Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som skall ha rätten och makten till beslut över sin vardag. Detta gäller även i regionalpolitiken. Ett allt för centralistiskt beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god regionalpolitik. Därför genomsyras Folkpartiets regionalpolitik av ett underifrånperspektiv som tar sin utgångspunkt i den enskilde individen. Vi kan gärna kalla denna del av regionalpolitiken för ”den djupa regionalpolitiken” som bygger på människors känslor och tro. Detta är till skillnad från den lilla – direkt regionalpolitiskt stöd – och den stora regionalpolitiken – övrigt som påverkar regionalpolitiken som t ex trafik, utbildning m.m.– som mer tar sin utgångspunkt i uppifrånperspektivet.
Från Folkpartiet liberalernas sida har vi under mer än ett decennium talat om behovet av en allmän förändring av regionalpolitiken. Tidigare handlade det främst om lokaliseringspolitik. Med detta menas att regional balans skulle åstadkommas genom att centralt placerade beslutsfattare identifierade vilka investeringar som var på gång och såg till att dessa förlades till problemdrabbade regioner. Grundtanken var att sysselsättning kunde planeras fram genom myndighetsbeslut.
Folkpartiet tror inte på denna typ av regionalpolitik där besluten kommenderas fram uppifrån. Vi måste istället gå över till en lokal mobiliseringspolitik från ett underifrånperspektiv där regionalpolitikens mål uppnås genom att vi satsar på den enskilda människan och hennes förmåga till skapande. Varje region har sina styrkor, sina unika möjligheter. Dessa kan endast tas tillvara genom lokala initiativ. Tyngdpunkten ligger i decentralisering, nyetableringar, småföretagens villkor, tillgång till riskkapital och lokal samverkan.
Mobilisering av lokala resurser kan inte kommenderas fram genom politiska beslut. Men regionalpolitiken kan på olika sätt stödja, underlätta och stimulera utveckling. Denna ambition innebär att en lång rad områden som inte i snäv mening brukar kategoriseras som regionalpolitik blir allt viktigare. Skapande förutsätter kontakter och utbyte, och därför är kommunikationer och då framför allt bra vägar väsentliga. Utbildning och forskning, liksom ett vitalt kulturutbud, blir också viktiga ingredienser. En allmän politik som underlättar små- och nyföretagande är av central betydelse.
Folkpartiet anser att det är mycket viktigt att staten tar ett ansvar för den statliga kärnverksamheten i hela Sverige. Allt oftare lämnas det rapporter om att postkontor, apotek, polisstationer och tingsrätter läggs ned. Utan ett grundläggande serviceutbud blir det svårare för privata företag att överleva, och därmed hotas en hel bygd på sikt.
Sammanfattning 18
Innehållsförteckning 20
Förslag till riksdagsbeslut 21
Inledning 22
Rörlighet – En liberal grundidé 23
Den djupa regionalpolitiken för ökad egenmakt 24
Folkpartiets politik en mobilisering av lokala resurser 24
Folkpartiets förslag 25
Bra kommunikationer ett måste för ett rundare Sverige 26
Bilkostnader 27
Trygga de grundläggande servicefunktionerna 27
Samverkan för lokal utveckling och tryggad grundservice 28
Utbildningsområdet 29
Högre utbildning 29
Gymnasium och folkhögskolor 30
Prova möjligheten med studieskuldsavskrivning i glesbygden 31
Fler jobb på landsbygden 31
Statliga myndigheters lokalisering 32
Turism 33
Reformera de regionala tillväxtavtalen 33
Kultur och fritid 33
Stödområden och EU:s regionalpolitiska stöd 34
Besluten skall fattas i regionerna 35
EU:s regionalpolitiska stöd 35
Använd arbetsmarknadspolitiska medel friare 35
Anslagsfrågor 36
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om människans rätt att välja var man vill bo.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den djupa regionalpolitiken för ökad egenmakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik som tar sin utgångspunkt i en lokal mobilisering av resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändringar i det kommunala skatteutjämningssystemet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tjälsäkring av vägnätet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsättningen att samtliga vägar i landet skall hållas öppna och farbara under alla delar av året.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om IT-kommunikationer.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reseavdraget bör breddas.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling av grundläggande samhällsservice i regionalpolitiskt utsatta områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den grundläggande samhällsservicen bör tryggas i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den högre utbildningen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gymnasium och folkhögskolor.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för fler jobb på landsbygden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga myndigheters lokalisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera de regionala tillväxtavtalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultur och fritidsaktiviteter på landsbygden.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödområdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beslutsfattande i regionerna.6
Riksdagen beslutar med följande ändring i förhållande till regeringens förslag vad gäller anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
1 639 950 |
500 000 |
|
|
37:1 IT-infrastruktur: Regionala transportnät m.m. |
250 000 |
250 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
3 563 125 |
750 000 |
Vid varje årsskifte dyker befolkningsstatistiken från Statistiska centralbyrån (SCB) upp. Det finns en del kommuner som ökar sin folkmängd medan andra minskar sin. De senaste åren har allt fler kommuner drabbats av en negativ befolkningsutveckling. Detta beror till stor del på att det föds få barn i Sverige, men en del av den negativa befolkningsutvecklingen i en majoritet av landets kommuner beror också på att många, framförallt ungdomar, väljer att lämna sin hembygd och flytta till främst större orter.
