Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riskkapitalförsörjning för utveckling av landsbygdsföretag.
Många företag på landsbygden har byggts upp med små medel och stor egeninsats. Behovet av riskkapital har inte varit akut förrän man stått i begrepp att expandera. Den negativa befolkningsutvecklingen på landsbygden har medfört att bankerna inte så gärna lånar ut pengar till landsbygdsföretagen. Säkerheten för lån bedöms inte utifrån samma värdeprinciper som i större samhällen.
Många utvecklingsprojekt som skulle ha kunnat säkerställa både sysselsättning och samhällsservice har inte kunnat genomföras på grund av problem med finansiering. Kraftansträngningar måste göras för att förbättra tillgången på riskvilligt kapital. För att garantera tillgången på tillväxtkapital måste samhället och kreditinstituten ta sin del av ansvaret och möjliggöra uppbyggnaden av lokala tillväxtkapitalbolag som själva får möjlighet att prioritera användandet av tillgängliga medel.
Ett sätt att möta problemet är att inom mindre geografiska områden bilda ekonomiska föreningar byggda på engagemang för bygdens och företagens utveckling. Genom det lokala engagemanget från företag och enskilda kan ett grundkapital garanteras som ytterligare ökas genom att staten tillskjuter lika mycket medel i form av utvecklingsbidrag som orterna själva lyckas skrapa ihop. Genom samarbete med kreditinstituten kan ytterligare en tredjedel tillväxtmedel tillföras.
Fördelen med lokalt fattade beslut bygger på kunskapen om företagens och utvecklingsprojektens betydelse för sysselsättning och utveckling av närområdet. Dessutom läggs en större vikt vid de personliga relationerna, trovärdigheten och ansvaret för uppföljning och delredovisning av hur medlen används. Enligt min mening bör staten ta initiativ till att tillgången på riskkapital tillgodoses för utveckling av landsbygdsföretag.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |