar och möjligheter att utveckla näringen inom de ramverk som finns för skogsbruket. Det finns i Sverige en stor kunskap och vilja att förvalta skogen på ett bra sätt.
Staten har idag ingen anledning att vara en stor ägare av skog. Den av regeringen initierade affären mellan Sveaskog och Assi Domän bör vara ett första steg i en process som syftar till att överföra en större del av ägandet till enskilda skogsägare. Detta bör ske dels genom avsättningar och omarronderingar där detta är lämpligt, dels genom att Sveaskog säljer större delen av sitt innehav av skog till enskilda skogsägare. Försäljningen bör ske i lotter om 50–200 hektar under en 10-årsperiod. Målsättningen bör vara att statens skogsinnehav av produktiv skogsmark inte ska överstiga 10 procent. Vad som ovan anförs om en minskning av det statliga skogsinnehavet bör ges regeringen till känna.
Därtill ger den värdefulla inkomster till landets många skogsägare med ägor av varierande storlek. Vikten av goda villkor för skogsnäringen kan inte nog betonas. Skogens stora betydelse för Sverige måste erkännas och tydliggöras. Denna insikt måste påverka arbetet på en mängd områden, däribland forskning och utveckling, utbildning, handelspolitik och infrastruktur.
Genom att öka förädlingsgraden av råvaran kan ett än större värde till regionerna åstadkommas. För att förädlingsgraden skall öka krävs det att investeringar, inte minst bland mindre sågverks- och snickeriägare, kommer till stånd. Det har dock visat sig att många av dessa har problem med att låna kapital till dessa investeringar, ofta beroende på att banker inte godtar de säkerheter som sågverksägarna har. Genom att staten utformar långsiktiga lånegarantier för småföretag kan nödvändiga investeringar göras vilket bidrar till en ökad sysselsättning och tillväxt i dessa regioner. Under avsnittet breddad riskkapitalmarknad läggs ett konkret förslag på att införa långsiktiga lånegarantier för små företag.
Potentialen för det svenska skogsbruket och de omkringliggande näringarna är i det närmaste obegränsade. I Holland och Frankrike har staten tagit initiativ till att trä i allt större utsträckning ska användas vid byggnationer av hus men även i ökad utsträckning av broar. Detta kräver ett ökat samarbete mellan träforskningens aktörer och det omkringliggande näringslivet. För att utveckla skogen och dess produkter är det nödvändigt att ökade resurser för forskning, design och utveckling tillförs. Regeringen bör ta initiativ till att utveckla ett samlat program för utveckling av trä. Detta bör ges regeringen till känna.
Fiskenäringen är i stort behov av utbildningsmöjligheter. Detta främst för att näringen själv skall kunna gå i takt med den ständiga förändringen som påverkar näringens utvecklingsmöjligheter. Det kan vara såväl konkret kompetens som krävs för att kunna verka som aktiv yrkesfiskare, som möjligheterna att möta behovet av karriärmöjligheter inom en näringsgren som idag ständigt kräver förnyelse. Det gäller både utbildning som riktar sig till dem som redan idag arbetar inom näringen och att möta behovet av nyrekrytering från en yngre generation.
För att tillgodose behovet för dem som skall arbeta inom primärnäringen yrkesfisket, förstahandsmottagningen av fisk, beredningsindustrin, fiskodling, försäljningsledet och de olika myndigheternas behov av personal med adekvat utbildning inom fiskenäringen, behövs en utbildningsresurs i Sverige. Idag saknas specialutbildningar för de allra flesta inom detta område. Bristen på specialutbildningar och högre utbildningsmöjligheter skapar därmed också svårigheter att finna olika karriärmöjligheter för dem som arbetar inom de olika sektorerna.
För att kunna erbjuda en adekvat yrkesutbildning på alla nivåer inklusive högskolenivå bör en samlad utbildningsresurs för fiskenäringen skapas i Sverige. Som ett exempel på ovanstående förslag kan nämnas den finska fiskerihögskolan i Pargas. Sedan Centerpartiet tidigare motionerat om behovet av en sammanhållen utbildning för fiskesektorn, är det glädjande att det från den samlade fiskenäringen och fiskebranschen nu finns ganska långtgående förslag på hur en nationell utbildningsstruktur kan se ut. Det är ett intressant utbildningsinitiativ som är så nära förverkligande att det nu krävs investeringar vars medel delvis kan hämtas via EU:s medfinansieringar. För att kunna erhålla dessa EU-medel krävs dock ca 50 % av svensk medfinansiering, vilket bör vara av statlig och nationell karaktär. Vad som ovan anförs om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen bör ges regeringen till känna.
Svenskt yrkesfiske är en näring vars företagare prövas hårt i tider då larmrapporter om ändrade miljösituationer i våra vatten avlöser varandra på rad, miljösituationer som ibland till och med betecknas som miljökatastrofer och som drabbar yrkesfiskets utkomstmöjligheter i Östersjön, i våra insjöar såväl som yrkesfisket i västerhavet.
Inte sällan riktas, i dessa miljödebatter, kritik mot yrkesfiskarna för deras egen roll i minskningen av resursen genom utfiskning. Detta är en diskussion och debatt som ofta sker utifrån orättvisa grundläggande förutsättningar där forskning ställs mot näring utan konstruktiv debatt och möjlighet för näringen självt att ha egen bevisföring eller att komma till tals genom en samlad analys, som t.ex. vid den senaste, mycket allvarliga situationen i Östersjön med höga halter av dioxiner.
Reaktioner och debatter har riktats mot farligheten att konsumera fisk från Östersjön, vilket ensidigt, både avseende debatt och dramatiska ekonomiska effekter, drabbar den enskilde yrkesfiskaren medan de facto samhället har ansvar för att dessa giftutsläpp tillåtits. Nästa larmrapport kan komma att inkludera jordens dioxinhalter och därmed även de livsmedel som produceras inom jordbrukssektorn. Frågeställningen kommer då med rätta att ställas om samhället även i dessa sammanhang ensidigt rekommenderar konsumenten att inte äta mat producerad inom jordbruket. Naturligtvis måste samhället ta ansvar, både moraliskt och ekonomiskt, för det som samhället tidigare via politiska beslut tillåtit avseende utsläpp i naturen.
Därför bör regeringen också ta initiativ till en genomgång av yrkesfiskets ekonomiska effekter av dioxidlarmet i Östersjön och komma med förslag till åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Fisket har även en stor potential att skapa sysselsättning i många regioner genom det stora intresse för sportfiske som finns såväl nationellt som internationellt. Inte minst i Norge har man tagit tillvara denna möjlighet att erbjuda besökare upplevelser i form av jakt och fiske, något som genererat stora värden för turistbranschen i form av ökat antal besökande, resor, gästnätter och dagligvaruhandel. Den svenska allemansrätten skapar stora möjligheter för att utveckla denna typ av turism. Det är dock viktigt att allemansrätten inte missbrukas utan att den förvaltas tillsammans med markägaren. Regeringen bör ta initiativ till att förhindra missbruket av allemansrätten i kommersiellt syfte och att skapa förutsättningar för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
Omställningen av det svenska energisystemet som påbörjades efter energiöverenskommelsen 1997 måste fortsätta. Ett led i detta arbete är att säkra produktionen av alternativa bränslen och utvecklingen av alternativ energiproduktion. I takt med den ökade globaliseringen ökar även transporter av såväl personer som av gods, vilket gör att transportsektorns påverkan på såväl miljö som klimat kommer att öka i framtiden.
Transporter i sig medför en belastning på miljön. Denna är dock förhållandevis begränsad i jämförelse med den belastning som bränslet för transporten orsakar. Det finns dock stora förutsättningar att lindra denna belastning framförallt genom att i större utsträckning än idag övergå till att använda sig av alternativa drivmedel såsom etanol, metanol eller rapsolja.
Utvecklingen och produktionen av alternativa drivmedel riskerar dock att stanna upp på grund av de tvetydiga signaler som regeringen sänder. Den skattebefrielse som finns för alternativa drivmedel måste permanentas liksom en ökad satsning på pilotanläggningar för produktion av alternativa drivmedel måste komma till stånd. Den produktion av alkoholbaserade drivmedel som idag sker är till stor del baserad på spannmål. Det finns dock en stor potential att i allt större utsträckning även använda sig av spillrester från skogsbruket för denna typ av drivmedel. Regeringen bör ta initiativ till att utforma ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara. Detta bör ges regeringen till känna.
Mainstreaming har blivit ett begrepp inom jämställdhetspolitiken. Jämställdhetsperspektivet skall belysas inom samtliga politikområden, något som i allra högsta grad har gjort att medvetandet om de strukturella skillnader i kvinnors och mäns möjligheter att påverka samhällsutvecklingen och möjligheten att delta i detta på lika villkor har höjts. Detta visar inte minst det faktum att regeringen i sin proposition återkommande lyfter upp jämställdhetsperspektivet och kvinnors medverkan i de regionala tillväxtprogrammens utformande.
För att uppnå jämställdhet mellan könen och en ökad jämlikhet mellan olika grupper krävs en långsiktig strategi inom samtliga politikområden samtidigt som det på kort sikt krävs insatser för att stärka dessa gruppers möjligheter att delta i samhällsutvecklingsarbetet, på arbetsmarknaden och som företagare.
Centerpartiet ställer sig bakom regeringens förslag om att kvinnor, men även ungdomar, invandrare och funktionshindrade, skall ges möjlighet att delta i utformandet och genomförandet av målsättningarna i dessa tillväxtprogram. För att dessa grupper skall få ökat inflytande på utvecklingsarbetet är det nödvändigt att kontinuerligt utvärdera och följa upp utvecklingsarbetet i regioner, kommuner och lokala utvecklingsgrupper. För att detta skall ske på effektivt sätt är det nödvändigt att öka kunskapen om hur detta arbete skall göras. Inte minst har offentliga aktörer ett stort ansvar för att jämställdhetsarbetet utvärderas kontinuerligt. Regeringen bör ge offentliga institutioner i uppdrag att genomföra jämställdhetsrevisioner av sin verksamhet och dess styrning. Vad som ovan anförs om ett jämställdhetsperspektiv i regionalpolitiken bör ges regeringen till känna.
En av de viktigaste förutsättningarna för att tillväxt och livskraft skall komma hela landet till del och därigenom minska den sociala och regionala klyvning av landet som vi ser idag är tillgången till utbildning i alla delar av landet. Det är genom tillgången till kunskaper som utveckling stimuleras, kreativiteten frodas och företagsamheten spirar. I grundskolan läggs grunderna för den fortsatta utbildningen i gymnasieskolan och den högre utbildningen. Men även för det livslånga lärandet i arbetslivet eller genom studieförbund och folkhögskolor.
Kunskap är också makt; makt att förändra och påverka samhället i stort men också makt att kunna göra sina egna val. En bra utbildning ger redskapen för människor att infria sina framtidsdrömmar. Politiken måste därför bygga på en grund som erbjuder alla lika möjligheter till en bra start i livet och möjligheter för ett livslångt lärande för alla.
Utbildningen är det överlägset bästa fördelningspolitiska medel som samhället har att erbjuda. Detta förutsätter dock att alla ges möjligheter att lära på sitt sätt, inte efter en standardiserad form, utarbetad av Skolverket eller Utbildningsdepartementet. Det lokala beslutsfattandet inom utbildningen måste stärkas och flyttas ner till de enskilda skolorna där personal, elever och föräldrar ges möjlighet att utforma skolans verksamhet efter de förutsättningar och behov som de finner bäst.
Betydelsen av de små lands- och glesbygdsskolorna kan inte överskattas. De utgör en väsentlig del i dessa kommundelars utvecklingskraft, inte minst på grund av den naturliga mötesplats som en skola på landsbygden utgör. Förutsättningarna för att mindre samhällen och byar skall växa och utvecklas ökar om barnfamiljerna har möjlighet att ha sina barn i en närliggande skola. De små skolorna bidrar till en ökad gemenskap och en ökad känsla för hembygden och dess historia. Det kommunala skatteutjämningssystemets betydelse för att de mindre skolorna i små samhällen och byar skall finnas kvar kan inte tillräckligt betonas.
I många delar av landet garanteras ett fullgott utbud inom gymnasieskolan tack vare samverkan mellan kommuner och regioner. Med hjälp av ny teknik kan denna samverkan utvecklas ytterligare, vilket förutsätter att en fullgod digital infrastruktur finns uppbyggd i hela landet. Även i grundskolan är det viktigt att eleverna lär sig använda den nya teknikens möjligheter; detta förutsätter dock att det finns en infrastruktur även i grundskolorna. Centerpartiet har återkommande motionerat i riksdagen om att hela landet måste ges tillgång till en fullgod digital infrastruktur. Detta är ett statligt ansvar eftersom marknadskrafterna inte anser att det är lönsamt att investera i en sådan infrastruktur i de regioner som har en låg befolkningstäthet.
Trots en ökande samverkan finns det utbildningar som är nödvändiga för att yrkeskunskapen skall finnas kvar i regionen även i framtiden. Utbildningen av dessa yrkesgrupper, ofta olika typer av hantverk, kan med fördel ske genom en utveckling av dagens lärlingsutbildning. Företag och enskilda företagares incitament att delta i lärlingsutbildningarna bör därför stärkas för att fler elever skall ges möjlighet att genomgå denna typ av utbildning.
Lärlingsutbildning på gymnasienivå kan även bidra till att fler ungdomar ges möjlighet att genomgå sin yrkesutbildning på hemorten utan att behöva söka sig till andra orter. En av de största orsakerna till att allt fler kommuner samverkar inom vissa utbildningsinriktningar är att kostnaderna för utrustning i form av industrimaskiner är väldigt höga och antalet sökande till utbildningarna är låg. I förlängningen riskerar detta att leda till att även förhållandevis stora företag får svårt att rekrytera den arbetskraft man behöver.
En god grundläggande utbildning är även en förutsättning för att eleverna skall ha lust att fortsätta inom den högre utbildningen. Detta gäller inte minst de elever som kommer från studieovana hem. Att fler ungdomar ges möjligheten att gå vidare till den högre utbildningen är en viktigt förutsättning för att de lokala arbetsmarknaderna i framtiden skall kunna möta näringslivets och den offentliga sektorns behov av välutbildad arbetskraft. Detta bör ges regeringen till känna.
Många ungdomar avstår idag från denna möjlighet att söka sig till högre studier. Orsakerna till detta är många, varav härkomsten från studieovana hem är en, utformningen av studiemedelssystemet en annan. Andra orsaker kan vara att kännedomen om en akademisk utbildning är dålig inom det regionala näringslivet, vilket har begränsat antalet anställda inom näringslivet med akademisk bakgrund. Detta leder i sin tur till att det finns brister i kunskapen om akademisk utbildning på lokal nivå.
För att öka kunskapen om den högre utbildningens betydelse är det viktigt att högskolornas tredje uppgift även kommer att omfatta detta arbete. Den högre utbildningen inom högskolor och universitet behöver avdramatiseras för att fler ungdomar skall söka sig till denna. Hur detta kan göras skiljer sig mellan olika delar av landet. En möjlighet är att redan på högstadiet erbjuda eleverna möjlighet att få ta del av de kunskaper som den högre utbildningen besitter. Detta kan göras genom att högskolor och universitet riktar sig till elever på högstadiet i den ordinarie undervisningen, exempelvis genom populärvetenskapliga föreläsningar som riktar sig till denna ålderskategori.
Förutsättningarna för detta torde vara goda med tanke på den satsning som gjorts när det gäller att sprida den högre utbildningen över landet. Regeringen bör inom ramen för de medel som avsatts till att stimulera samarbete mellan universitet och högskolor och kommuner initiera en försöksverksamhet som syftar till att öka nyfikenheten för den högre utbildningen redan på högstadiet. Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheten att genomgå en högre utbildning i alla delar av landet har bidragit till att en allt större andel ungdomar tillgodogör sig denna möjlighet. Detta medför att den totala regionala kompetensen stärks, även om en stor del av de utexaminerade får ett arbete utanför det regionala upptagningsområdet. Detta visar att det inte är tillräckligt med att erbjuda möjligheter till en högre utbildning i fler delar av landet utan att det även är viktigt att det finns möjlighet för studenterna att utöva sina nyvunna kunskaper i regionen. Det är således viktigt att det skapas en arbetsmarknad där det finns större möjligheter att erhålla ett arbete efter avslutade studier för att andelen ungdomar från studieovana hem i framtiden skall minska.
Möjligheten till att utbilda sig på distans inom den högre utbildningen är nödvändig för att ett livslångt lärande skall komma alla delar av landet till del. Regeringens förslag i propositionen om att i samverkan med kommunerna bygga upp lokala lärocentrer för distansutbildning är ett steg i rätt riktning. Många högskolor och kommuner upplever dock att det finns oklarheter vad gäller finansiering och kostnadstäckning för utbildningar på distans.
Frågan är om denna satsning, motsvarande 20 miljoner kronor, kan anses vara tillräcklig för att lokalisera lokala lärocentrer utanför tätorterna? Många kommuner har idag inte möjlighet att bygga den nödvändiga digitala infrastruktur som krävs för att etablera dessa lärocentrer där de behövs mest. Centerpartiets förslag om en digital allemansrätt skapar förutsättningar att etablera denna typ av lärocentrer även i glesbefolkade områden. Detta bidrar till en ökad decentralisering av den högre utbildningen.
För att uppfylla högskolelagens krav på en vetenskaplig grund för den högre utbildningen krävs en tät koppling mellan grundutbildning och forskning. Detta är tyvärr inte tillgodosett på alla läroanstalter. Det är viktigt att inte bara forskarstuderande utan också seniora forskare har möjlighet att verka i en i alla avseenden god miljö, för att trygga forskningskvaliteten. Många forskare måste ägna mycket tid åt att ansöka om pengar, inte bara till sin forskning utan också till sin egen lön, för längre eller kortare tid framåt. Detta riskerar att skapa otrygghet om framtiden, och är olyckligt inte minst eftersom det skrämmer många doktorander från en framtid inom den akademiska forskningen. I vilken omfattning detta sker och vad det får för konsekvenser för forskarens sociala situation och forskningskvaliteten bör utredas närmare.
Den utveckling som idag skett där allt fler forskare måste ägna tid åt att söka egna forskningsresurser leder till att angelägna forskningsområden inte får tillräcklig uppbackning. Allt fler forskare söker sig till forskningsområden där det finns gott om ekonomiska resurser. Detta har bland annat lett till att forskningen om regionalutveckling blivit eftersatt, vilket leder till att kompetensen inom detta forskningsområde riskerar att urholkas. Staten har ett ansvar för att säkerställa kompetensen inom vetenskapsområdet regional utveckling, varför det är nödvändigt att skjuta till ekonomiska resurser för denna forskning. Detta bör ges regeringen till känna.
Efter den stora kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen måste nu de mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet att bevisa sin vetenskapliga kvalitet. Vid många, främst mindre, högskolor finns i dag inte förutsättningarna för att konkurrera om forskningsmedel med de stora högskolorna och universiteten. Högre utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En egen forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för att kunna attrahera nya lärare och forskare.
Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel från vetenskapsråden. Det finns därför skäl att nu lägga fast en plan för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid alla landets högskolor.