Avflyttningen från landsbygden är inget nytt fenomen. Den har pågått länge, men det nya nu är att de låga födelsetalen gör att landsbygden drabbas av än värre avfolkning. Detta problem är inte heller något som är unikt för Sverige. Stora delar av Europa dras med låga födelsetal, och händer inget kommer flera länders befolkning att minska på sikt. Sveriges måste därför ha befolkningsminskningen i tankarna när man planerar sina framtida förutsättningar så att välfärden inte hotas. Noterbart är att även kommuner i tillväxtområden ute i landet såsom Gnosjö och Tranemo tappar befolkning.
För många finns det ett positivt värde i att bo utanför stadskärnor. En lugn miljö och vacker natur är några faktorer. Runt storstadsområdena är det också många som väljer att bosätta sig i de glesare bebyggda omgivningarna samtidigt som man fortfarande jobbar inne i stan. Det gäller att se möjligheterna av att bo på landsbygden. Alla i Sverige är också beroende av varandra oavsett var man bor. Landsbygdsbon är beroende av stadsbon och tvärtom, och så skall det förbli.
Varför flyttar folk från landsbygden? Måste den negativa befolkningsutvecklingen och regionala tudelningen i stora delar av Sverige fortgå? Vad kan göras för att bryta den negativa trenden? Är befolkningsomflyttningar det stora problem som man ofta hävdar i debatten?
I denna motion lägger Folkpartiet fram sin syn på regionalpolitiken. Regeringen har presenterat en regionalpolitisk proposition som nu ligger på riksdagens bord. Förslagen i denna kommer Folkpartiet att kommentera i en särskild motion.
Människan är till sin natur nyfiken och vill ständigt pröva på nya saker och upptäcka nya platser. Därför är den fria rörligheten en grundbult i den liberala ideologin. Det kvittar om det gäller rörlighet inom EU, Sverige eller inom län och kommun. Vi kan aldrig med tvång tvinga människor att bo på ett visst ställe. Människans möjlighet till rörlighet är ett väsentligt inslag för god livskvalitet och en grundförutsättning för att vardagslivet skall kunna fungera. Tillgång till bra kommunikationer är en av de viktigaste förutsättningarna för att underlätta människors rörlighet. Ett bra utbyggt infrastrukturnät i Sverige är därför ett måste för att man skall kunna bo där man vill och jobba där det finns jobb och etablera företag där man vill. Dålig infrastruktur i form av t ex avstängda vägar får inte vara hinder när det gäller företagsetableringar och människors möjlighet att bo där de vill.
Folkpartiet vill också uppmuntra människor som vill flytta att göra det, dvs. att flytta dit man vill för att få ett jobb man trivs bättre med, för att få en utbildning med hög kvalitet eller för att få tillgång till en varierad kultur eller unika naturupplevelser som är av den digniteten att den bara kan ges på vissa platser i landet. Denna typ av flyttrörelser kommer alltid att finnas och skall inte ses som något problem utan snarare som något berikande som vi måste bejaka. En viss given befolkningsfördelning kan aldrig vara ett liberalt mål.
Vad en liberal regionalpolitik istället bör sträva efter är att skapa förutsättningar för dem som vill bo på landsbygden eller i en mindre tätort att kunna bo kvar där, återvända eller flytta dit. För att det skall kunna bli möjligt måste de som vill bo kvar ha möjlighet att få jobb i sitt närområde. Regionalpolitiken skall inte skapa jobb utan den skall skapa förutsättningar för att företag etableras och därmed att nya jobb skapas även i Landsbygds- och Glesbygdssverige. Regionalpolitiken skall stödja den enskilda människan och hans eller hennes möjligheter till att skapa en god livsutveckling och inte lägga ned all kraft på att kommendera fram arbetsplatser genom kortsiktiga statliga stöd.
Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som skall ha rätten och makten till beslut över sin vardag. Ett allt för centralistiskt beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god regionalpolitik. Det är därför Folkpartiets regionalpolitik genomsyras av ett underifrånperspektiv som tar sin utgångspunkt i den enskilde individen. Vi kan gärna kalla denna del av regionalpolitiken för ”den djupa regionalpolitiken” som bygger på människors känslor och tro. Detta är till skillnad från den lilla – direkt regionalpolitiskt stöd – och den stora regionalpolitiken – övrigt som påverkar regionalpolitiken som t ex trafik, utbildning m.m. – som mer tar sin utgångspunkt i centraliserat uppifrånperspektiv.
Från Folkpartiet liberalernas sida har vi sedan lång tid tillbaka talat om behovet av en allmän och genomgripande förändring av regionalpolitiken. Av tradition handlade den förda politiken om lokalisering. Detta innebar att regional balans skulle åstadkommas genom att centralt placerade beslutsfattare identifierade vilka investeringar som var på gång och såg till att dessa förlades till problemdrabbade regioner utan att man förde någon direkt dialog med de boende i området. Grundtanken var att sysselsättning kunde planeras genom myndighetsbeslut och ett enkelt handslag mellan beslutsfattare.
Folkpartiet tror inte på denna typ av regionalpolitik med beslut uppifrån. Vi måste istället gå över till en lokal mobiliseringspolitik från ett underifrånperspektiv där regionalpolitikens mål uppnås genom att vi satsar på den enskilda människan och hennes förmåga till skapande. Varje region har sina styrkor, sina unika möjligheter. Dessa kan endast tas tillvara genom lokala initiativ. Tyngdpunkten ligger i decentralisering, nyetableringar, småföretagens villkor, tillgång till riskkapital och lokal samverkan med den enskilde människan i centrum.
Mobilisering av lokala resurser kan aldrig kommenderas fram genom politiska beslut. Regionalpolitiken kan istället på olika sätt stödja, underlätta och stimulera utveckling. Denna ambition innebär att en lång rad områden som inte i snäv mening brukar kategoriseras som regionalpolitik blir viktigare. Skapande förutsätter kontakter och utbyte, därför är kommunikationer väsentliga. Utbildning och forskning, liksom ett vitalt kulturutbud, blir viktiga ingredienser. En allmän politik som underlättar för små- och nyföretagande är av central betydelse.
Folkpartiet liberalernas politik för att förverkliga målet att öka den enskildes möjligheter att fritt välja arbete och bostadsort sammanfaller därför med huvudinriktningen på vår politik – en politik för mänsklig växt.
En avgörande faktor för möjligheterna till god samhällsservice och utveckling runt om i Sverige utgör det kommunala skatteutjämningssystemet. Dagens system präglas av allt för många brister oavsett om det gäller en landsbygdskommun eller en storstadskommun. Det kommunala skatteutjämningssystemet måste därför förändras på en rad punkter.
De insatser som görs för att skapa en bra regionalpolitik måste präglas av realism och en riktig verklighetsbakgrund. Folkpartiets idéer om en lokal mobiliseringspolitik passar då bättre än den traditionella lokaliseringspolitiken. Det regionalpolitiska stödet är dessutom alldeles för utsmetat idag. Skall det regionalpolitiska stödet finnas så måste det koncentreras till de mest utsatta områdena i Sverige.
Sedan länge har Folkpartiet ansett att de direkta selektiva regionalpolitiska stöden måste avvecklas så långt det är möjligt. Vi menar att det istället är bättre om satsningar görs generellt i hela Sverige på främst ett bättre klimat för de välståndsbildande krafterna, dvs företagsamhet, men också på satsningar inom kommunikations-, utbildnings- och kulturområdena.
Vi har varit inne på det redan tidigare men det tål att upprepas: Utan fungerade kommunikationer kan hela Sverige aldrig få en positiv utveckling. Detta är en grundbult i regionalpolitiken. Därför måste satsningar göras på kommunikationssektorn. Det är främst satsningar på vägar och IT-teknik som måste göras, kompletterat med strategiska järnvägssatsningar i vissa landsdelar.
Det är av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och därmed rädda jobb på landsbygden. Det är därför viktigt att vägnätet tjälsäkras så att t ex inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion på dåliga vägar. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas. Regeringen måste dessutom snarast upprätta en tioårsplan för väginvesteringar. En målsättning i denna plan bör vara att samtliga allmänna vägar i hela landet ska kunna hållas öppna och farbara under alla delar av året. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det är också viktigt att kommunerna på sina vägnät håller en sådan standard att en bygds utveckling inte hotas. Vägnätet är av stor betydelse också för att boende på lands- och glesbygd oftast inte har samma valfrihet i valet av kommunikationssätt som de boende i större tätorter har.
En ”väg” som inte får glömmas bort är bra färjekommunikationer till Gotland. Här har staten huvudansvaret för att en god bastrafik kan upprätthållas. Vi anser att ansvaret för denna färjetrafik bör flyttas från Sjöfartsverket till Vägverket för att tydligare peka på färjelinjens betydelse som ”väg”.
Folkpartiet tycker att det förslag till stomvägnät med anslutande vägar av hög kvalitet som den borgerliga regeringen lade fram 1993 måste genomföras. Den nuvarande regeringen har övergett denna plan genom successiva neddragningar här och där, vilket har inneburit att hela landet har fått ett sämre vägnät. Även på järnvägssidan är det viktigt att ett stomnät av hög kvalitet kan upprätthållas. Fler järnvägssträckor måste snabbtågsanpassas för att ”krympa landet”. På många håll kan bättre regionala tågförbindelser öka pendlingsutrymmet för de boende så att det i större grad blir möjligt att bo på en ort och pendla till en annan.