De stora privata forskningsstiftelserna bidrar med avsevärda forskningsresurser till de etablerade universiteten och högskolorna. Upp till 90 procent av bidragen från privata forskningsstiftelser kommer dessa universitet och högskolor tillgodo. En bidragande orsak till detta är det faktum att det sedan en lång tid har byggts upp en grundforskning på dessa universitet och högskolor som har bidragit till att även spetsforskningen har utvecklats.
Högskolans tredje uppgift är en viktig del i arbetet med att skapa utveckling och tillväxt i fler delar av landet. Högskolor och universitet måste i än större utsträckning än idag samverka med det omkringliggande näringslivet och med kommunerna för att utveckla forskning och utbildning i för närområdet betydelsefulla vetenskapsområden. Genom detta kan näringslivets innovationskraft stärkas och den globala konkurrensen mötas. Förutsättningarna för effektiva klusterbildningar i samverkan med det omkringliggande näringslivet ökar genom att forskning som riktar sig till det omkringliggande näringslivet kommer dessa till del. Detta bör ges regeringen till känna.
Den högre utbildningen och dess nära koppling till forskning är även en utmärkt grogrund för bildande av nätverk eller kluster där regionala och lokala kompetenser knyts samman och drar nytta av varandra. Fenomenet klusterbildningar är på inget sätt något nytt, däremot har komponenterna i klustren förändrats. SNS redogjorde i sin rapport kluster.se – Sverige i den nya ekonomiska geografin – för vad som är skillnaden mellan den förtätning av ekonomisk aktivitet som tidigare kunnat identifieras vad som kommer att känneteckna framtidens.
Tidigare berodde förtätning av ekonomisk aktivitet huvudsakligen på:
Försvarsstrategisk belägenhet och offentlig administration.
Tillgång till råvaror, lämpligt klimat och kommunikationsmöjligheter.
Tillgång till arbetskraft och närhet till stora marknader.
Stordriftsfördelar i produktionen.
Framtidens mest attraktiva kluster kännetecknas enligt SNS av:
Tillgång till högkompetent specialiserad arbetskraft.
Specialiserade och innovativa leverantörer i närområdet.
Kopplingar till teknologiskt relaterade branscher.
Nära till – och goda kontakter med – utbildning och forskning.
Närhet till krävande kunder.
Sporrande rivalitet mellan lokala konkurrenter.
Nyinträde genom nyföretagande och avknoppningar s.k. spin-offs.
Det finns en tydlig koppling till att den högre utbildningens läroanstalter bidrar till en kontinuerlig kompetensförsörjning och idéutveckling. Forskningsresultat genererar nya företag som skapar sysselsättning och tillväxt. Staten kan, genom att strategiskt arbeta för att stärka den lokala och regionala kompetensen, bidra till att livskraftiga företagsmiljöer och dynamiska innovationssystem skapas. I detta arbete ligger att motverka en social snedrekrytering till den högre utbildningen, bidra till att bredda riskkapitalmarknaderna utanför bankerna, stimulera och skapa likvärdiga förutsättningar för nyföretagande i alla regioner i landet, skapa en långsiktig strategi gällande utvidgning av lokala arbetsmarknader och ge lokala beslutsfattare möjligheter att skapa attraktiva boendemiljöer.
För att lyckas med klusterbildningar är det viktigt att det finns en nära samverkan mellan högskolor och universitet, det omkringliggande näringslivet men också med offentliga institutioner i regionen för att dra åt samma håll. Detta kräver att arbetssätt och organisationsformer i många fall måste kunna ändras och regionala avvikelser i organisationer uppstå. Vad som ovan anförs om utveckling av klusterbildningar bör ges regeringen till känna.
För att fler företagare och företag skall kunna utvecklas är det viktigt att samhället ger långsiktiga förutsättningar för detta. Grunden för företagens villkor bör vara långsiktighet, överblickbarhet, flexibilitet och trygghet. Positiv särbehandling, stöd eller bidrag är i förlängningen hämmande för företags möjligheter att utvecklas. Större resurser bör istället satsas på att skapa förutsättningar för företagande i hela landet genom enklare regler, fungerande kommunikationer, dynamiska innovationssystem, tillgång till riskkapital, kompetensutveckling av arbetskraften, ökad grad av marknadsförsörjning, alternativa driftsformer och sänkta skatter på såväl arbete som företagens vinster.
Samtidigt är det viktigt att det skapas långsiktiga spelregler för dagens företagare, något som regeringen återkommande har misslyckats med. Regeringen har vid ett flertal tillfällen, med mycket kort varsel, genomfört förändringar för dagens företagare som på ett avsevärt sätt har förändrat förutsättningarna för företagens fortlevnad. Ofta har regeringen hänvisat till utdragna förhandlingar med EU-kommissionen som anledning till det korta varslet. Denna förklaring är otillfredsställande då regeringen vid slutförhandlingar med kommissionen inte tillräckligt tydligt poängterat nödvändigheten att fasa ut de aktuella bidrags- och stödformerna ur systemet.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Detta gäller inte minst skatten på arbete. Det är nödvändigt att sänka arbetsgivaravgifterna och göra det billigare att anställa arbetskraft. I ett första steg mot att harmonisera skattetrycket med övriga delar av Europa bör en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna ske med 10 procent upp till en lönesumma motsvarande 180.000 kr för egen företagare och 852.000 kr för övriga företag fr.o.m. 1 januari 2002. Den 1 juli 2004 bör lönesummegränsen höjas till motsvarande 300.000 kr för egenföretagare och 2.000.000 kr för övriga företag. Vad som ovan anförs om en sänkning av arbetsgivaravgifterna bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ställer sig bakom regeringens förslag om en ytterligare nedsättning av de sociala avgifterna i stödområde A med ytterligare 5 procent utöver den generella nedsättningen. Regeringen borde hos EU-kommissionen begärt att få pröva möjligheten att även företag inom transporter, jordbruk och fiske skulle omfattas av nedsättningen i enlighet med de undantagsregler som finns i regelverket för statsstöd.
Följande står att läsa i fördraget: Artikel 87 (f.d artikel 92) 1. ”Om inte annat föreskrivs i detta fördrag, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.”
Men i fördraget står också att stöd förenligt med den gemensamma marknaden kan anses vara: ”a. Stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning.” ”c. Stöd för att underlätta utveckling inom vissa näringsverksamheter eller vissa regioner när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.”
Med stöd av dessa två punkter kan man finna klara skäl för undantag i båda. I ett svenskt perspektiv kan hävdas att det råder allvarlig brist på sysselsättning – det är ju just därför som man vill sänka avgiften för att öka förutsättningarna för nya och bevarade jobb. Det är ju just utveckling av vissa regioner det handlar om. Påverkan på handelsvillkor och konkurrens inom unionen måste anses vara försumbar.
Regeringen bör skyndsamt i EU-kommissionen pröva möjligheten att införa en nedsättning av de sociala avgifterna även för de branscher som undantas i regeringens nuvarande förslag med stöd av vad som ovan anförs. Detta bör ges regeringen till känna.
Möjligheterna att driva ett företag även utan en formell högre utbildning måste förbättras. Detta kräver att den administration som rör företagande förenklas och att antalet regler minskar. Alla regler som rör företagande är inte beslutade i Sveriges riksdag utan en betydande del kan härledas till myndighetsförordningar där nödvändiga konsekvensanalyser inte har gjorts i tillräcklig utsträckning.
Regeringens simplex-enhet har misslyckats i sitt arbete med att minska regelbördan för de svenska företagarna. Ökningen i antalet regler som rör företagare är idag mellan 2 och 4 procent och någon förändring i detta har inte kunnat noteras. Centerpartiet har med anledning av regeringens skrivelse om det pågående regelförenklingsarbetet motionerat i riksdagen om att arbetet måste intensifieras och granskas av OECD. En tydlig målsättning måste fastställas för regelförenklingsarbetet. Antalet regler bör inom den kommande 4-årsperioden minska med 25 procent. Denna målsättning måste även gälla statliga myndigheter.
Ökade krav skall ställas på myndigheters handläggningstider. Myndigheter och verk skall åläggas att behandla ett ärende som rör enskilda företagare under samma tidsperiod som myndigheterna anmodar de enskilda företagarna att inkomma med sina uppgifter till berörd myndighet. Detta innebär att om företagaren är skyldig att lämna uppgifter inom tio dagar till myndigheten, skall myndigheten vara skyldig att svara på frågor från företagaren inom samma tid. Vad som ovan anförs om förkortade handläggningstider hos myndigheter och verk bör ges regeringen till känna.
För att även i framtiden kunna garantera tillväxt och välfärd är det viktigt att det startas fler företag och att de befintliga företagen utvecklas och växer. I detta arbete har kvinnors företagande en stor uppgift att fylla. Som ett led i att förbättra förutsättningarna inrättades särskilda företagarlån för kvinnor på initiativ från Centerpartiet. Dessa kvinnolån, som idag administreras av ALMI, har haft stor betydelse för framväxten av fler kvinnliga företagare.
Statistik från ALMI visar att av totalt ca 15.000 utestående lån har 30 procent tecknats av kvinnor. Detta avspeglar andelen nystartade kvinnliga företag under senare år. Om statistiken bryts ned till hur de utlånade medlen är fördelade visar sig en annan bild. Av ca 3,2 miljarder kronor är 9 procent utlånade till kvinnliga företagare. En närmare översyn av den ur jämställdhetsperspektiv snedvridna utlåningen inom ALMI bör göras.
I samband med att de särskilda kvinnolånen inrättades utformades även en modell för att ytterligare stimulera kvinnligt företagande. I modellen ingick särskilda satsningar på resurscentrum för kvinnor och särskild affärsrådgivning för kvinnor. Satsningen på resurscentrum för kvinnor inrättades på försök under en tvåårsperiod och har sedan övergått till att drivas på regional och ideell basis. De särskilda affärsrådgivarna för kvinnor avskaffades år 2000 och en utvärdering sker nu.
Regeringen tillför i propositionen resurser till lokala resurscentrum för kvinnor under åren 2002–2004 motsvarande 42 miljoner kronor. Detta är positivt men inte tillräckligt. Regeringen bör därför ta initiativ till att tillföra resurser så att modellen med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och kvinnolån kan permanentas. Detta bör ges regeringen till känna.
Den allt mer internationaliserade marknaden har lett till en ökad konkurrens för dagens företag. Detta gäller för företag i alla storlekar. Regioner som under lång tid varit beroende av ett stort företag där en stor andel av regionens anställda arbetat har drabbats hårt av rationaliseringar och ”out-sourcing” av företagens verksamheter till andra länder. Detta har även drabbat underleverantörer till de stora företagen, arbetslöshet och påföljande befolkningsminskningar har minskat underlaget för såväl den offentliga som den kommersiella servicen.
För att fler företag skall startas och ett bredare näringsliv utvecklas är det viktigt att det blir lättare att starta företag. Många kommuner har en företagslots som hjälper företagaren i kontakter med myndigheter eller andra aktörer som berör företagarens verksamhet. Erfarenheterna från såväl företagare som kommuner av denna modell är positiva och har bidragit till att fler företag har startats.
Inte minst är det viktigt att de som kommer från andra länder får hjälp och stöd att utveckla sina idéer och starta företag. Många som idag söker sig till Sverige har erfarenhet att företagande i sitt tidigare hemland och bör därför ges möjlighet att återuppta sin verksamhet i sitt nya hemland. Den modell som visat sig lyckosam med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och särskilda kvinnolån kan tjäna som modell för att stötta invandrare som önskar starta företag. Detta bör ges regeringen till känna.
I många regioner finns under vissa tider av året människor med tillfälliga uppehållstillstånd. Ofta kommer dessa från de forna öststaterna och befinner sig i Sverige för att dryga ut sin inkomst genom tillfälligt säsongsarbete. Detta bidrar till näringslivets utveckling i regionen. Många av dessa gästarbetare knyter under sina besök i Sverige kontakter med lokalbefolkningen och bidrar till mångfalden i många kommuner. Tyvärr bidrar det svenska regelverket till att många i dessa grupper som har en önskan att bosätta sig och starta företag eller arbeta i dessa regioner inte ges möjlighet till detta. Genom dessa regler dras en potentiell inflyttning till utsatta regioner undan. Invandrare som ordnat sin försörjning, antingen genom arbete eller eget företagande, bör erhålla uppehållstillstånd. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen föreslår i sin proposition att småföretagsstödet avvecklas. Motivet är regeringens principiella inställning till företagsstöd. Vidare anför regeringen att småföretagsstödet används i liten utsträckning och främst i tätorter utanför nationella stödområden. Motivet till regeringens förslag är inte tillfredsställande. Däremot klargör motiveringen till förslaget regeringens inställning till företagande i stort. Att regeringen anför att det används i liten utsträckning och utanför de nationella stödområdena visar att småföretagsstödet ur konkurrenssnedvridande hänseende spelar mindre roll. Att företag utanför de nationella stödområdena beviljas detta stöd, efter sedvanlig prövning, visar att det även i andra delar av landet kan vara svårt att uppbringa nödvändigt kapital för investeringar. Detta torde gälla även för vissa företagare i starka tillväxtregioner. Riksdagen bör därför besluta avslå regeringens förslag om att avveckla småföretagsstödet.
I regeringens proposition framgår att en översyn av dagens sysselsättningsbidrag bör göras, med inriktningen att denna stödform successivt skall minska och resurserna inriktas mot andra åtgärder.
Sysselsättningsbidraget har haft en stor betydelse för den regionala utvecklingen, och konstruktionen på bidraget där ersättningar betalas ut i efterhand minskar incitamenten för att tillfälligt etablera verksamheter ute i landet. Sysselsättningsbidraget kan därför inte beskyllas vara mer snedvridande ur konkurrenshänseende än flertalet andra stöd inom arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt är det viktigt att en kontinuerlig översyn av befintliga stödformer genomförs, men förändringar bör inte ske innan alternativa former har utvecklats. Detta bör ges regeringen till känna.
Att ta det första steget att utveckla en idé till en produkt färdig att marknadsföras kräver mycket förberedande arbete i form av utveckling av affärsplaner, marknadsföring och mindre investeringar. Inte desto mindre är detta arbete nödvändigt för att ett företag skall kunna nå marknaden med sin produkt och därigenom även kunna attrahera riskvilligt kapital.
Genom att införa utvecklingscheckar, i storleksordningen 20.000 kronor som administreras av de kommunala näringslivsutvecklarna, för utveckling av affärsplaner, marknadsföring och mindre investeringar förbättrar man möjligheterna för enskilda som står i startgroparna att starta ett eget företag. Detta kan sedan kompletteras med ett nyföretagarlån som ersätter dagens starta-egetbidrag. Genom detta förbättras möjligheterna för nyföretagare att få en grund att stå på, vilket i förlängningen leder till att fler långsiktigt bärkraftiga företag kan startas utan att det uppstår en snedvridning av konkurrensen. Vad som ovan anförs om införande av utvecklingscheckar för nyföretagare bör ges regeringen till känna.
Att utveckla sitt företag är nödvändigt och kostar pengar. Ofta finner mindre företag, inte minst i regioner med svag tillväxt, det svårt att finna nödvändiga ekonomiska resurser samtidigt som dagens företagsbeskattning innebär svårigheter att bygga upp ett eget kapital. Många intressanta idéer har presenterats för hur detta skall kunna underlättas. Kredigarantiföreningar och regionala riskkapitalbolag är exempel på lösningar som presenterats. Det är troligt att det måste utarbetas ännu fler modeller för att en sund företagsutveckling skall komma till stånd.
I första hand bör företagarens egen möjlighet att bygga upp ett riskkapital förbättras. Detta kan ske genom att reglerna för periodiseringsfonder förändras så att en större del av vinsten kan periodiseras, men även att beskattningen av ägarkapital förändras så att fler företag får ekonomisk möjlighet att bygga upp det egna kapitalet. Genom att införa långsiktiga statliga lånegarantier för småföretag förbättras även möjligheterna för de mindre företagen att teckna traditionella banklån. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om införandet av långsiktiga statliga lånegarantier. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett annat sätt att göra detta är att återföra en del av värdet från vattenkraften till regionala fonder för riskkapitalförsörjning för startande av företag. Detta skulle på sikt ersätta de nuvarande systemen för riskkapitalförsörjning för nystartade företag. Fonderna skall styras av regionala styrelser med goda kunskaper om företagarnas villkor och med ett brett kontaktnät inom det lokala och nationella näringslivet och den högre utbildningen.
Genom att göra det skattemässigt gynnsamt att bygga upp regionala entreprenörsfonder kan ett riskvilligt kapital byggas upp. Till dessa fonder skall även såväl enskilda som företag kunna placera pengar under skattemässigt gynnsamma förhållanden. Avkastningen på det insatta kapitalet i dessa fonder bör under en inledningsperiod skattebefrias. Motsvarande modell kan med fördel användas för att stimulera företagsänglar att gå in med riskvilligt kapital och erfarenhet i växande småföretag.
Ytterligare ett sätt att bygga upp ett regionalt riskvilligt kapital är att göra det möjligt att placera en del av pensionsavsättningarna i regionala pensionsfonder inom ramen för premiepensionsvalet. Idag är möjligheterna större för den enskilde att placera pensionsmedel i olika fonder utomlands än i sin egen region. Det finns en vilja hos många människor att ekonomiskt bidra till en utveckling av den egna regionen om man ges möjlighet till detta. Detta förutsätter dock möjligheterna att placera en större del av kapitalet i onoterade företag inom den region där sparandet sker.
I västra Kanada har en modell kallad Community Futures Development Corporations (CFDC) visat sig vara ett framgångsrikt sätt att utveckla det regionala näringslivet. Dessa CFDC utgörs av ett icke vinstdrivande bolag som ställer ut lån eller investerar i ägarkapital i regionala företag utifrån en utvecklingsstrategi för området. I de flesta landsortsområden konstaterades samma brister i finansieringsmöjligheterna som i Sverige, varför CFDC-bolagen i de flesta fall också fick disponera ett belopp avsett för lokal kreditgivning till företag. Staten ställde medel till förfogande i form av ett räntefritt lån, som ska återbetalas vid anfordran. Detta kan bli aktuellt om en CFDC inte följer avtalet med staten. En CFDC är oförhindrad att också söka andra finansieringskällor.
Kanadensiska statens regelverk för dessa lån är enkelt. Det innebär i koncentrat följande:
En CFDC får inte ge bidrag, utan endast lån, eller investera i ägarkapital.
Det belopp som ställs till förfogande är ett engångsbelopp. Om pengarna förbrukas tillskjuts inga ytterligare medel.
Utlåningen måste vara rättvis.
Om lånet förbrukas kommer alla kommunens invånare att veta vilka som slösat bort pengarna.
Resten av reglerna får varje CFDC skriva själv.
Det har visat sig att förhandlingsprocessen mellan staten och den lokala CFDC-kommittén, kombinerad med det lokala ansvarstagandet, har skapat en positiv dynamik i de flesta av de områden som anammat CFDC-programmet. Variationerna blir dock stora, vilket torde vara nödvändigt, då problemen varierar starkt även mellan närliggande kommuner.
Programmet har varit så framgångsrikt att kanadensiska staten numera kanaliserar flera olika stödformer via CFDC-företagen, eftersom man då får en lokal anpassning och ett lokalt ansvarstagande som ökar effektiviteten i stödprogrammen. De flesta CFDC-företagen har t.ex. fått i uppdrag att hantera starta-egetbidragen, vilket leder till att de nyblivna företagarna omedelbart knyts till ett lokalt nätverk av företagare, vilket i sin tur innebär väsentligt ökade möjligheter till ett lyckosamt företagande.
Antalet modeller för att bredda riskkapitalmarknaderna utanför det traditionella banksystemet är således många. Det finns ingen anledning att låsa fast sig vid en specifik modell utan det bör finnas en stor frihet för regionerna att själva utforma modeller för hur riskkapitalförsörjningen kan utformas i regionen. Det finns dock anledning att se över möjligheterna att införa flertalet av ovanstående modeller i Sverige. Vad som ovan anförs om att utforma olika modeller för breddning av riskkapitalmarknader för företagare bör ges regeringen till känna.
Den sociala ekonomin växer sig allt starkare på landsbygden, inte minst tack vare de närmare 4.000 lokala utvecklingsgrupper som finns i hela landet och som aktivt bedriver verksamhet som syftar till att skapa en ökad livskraft i sin närmiljö. Orsaken till varför den sociala ekonomin kommit att växa sig stark under senare tid kan mycket väl förklaras med att allt fler människor frivilligt sluter sig samman för att överta verksamhet som det offentliga inte längre ekonomiskt, eller av andra anledningar, klarar av eller har viljan att bedriva vidare. Allt vanligare förekommande är att människor startar friskolor, äldreomsorg eller annan verksamhet på entreprenad men med det offentliga, genom kommun, landsting eller stat, som huvudman för verksamheten.
Utvecklingen är även ett uttryck för att människor inte känner tilltro till det offentliga och därför skapar sina egna verktyg för en fungerande demokrati. Det offentliga har allt mer blivit en organisation som levererar välfärdstjänster som är solidariskt finansierade. När medborgarna inte upplever att de tjänster som levereras uppfyller de krav som man ställer på dessa söker man finna nya vägar för att producera dessa inom den sociala ekonomin.
Genom medborgarnas engagemang och delaktighet i verksamheten förstärks den lokala demokratin, något som måste ses positivt. Den sociala ekonomin skapar bättre förutsättningar för människorna att själva ha makten över sina liv, stärka och förbättra välfärden och bidra till en än mer utvecklad medborgardemokrati. Medborgaren reduceras i den sociala ekonomin inte till klient eller kund utan ges möjlighet att bära sitt ansvar som medborgare med de skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Genom den sociala ekonomin kan framtidens välfärd utvecklas utifrån ett underifrånperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Att människor ges möjlighet att växa och utvecklas skapar förutsättningar för ett ökat självbestämmande, ökad livskraft i landet och bidrar till en god livskvalitet för såväl den enskilde individen som för grupper i samhället.
Frivillig självorganisering har också en stark tradition i det svenska samhället. Tidigare har den setts inom exempelvis lantbrukskooperationen som startades utifrån medlemmarnas egenintresse eller vägföreningar, folkbibliotek, studieförbund och folkhögskolor som har sin grund i allmänintresset. Det är föreningar, i form av konsument-, producent- och bostadskooperation, som startats i liten skala för att sedan växa sig allt starkare och bidra till en ökad livskvalitet för sina medlemmar och det allmänna.
Kooperationen har under lång tid varit en av Sveriges största folkrörelser och framväxten av den svenska välfärdsstaten kan till stora delar härledas till olika kooperativa verksamheter. I takt med att det offentliga tog över ansvaret och driften av verksamheter som en gång bedrevs av medborgarna själva ökade även likriktningen i utformningen av verksamheten. Den mångfald som tidigare var ett kännetecken för medborgarnas självorganisering slogs sönder av det offentligas storskaliga lösningar där organisationen och verksamheten utformades likadant och tog liten eller ingen hänsyn till medborgarnas verkliga önskemål och behov.
Under senare tid har detta lett till att människan även inom det offentliga kommit att betraktas som kund istället för medborgare. Möjligheten att välja och utkräva ansvar har successivt minskat för den enskilde individen till möjligheten att fördela sin röst kommunalt en gång vart fjärde år. Detta skall jämföras med möjligheten att göra aktiva val och påverka verksamheternas utformning i exempelvis den kooperativa verksamheten.
Det avstånd som växt mellan förtroendevalda och väljare riskerar att växa ytterligare om inte denna viljeyttring tas på allvar och stimuleras. Det faktum att lokalt och regionalt förtroendevalda som försöker möta denna nya verklighet genom att tillmötesgå önskemål från medborgarna motarbetas av riksdag och regering riskerar att urholka förtroendet för den representativa demokratin. Genom att återkommande ställa sig över det kommunala självstyret har regeringen effektivt motarbetat den sociala ekonomins utvecklingsmöjligheter inom flera verksamhetsområden. Det kommunala självstyret är en viktig förutsättning för att utveckla den kommunala verksamheten utifrån lokala förutsättningar. Detta bör ges regeringen till känna.
Istället för att regeringen inför stopplagar som även sätter stopp för verksamheter inom den sociala ekonomin borde en större öppenhet finnas inför de möjligheter som den sociala ekonomin föder. Den sociala ekonomin skall även kunna appliceras på mindre enheter, som komplement till hela verksamheter, inom skolor, sjukhus och vårdinrättningar för att främja en utveckling av verksamheter som annars kan riskera att avvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Många aktörer inom den sociala ekonomin är förhållandevis små med begränsade resurser. Detta ställer ofta till problem i samband med att lokala upphandlingar genomförs. Det faktum att lokala upphandlingar ofta är omfattande och berör hela verksamhetsområden leder till att den sociala ekonomins möjligheter att delta i dessa upphandlingar blir begränsade. Genom att möjliggöra för kommuner och landsting att i större utsträckning än idag kunna dela upp större upphandlingar i mindre delar kan förutsättningarna för den sociala ekonomins aktörer att delta förbättras. Detta bör ges regeringen till känna.
Inom den sociala ekonomin organiseras även de cirka 4.000 lokala utvecklingsgrupper som idag finns över hela landet. Dessa utvecklingsgrupper och byalag har en stor betydelse i arbetet med att mobilisera och utveckla landsbygden. För att stimulera det lokala utvecklingsarbetet bör en lokal utvecklingspeng, bygdepeng, motsvarande 15.000 kronor per lokal utvecklingsgrupp införas. Denna bygdepeng administreras och utbetalas av kommunernas landsbygdssamordnare eller motsvarande. Bygdepengen kan även användas som medfinansiering i olika typer av EU-projekt som de lokala utvecklingsgrupperna initierar. Vad som ovan anförs om inrättandet av en lokal utvecklingspeng bör ges regeringen till känna.
En av grundförutsättningarna för att kunna åstadkomma livskraft i hela landet och för att hejda den sociala och regionala klyvningen är väl fungerande kommunikationer och en väl underhållen infrastruktur. Regeringens misshushållning med infrastrukturkapitalet har därför varit skrämmande. Gång på gång har den utlovade infrastrukturpropositionen skjutits upp, vilket gjort att Sverige tappat värdefulla år vad gäller att utveckla en infrastruktur för framtiden. Medan regeringen suttit obeslutsam har människor och företag drabbats på ett negativt sätt.
Centerpartiet kommer att redovisa sin syn på inriktningen för infrastrukturpolitiken i den motion vi lägger i samband med regeringens proposition. Den totala ramen för den kommande 10-årsperioden kommer i detta förslag att ligga på cirka 360 miljarder kronor.
Det behövs ordentliga satsningar för att ta igen det eftersatta underhållet och för att bygga bort flaskhalsar. Vidare behövs satsningar på tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion för att säkerställa ett funktionellt vägnät i hela landet. En viktig utgångspunkt är att öka det regionala inflytandet över både planering och prioritering av infrastrukturen.
För att kunna börja ta igen det eftersatta underhållet av det svenska väg- och järnvägsnätet avsätter Centerpartiet avsevärt mer än regeringen till utgiftsområde 22, ”Kommunikationer”: totalt 6,4 miljarder mer under de kommande tre åren. Därtill ska läggas omfördelningar inom utgiftsområdet som gör att resurserna till vägnätet blir ännu något högre.
Vägnätet faller bokstavligen samman på många håll i landet. Samtidigt som vägarnas standard ständigt försämrats på grund av regeringens och riksdagens vänstermajoritets njugga inställning är vägtrafik på många håll i landet ofta det enda realistiska fysiska kommunikationsmedlet för människor och gods. Att vägarna tillåtits förfalla trots högkonjunktur är naturligtvis oacceptabelt.
De dåliga vägarna kostar årligen människor och företag stora summor pengar. Fordon körs sönder och måste repareras, gods kommer inte fram i tid, vägar stängs av eller viktbegränsas och trafiksäkerheten försämras. Ett mycket tydligt exempel på effekterna av de dåliga vägarna är att den för Sverige så viktiga skogsindustrin inte får fram råvaror till sina anläggningar. De dåliga vägarna utgör också en trafikfara för alla dem som dagligen för att komma till arbeten, skola och sociala aktiviteter måste färdas på våra vägar. Vägarnas dåliga standard sliter också hårt på alla yrkestrafikanter.
En god fysisk infrastruktur är en förutsättning för att näringslivet och landet som helhet ska kunna utvecklas på ett positivt sätt. Uppskjuten drift och underhåll av våra vägar är samhällsekonomiskt osunt. Kortsiktiga vinster i statens utgifter äts med råge upp av de samhällsekonomiska förlusterna, eftersom försämringar i driften och underhållet ger mycket större kostnader när vägarna väl ska rustas.
Med dåliga kommunikationer, i områden där alternativ till vägar saknas eller är svagt utvecklade, uteblir investeringar och nyetableringar. En utveckling där privata satsningar i områden som är i störst behov av dessa går om intet, för att staten inte tar sitt ansvar, är förödande. För att företag och privatpersoner ska våga investera i alla delar av landet krävs att infrastrukturen garanteras och säkras på såväl kort som lång sikt. En väl utvecklad infrastruktur är en av förutsättningarna för tillväxt, ökad sysselsättning och bibehållen välfärd och ger möjlighet för människor och företag att bo och verka i hela landet.
På lång sikt är dagens transportsystem inte hållbart. Det är viktigt att skapa ett ”grönare” transportsystem, där användningen av fossila bränslen minskar och på sikt helt fasas ut. Omställningen till ett hållbart transportsystem måste ske på ett sådant sätt att det är möjligt att bo och verka på landsbygden, i småorter och större städer. Kollektivtrafiken måste förbättras i alla delar av landet. För att på allvar starta omställningen till ett grönt transportsystem bör en 10-årsplan för att introducera miljövänliga drivmedel genomföras. Målet bör vara att under de tio åren minska fossilbränsleanvändningen med 50 procent. Mål bör också slås fast för hur stor del av nysålda fordon som ska vara nollemissionsfordon och krav bör ställas på drivmedelsförsäljarna att tillhandahålla biodrivmedel.
Det är nödvändigt med en helhetssyn på infrastrukturen och transportsystemet, inte minst för att använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt och för att hitta de för miljön bästa lösningarna. Planering över sektorsgränserna är ett måste. Det är viktigt att motverka att olika statliga verk optimerar trafiklösningarna endast inom sitt eget område. Istället måste de se till vad som är bäst för helheten och till vad som skapar en långsiktig ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar transportplanering.
Utöver ett väl underhållet vägnät är det av största vikt för den regionala och nationella utvecklingen att andra fysiska kommunikationer är väl fungerande. Främst från miljösynpunkt, men också för att minska belastningen på vägnätet, är det angeläget att den långväga godstrafiken i större utsträckning än idag förs över från vägar till järnväg och sjöfart där så är möjligt. Inte minst förutsättningarna för sjöfart på de inre vattenvägarna måste förbättras för att minska avstånden och miljöbelastningen i dessa regioner.
Centerpartiet vill förverkliga visionen om en digital allemansrätt, som innebär att den digitala infrastrukturen måste komma alla till del. Regeringens program för utbyggnad av bredband lämnar många människor i sticket och skapar på så sätt en digital klyfta. Att ha tillgång till en digital infrastruktur skapar möjligheter till sysselsättning och blir dessutom en allt viktigare demokratisk fråga när myndigheter lägger ut information på nätet. Staten måste ta ansvar för att alla ska få tillgång till den digitala infrastrukturen genom en utbyggnad av ett bredbandsnät i hela landet. På detta nät ska sedan olika operatörer konkurrera fritt. Centerpartiet har flera gånger presenterat förslag som skulle möjliggöra en sådan digital infrastruktur. Vårt krav om en digital allemansrätt står kvar. Politiken i fråga om digital infrastruktur måste utgå från ett antal tydliga kriterier:
Att trygga konkurrensen på tjänste- och operatörssidorna, som är den mer dynamiska delen av IT-sektorn, genom ett nät öppet på lika villkor för alla operatörer.
Att garantera likvärdiga förbindelser i hela landet.
Att ge förutsättningarna för en långsiktig planering som gör att nätet blir skalbart i takt med att efterfrågan på kapacitet ökar.
I den regionalpolitiska utredningen framkom betydelsen av att över dagen ha möjlighet att resa från en region till en annan för en rimlig kostnad. Regeringen har i propositionen valt att inte närmare behandla flygets betydelse för den regionala utvecklingen. I stället har man valt att hänvisa till det förberedande arbete som nu sker på Regeringskansliet om en allmän trafikplikt och upphandling av trafik till och från Stockholm/Arlanda och de kommunala flygplatserna i Arvidsjaur, Gällivare, Hagfors, Hemavan, Lycksele, Pajala, Storuman, Sveg, Torsby samt Villhelmina. Detta är naturligtvis positivt men knappast tillräckligt.
Ett högt kostnadsläge inom inrikesflyget gör att många företag idag upplever det som kostsamt att förlägga sin verksamhet utanför storstadsregionerna. Betydelsen av att kunna besöka olika delar av landet är särskilt viktigt för de företag som har en stor spridning av sin verksamhet och sitt huvudkontor utanför de större flygplatserna. Kostnaden att över dagen flyga från exempelvis Växjö till Kiruna uppgår till 7.000 kronor, något som inte kan anses vara rimligt. En förklaring till det höga prisläget är den bristande konkurrensen inom det svenska inrikesflyget. SAS, där staten är en stor ägare, har ett stort ansvar för att prisutvecklingen har varit negativ. I de fall där konkurrenter försökt slå sig in på marknaden har dumpning av priser förekommit, vilket lett till att konkurrenter slagits ut från marknaden. En annan orsak är fördelningen av slottider som starkt gynnar de etablerade företagen på marknaden. Regeringen bör ge Konkurrensverket i uppdrag att genomföra en översyn av marknaden för inrikesflyget. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsmarknadsverkets verksamhet styrs av förordningen 2000:628 om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Arbetsmarknadsverkets huvuduppgifter för arbetsmarknadspolitiken är enligt den 3 § i ovan nämnda förordning att
effektivt sammanföra den som söker arbete med den som söker arbetskraft,
främja sysselsättning och kompetensutveckling för arbetslösa personer på en effektiv och flexibel arbetsmarknad,
underlätta för personer med en svag ställning på arbetsmarknaden att få arbete och förhindra utslagning från arbetsmarknaden,
motverka långa tider utan reguljärt arbete samt
att motverka en könsuppdelad arbetsmarknad och på andra sätt bidra till en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män samt till ökad mångfald i arbetslivet.
Sammantaget är dessa huvuduppgifter väl avvägda utifrån de förutsättningar som idag råder på den svenska arbetsmarknaden. Dessa huvuduppgifter är dock inte beroende av en stark centralstyrning, snarare tvärtom.
Riksrevisionsverket har i sin samlade bedömning som presenteras i revisionsrapporten Effektivare arbetsförmedling (RRV 2001:15) pekat på betydelsen av att bygga nära och långsiktiga kontakter mellan företag och arbetsförmedling. Detta är enligt RRV ett viktigt instrument för att förbättra matchningsmöjligheterna och därmed öka arbetsplaceringarna. RRV:s rekommendation är att dessa företagsinriktade insatser måste anpassas efter olika lokala förutsättningar.
Att centralisera styrningen av Arbetsmarknadsverket står i direkt motsättning till de rekommendationer som RRV framför. En tydligare uppdelning av ansvaret kan åstadkommas genom att stärka länsarbetsnämndernas ansvar och omfördela resurser från Arbetsmarknadsverket centralt till länsarbetsnämnderna för att ge dessa möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett effektivare sätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Det faktum att de pilotprojekt som syftat till en ökad samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommuner och omkringliggande näringsliv har visat goda resultat bör öka incitamenten för att ytterligare förstärka det lokala och regionala ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Centerpartiet har i tidigare motioner till riksdagen föreslagit att ett utökat ansvar med tillhörande resurser bör tilldelas de regionala och lokala delarna av Arbetsmarknadsverket. En modell för fördelning av resurser bör utgå från dels antalet arbetslösa, dels hur länge en arbetssökande i genomsnitt går arbetslös, dels utifrån ett antal individuella faktorer (främst tidigare utbildning). Denna fördelning bör vara huvuduppgiften för chefsmyndigheten inom AMV, inte att göra sig till tolk för vilka arbetssätt som bäst lämpar sig i olika delar av landet. Vad som ovan anförs om fördelning av arbetsmarknadspolitiska resurser till lokal nivå bör ges regeringen till känna.
När samhället förändras i allt snabbare takt riskerar planeringen att slå fel och gjorda insatser kan bli verkningslösa. Ett sätt att möta problematiken med långsiktig planering är att decentralisera beslutsfattandet. I många sammanhang visar det sig att summan av de lokalt fattade besluten är långt klokare än vad någon central planering kan åstadkomma. Det är i de lokala mötena, mellan arbetssökanden och förmedlare, som man tillsammans kan finna de lämpliga åtgärderna för att motverka arbetslöshet.
Enskilda som hamnat i arbetslöshet har alla olika behov. Individuella förutsättningar och behov skiljer sig mellan individer. För att möta detta skall en individuell handlingsplan för den arbetslöse utformas. En individuellt anpassad handlingsplan förutsätter att man lokalt har möjligheten att också besluta om vilka resurser som ska tillföras. Den försöksverksamhet som sker inom socialförsäkringssystemen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården, med lokal finansiell samordning, visar på hur samordnade insatser underlättar för individen med behov av olika insatser. Dessa försök bör nu permanentas och införas i hela landet. Beslut om hur de medel som idag fördelas genom stat, kommun, landsting och regioner ska användas bör i större utsträckning fattas lokalt. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vill också påpeka att en decentraliserad beslutsmakt också bör innebära större frihet att använda resurserna på ett atypiskt sätt, genom partnerskap med andra aktörer. Det innebär t.ex. att resurser bör kunna användas för att stödja nyetableringar av företag, om detta bedöms ge större positiva effekter. En lokal frihet att besluta över resurserna innebär också ett lokalt ansvar för effekterna av besluten.
Arbetsmarknaden kan göras större genom att en mer differentierad arbetsmarknad skapas. En förutsättning för detta är dock att det lokala näringslivet diversifieras. De orter som haft en god tillväxt och befolkningsökning kan sägas ha utvecklat en bred, differentierad och intressant arbetsmarknad. Många avfolkningsorter däremot kännetecknas ofta av en odifferentierad och smal arbetsmarknad. Ett ensidigt näringsliv, ofta beroende av ett stort företag eller arbetsgivare, är sårbart för förändrade betingelser. Erfarenheterna från några uppmärksammade nedläggningar i exempelvis Degerfors, Kumla eller Arvika understryker detta faktum.
Alltför många orter har varit alltför beroende av en stor arbetsgivare och när denne lägger ner och flyttar sin verksamhet får detta oproportionellt stora konsekvenser på orter som saknar ett brett och allsidigt näringsliv. Svensk industris strukturomvandling har slagit hårt mot mindre orter. Detta hade sannolikt kunnat mildras om regeringen fört en annan näringspolitik.
En väl utbyggd infrastruktur och fungerande kommunikationer är väsentliga delar i arbetet med att förstora arbetsmarknaderna. Med en god infrastruktur och fungerande kommunikationer ökar förutsättningarna för pendling till och från arbetet. Brister i kollektivtrafik och ett högt bensinpris bidrar till att de lokala arbetsmarknadsområdena minskar. Riksdagen bör besluta att reseavdraget till och från arbetet höjs till 20 kronor per mil och även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg för att förbättra möjligheterna att ta ett arbete inom ett större arbetsmarknadsområde.
Riksdagen bör vidare besluta att den ”självkostnadspremie” motsvarande 7.000 kronor som idag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets 12 månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om att en större del av statlig verksamhet skall lokaliseras ute i landet. Detta beslut har tyvärr inte respekterats i tillräckligt stor utsträckning, något som även regeringen uppmärksammats på av Riksdagens revisorer. Regeringen skriver i sin proposition att en större del av den statliga verksamheten skall utlokaliseras. Detta är löften som upprepats vid ett flertal tillfällen utan att något egentligt resultat har kunnat identifieras.
Statistik från Sveriges statskalender visar att av de 106 nya myndigheter som bildats sedan 1993 har 82 förlagts till Stockholm eller dess absoluta närhet. Detta motsvarar 77,5 procent, en anmärkningsvärt hög siffra som visar med vilken frenesi regeringen arbetar för att följa de beslut som riksdagen vid flera tillfällen har fattat.
Centerpartiet har vid återkommande tillfällen kritiserat regeringen för att en stor del av den statliga verksamheten lokaliserats till Stockholm. Regeringen hänvisar till att behovet av närhet till riksdag och regering, kompetensförsörjningsfrågor eller närheten till andra myndigheter och verk gör det nödvändigt att lokalisera verksamheten till Stockholm. Gemensamt för alla förklaringsmodeller är dock att de bidrar till en snedvridning av den statliga verksamheten i landet. Erfarenheterna visar även att det är verksamheten i periferin som drabbas först när verksamhet skall omorganiseras.
Sanningen är den att lokaliseringen av en ny myndighet eller ett verk avgörs redan i samma stund som regeringen tillsätter en utredning i frågan. Det är därför viktigt att det i utredningsdirektiven tydligt skall framgå att lokaliseringen av myndigheten eller verket inte skall ske i Stockholm. Detta ställer även press på utredningen att utforma program som skall säkerställa kompetens och verksamhetsinriktning hos den nya myndigheten.
Utlokalisering av statliga verk bidrar till att bredda arbetsmarknaderna i de regioner som myndigheten lokaliseras till. Regionalekonomiska teorier visar att varje nytt arbetstillfälle genererar ytterligare arbetstillfällen med en faktor tre. Detta gör att även utlokalisering av mindre myndigheter kan få stor regional betydelse, inte minst beroende på att det ofta är högkvalitativa arbetstillfällen.
Centerpartiet har vid en genomgång av befintliga verk och myndigheter kunnat identifiera ett flertal som helt eller delvis kan utlokaliseras till andra delar av landet. Målsättningen bör vara att inom den kommande 5-årsperioden utlokalisera myndigheter och verk som motsvarar 50.000 årsarbetstillfällen.
Följande bolag, verk och myndigheter skulle med fördel kunna utlokaliseras, helt eller delvis, till olika delar av landet:
|
Generaltullstyrelsen Konsumentverket Allmänna reklamationsnämnden Datainspektionen Medicinska forskningsrådet Högskoleverket Verket för högskoleservice, VHS Polarforskningssekretariatet Statens ljud- och bildarkiv Konstnärsnämnden Statens biografbyrå Statens kulturråd Ungdomsstyrelsen LL-stiftelsen Riksutställningar Svenska rikskonserter Exportkreditnämnden Kommerskollegium Sveriges exportråd AB Svensk exportkredit SIDA Försvarshögskolan Sprängämnesinspektionen Överklagandenämnden för totalförsvaret Statens växtsortnämnd Naturvårdsverket Statens VA-nämnd Statens strålskyddsinstitut Statens kärnkraftsinspektion Svensk kärnbränsle AB Affärsverket svenska kraftnät Elsäkerhetsverket Vattenfall AB Rådet för arbetslivsforskning Arbetsmarknadsstyrelsen De fyra ombudsmännen för diskriminering – DO, JÄMO, Homo och Handikappombudsmannen Jämställdhetsnämnden Folkhälsoinstitutet Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik |
Kommunikationsforskningsberedningen Handelsflottans kultur- och fritidsråd Statens haverikommission Konkurrensverket NUTEK Patentbesvärsrätten Post- och telestyrelsen Revisorsnämnden Industrifonden Rymdstyrelsen Svenska rymdaktiebolaget Sveriges geologiska undersökning Turistdelegationen SBAB Kammarkollegiet Riksförsäkringsverket Socialstyrelsen Rättsmedicinalverket Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd Statens institutionsstyrelse Statens institut för särskilt utbildningsstöd Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor Alkoholinspektionen Ytterligare verksamheter som bör omlokaliseras: Brottsförebyggande rådet, BRÅ Kemikalieinspektionen Överstyrelsen för civilberedskap, ÖCB Inspektionen för strategiska produkter Styrelsen för psykologiskt försvar Assi Domän Systembolaget ALMI Företagspartner AMU-gruppen, huvudkontoret Vasakronan, huvudkontoret |
Vad som ovan anförs om utlokalisering av statliga myndigheter, bolag och verk bör ges regeringen till känna.
Kulturen är bärare av många värden i det svenska samhället. Kulturen är bärare av de demokratiska ideal som under lång tid format vårt land. På de kulturella arenorna erbjuds möjligheter för nya intryck att skapas, idéer utbytas och diskussioner äga rum. Kulturen bidrar i allt väsentligt till att livskraftiga och attraktiva miljöer kan skapas.
De undersökningar som den regionalpolitiska utredningen genomförde för att kartlägga orsakerna till den ökade geografiska rörligheten visade att studier och miljöombyte var två av de vanligaste orsakerna till varför människor, framför allt ungdomar, flyttade från sin hembygd. Detta visar att kulturen och fritiden har stor betydelse när det gäller att skapa attraktiva miljöer.
Tyvärr har det visat sig att kommuner och landsting i stor utsträckning har genomfört besparingar inom kultur- och fritidssysselsättningar, ofta inom de verksamheter som riktar sig mot barn och ungdomar men även i de verksamheter som riktar sig till andra grupper i samhället.
Kulturen bidrar till en ökad livskvalitet genom att den erbjuder nya upplevelser och en meningsfull fritid. Det är därför viktigt att det finns en mångfald inom kulturen i alla delar av landet som tillfredsställer det stora flertalet kulturella smakriktningar som finns. En viktig förutsättning för detta är att människor ges möjlighet att vara medskapande i den kulturella verksamheten. Inte minst är detta viktigt för de otaliga minoriteter som finns i befolkningen. Centerpartiet har i sin motion om Kultur och idrott (c013) föreslagit att ett KUL-bidrag skall inrättas som riktar sig direkt till ungdomar, genom ungdomsråd eller dess motsvarighet, för att stimulera ung kultur, av ungdomar, för ungdomar och med ungdomar. Vidare har vi föreslagit att en fjärdedel av det totala kulturanslaget skall riktas mot ungdomar.
En viktig del i arbetet med att öka människors livskvalitet är möjligheten att skapa förutsättningar för ett attraktivt och billigt boende. Inte minst har närheten till vatten visat sig vara en viktig faktor för många människors val av bosättning. Dagens utformning av strandskyddsreglerna har undandragit många attraktiva boendemiljöer. Detta har skett oavsett om trycket på dessa skyddade strandområden har varit stort eller inte.
Utformningen av strandskyddet bör ske på lokal nivå då kunskapen om de berörda strandområdena och utnyttjandet av dessa är störst lokalt. Detta är även en viktig del i principen om det kommunala självstyret. Genom att kommunerna får ansvaret för utformningen av strandskyddet kan fler attraktiva boendemiljöer skapas i många regioner av landet vilket skulle öka attraktiviteten i dessa områden. Detta bör ges regeringen till känna.
En av statens mest grundläggande uppgifter är att garantera trygghet för sina medborgare. Det gäller såväl en ekonomisk och social trygghet som en rättstrygghet. Den ekonomiska och sociala tryggheten är väl fungerande och förhållandevis oberoende av var i landet man bor. Däremot har medborgarnas förtroende för den svenska rättstryggheten urholkats i många regioner av landet. En anledning till detta är de indragningar och omstruktureringar som under senare år genomförts av det svenska polisväsendet. Till detta skall läggas den debatt som nu förs avseende de mindre tingsrätternas fortlevnad.
Att det finns tillgång till polis i alla kommuner under dygnets alla timmar är nödvändigt för att människor i alla delar av landet skall känna förtroende för rättssamhället. Dagens situation där vissa delar av landet, exempelvis Norr- och Västerbotten, patrulleras av två eller fyra poliser är ohållbar och leder till en ökad brottslighet och minskad trygghet för de enskilda invånarna i regionen. Långa avstånd leder till att ett arbetspass kan gå åt för att hantera ett rattfylleriärende från början till slut. Samtidigt får andra som är i behov av hjälp, även akut sådan, vänta innan hjälp anländer.