På många håll har de regionala flygplatserna spelat en stor roll för mindre orters kontakt med övriga delar av landet. Folkpartiet anser att dessa mindre flygplatser måste finnas kvar, och ett visst statligt stöd för att kunna överleva måste utgå.
IT-kommunikationer är framtiden för Sverige och dess landsbygd. Goda IT-kommunikationer kan vara ett bra verktyg för att skaffa fler jobb på landsbygden. Det är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i alla delar av landet. Teknikutvecklingen går snabbt på området, och det som är en bra teknik idag kanske är omodern redan om ett halvår. Därför skall vi idag inte lägga ned offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första hand är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Stat och kommun bör endast gå in på denna marknad för att garantera att utbyggnaden når ut till samma kostnad och i rätt tid till dem i landsbygden eller glesbygden som behöver den för att kunna etablera verksamhet. Det viktigaste är att se till så att alla kan få tillgång till IT-uppkoppling till samma kostnad oavsett bostadsort. Debatten har i Sverige handlat mycket om just tillgången till en uppkoppling. Diskussionen om vilka tjänster m.m. som sedan skall finnas att tillgå i näten har nästan helt uteblivit.
Men också de vanliga telekommunikationerna måste diskuteras. Det är viktigt att alla i Sverige på den avreglerade telemarknaden får tillgång till telefoni till rimliga priser.
Bil är en nödvändighet för många i Sverige både i staden och på landsbygden. Under det senaste åren har bensinpriset stigit till nya rekordnivåer p.g.a. att OPEC-länderna lyckats att begränsa sin oljeproduktion kombinerat med en hög dollarkurs. Det höga bensinpriset slår extra hårt mot landsbygden där många är beroende av bilen för sina arbets- och serviceresor. Vi förslår att reseavdraget ändras så att det följer prisutvecklingen samtidigt som det bör breddas. Transport till och från barntillsyn bör inräknas i avdraget.
Systemet för bensinbeskattning bör ändras så att höjningar av världsmarknadspriset inte automatiskt slår igenom i form av högre bensinskatt.
Dessutom måste konkurrensen bli bättre på bensinmarknaden i Sverige. Marknaden kännetecknas idag av ett oligopol, och bensinpriset rensat från statliga pålagor ligger avsevärt högre i Sverige än i EU-snittet. Här bör konkurrenslagen skärpas för att skapa bättre konkurrens.
Det är mycket viktigt att staten tar ett ansvar för sin kärnverksamhet i hela Sverige. Allt oftare lämnas det rapporter om att postservice, apotek, polis och rättsmyndigheter dras in eller läggs ned. Ibland sker detta mer eller mindre i smyg eller genom svepande bortförklaringar. Denna utveckling är inte tillfredsställande, och den sker i hela landet såväl i lands- och glesbygden som i många förorter till våra storstäder. Utan ett grundläggande serviceutbud blir det svårare för privata företag att överleva, och därmed hotas en hel bygd på sikt.
Även kommunernas ansvar för den offentliga grundservicen måste lyftas fram. På detta område gäller det främst att se till så att en god skola finns även ute på landsbygden. Det är viktigt att byskolorna skall få finnas kvar. Anser kommunen att de inte går att driva vidare bör de omvandlas till friskolor. Inom äldreomsorgens område är det viktigt att säkra en god hemtjänst så att de äldre kan bo kvar i sitt hem så länge som möjligt.
Folkpartiet föreslår att ett särskilt anslag inrättas i statsbudgeten för ”upphandling av grundläggande samhällsservice i regionalpolitiskt utsatta områden”. Ett sådant anslag finns redan i dag för den postala verksamheten, men det bör omfatta fler områden. Upphandlingen bör göras regionalt med de regionala beslutsorganen som huvudman. Vi ser gärna att det är privata entreprenörer som får sköta den upphandlade verksamheten. Den grundläggande samhällsservicen bör dessutom tryggas i lag.
En viktig väg att nå lokal mobilisering är samverkan och samordning. I dag prövas nya former för att samordna servicen i landsbygden. Det innebär t.ex. att statliga verk och myndigheter som post, arbetsförmedling, lokalkontor för länsstyrelse och ALMI samverkar med kommunen så att både personal- och lokalkostnader kan pressas. Inte sällan handlar det om att finna smidiga och informella lösningar för att kunna säkerställa en god service. Det är viktigt att sådana förslag uppmuntras och prövas och inte kvävs av byråkratiskt tänkande. Även här är det av yttersta vikt att man beaktar ett underifrånperspektiv när denna typ av service utvecklas. Det får aldrig bli så att samverkan kommenderas fram uppifrån. Beslut om lokalsamverkan får heller aldrig hindras av ett stelt regelverk. Det måste istället kännetecknas av flexibilitet och mångfald.
I linje med Folkpartiet liberalernas allmänna krav om en förnyelse av den offentliga sektorn anser vi att man bör pröva ytterligare vägar för att säkerställa service. Till exempel bör det bli regel att statliga myndigheter måste pröva möjligheterna att köpa tjänster från privata företag i syfte att utröna om detta kan medföra att en verksamhet kan förbättras eller bevaras.
För att öka lönsamheten i landsbygdsbutiken eftersträvar den att bli central för fler serviceslag. Biblioteksverksamhet, post- och apoteksärenden är exempel på service som sköts via butiken. En positiv effekt av att inrymma dessa verksamheter i butiken är att tillgängligheten ökar genom att butiken oftast har betydligt längre öppettider än den offentliga institutionen.
Ibland hävdas det att reformer av den offentliga sektorn – innefattande decentralisering av besluten och ökad valfrihet för den enskilde – främst skulle vara ett intresse för boende i tätorter. Det är där man har flera skolor, daghem och vårdcentraler att välja mellan, påpekar man. Detta är ett felaktigt synsätt.
En förnyad offentlig sektor är också ett intresse för landsbygden. Dels för att den är en viktig arbetsgivare, icke minst för kvinnor på landsbygden, dels för att det är än viktigare där med lokalt anpassade och flexibla lösningar när tryggheten skall garanteras. Med stora och centralstyrda organisationer finns en stor risk att förhållanden i mer tätbefolkade delar av landet får styra verksamheternas utformning.
Utbildningsnivån hos befolkningen blir allt viktigare för att en region skall kunna hävda sig och utvecklas. Människor kommer i framtiden att behöva utbilda sig många gånger under sin livstid då metoder, teknik och kunskap snabbt blir inaktuella. Den hårda konkurrensen på exportmarknaden kräver dessutom att våra exportprodukter innehåller en hög teknisk och kvalitativ nivå. För att klara dessa krav måste högre utbildning bli tillgänglig för fler, så att vi i Sverige kan skaffa oss en högre allmänkompetens än genomsnittet i vår omvärld. Tid och plats är de begränsande faktorerna i sammanhanget. Distansutbildning och utlokaliserad högskoleutbildning kan ge fler människor tillgång till högre utbildning, vidareutbildning och fortbildning även på småorter. Medel för merkostnader måste följa de utlokaliserade högskoleplatserna.
Av speciell vikt för landsbygden är att universiteten och högskolorna tar sitt ansvar för distansundervisning. Att etablera en god distansundervisning som kräver en egen metodik är en krävande uppgift. Dessutom måste bristen på daglig direktkontakt med lärare kompenseras genom en hög kvalitet på den teknik man använder liksom läromedlen, veckoslutsmöten, snabba lärarreaktioner, resurser för resor m.m.
En god distansundervisning kräver en stark basorganisation hos den högskola som anordnar den. Vinsten är att studenterna med hjälp av teknik kan få tillgång till internationella lärare, levande distansnätverk, internationella databaser och därigenom en bättre utbildning. En möjlighet är att första året i många ämnen, på sikt, kan ges via distansmetodik inom högskolan. Det är viktigt att utlokalisering av utbildning inte medför att kvaliteten i utbildningen försämras.
De regionala högskolornas och universitetens roll för att skapa en regional balans är av största vikt. Allomfattande forskning skall förekomma på ett mindre antal universitet runt om i landet. Däremot kan forskning inom begränsade områden – av hög klass – förekomma också vid andra högskolor. Vi vill här även peka på att det inte är givet att det är staten som skall vara huvudman för dem i framtiden. En annan lämplig driftsform kan vara t.ex. stiftelseformen.
För att de regionala högskolorna och universiteten skall nå framgång är det viktigt att utbildningen som erbjuds omfattar det ungdomar vill läsa. Under senare år har det kommit allt fler signaler att myndigheternas uppfattning om vilken utbildning som skall erbjudas inte stämmer överens med vad ungdomar önskar läsa på högskolan. Konkurrens från universitet utomlands får man heller inte bortse ifrån. Folkpartiet vill ha en rörlig studentpeng som gör att resurserna hamnar där studenterna vill läsa. Resurserna ska följa studenten. Samtliga högskolor och universitet, konkurrerar då på lika villkor om studenternas gunst. Är en högskola bra får den fler studenter, är den dålig får den färre. Högskolor är bra även utanför de traditionella universitetsorterna, och de får en bra chans till att utvecklas genom Folkpartiets förslag till fördelningssystem.
Bara det faktum att en högskola eller ett universitet finns i en region innebär inte med automatik att det blir fler jobb och företag. Det måste också finnas en god miljö för företagsetableringar i omgivningen för att detta skall bli möjligt. Organ som ser till så att samverkan mellan näringsliv och högskola kan intensifieras måste få finnas kvar.
För landsbygden är det speciellt viktigt att nätverk kan etableras. När samverkan råder mellan ortens företagare, grundskolan, komvux, gymnasieskolan och högskolan ökar regionen som helhet sin kompetens genom att invånarna stärker och moderniserar sina kunskaper.
Ett flexibelt gymnasium är en viktig del i att öka allmänkompetensen. Att alla elever får plats på gymnasiet, med en inriktning de själva valt, är därför ett viktigt mål, förutsatt att de har de rätta förkunskaperna. Genom den snabba utbyggnaden av gymnasieskolan som skett under de senaste åren har Sverige kommit ett stort steg närmare detta mål. Men fortfarande saknas en flexibel och väl utvecklad lärlingsutbildning.
Utveckling av distansmetodik även för gymnasister skulle bl a underlätta för landsbygdens ungdomar att slippa tröttsamma bussresor till närmaste gymnasieort. En gymnasieskola i landsbygd kan också vara så mycket mera än en skollokal. Lärare och elever liksom lokaler och utrustning kan fungera som en allmän kompetenshöjande resurs för ortens enskilda studerande samt för näringslivet.
Statens skolor för vuxna och privata aktörer kan i samverkan med gymnasier och komvux i småkommuner erbjuda distansutbildning som ger en mångfald av kurser och kompletteringar och behörighet till universitetsstudier. Sverige har allt att vinna på att ta tillvara den begåvningsreserv som finns, inte minst i glesbygden. Därmed ges även de som av olika skäl inte kan studera på heltid, vid komvux och gymnasieskolor, goda möjligheter att skaffa sig behörighet för högskole- och universitetsstudier.
Folkhögskolans roll för landsbygdens överlevnad kan inte nog betonas. Folkhögskolans fjärde år på de allmänna linjerna utgör ett värdefullt komplement för dem som vill ha en starkare plattform att stå på innan högskolestudier börjar. Folkhögskolorna är sprungna ur den svenska folkrörelsetraditionen, och den speciella sammanhållningen och gemenskapen, ofta med en ideologisk grund, utgör något mycket positivt för många av eleverna. En folkhögskola belägen i lands- eller glesbygden kan genom sitt internatliv kanske få några elever från en större tätort att bosätta sig i bygden efter avslutade studier. Precis som när det gäller den vanliga högskolan anser Folkpartiet att en rörlig studentpeng som gör att resurserna hamnar där studenterna vill läsa ska vara rådande för resursfördelningssystemet på folkhögskolorna.
Studieförbunden fyller en stor roll på landsbygden, speciellt när det gäller språkkurser och IT-utbildning. Det är därför viktigt att studieförbunden får de resurser som krävs för att deras verksamhet skall kunna fortsätta.
Frågan om att låta de som flyttar och tar jobb i glesbygden få sina studieskulder avskrivna har diskuterats i många år. I Norge finns ett sådant system. Som ett ytterligare förslag för att få akademiker att flytta till eller bo kvar i glesbygden föreslår vi att ett system med avskrivning av studieskulder prövas under fem år i Norrbottens län. Systemet måste utformas på ett sådant sätt att det uppmuntrar till att människor bor kvar även efter det att lånet avskrivits.
Den bästa förutsättningen för att skapa fler jobb i hela Sverige är att politiken läggs om i en riktning som skapar fler jobb genom företag. Tyvärr är regeringen extremt handlingsförlamad när det gäller reformering av företagssektorn. Det så efter valet 1998 hett upphaussade Näringsdepartementet har visat sig bli en flopp.
Folkpartiet har en hel rad förslag för att förbättra för företagen och företagsamheten. Det handlar främst om sänkta skatter på arbete och att för företagsamheten skadliga skatter såsom t ex dubbelbeskattningen tas bort.
Det är dock viktigt att peka på att det inte är enbart en gynnsammare beskattning som medverkar till fler jobb. Det måste också bli mindre krångligt att starta och driva företag. Befintlig basindustri får inte drabbas av pålagor så att dess överlevnad äventyras. Företagen måste också ha tillgång till en väl fungerande och hållbar infrastruktur. Folkpartiet har lagt fram ett s.k. startpaket som på ett tydligt sätt visar hur mycket enklare det kan göras för att starta och driva företag. Sammantaget har Folkpartiet föreslagit följande:
Arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn sänks. Detta skulle vara av stor betydelse inte minst för turistbranschen.
Arbetsgivaravgifterna för tjänster riktade mot hushållen reduceras kraftigt i enlighet med det förslag som Folkpartiet presenterat.
Småföretagardelegationens förslag genomförs i sin helhet.
Riskkapitalförsörjningen förbättras bland annat genom slopad dubbelbeskattning. Möjligheterna för kvinnor och invandrare att kunna få tillgång till riskkapital måste förbättras.
Krånglet minskar bland annat genom att en förenklad självdeklaration för företagare införs, reglerna för F-skatten förenklas och en ny förenklingskommission tillsätts – med hög politisk prioritet.
Arbetsmarknadslagarna anpassas efter småföretagens behov, med bland annat ändrade turordningsregler och slopad facklig vetorätt mot entreprenader.
Trygghetssystemen anpassas efter småföretagarens villkor.
De direkta företagsstöden avvecklas så långt det är möjligt och etableringshinder undanröjs.
Flertalet kommunala bolag bör avvecklas.
Förmögenhetsskatten slopas på sikt.
På många mindre orter har småföretagen en stor betydelse för att skapa livskraft i bygden. Ofta är företagen knutna till den särskilda känsla som kan finnas på olika orter: ”Företagarandan” utgör en del av den lokala kulturen.
Småföretagen ger också en mer differentierad arbetsmarknad än när orter domineras av ett stort företag. Detta ökar möjligheterna för återflyttning till bygden t.ex. efter studier. En differentierad arbetsmarknad är nödvändig för att klara det s.k. ”medföljarproblemet” dvs. att båda makar behöver arbete i närheten av bostadsorten.
En politik som gynnar mindre företag är därför också en politik som säkerställer möjligheter till sysselsättning och utkomst i landsbygden. Inom jordbrukssektorn är dessutom många företag en kombination av jordbruk och annan verksamhet, vilket ökar deras betydelse. Lantbruksföretagens villkor styrs till stor del av EU:s jordbrukspolitik. Lantbruksföretagen har stor betydelse för landsbygdens utveckling, både företagen som sådana och den viktiga miljöskapande funktion som lantbruket utgör. Men för att jordbrukssektorn skall kunna överleva får dess villkor inte bli sämre än i övriga EU-länder. Ett exempel är bränsle till jordbrukets maskiner som är dyrare i Sverige än i andra EU-länder.
En ekonomisk politik som befrämjar allmän tillväxt är nödvändig också för småföretagen. Det är vidare viktigt att svensk exportindustri har goda möjligheter och väljer att investera i Sverige. I många fall är landsbygdens mindre företag underleverantörer till större företag. Därför är exempelvis EU-medlemskapet, en skattepolitik som befrämjar tillväxt och satsningar på utbildning och infrastruktur viktiga.
Småföretagen tyngs i dag av skatter, krångel, byråkrati och en lagstiftning som är illa anpassad till deras verksamhetsformer. Här måste också vikten av ett svenskt EMU-medlemskap vägas in som en positiv faktor.
Under en lång rad av år har statliga myndigheter flyttats från Stockholmsregionen till övriga landet. Vi är positiva till en fortsatt lokalisering av statliga myndigheter till andra delar av landet. Speciellt gäller det nya organ där jobben inte finns ”någon annanstans” tidigare. Här bör huvudregeln så långt det är möjligt vara lokalisering utanför storstadsregionerna.
Turistsektorn är av stor betydelse för stora delar av lands- och glesbygden. Denna bransch bör få möjlighet att stödjas och utvecklas så att en bygd kan överleva. Idag är momsen 12 % på rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upplåtelse av campingplatser och motsvarande campingverksamhet, vidare på personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av underordnad betydelse samt på skidliftar. De möjligheter som finns inom EU:s regelverk att sänka momssatserna på olika delar av turismen bör utnyttjas. Mer om Folkpartiets turistpolitik står att läsa i en separat motion om turistpolitiken.
De lokala tillväxtavtalen infördes i samband med riksdagens senaste beslut om regionalpolitiken våren 1998. Folkpartiets linje när det gäller dessa avtal är att de visst kan vara värda att prövas, men samtidigt tror vi inte som regeringen att avtalen är kungsvägen för att lösa i stort sett alla regionalpolitiska problem. Positivt är att det runt om i landet har upplevts att avtalen har inneburit att många olika parter har kunnat träffas under nya former och diskutera problemen. Liknande avtal finns i andra länder. I Frankrike finns det tillväxtsavtal av en annan modell med statlig garanti om tillväxtmedel som kan vara värd att pröva även i Sverige, så att staten inte slår undan benen på avtalen när de precis börjat fungera. Avtalen måste utvärderas, och statens roll i avtalen måste förtydligas.
Även här vill vi påpeka att för att avtalen skall fungera är det viktigt att man anlägger ett underifrånperspektiv så att de enskilda är med i processen hela tiden.
Tillgång till kultur och bra fritidsaktiviteter är en mycket viktig förutsättning för att skapa utvecklingskraft och en anda av kreativitet i landsbygderna. Kultur är i sig en kreativ verksamhet, och skapande och utvecklingskraft inom detta område föder lätt samma tendenser på andra. Vidare utgör kulturyttringar ofta viktiga inslag i en nödvändig omprövning – ett exempel är de bygdespel som inte sällan samlat medborgarna till gemenskap och nytänkande. Tillgång till kultur är också en viktig förutsättning för att kunna attrahera och behålla nya landsbygdsinnevånare. Kultur är därför ingen lyx som kan ges lägre prioritet än andra ansträngningar att utveckla landsbygden. De kommunala musik- och kulturskolorna samt biblioteken utgör ofta grundbulten inom kulturen och måste värnas.
Regionalpolitiska medel bör kunna användas för kulturella insatser i landsbygd. Vi vill dessutom lyfta fram problemet med den starka koncentrationen av de statliga kulturanslagen till Stockholm. Det är angeläget att kulturkonsumtion kan spridas över hela landet, och därför bör kulturanslagen riktas på ett annat sätt än idag.
Bra fritidsaktiviteter är av stor betydelse för livet i landsbygden. I regioner där natur- och vildmarksliv samt turism är dominerande inslag i den dagliga verksamheten finns en rik uppsjö av aktiviteter även för de fastboende.
Vettiga fritidsaktiviter för ungdomar är av mycket stor betydelse, inte minst för ungdomars vilja att bo kvar i bygden. Här har kommunen ett stort ansvar att uppfylla genom att ordna bra fritidsaktiviteter som attraherar ungdomarna. Det får inte bli så att det enda som erbjuds i ett mindre samhälle är att hyra en videofilm på macken tillsammans med chips och coca-cola.
Vi vill minska de direkta stöden till regionalpolitiken så långt det är möjligt, och Folkpartiets linje för de stöd som trots allt måste finnas kvar utmärks av en långtgående decentralisering av besluten till regional nivå och förenkling och schablonisering av de regionalpolitiska stödformerna.
Folkpartiet röstade våren 1998 nej till beslutet om att jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet inte längre skulle få sänkta socialavgifter i stödområdet. Beslutet drevs tyvärr igenom i riksdagen av en majoritet bestående av socialdemokrater och moderater. Sänkta arbetsgivaravgifter anser vi vara ett verksamt medel för att öka antalet jobb. De branscher som drabbas utgör dessutom en betydande del för att få människor att bo kvar i glesbygden. Dessa verksamheter utförs ofta i kombination med annan näringsverksamhet, och de lämnar, inte minst inom jord- och skogsbruket, ett betydande bidrag till att hålla landsbygden öppen och levande. Vi har slagits för att sänkningen av socialavgifter bör återinföras på ett sätt så att de inte bryter mot EU:s regelverk eller på annat sätt kompenseras. Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår detta även om vi anser att sänkningen är för liten.
EU:s översyn av målområdena måste innebära att den ”lilla” regionalpolitiken anpassas så att effektiva satsningar i de mest utsatta delarna av landet inte motverkas. Folkpartiet ser med oro på utspädningen av de regionalpolitiska stöden till allt större områden i landet.
För att EU:s regionalpolitiska stöd skall kunna utnyttjas effektivt krävs det att staten tar sitt ansvar och ställer upp som medfinansiär.
Ett underifrånperspektiv måste också anläggas vad gäller stödområdesfrågor. Länen måste få mer att säga till om. Det gäller inte minst den administrativa indelningen när det gäller EU-stöd där regeringen mot länens vilja gjort indelningen. Denna indelning måste vara lokalt förankrad.
Mer lokalt beslutsfattande är en nyckelfaktor för att åstadkomma lokal mobilisering. Det gäller inte minst makten över regionalpolitiken. Den kommunala självstyrelsen bör ges ett starkare skydd i grundlagen.
Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom nya direktvalda regionfullmäktige. De skall ersätta landstingen och dessutom överta betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga organs uppgifter. Beslut om t. ex. strandskydd och snöskoterleder bör fattas på lägsta möjliga nivå. Regionerna bör också ha makten över de medel som kommer från EU:s strukturfonder.
De nya möjligheter för regionalpolitiska satsningar som öppnats genom medlemskapet i Europeiska unionen har inneburit att regionalpolitiken i snäv mening tillförs ytterligare medel. Dessa resurstillskott skall på effektivaste och mest ändamålsenliga sätt utnyttjas för att bidra till att de regionalpolitiska målen nås. Inom strukturfondernas olika målområden kommer nya former för lokalt och regionalt inflytande att byggas upp. Vi anser att detta kan leda till att spännande samarbetsmönster utvecklas. Men detta får inte innebära att byråkrati och målområden utvecklas så att det hämmar eller förhindrar en naturlig utveckling av småföretagandet. Den byråkrati som utvecklats i administrationen av målområdena, framförallt inom NUTEK, måste med all kraft motverkas så att EU-stöden kan utnyttjas på ett effektivt sätt.
Några län i Sverige – Skåne, Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs och Jämtlands län – har fått använda de arbetsmarknadspolitiska medlen friare. Folkpartiet tycker att detta var bra och bör fortsätta i hela landet. Det är dock viktigt att poängtera att arbetsmarknadspolitiken är och förblir en statlig angelägenhet, och en delegering av besluten endast skall avse delegering till statliga organ på lokal nivå, dvs den lokala arbetsförmedlingen, och inte till kommunen.
Folkpartiet anser att de selektiva regionalpolitiska stöden bör minskas för att på sikt avvecklas. Därför anslår vi mindre pengar till regionalpolitiska åtgärder. Vi motsätter oss dessutom regeringens bredbandssatsning.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
|
|
Runar Patriksson (fp) |
Eva Flyborg (fp) |