Situationen har gått så långt att det i flera kommuner har bildats medborgargarden som patrullerar nattetid för att stävja kriminalitet. Det är naturligtvis glädjande att det civila samhället tar ett ökat ansvar för regionernas utveckling, däremot är det oroväckande att detta ansvar även utvidgas till att omfatta områden som hör till rättsstatens mest grundläggande uppgifter.
Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan avgöra mål och ärenden rättsenligt och snabbt samt vara lättillgängligt för medborgarna. Centerpartiet anser att det är nödvändigt att det finns en närhet och tillgänglighet till domstolarna. Om det finns ett utbyggt nät av tingsrätter kan onödiga resor undvikas och tid sparas, vilket inte minst är viktigt för rättssäkerheten. Ett centraliserat domstolsväsende riskerar ännu längre handläggningstider, med konsekvenser för t.ex. vittnesmålens trovärdighet.
För att regioner skall kunna utvecklas är det viktigt att tryggheten för invånarna är garanterad i största möjliga utsträckning. Detta kan inte sägas vara fallet idag. Regeringen har med den förda politiken svikit stora delar av landet.
Ett decentraliserat samhälle, som grundas på människors aktiva deltagande, ger de bästa förutsättningarna för att minska ohälsa. Ensamhet, osäkerhet och utanförskap skapar miljöer som har negativ inverkan på människors fysiska och psykiska välbefinnande. Trygghet, tillit, rättvisa, respekt, medbestämmande och belöning som motsvarar den ansträngning man gör, innebär att människor känner ökat trivsel och livskvalitet. I ett samhälle, som är starkt centraliserat och med en utbredd maktlöshet bland många människor, förstärks hälsoskillnaderna. Ett decentraliserat samhälle ökar däremot förutsättningarna för människors inflytande och ger en överblickbar närmiljö som har stor betydelse för en positiv hälsoutveckling. Politiska beslut måste grundas på principen om en hållbar hälsoutveckling och att människor ges möjlighet att leva ett hälsosamt liv. Alla människor, både i stad och på landsbygd, skall ha rätt till närhet till vård och omsorg. Människor skall, oavsett kön, ålder och ekonomiska resurser, erbjudas vård och omsorg av hög kvalitet på likvärdiga villkor.
Målet för hälso- och sjukvården är att den skall stärka människors trygghet genom att kunna erbjuda hög kvalitet och vara på lika villkor, samt gälla alla skeden i livet. Vård och omsorg skall erbjudas var och en efter behov. Den solidariska skattefinansieringen av den svenska hälso- och sjukvården skall ligga fast. Patientens eget inflytande skall öka och man skall kunna välja sjukhus i hela landet, om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid. Självbestämmande och valfrihet kräver en mångfald av vårdgivare, och alternativa driftsformer såsom t ex privata, kooperativa, ideella och offentliga bör därför stimuleras. Vården och omsorgen skall kännetecknas av omtanke, värdighet och respekt. Primärvården, basen i svensk hälso- och sjukvård, måste fungera. Förutsättningarna för en bättre vård nära medborgarna kommer att öka tack var de extra resurser, motsvarande 8 miljarder, som omfördelas från försvaret till bl.a. primärvården. Detta centerkrav i uppgörelsen med Socialdemokraterna kommer att ha en regional betydelse för hälso- och sjukvården i hela landet.
Hittills har de regionala hälsoskillnaderna inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning. Undersökningar visar att det finns skillnader i medellivslängd mellan olika regioner av landet på upp till 8 år. De regioner som har en kortare medellivslängd är ofta regioner med låg sysselsättning och hög sjukfrånvaro. Det är därför angeläget att öka kunskapen om vad de stora geografiska skillnaderna i hälsa beror på och vilka samhällsinsatser som kan motverka och minska de geografiska hälsoskillnaderna. Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna bland medborgare och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt samhällsarbete.
Folkhälsoinsatser handlar både om att förebygga sjukdom och att främja hälsa. De insatser som medborgarna gör själva som enskilda individer, som föräldrar, bland släkt och vänner, inom frivilliga organisationer och som deltagare i det demokratiska vardagsarbetet är av stor betydelse för folkhälsoutvecklingen. Det är angeläget att samhället bedriver aktiva folkhälsoinsatser för att motverka kommersiella hälsohot. Samhället kan genom framsynta åtgärder underlätta för den enskilde att leva ett hälsosamt liv. En grundläggande förutsättning för god hälsa ges i skolan. Alarmerande rapporter visar att bristen på fysisk aktivitet i skolan, liksom i samhällslivet i övrigt, leder till oroväckande ökning av bl.a. fetma, benskörhet och ungdomsdiabetes. Antalet idrottstimmar i skolan har minskat liksom övriga fysiska aktiviteter. Kommunerna har här ett mycket stort ansvar för utvecklingen av denna folkhälsofråga.
Regeringen föreslår i sin proposition fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag. I detta förslag ryms många motsättningar. Regeringen föreslår i korthet att Vasallen AB skall ges möjlighet att förvärva kommunala bostadshus för omvandling till företagslokaler eller andra ändamål. Regeringen anslår dock inga medel för Vasallen AB att genomföra detta. I propositionen framgår dock att kostnaden för åtgärden beräknas uppgå till 3 miljarder kronor fram till 2004.
Det är anmärkningsvärt att regeringens största enskilda satsning består i att montera ned, alternativt riva, bostadshus och flytta dessa till regioner med bostadsbrist. Ur ett utvecklingspolitiskt perspektiv borde utgångspunkten vara att skapa så goda förutsättningar för företagande i alla delar av landet så att företag väljer att etablera sig i de områden där det finns tillgång till bostäder för arbetskraften. Regeringen väljer dock att driva en avvecklingspolitik där symboliken i att riva hus ersätts med den något mer positiva bilden av husflyttning.
Regeringen använder till detta pengar som inte finns i budgeten. Hur finansieringen av denna ”omställning” av de kommunala bostäderna skall ske ber regeringen att få återkomma till. Det är dock tydligt att regeringen inte anser sin politik vara tillräcklig för att förbättra situationen i de kommuner som har en svår bostadsmarknad. En anledning till detta kan vara det faktum att regeringen själv har satt stopp för utförsäljning av allmännyttan i alla delar av landet. Detta leder till att Vasallen AB kommer att vara ensam på en marknad där kommuner inte har något annat val än att genomföra en omstrukturering på Vasallens villkor.
Allmännyttan har en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. Allmännyttans bostäder utgör en resurs för att skapa en bas i bostadsbeståndet som kan komma den breda allmänheten till del. En generell avyttring av de kommunala bostadsbolagen är inte eftersträvansvärd från bostadssocial synpunkt och får inte bli ett självändamål.
Regeringen borde pröva andra vägar för att lösa den uppkomna situationen. En framkomlig väg är att tillåta marknadshyror på de överskottsbestånd som många kommunala bostadsföretag besitter. Den av regeringen införda stopplagen för utförsäljning av kommunala bostadsföretag förhindrar människor att äga sin egen bostad och leder till en minskad konkurrens på bostadsmarknaden. Även ur ett internationellt perspektiv skulle detta kunna vara en framkomlig väg genom att en marknad för fritidsboende därigenom skulle öppnas.
Stopplagen innebär ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Den begränsar också möjligheterna att på lokal nivå forma boendemiljön utifrån lokala förutsättningar och efter de boendes egna önskemål och påverkansmöjligheter. Allmännyttans bostadsföretag ägs av kommunerna. Det är kommunpolitikerna själva som, utan regeringens inblandning, ska svara för och besluta om innehav, utformning och ägande. Det är en central del av det kommunala självstyret att de folkvalda kommunpolitikerna har uppdraget och förtroendet att handha de kommunala bostadsföretagen.
Det kan i kommuner finnas ett behov av att sälja ut en del av det allmännyttiga bostadsbeståndet för att stärka det övriga beståndets långsiktiga livskraft, omstrukturera bostadsområden, komplettera valfriheten för de boende mellan olika besittningsformer, förbättra boendemiljön och tillgodose rätten för dem som vill äga sin bostad. Det är dock ingen statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste istället göras i kommunerna, mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet och på det sätt den demokratiskt valda folkmajoriteten finner det lämpligt.
Riksdagen bör avslå regeringens förslag om fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag. Riksdagen bör vidare besluta att upphäva den så kallade stopplagen.
I samband med vår motion med anledning av regeringens budgetproposition för 2002 (2001/02:1) avsattes under utgiftsområde 19 anslag 33:7 motsvarande 388 miljoner kronor för särskilda regionala utvecklingsinsatser. I motionen anfördes att en närmare specificering av hur detta anslag skall användas skulle ske i samband med denna motion. I nedanstående tabell redovisas hur medlen inom detta anslag skall användas.
|
(tkr) |
2002 |
2003 |
2004 |
|
Program för utveckling av landsbygdsturism |
50.000 |
70.000 |
70.000 |
|
Program för utveckling av småskalig livsmedelsproduktion |
25.000 |
30.000 |
30.000 |
|
Program för utveckling av träprodukter |
100.000 |
150.000 |
150.000 |
|
Program för utveckling av fiske |
25.000 |
25.000 |
25.000 |
|
Program för utveckling av alternativa bränslen |
78.000 |
100.000 |
100.000 |
|
Utveckling av kvinnors företagande |
20.000 |
20.000 |
20.000 |
|
Utveckling av invandrares företagande |
20.000 |
20.000 |
20.000 |
|
Utvecklingscheck för nyföretagare |
10.000 |
10.000 |
10.000 |
|
Lokal utvecklingspeng |
60.000 |
60.000 |
60.000 |
Riksdagen beslutar fördela anslaget 33.7 Särskilda regionala utvecklingsprogram i enlighet med vad som ovan anförs.
|
Stockholm den 19 oktober 2001 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |