Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkterna för regionalpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett bättre svenskt klimat för arbete, företagande och tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedsättning av socialavgifter i stödområde A.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av förbättrade förutsättningar för företagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av rimliga skatter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av arbetsmarknadspolitiken och dess organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av god infrastruktur för bättre förutsättningar i hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på enskilda vägar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rikstrafiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strandnära bebyggelse.
Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om att inrätta en organisation med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala utvecklingsprogram för kommersiell service.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av likvärdiga villkor för utbildning i hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s regionalpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att regionalpolitiken utvärderas.
Politiken måste skapa förutsättningar för olika regioners och människors möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut vägnätet, få en utbyggd IT- infrastruktur, sänka drivmedelsskatter och i övrigt förbättra villkoren för företagande vill Moderata samlingspartiet lägga grunden för tillväxt i hela Sverige. Samtidigt sker transfereringar inom ramen för EU, vilket i största möjliga mån skall komma svenska regioner till godo.
Utgångspunkten för den moderata regionalpolitiken är att företagsamhet bör prioriteras framför sektorsstöd. Långsiktig tillväxt bör betonas mer än temporära sysselsättningsökningar. För att möjliggöra en sådan inriktning måste politiken ha sin grund i företagarens och företagandets villkor. I en framåtsyftande regionalpolitik blir således förbättringar av småföretagens villkor den kanske viktigaste målsättningen. En politik som inte kan ta tillvara skaparkraft och drivkraft förmår aldrig hålla våra bygder vid liv. Inget bidrag kan ersätta en duktig entreprenör.
Entreprenörskap är grunden för välstånd. Entreprenörskap är den mänskliga kraft som skapar nya produkter, tjänster och arbetstillfällen. Entreprenörskapet skapar också nya sätt att producera, konsumera och organisera livet. Genom entreprenörskapet åstadkoms förnyelse. Utan entreprenörskap skapas inga företag och utan företag skapas inga arbetstillfällen. Vikten av entreprenörskap och nyföretagande kan därmed inte överskattas.
Utgångspunkten för all politik – vare sig den kallas regionalpolitik eller något annat – måste vara att varje människa skall få möjlighet att utvecklas till fullo. Det innebär att politiken måste sträva efter att ge alla människor frihet, trygghet och utvecklingspotential.
Det behövs en ny strategi för kreativitet och företagsamhet. Den berör skatterna och företagandet, arbetsmarknaden, skolan, den högre utbildningen och forskningen, kulturen, sjukvården, rättsväsendet m.m. Politiken som kan lösgöra enskilda människors skaparkraft är en oavvislig del av en samlad politik som kan höja vårt lands välstånd och trygghet.
Regionalpolitiken står vid ett vägskäl. För att få hjälp att välja väg tillsatte regeringen under 1999 en regionalpolitisk utredning, som presenterade sitt slutbetänkande i september 2000 (SOU 2000:87). Där framhålls att olika regioner inte bara samarbetar utan även konkurrerar om statens resurser. Detta betyder att statens insatser i en region måste upplevas som meningsfulla av befolkningen i andra regioner som är med och betalar. Politiken måste också vara stabil för skiftande konjunkturer, minskade skatteintäkter, ändrade regler för stöd och andra omvärldsförändringar.
I utredningen dras två slutsatser angående stöden och deras effekter. En slutsats är att stöden, och då i första hand de selektiva stödformerna (regionalt utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, landsbygdsstöd och småföretagsstöd), i sig ger negativa effekter. En annan slutsats är att de selektiva stöden hanteras på ett sådant sätt att de bidrar till en konservering och utgör ett hinder för utveckling.
Den regionalpolitiska utredningen påpekar bestämt att företagsstöd aldrig kan ersätta entreprenörskap, företagande och dynamik. Om de grundläggande förutsättningarna för utveckling och företagsamhet inte finns, förmår inte stöden som enda verktyg ändra på förutsättningarna.
Den regionalpolitiska propositionen innehåller tyvärr inte mycket av den omorientering som den regionalpolitiska utredningen banade väg för. I stället för att skapa generellt bättre förutsättningar för ett mer konkurrenskraftigt klimat för arbete och företagande vill regeringen ta ett hårdare grepp kring människor och kommuner. Samtidigt kastas nya miljardbelopp ut till åtgärder utan att effekterna utvärderas.
Såväl budgetpropositionen som den regionalpolitiska propositionen visar att regeringen håller fast vid en föråldrad och kontraproduktiv politik. Den regionalpolitiska propositionens virrvarr av utredningar, delegationer, bidrag och förstärkt statlig styrning kommer inte att skapa ett konkurrenskraftigare Sverige. Snarare kommer den planlösa ökade statliga styrningen att hämma entreprenörskapet i både tät- och glesbygd.
Det vore djupt felaktigt att beskriva proposition 2001/02:4 ”En politik för livskraft och tillväxt i hela landet” som ett dokument till bredden fyllt av konkreta förslag för att skapa ett bättre klimat för arbete, företagande och tillväxt i hela landet. Förslag för detta lyser med sin frånvaro, trots de många sidorna text.
I propositionen föreslås i huvudsak följande:
Skapande av det nya politikområdet Regional utvecklingspolitik, genom att politikområdet Regionalpolitik och delområdet Regional näringspolitik inom näringspolitiken slås samman.
De viktigaste långsiktiga strategierna och instrumenten för den nya politiken skall vara ökad sektorssamordning och regionala hänsynstaganden inom olika politikområden. Regionala tillväxtprogram, baserade på nuvarande tillväxtavtal, utgör grunden för arbetet.
Inrättande av en organisation för fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Inrättande av ett statsbidrag till kommuner och landsting med befolkningsminskning.
Införande av ett pendlingsbidrag för veckopendling.
Avskaffande av stödformen Lån till privata regionala investmentbolag.
Avskaffande av stödformen Småföretagsstöd.
Införande av lokala utvecklingsprogram för kommersiell service.
Regeringens budgetproposition för 2002 innehåller ett förslag om en utvidgning av den nuvarande generella nedsättningen av socialavgifterna från 5 till 15 procent av avgiftsunderlaget för företag i stödområde A. Det är egentligen propositionens enda riktiga framåtsyftande förslag. I regeringens förslag till avgiftsnedsättning ingår emellertid inte företag i sådana branscher som jordbruks-, fiske- och transportsektorn. Regeringen hänvisar till EU:s statsstödsregler som motiv till denna inskränkning.
Vi tycker att denna form av regionalpolitik är att föredra framför konventionell stödpolitik. Sänkta skatter och avgifter för alla företag behövs därutöver. Vi ser sänkta socialavgifter i stödområde A som ett första steg på vägen. Vi föreslår i det följande betydande skattesänkningar. Vi vill också att fler i stödområde A skall få nedsatta avgifter och finner det inte sannolikt att EU-kommissionen kommer att ha synpunkter på att även branscher som renskötsel, jordbruk, fiske och transportsektorn får del av de ovan nämnda sänkningarna. EU protesterar normalt inte mot stöd som ligger under gränsen för försumbara stöd. Det är också en rättvisare princip att försöka undvika undantag av den typ propositionen innehåller.
I det följande diskuterar vi regionalpolitiken område för område och kommenterar efterhand delar av regeringens proposition.
Privat företagande är grunden för tillväxt i hela landet. Sverige behöver därför ett bättre klimat för arbete och företagande. Detta kräver generella åtgärder inom en rad vitt skilda områden. Det kräver också en rad åtgärder specifikt riktade mot företagandet. Utan sådana kommer inte hela Sverige att kunna leva. Är villkoren för företagandet dåliga drabbas i första hand Sveriges mera utsatta delar.
Ett välfärdssamhälle värt namnet måste också vara ett rättssamhälle som garanterar sina medborgare skydd mot kränkningar. Det borde vara självklart att all felaktig myndighetsverksamhet skall föranleda ett rimligt skadestånd till drabbade medborgare. Så sker inte alltid i dag, och påfallande ofta är det skattefrågor och fall inom miljöområdet som ligger bakom.
Vi vill att företagare och andra människor bättre skyddas mot rättsövergrepp och att staten bättre än i dag tar sitt skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Vi vill också att förlikningsförhandlingar och skiljedomsförfaranden snabbt inleds mellan staten och drabbade företagare. Annars riskerar framtida och nu pågående fall att fortgå i en lång och för inblandade företagare plågsam process.
Reglernas mängd och komplexitet – samt myndigheternas sätt att tillämpa dem – påverkar möjligheten att starta företag, utveckla produkter och reagera på marknadsförändringar. Det är därför viktigt med färre, enklare och stabilare regler.
Det arbete för bättre och enklare regler som inleddes av den borgerliga regeringen 1991‑1994 måste drivas vidare. Småföretagsdelegationens förslag bör genomföras skyndsamt. Vi anser att samtliga befintliga regler som berör företagare skall granskas i syfte att förenkla och minska regelmassan. Arbetet med regelförenklingar bör ges en hög politisk prioritet, och företagarna själva bör få påverka arbetet genom samråd. Vi vill att alla nya förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall föregås av en noggrann analys av effekterna. Även myndigheter som ger ut föreskrifter skall omfattas av kravet att göra en konsekvensanalys.
Den stora offentliga sektorn är en anledning till att det svenska nyföretagandet i allmänhet, och bland kvinnor i synnerhet, är alldeles för lågt. Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Detta kan förändras genom att stat, kommuner och landsting inriktar sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning privatiseras, konkurrensutsätts och knoppar av verksamheter.
Detta främjar arbetsmiljöerna, förbättrar konkurrensen, ökar allmänhetens aktieägande och ger de i dag statligt ägda företagen förbättrade möjligheter på den internationella marknaden.
Konkurrensverket bör ges en starkare ställning. Dess möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen måste förbättras. Men också kommunallagen bör ses över och reglerna för vad som är tillåten respektive otillåten kommunal verksamhet preciseras. Därmed underlättas rättsliga prövningar.
Kravet på konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör skärpas genom en lag som stadgar att offentlig näringsverksamhet skall redovisas skild från annan verksamhet. Möjligheterna att överklaga offentlig näringsverksamhet bör dessutom förbättras. Lagen om offentlig upphandling bör kompletteras med en regel om att all offentlig näringsverksamhet måste grundas på formella beslut av stat, kommun eller landsting.
Enligt vår uppfattning är energipolitiken inget självändamål. Den är tvärtom ett medel och ett redskap för att nå tillväxt och sysselsättning under miljömässigt acceptabla former.
Energi är en viktig produktionsfaktor då en stor del av svenskt näringsliv har sådan struktur att energiinnehållet är högt i produkterna. Den av regeringen förda energipolitiken är oförenlig med en politik för sysselsättning och välfärd. Särskilt oroande är detta för landets utsatta glesbygdsregioner. När Sveriges elintensiva industri hotas att slås ut i den internationella konkurrensen på grund av höjda elkostnader, kan ingen regionalpolitik i världen kompensera för skadorna.
Införandet av en gemensam valuta är en åtgärd som river hinder mellan länder och bidrar till en sundare konkurrenssituation. Det har betydelse inte minst för de många mindre företagen, varav många finns i regionalt utsatta områden. Sverige bör fullt ut delta i EMU-samarbetet.
Exempel har visat att Europeiska unionens konkurrenspolitik innehåller inslag som motverkar en sund konkurrenssituation och riskerar leda till att svenska och vissa andra europeiska företag får svårt att konkurrera på den europeiska och globala marknaden.
Vi vill förändra detta. Det är inte acceptabelt med en politik som försvårar för små europeiska länder att få konkurrenskraftiga företag och förhindrar skalfördelar och pressade priser.
De höga skatterna hämmar utvecklingen och gör många – oavsett var i landet de bor – beroende av bidrag för att kunna klara sin ekonomi. Med moms och punktskatter betalar de allra flesta svenskar, även låginkomsttagare, ca 60 kronor i skatt på varje intjänad 100-lapp. Det är enligt vår uppfattning ett djupt orättfärdigt system när stat och kommun tar merparten också av låg- och medelinkomsttagarnas inkomster.
Vi föreslår att inkomstskatterna skall sänkas samt att fastighets- och förmögenhetsskatten successivt tas bort. Inkomstskatterna vill vi sänka med fyra olika åtgärder.
För det första vill vi införa ett grundavdrag på 50 000 kronor för alla. Detta innebär att de första 50 000 kronorna blir skattefria, oavsett om de kommer från förvärvsinkomst eller pension.
För det andra vill vi införa ett särskilt förvärvsavdrag som inom några år skall vara 15 procent av inkomsten. En del av det man tjänar skall alltså alltid vara skattefritt. I takt med att samhällsekonomin tillåter det vill vi ytterligare höja detta avdrag.
För det tredje vill vi premiera utbildning och ansvar genom att slopa den statliga inkomstskatten.
För det fjärde vill vi införa ett extra grundavdrag på 15 000 kronor per barn och år. Dessutom vill vi öka valfriheten i barnomsorgen genom att införa ett avdrag för styrkta barnomsorgskostnader.
Skattereglerna för fåmansföretag är allvarligt diskriminerande och behöver ändras. Vårt förslag till slopande av den statliga inkomstskatten tar bort den största orättvisan. Vi förväntar oss dock att den pågående utredningen om småföretagarbeskattningen snabbt skall komma med ytterligare förslag som ger fåmansföretagen rimliga skatteregler.
Bensin- och dieselpriserna har nått nya rekordhöga nivåer. Huvudanledningen är stigande råvarupriser och en allt svagare krona. Trots dessa förändringar är ändå huvuddelen av bränslepriset skatt. Skatterna drabbar alla som behöver använda bil, men i synnerhet boende på landsbygd och i glesbygd som saknar alternativ till långa bilresor för resor till och från arbetet, till dagis, affärer m.m. Vi föreslår att skatten på bensin och diesel sänks med närmare 1 krona per liter inklusive moms. Vidare vill vi underlätta arbetspendling med bil genom att höja bilavdraget till 20 kronor per mil.
För att ge det svenska skogs- och jordbruket möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor med övriga EU-länder föreslår vi betydande skattesänkningar på produktionsmedel som diesel och handelsgödsel. Våra förslag till skattesänkningar för skogs- och jordbruket redovisas mer ingående under avsnittet Jord- och skogsbruk.
Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. I vissa regioner har den officiella arbetslösheten sjunkit relativt snabbt, medan den i andra delar av landet bara minskat marginellt. Arbetslösheten är ett resultat av att klimatet för företagandet är för dåligt.
Fortfarande är den officiella arbetslösheten i 6 av landets län runt eller mer än tre gånger så omfattande som den i Stockholms län. Och i 16 av 21 län ligger den öppna arbetslösheten betydligt över regeringens målsättning om 4 procent.
Tabellen nedan sammanfattar skillnaderna i arbetslöshet mellan de olika länen. Dagens situation på arbetsmarknaden visar att sprickan mellan olika delar av Sverige snarare ökar än minskar. Trenden är tydlig och illustrerar hur den hittills förda regionalpolitiken misslyckats. I skenet av detta ter det sig än mer besynnerligt att regeringen i allt väsentligt vill fortsätta samma politik.
I tillväxtregionerna runt storstäderna och universitetsorterna skapas många nya arbeten. I traditionella socialdemokratiska bygder i Bergslagen och inre Norrland lyckas man däremot inte alls att få fram särskilt många nya arbetstillfällen.
|
Placering |
Län |
Sammanlagd arbetslöshet i procent av arbetskraften |
Öppen arbetslöshet i procent av arbetskraften |
I aktiva åtgärder i procent av arbetskraften |
|
1 |
Stockholms |
3,3 |
2,6 |
0,7 |
|
2 |
Uppsala |
4,5 |
3,2 |
1,3 |
|
3 |
Jönköpings |
4,6 |
2,9 |
1,7 |
|
16 |
Örebro |
8,4 |
4,8 |
3,6 |
|
17 |
Värmland |
8,6 |
4,5 |
4,1 |
|
18 |
Jämtlands |
9,0 |
5,3 |
3,7 |
|
19 |
Västernorrlands |
9,2 |
5,4 |
3,8 |
|
20 |
Gävleborgs |
10,2 |
6,7 |
3,5 |
|
21 |
Norrbottens |
12,0 |
7,1 |
4,9 |
|
Riket |
21 län |
6,6 |
4,2 |
2,2 |
Arbetslösheten i Norrbottens län är fyra gånger högre än den är i Stockholms län. I Gävleborgs län är arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i Jönköpings län. I Örebro län är arbetslösheten nästan tre gånger så omfattande som i Stockholms län.
Sverige måste få en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men också den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste mobiliseras och tas tillvara, både för den enskildes och för samhällets skull.
Detta handlar först och främst om att skapa ett samhällsklimat som stimulerar arbete och kunskap. Det skall alltid löna sig att arbeta och driva företag. Skatten på arbete och kunskap behöver sänkas för alla. Utbildning måste prioriteras i alla led från grundskolan till kontinuerlig vidareutbildning.
Arbetsmarknadspolitiken behöver läggas om för att uppmuntra och stödja arbetslinjen fullt ut. Den arbetslöse måste sättas i centrum. Den som är arbetslös skall inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare med rätt att få kvalificerad service. Den enskilde måste själv få det avgörande inflytandet över vilken utbildning eller aktivitet som han eller hon skall satsa på för att sedan kunna få ett riktigt jobb.
Alla människor är olika. Det är dessa olikheter som är förutsättningen för utveckling. Det är genom att tillägna sig nya kunskaper och erfarenheter som man växer som människa. Varje väg till kunskap är emellertid unik. Därför behövs en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör individuella lösningar.
Vi vill förbättra den enskildes drivkrafter för att söka och acceptera även lägre betalda jobb. Vi vill att arbetsmarknadspolitiken skall sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag. Detta ställer krav på att insatserna anpassas efter varje person.
Den allra mest avgörande reformen för att kunna skapa en rörlig arbetsmarknad som alla människor har tillträde till handlar om att sänka skatten på arbete, och mer specifikt att sänka skatten på arbete mest för dem med låga och medelstora inkomster.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras. Vi vill ha en allmän försäkring. Det innebär att försäkringen blir obligatorisk för alla arbetstagare som uppfyller försäkringens arbetsvillkor. En arbetslöshetsförsäkring som är en tydlig omställningsförsäkring gör det möjligt att slopa huvuddelen av de regel-, kontroll- och sanktionssystem som regeringen har tvingats att införa.
Förmedling av arbeten som kan skötas bättre eller lika bra av andra aktörer än staten skall ges möjlighet att i fri konkurrens göra detta. Lokala arbetsförmedlingar kan avknoppas från dagens AMS. Rekryteringsföretagen kan hjälpa nya grupper av arbetssökande.
Vi förordar att AMS ersätts av en ny bantad statlig myndighet som har till uppgift att svara för nödvändig myndighetsutövning och att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet samt administrera arbetsmarknadspolitiska stöd som flytt- och starta-eget-bidrag
Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – liksom den illa fungerande aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Dessa individuella åtgärder kan och måste få variera beroende på individens bakgrund, intresse och motivation. Utbildning av olika slag kommer att utgöra den dominerande insatsen.
Alla, även regeringens egna, prognoser tyder på att trafiken på våra vägar kommer att fortsätta öka kraftigt. Regeringen väljer dock att tillsammans med sina tillväxtfientliga stödpartier blunda för de konsekvenser den ökade trafiken kommer att få genom ökad belastning, hårdare slitage och sämre trafiksäkerhet. Den tydliga ekonomiska prioriteringen av järnvägsutbyggnad, på bekostnad av väginvesteringar, saknar stöd i prognoserna och kommer att drabba landets bilister och yrkestrafikanter.
Förväntningarna på den regionalpolitiska propositionen har varit mycket stora. Det sades tidigt att den skulle läggas ungefär samtidigt som infrastrukturpropositionen och att frågorna skulle länkas närmare samman. Vi kan konstatera att de båda propositionerna visserligen lades med ett par dagars mellanrum, men frånsett detta är bristen på närhet mellan dem påtaglig.
De båda propositionerna är framarbetade av samma departement, men det hindrar inte regeringen från att företa sig två vitt skilda analyser. Så kan man t ex i den regionalpolitiska propositionen läsa om hur distansarbete påstås leda till mindre resande och lägre miljöbelastning. Några dagar senare presenteras infrastrukturpropositionen i vilken utgångspunkten är den motsatta och man konstaterar att ”...distansarbetande reser mer och längre – både arbetsresor och fritidsresor – och kör bil i större utsträckning än andra.(...) Ur miljömässig synvinkel är det därför oklart om ett ökat distansarbete leder till fler eller färre negativa miljöeffekter.”
Detta exempel är enligt vår mening talande för regeringens sätt att hantera inte minst infrastrukturfrågorna.
Kommunikationerna har en mycket stor regionalpolitisk betydelse, både i storstadsområden och på landsbygden. Särskilt betydelsefulla för landsbygden är de enskilda vägarna; de har stor betydelse för svenskt näringsliv och för möjligheten att leva och bo på landsbygden. Nära 70 procent av det svenska vägnätet består av enskilda vägar. Av dessa vägar uppbär ungefär en fjärdedel statliga bidrag. Ungefär 800.000 personer är bosatta vid statsbidragsberättigade enskilda vägar.
I propositionen framhålls betydelsen av goda transportmöjligheter för att människor och företag inte skall tvingas flytta p g a brister i transportsystemet. Det är därför särdeles anmärkningsvärt att insikten om transportmöjligheternas betydelse inte avspeglar sig i regeringens politik vad beträffar de enskilda vägarna.
Under en rad år har statsbidragen till de enskilda vägarna skurits ner kraftigt av den socialdemokratiska regeringen. Dessa nedskärningar har lett still stora svårigheter för alla de människor som i sin vardag är beroende av detta vägsystem, och det har dessutom drabbat många företag ekonomiskt.
Den utredning som regeringen tillsatt för att se över reglerna som berör de enskilda vägarna, BREV-utredningen, har på en rad områden ”landat” i oacceptabla förslag. Att minska statens utgifter genom att vältra över såväl det ekonomiska ansvaret som ansvaret för driften för det enskilda vägnätet på de boende kring glesbygdens vägar menar vi är ett felaktigt synsätt.
Vägverket gjorde, när regeringen presenterat budgetpropositionen och infrastrukturpropositionen, bedömningen att någon återhämtning av det eftersatta underhållet inte kan förväntas de närmaste två åren. Det är mycket olyckligt för landets bilister om så blir fallet; ju längre förfallet tillåts gå desto besvärligare och farligare blir situationen för landets bilister, och desto dyrare blir det att åtgärda problemen. Enligt vår mening är det oacceptabelt att ytterligare skjuta de välbehövliga upprustningarna och investeringarna på framtiden. Landets trafikanter har fått vänta länge nog redan.
I direktiven till BREV-utredningen angav regeringen att utredningens förslag skulle hålla sig inom den nuvarande ekonomiska ramen för bidrag till enskilda vägar. Oavsett om BREV-utredningens förslag kommer att förverkligas eller ej är den nuvarande ekonomiska ramen otillräcklig. Därför är det synnerligen anmärkningsvärt att vare sig den regionalpolitiska propositionen eller infrastrukturpropositionen tar upp frågan om finansiering av nödvändiga satsningar på det enskilda vägnätet. I vår motion om de enskilda vägarna föreslår vi att 100 miljoner kronor årligen avsätts till bärighetshöjande åtgärder och rekonstruktion av det enskilda vägnätet och att det årliga bidraget till enskilda vägar dessutom höjs med 74 miljoner kronor per år.
Regeringen föreslår att Rikstrafikens styrdokument kompletteras så att myndighetens uppdrag kommer att inkludera en målsättning om att även väga in behovet av funktionella arbetsmarknadsregioner i bedömningen vid upphandling av trafik inom myndighetens ansvarsområde.
Vi delar inte regeringens uppfattning i denna fråga. Det bör inte vara Rikstrafikens uppgift att göra regionalpolitiska bedömningar av det slag som föreslås. Sådana bedömningar skulle på ett olyckligt sätt öka politiseringen av Rikstrafiken.
Bristen på bra och effektiv infrastruktur verkar tillbakahållande på utvecklingen i vårt lands expansiva regioner samtidigt som det hindrar tillväxten att spridas till mindre tätbefolkade och expansiva regioner. Bra kommunikationer är även ett bra konkurrensmedel. En konstruktiv IT-politik är en viktig del av en bra regionalpolitik.
När det gäller IT-infrastrukturen anser vi att statens främsta uppgift är att främja och stimulera konkurrensen på marknaden. Spelreglerna måste vara förutsägbara och tillämpas konsekvent.
En viktig förutsättning för att nya tjänster skall kunna utvecklas och göras tillgängliga är utbyggnaden av landsomfattande bredbandsnät till företag, myndigheter och hushåll. Det är i första hand marknaden som bör svara för denna utbyggnad. Statens roll är att vara brukare av IT-infrastruktur och tjänster samt att via ordinarie glesbygdsmedel ge rimlig tillgång till bredband i glesbygd och till speciella grupper.
I de fall där en utbyggnad av IT-infrastrukturen inte kommer att kunna ske på kommersiella villkor kan det alltså vara motiverat för staten att medverka i olika former. Vi anslår därför medel för detta.
En god infrastruktur är av stor betydelse för företagens utveckling. Till infrastrukturen hör det fysiska transportnätet, men också IT-motorvägar. Den informationstekniska infrastrukturen spelar en avgörande roll för etablering av de nya snabbväxande företagen. Informationstekniken behöver nät med hög kapacitet för att kunna nyttiggöras fullt ut. Inte minst utbildning över stora avstånd kräver möjligheter till interaktivitet. Tekniskt sett finns olika möjligheter att tillgodose kapacitetsbehovet. Optisk kabel är bäst teknik i vissa områden, medan satelliter kan vara det i andra. Utvecklingen förändrar dessutom hela tiden både de tekniska möjligheterna och de kommersiella villkoren.
Normalt sett är utbyggnaden av överföringskapacitet en fråga för marknadens aktörer. I de mer tätbefolkade områdena av Sverige fungerar detta väl. De mer glest bebyggda delarna av vårt land riskerar dock att bli dåligt försörjda med överföringskapacitet. Begränsningar av överföringskapacitet för information kan därmed komma att vara det svåraste hindret för en allsidig regional utveckling. Vi menar därför att regionalpolitiska insatser bör kunna utnyttjas som ett verktyg för att undanröja detta potentiella utvecklingshinder. Det kan antingen ske genom upphandling eller genom att staten tar hela ansvaret och privatiserar projektet när det har genomförts. Det är dock viktigt att staten inte handlar på ett sådant sätt att ny teknik begränsas.
Den socialdemokratiska regeringen har ett tungt ansvar för många av de problem och brister som är särskilt tydliga på landsbygden och i glesbygden. Vägnätet har tillåtits förfalla. Höga skatter, inte minst för låg- och medelinkomsttagare, samt krångliga regler för företagande har hämmat utvecklingen.
Som vi redan framhållit behövs nu konkreta satsningar för att förbättra näringsklimatet i hela Sverige. Transporter av såväl varor som människor måste fungera. Det behövs också en politik som kan ge nya lösningar för hur den grundläggande samhällsservicen skall kunna upprätthållas också i lands- och glesbygd. De traditionella landsbygdsnäringarna jord- och skogsbruk samt fiske måste ges likvärdiga konkurrensvillkor i form av regler, skatter m.m. i jämförelse med vad som gäller inom övriga EU.
Förutom vikten av ett allmänt förbättrat klimat för arbete och företagande är det för landsbygden av särskild betydelse att förutsättningarna för de traditionella landsbygdsnäringarna förbättras. De arealanknutna näringarna jord- och skogsbruk, trädgård, jakt och fiske är, och kommer att förbli, avgörande för försörjningen av en stor del av Sveriges lands- och glesbygd.
Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse skulle genom ny lagstiftning öka i de delar av Sverige som både är glest bebyggda och har långa sjö- och kuststräckor.
Den nuvarande lagstiftningen innebär ett generellt förbud mot att bygga intill 100 meter från hav, insjö eller vattendrag. Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till 300 meter, och dispens ges endast i undantagsfall. Mot bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med stränder längs åar, sjöar och hav ter sig detta omotiverat. Totalt finns 92 409 sjöar större än en hektar i Sverige.
Lagstiftningen försvårar också ett bevarande av en levande skärgård. Förbudet mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att utveckla boende och annan verksamhet. Problemen har även gällt för stora delar av glesbygden. En ökad möjlighet till bebyggelse i strandnära områden skulle kunna skapa bättre förutsättningar för att hålla landskapet levande. Ett ökat befolkningsunderlag skulle också ge bättre förutsättningar för handel och offentlig service.
Även i större och mindre tätorter har attraktiv bebyggelse i strandnära områden försvårats. Här skulle många nya bostäder kunna komma till stånd till glädje för de boende och ortens utveckling. Det generella förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär också att priser på befintliga fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas upp. I kombination med fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal har råd att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i strandnära områden.
Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda känslig fauna och flora samt för att garantera tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i befolkningstäta områden. Utgångspunkten för lagstiftningen bör dock vara den motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga sin mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna begränsa denna rätt, men endast där så kan motiveras med hänsyn till känsligt djur- och växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till bad- och friluftsliv. Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de bästa förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.
Äldreomsorgen har på senare tid öppnats allt mer för privata alternativ. Det har tillfört många nya idéer, utvecklat kvaliteten och bidragit till att inte minst flera äldre har kunnat få del av bra vård. Men konformiteten i äldrevården är fortfarande stor. Problemet ligger hos den kommunala sektorn som inte haft utrymme varken för brukare med individuella önskemål eller för personal med egna idéer om hur verksamheten kan förbättras. Kommunerna har inte vågat släppa greppet om entreprenörerna, vilket bidragit till sämre brukaranpassning.
Vi menar att hindren för okonventionella lösningar och brist på flexibilitet bör uppmärksammas i ett glesbygdsperspektiv. Med de lösningar som erbjuds i dag riskerar bl.a. äldre i glesbygden att tvingas anpassa sig till de lösningar som ges i tätorten. Större flexibilitet och vilja till individuella lösningar behöver inte bli dyrare utan är en fråga om inställning och vilja till nya arbetsformer och samordning mellan olika insatser som ses i ett enhetligt kostnadsperspektiv.
Det är också svårt att få äldreboende om man inte bor i kommunen, och man kan heller inte flytta dit om man inte får äldreboende. De som bor nära kommungränserna – d .v. s. oftast långt ifrån centralorten – kan mycket väl ha större social anknytning till grannkommunen än till den egna kommunen. Att de riskerar att tvingas till ett äldreboende långt ifrån vänner och anhöriga ger knappast en ålderdom med trygghet med den bästa möjliga kvaliteten. Detsamma gäller för de äldre som blivit ensamma kvar när barnen flyttar till andra delar av Sverige – de måste också ges bättre möjligheter att välja boende i närheten av dem som står dem nära om de så önskar. Den lagstadgade rättigheten att välja äldreboende måste också efterlevas i praktiken.
Vi föreslår att ett system med äldrepeng införs. Det ger större möjligheter att välja det boende och den hemtjänst man trivs med och som passar det egna behovet. Detta borde vara möjligt för alla och inte bara för dem som bor i borgerligt styrda kommuner. Utgångspunkten måste alltid vara den enskilde äldres och de anhörigas önskemål och uppfattningar om sina egna behov och önskemål, inte kommunala politikers och tjänstemäns uppfattningar.
Det finns inte – som Socialdemokraterna tror – någon entydigt bästa omsorgslösning för alla föräldrar och barn. I glesbygd är kommunal barnomsorg ofta ett opraktiskt eller mindre realistiskt alternativ. Många tvingas ändå välja denna eftersom dagens familjepolitik gör att det ofta saknas alternativ. De som hittar egna lösningar får inte del av den maxtaxa som Socialdemokraterna beslutat införa. Samtidigt är de ändå tvungna att bidra till den via kommunalskatten. Det kan inte vara rimligt att tvingas finansiera sina egna barns barnomsorg helt ur egen ficka samtidigt som man tvingas betala för andras.
Förutom att ta ifrån föräldrarna vardagsmakt upplevs maxtaxan av många föräldrar som djupt orättvis. På flera håll i landet har ”föräldrauppror” startat för att få till stånd en mer neutral fördelning av det stöd som i dag enbart går till kommunalt finansierad barnomsorg.
Vi menar att Socialdemokraternas familjepolitik försvårar ett liv i glesbygden. Denna bild förstärks av att behovet av barnomsorg i glesbygden ökat de senaste åren. Borta är den tid då en hel familj kunde försörja sig på en normalstor gård utan att behöva ett förvärvsarbete bredvid. För många jordbrukare är jordbruket i dag bara en deltidssysselsättning. För att försörja sig behöver de även annat arbete.
Med vårt förslag till barnkonto på 40.000 kronor per barn ges ytterligare utrymme att göra egna val efter barnens och familjens individuella behov och önskningar.
Med moderat familjepolitik ges lands- och glesbygdens familjer möjlighet att på ett helt annat sätt än i dag styra över sin vardag efter de förutsättningar som gäller. Med moderat familjepolitik får dessa familjer en större del av välfärden.
För att kunna garantera att lands- och glesbygdsbefolkningen skall få tillgång till en tillfredsställande grundläggande service bör nya lokalt anpassade lösningar prövas. Det måste skapas möjligheter för småföretagare eller ekonomiska föreningar med entreprenörsanda att ta över serviceverksamheter som post, apotek, systembolag och liknande. Genom lokal samverkan mellan olika verksamheter kan den service som på många håll i dag är hotad bibehållas och utvecklas. Samlokalisering av olika verksamheter praktiseras redan med framgång på flera håll i landet.
Genom att ge privata och kooperativa aktörer möjligheten att utföra grundläggande samhällsservice utifrån de lokala behoven ökar möjligheterna att skapa flexibla lösningar. Lösningarna kan därmed anpassas efter människors behov i respektive område snarare än att – som i dag – tvinga människorna att anpassa sina behov efter statens eller kommunens servicemall. Regeringens förslag om införande av lokala utvecklingsprogram för kommersiell service innebär ingen lösning på rådande problem.
Förutom vikten av ett allmänt förbättrat klimat för arbete och företagande är det för landsbygden av särskild betydelse att förutsättningarna för de traditionella landsbygdsnäringarna förbättras. De arealanknutna näringarna jord- och skogsbruk, trädgård, jakt och fiske är, och kommer att förbli, avgörande för försörjningen av en stor del av Sveriges lands- och glesbygd.
Produkterna från skogen utgör Sveriges viktigaste exportvara, och det svenska jordbruket tillhör de mest effektiva i världen. Trots detta dras jord- och skogsbruket med lönsamhetsproblem, framförallt beroende på omfattande svenska särskatter.
Grunden för den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU är att de olika medlemsländernas jordbrukare skall kunna konkurrera på likvärdiga villkor. I Sverige har jordbruket produktionsskatter på en nivå som ger de svenska lantbrukarna en betydande konkurrensnackdel. Vi menar att detta är ohållbart och föreslår därför betydande skattesänkningar vad gäller jord- och skogsbrukets skatter på diesel och handelsgödsel.
De familjeägda jord- och skogsbruksföretagen utgör grunden i näringen. Det saknas i dag rimliga möjligheter till generationsväxlingar, vilket är en nödvändighet för att de familjeägda företagen skall kunna bestå. För företagen, inte minst inom skogs- och jordbruksnäringen, är det viktigt att skattelagstiftningen vad gäller reavinster inte försvårar eller hämmar generationsskiften.
Även övriga skatter som påverkar övergången från en generation till nästa, såsom arvsskatt och gåvoskatt, är ofta förödande. Det finns exempel på barn till jord- och skogsbrukare som inte har råd att ärva sina föräldrar på annat sätt än att totalskövla eller sönderstycka fastigheten ifråga. Detta minskar framtidstron och hämmar utvecklingen på landsbygden.
Den socialdemokratiska regeringen har satt upp som mål att den ekologiska livsmedelsproduktionen skall uppgå till 20 procent av den totala produktionen. Vi anser inte att det är politikens uppgift att sätta upp den typen av kvantitativa mål. Det är inte fel med alternativa produktionsformer, men utgångspunkten måste vara att den ekologiska produktionsvolymen, som på vilken marknad som helst, får anpassas till efterfrågan utan statlig inblandning.
Under överskådlig tid kommer basen i det svenska jordbruket att utgöras av den konventionella produktionen såväl ur ett produktions- som ett miljöperspektiv. Det konventionella jordbrukets konkurrenskraft på den allt mer globaliserade livsmedelsmarknaden är avgörande för att åstadkomma en positiv utveckling av den svenska landsbygden. Grunden för en hållbar utveckling och en livskraftig lands- och glesbygd är därför ett lönsamt och konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk.
Regeringen har för avsikt att föreslå att en ny djurskyddsmyndighet inrättas. Syftet sägs vara att förstärka djurskyddet och ytterligare lägga fokus på djurskydds- och djurhälsofrågor.
Om regeringens syfte är att skapa debatt så är det ett lyckat drag av regeringen att föreslå inrättandet av en djurskyddsmyndighet. Är syftet däremot att förbättra djurskyddet och säkerställa att dagens regelverk följs är det inte rätt metod att inrätta en ny myndighet. Det viktigaste för att förbättra djurskyddet är att förbättra tillsynsarbetet. Dagens tillsyn är många gånger bristfällig och varierar starkt i olika delar av Sverige.
Vi motsätter oss därför bildandet av en djurskyddsmyndighet. Vi föreslår i stället i vår motion med anledning av budgetpropositionen för 2002 att Jordbruksverket tillförs ökade resurser för att förbättra djurskyddstillsynen.
Inom renskötselområdet, och då framför allt på de s.k. vinterbetesmarkerna, är den privata äganderätten under diskussion. I utredningen om ILO-konventionen 169 framgår det att Sverige bör genomföra förändringar i lagstiftningen i syfte att stärka renskötselns rättigheter på annans mark för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Dessa förändringar skulle leda till att markägarens rättigheter minskar och att renskötelns rättigheter stärks i motsvarande mån. Mot bakgrund av denna rättighetsförskjutning motsätter vi oss en svensk ratificering av ILO 169.
Det pågår rättsliga processer mellan markägare och olika samebyar beroende på konflikter om samernas sedvanerätt till vissa vinterbetesmarker. Mot bakgrund av detta är det viktigt att en gränsdragningskommission tillsätts skyndsamt. Det är svårt att hitta former för samråd och samexistens om man inte löser problematiken med vad som är samernas vinterbetesmark.
Turismen är en näring med betydande tillväxtmöjligheter. Dess andel av BNP är för närvarande drygt 2,8 procent, och antalet sysselsatta kan beräknas till drygt 140 000. En fördubbling av all turism skulle motsvara cirka 100 000 nya arbetstillfällen, och möjligheterna för branschen att växa är betydande.
Turistnäringen är mycket intressant, inte minst i ett regionalpolitiskt perspektiv. Den är spridd över hela landet och möjligheterna att skapa en turistprodukt finns varhelst det finns en turistentreprenör. Vinterturismen i norr och sommarturismen i söder kompletterar varandra. Just möjligheten att hela landet kan exploatera sina turistiska tillgångar gör den ytterligare värd att satsa på. I Sverige finns turismens råvaror i riklig mängd; natur, kultur, evenemang och allehanda aktiviteter. Det som fattas är bättre villkor för turismen som näring.
Turistindustrin är personalintensiv. Det innebär att branschen blir mycket känslig för förändrade lönekostnader. Höga kostnader för personal medför färre anställda. Beskattningen av arbete i Sverige är mycket hög i förhållande till beskattningen i andra länder inom EU. För att klara konkurrensen måste skatten på arbete sänkas. Därvidlag skiljer sig turistnäringen på intet sätt från annat företagande. Sänkta skatter på arbete innebär nya arbetstillfällen. Förutom sänkt skatt på arbete måste också reglerna på arbetsmarknaden anpassas till turismens karaktär.
Det kommunala engagemanget på turismens område innebär svårigheter för turistföretagen eftersom konkurrensen inte sker på lika villkor. Detta hämmar utvecklingen av befintliga och nya företag, och för småföretagaren kan det vara svårt att hävda sina intressen gentemot kommuner ifall tvist skulle uppstå. Kommunerna bör inte engagera sig i aktiviteter som bättre kan drivas av privata företagare. Turismen är en servicenäring och regler och förordningar måste anpassas på ett sådant sätt att de möjliggör, inte stjälper, turistisk verksamhet. De insatser som gjorts på turistområdet hittills har ej gynnat företagen nämnvärt.
Antalet myndigheter som är inblandade i turismen är för övrigt stort, vilket riskerar att orsaka onödigt byråkratiskt krångel när olika tillstånd skall sökas.
Regeringen vill i den regionalpolitiska propositionen ge fortsatt statligt stöd till kommuner med stort bostadsöverskott.
Sedan 1998 har staten betalat ut ca 2 miljarder kronor till 36 kommuner med bostadsöverskott. Nu skall utbetalningarna fortsätta genom att en organisation inrättas med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till omstruktureringar av kommunala bostadsföretag. Inledningsvis kommer ca 3 miljarder kronor att behövas.
Totalt kommer ca 5 miljarder kronor att ha pumpats in i kommunala bostadsföretag mellan åren 1998 och 2004. Dessutom beräknas utbetalningarna fortsätta även efter 2004 eftersom problemen med bostadsöverskott väntas kvarstå.
I dag finns många kommuner med bostadsbolag i kris. Över 40 000 lägenheter i det kommunala beståndet beräknas vara outhyrda år 2010. SABO, de allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation, har beräknat allmännyttans kostnader för tomma lägenheter till 29 miljarder kronor under perioden 2000–2010.
Utan hänsyn till reellt behov och efterfrågan har de kommunala bostadsföretagen byggts upp med hjälp av skattebetalarnas pengar. Nu skall skattebetalarnas pengar användas till att reda upp den situation en havererad bostadspolitik åstadkommit. Resultaten av subventioner skall räddas med nya subventioner.
Att lära sig av sina misstag är en lika gammal som klok visdom. Tyvärr är detta inte någonting som Socialdemokraterna anammat. Trots att Socialdemokraternas subventionspolitik resulterat i stora problem väljer regeringen att fortsätta att dela ut subventioner för byggande.
Subventioner är kostnadsdrivande, konkurrenshämmande och kortsiktiga. Byggsubventioner riskerar dessutom att bidra till byggande där det inte efterfrågas. Där efterfrågan på bostäder är stor resulterar subventionerna i ingenting, eftersom det är andra förändringar som krävs för ett ökat byggande.
Trots att både forskare och byggbransch gång på gång påtalar att det krävs ett sänkt skattetryck, ett friare hyressättningssystem, förenklingar i plan- och byggprocessen, ökad konkurrens, ökade vägsatsningar och lättnader i strandskyddsreglerna händer inget på dessa områden. Regeringen envisas med fortsatta subventioner. Något som med facit i hand framstår som obegripligt.
Regeringen säger sig ”vilja slå vakt om en allmännyttig bostadssektor”. Men till vilket pris? Vi anser inte att det är rimligt att spendera skattebetalarnas pengar enbart för att bevara ett icke fungerande system.
Det är heller inte rimligt att ha en ordning som driver upp hyresnivån i en hel kommun bara därför att kommunens bostadsbolag har dålig ekonomi eller har misskötts av politikerna. Det är just i avfolkningsorter som allmännyttan håller hyresnivån långt över marknadshyran. Utan allmännyttan skulle hyran med största sannolikhet vara lägre. Dagens system för hyressättning gör det dyrare att bo i många delar av landet. Det förvärrar den regionala obalansen, bidrar till avfolkningen och försätter dessutom många bostadsföretag i en svår ekonomisk situation. I dag kan vi dock inte biträda regeringens förslag om att inrätta en organisation med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Det kan dock inte helt uteslutas att staten skall ta ett ansvar för problem som uppstått på grund av svårligen förutsedda förändringar i befolkningsunderlaget. Riktlinjerna för statens ansvar skall i sådana fall vara mycket klara och väl avgränsade.
Det finns i dag många kommunala bostadsföretag som saknar kommersiell spänst. Att hålla dåligt skötta bostadsföretag under armarna är också att bevara makten åt sittande företagsledningar.
Regeringen belönar kommuner med konkursmässiga bostadsföretag genom att tillskjuta nya skattepengar. Samtidigt straffas kommuner med välskötta bostadsföretag genom att dessa kommuner hindras sälja lägenheterna till de boende. Det senare hindrar en aktiv förvaltning av kommunala bostadsföretag. Innebörden blir att i dag välmående och välskötta bostadsbolag riskerar att få problem på sikt.
Byggande och ägande av bostadsföretag innebär ett betydande ekonomiskt risktagande som kan gå ut över kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg. Även om en kommun i dag inte har problem med sitt kommunala bostadsbolag kan det uppstå betydande problem i framtiden.
Vår principiella uppfattning är att kommunala fastighetsinvesteringar skall ske i exempelvis barnstugor och äldrebostäder – inte i reguljära hyreshus. Ytterst måste det dock ankomma på varje kommun att själv avgöra hur och i vilka former kommunens bostadspolitiska ansvar skall tas. Också respekten för det kommunala självstyret talar för detta. Därför är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar den verksamhet som kommunerna skall bedriva.
Vi vill att alla människor skall ges möjlighet att öka sitt inflytande och ansvar för det egna boendet. Genom att erbjuda de boende möjligheten att friköpa sina lägenheter vill vi ge dem valfrihet.
Vi ställer oss mycket kritiska till den stopplagstiftning som innebär att kommuner som säljer sina bostadsföretag eller delar av beståndet för att använda pengarna i annan verksamhet som skola eller omsorg får sina statsbidrag minskade. Stopplagstiftningen, som utgör ett betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen, kommer att få till följd att många nödvändiga omstruktureringar av bostadsföretag uteblir.
För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen fullföljas. Statens roll bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som skall gälla för en sund offentlig ekonomi som helhet.
Det är viktigt att likvärdiga villkor för utbildning råder i hela landet. Särskilt viktigt är att grund- och gymnasieskolan håller hög kvalitet. När det gäller utformningen av en väl fungerande utbildningspolitik på dessa områden hänvisar vi bland annat till de moderata motionerna En skola med kunskap och fantasi, 2001/02 Ub233, och Verklighetens gymnasieskola, 2001/02 Ub483, som presenterats i år.
Det allmänna har ansvar för att alla unga får möjlighet att tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta är ett statligt åtagande som är lika för alla elever oavsett var de bor. Formerna för hur olika elever väljer att tillägna sig nödvändiga kunskaper skiljer sig åt. Det är därför viktigt att skolsystemet kan erbjuda så flexibla lösningar som möjligt för undervisningens genomförande.
Ett decentraliserat ansvar kombinerat med en nationell skolpeng som följer elevernas val av skola gör det möjligt att behålla även små skolor i lands- och glesbygd samt att finna olika former för hur de skall drivas med goda resultat. Den nationella skolpengen gör att pengar kan läggas direkt till den skola elev och föräldrar valt. Det gör att skolpengen oavkortat går dit den gör störst nytta, med hänsyn till lokala förutsättningar.
Erfarenheterna av friskolereformen är mycket positiva när det gäller utvecklingen på landsbygden. Numera finns friskolor över hela landet, och inte minst i många landsbygdsskolor pågår ett spännande utvecklingsarbete. Många små skolor har med hjälp av engagerade föräldrar räddats från nedläggning och i stället kunnat ombildas till friskolor. När regeringen vill försämra villkoren för friskolorna är det ett direkt slag mot möjligheterna att skapa goda möjligheter till utbildning i hela landet.
Glädjande nog öppnas fler och fler möjligheter för distansutbildning även för grundskole- och gymnasieelever. Det finns i dag dryga tjugotalet distansskolor, och utbudet och tillgängligheten för eleverna bara växer. En utveckling av det här slaget är ett led i att ge alla barn en god, individanpassad undervisning.
Även för vuxnas lärande ger informationstekniken nya möjligheter. I en värld där fortbildning ständigt är aktuell måste nya möjligheter till högre utbildning utvecklas. Eftersom distansutbildningarnas utformning är relativt ny är det särskilt viktigt att med ordentliga utvärderingar och uppföljningar säkerställa kvaliteten för de elever som väljer att läsa på distans.
I många delar av landet råder brist på lärare. Det är därför viktigt att bredda möjligheterna till lärarutbildning och möjligheterna för skolorna att lägga ut undervisning på entreprenad. Vi ser positivt på försök att i alternativa former ge fler lärarutbildningar. Det nya nätuniversitetet bör också kunna ge en förbättrad möjlighet för god utbildning på distans.
När det gäller gymnasieutbildningar är det vidare viktigt att samarbetet över kommungränserna i samverkansområden uppmuntras för att säkerställa tillgången till och valmöjligheter mellan olika sorters utbildningar.
Vi ställer oss mycket tveksamma till projektbidrag av det slag regeringen skissar för samverkan och lärcentra. Sådana projekt måste växa underifrån där det finns intresse och kompetens och vi är övertygade om att kommunerna själva kan ta initiativ för att bättre använda olika resurser. Däremot måste regeringen vara beredd att ta bort eller medge dispens där regelverket hindrar eller försvårar kreativa lösningar.
Kulturen kan bidra till tillväxt och ett gott liv i hela landet. Vi tror inte att enbart de förslag som regeringen för fram i den nu föreliggande propositionen räcker på långt när. I stället handlar det om att i grunden förändra förutsättningarna för framför allt kulturskaparna i hela landet. Som vi ser det är det beklagligt att Socialdemokraterna endast nöjer sig med att skapa bl.a. en filmvårdscentral i Grängesberg och att öka anslagen till de regionala museerna. Inga förslag presenteras som skulle kunna ge kulturskaparna över hela landet en reell möjlighet att kunna leva på sitt skapande och inte vara beroende av offentliga stödåtgärder. Vi har, till skillnad från Socialdemokraterna, en strategi vars syfte är att underlätta för kulturlivet över hela landet.
Vi menar att kulturen måste vara en fri och obunden kraft i samhället och ge förutsättningar för ett kulturellt växande Sverige. Genom en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle kan såväl människor som företag växa. Kulturpolitiken handlar oftast alltför mycket om institutionen eller själva huset i stället för konstnären och verksamheten. Det nya Världskulturmuseet är ett tydligt exempel på detta. Kulturpolitiken måste garantera mångfald, konstnärlig frihet och kvalitet och tillåta det experimentella och udda. Alltför många sätter likhetstecken mellan institutioner och kulturpolitik när det i själva verket handlar om den enskilde konstnären.
För att uppnå en bättre ordning krävs en politik som undanröjer skatter, byråkrati och regler som i dag missgynnar kulturskapare.
I de regionala tillväxtavtalen talas det om kulturens vikt för den regionala utvecklingen, men en satsning på kulturen får inte enbart ses i förbifarten som en sista räddande ängel. Om regeringen menar allvar med sitt tal om en politik för tillväxt och livskraft i hela landet är det därför viktigt att följande förändringar görs för landets kulturskapare.
Skatterna måste sänkas. Det har stor betydelse för kulturskapare.
En översyn av de olika momssatserna inom kulturområdet måste genomföras.
Företagens inköp av konst måste bli avdragsgilla. Även frågan om sponsring måste klargöras.
Regelförenkling för småföretagare enligt Småföretagsdelegationens förslag måste genomföras fullt ut.
Konstnärernas möjligheter att leva på sitt konstnärskap måste utvecklas.
Initiativ bör tas för att skapa ett bemanningsföretag för kulturskapare.
En översyn av reglerna kring sjukpenningen för kulturskaparna måste genomföras.
Kompletterande pensioner, liknande den som Författarförbundet har för vissa av sina medlemmar, måste utvecklas även för andra kulturskapare.
Europasamarbetet har frigjort de europeiska ekonomierna. Genom ökad konkurrens och ökat utvecklingstryck uppnås en högre effektivitet, vilket möjliggör en snabbare tillväxt. Men det finns fortfarande alltför många inskränkningar i den inre marknadens funktionssätt, t.ex. stats- och regionalstöd.
EU:s toppmöte i Stockholm 2001 var tänkt som ett viktigt steg för att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Det blev emellertid ingen framgång eftersom de socialdemokratiska regeringarna i EU:s medlemsländer inte klarar av att fullfölja åtagandet att liberalisera sina ekonomier. Den tidigare snabba avregleringstakten har stannat upp.
Lika allvarliga var signalerna från Göteborgstoppmötet där samma socialdemokratiska regeringar mer eller mindre utlovade ett fortsatt och oförändrat regionalstöd till vissa medlemsstater, trots att EU:s regionalpolitik måste reformeras. Att betala in pengar till EU för att sedan få tillbaka dem i form av strukturstöd är fel.
Det bör vara medlemsstaterna själva som först och främst ansvarar för sina regioner genom att stimulera kontakter, samverkan och utveckling. Det kan, i de fall då det anses berättigat, främjas genom nationella stödsystem. Sådana system måste ovillkorligen stämma överens med EU:s krav på konkurrensneutralitet. I stället för en politik som ger riktade bidrag till svaga regioner i medlemsländer vill vi ha ett system där det sker en avräkning på medlemsavgiften för de regioner som ligger väsentligt under genomsnittet av EU:s medelinkomst.
Vårt jämställdhetsideal utgår från friheten för alla individer. Kvinnor såväl som män ses som kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill göra i livet och att möta respekt för sina val, även om de anses okonventionella.
Vi anser att jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor – vilka dessa än må vara. Det är en fråga om rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön eller av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.
Regeringen skriver i den regionalpolitiska propositionen att man nu rör sig bort från en jämställdhetspolitik som innebär särskilda åtgärder för kvinnor. Trots detta består det regionalpolitiska jämställdhetsprogrammet nästan uteslutande av riktade stödåtgärder till kvinnor – till exempel kvinnliga affärsrådgivare och kvinnliga resurscentra. Vi tror inte att detta i längden stärker kvinnors möjligheter, utan anser att krafttag måste tas på det strukturella planet. Mainstreaming av jämställdhetsfrågan betyder inte könsspecifika stödinsatser på olika nivåer, utan en politik som skapar lika förutsättningar för alla, oavsett kön.
Politikens uppgift är inte att styra människor i deras vardag, utan att skapa möjligheter och mångfald. Hur människor sedan väljer att inrätta sina liv är deras ensak. Därför föreslår vi en ny inriktning av jämställdhetspolitiken. Vi vill föra en politik som bidrar till att självständiga kvinnor och män själva kan forma sin tillvaro efter eget huvud.
Vi ser ingen motsättning mellan storstäder och mindre orter och inga motstridiga intressen mellan land och stad. Regionalpolitik handlar inte bara om glesbygdsinriktad politik. Storstäderna utgör, tillsammans med vissa andra entreprenörstäta regioner, de områden i Sverige där flest nya jobb skapas. De tre regionerna har en bruttoregionalprodukt (BRP) per invånare som kraftigt överstiger genomsnittet i riket och svarar för 41 procent av rikets samlade bruttonationalprodukt (BNP). Den snabbaste tillväxten har ägt rum i Stockholmsregionen, där en femtedel av landets invånare bidrar med en fjärdedel av BNP och en dryg fjärdedel av statens skatteintäkter.
Vi menar att storstäderna kan och bör fortsätta att gå i täten för förnyelsen av Sverige. Vår utgångspunkt är att en sådan utveckling är till fördel för hela landets utveckling. En god tillväxt i storstadsregionerna är inte ett hot mot övriga delar av landet. En region som expanderar hamnar i en uppåtgående spiral. Företagandet ökar och fler arbetstillfällen skapas. Effekterna av en sådan utveckling sprider sig som ringar på vattnet. Däremot är det ovanligt att tillväxt i en region får negativa effekter på tillväxten i andra regioner.
En modern syn på de största storstadsregionerna bör utgå från de många möjligheter till utveckling för människor och företag som där erbjuds.
En politik som bidrar till växande storstäder medför högre tillväxt och stärker hela Sveriges konkurrensförmåga. I Sveriges tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö, finns redan i dag begynnande klusterfenomen, d.v.s. en geografiskt koncentrerad närvaro av företag, kompetens och kapital som leder till synergieffekter. Dessa tre regioner har utvecklat en global spetskompetens som attraherar specialister till Sverige. En politik för förbättrade forsknings- och företagandevillkor kan bidra till att förstärka denna utveckling.
Klustermiljöer bygger också på attraktiva individmiljöer. Om storstäderna skall fungera som internationellt gångbara utvecklingsmiljöer måste skatteregler och bostadsregleringar ändras för att förstärka det svenska attraktionsklimatet också för enskilda.
I allt för hög grad har den socialdemokratiska synen på storstäderna utgått från problem och bidragsprogram. Det är inte mer av bidrag och politisk planering som behövs. I stället är det nödvändigt med mer möjligheter för människor att själva påverka sina liv. Det är en politik som i dag förs av de moderatledda majoriteterna i storstadsregionerna.
Storstadsregionerna har stor betydelse som potentiella motorer för ökad tillväxt. Reformer inom särskilt viktiga områden som näringsklimat, valfrihet för familjerna, skattepolitik, bostadspolitik, utbildning, infrastruktur och rättssamhälle måste genomföras om denna potential skall kunna tas tillvara och bidragsberoende, segregering och utanförskap motverkas.
Få utvärderingar har gjorts av den svenska regionalpolitiken. Detta är mycket bekymmersamt med tanke på det ansenliga antal miljarder som årligen utbetalas i regionalpolitiska stödåtgärder samt de konkurrenssnedvridningar som riskerar följa i spåren av bidragen.
Den regionalpolitiska utredningen har, som ovan nämnts, dragit slutsatsen att stöden leder till många negativa effekter och aldrig kan ersätta entreprenörskap, företagande och dynamik.
Enligt utvärderingen De regionalpolitiska företagsstöden – en studie av användning och effekter (NUTEK, 2000) kan effekterna av regionalt utvecklingsbidrag, landsbygdsstöd och småföretagsstöd sammanfattas med att de bidrar till att skapa sysselsättning och överlevnad på kort sikt men att dessa effekter inte kan beläggas på längre sikt. Det går inte heller att belägga att stöden skulle leda till ekonomisk tillväxt i stödföretagen.
I utredningen Konkurrensneutralt transportbidrag (SOU 1997:94) konstateras att bidraget i stor utsträckning går till stora företag i traditionella näringar. Att det mesta går till stora företag beror på att företagen blir ersatta för mängden transporterade varor, vilken är större för större företag. Transportbidraget bedömdes främst stödja det befintliga näringslivet. Bidraget kan, enligt utvärderingen, ha en konserverande effekt på näringslivet i stödområdet.
I den regionalpolitiska propositionen nämns inget om vad eventuella utvärderingar av regeringens regionalpolitiska huvudnummer – tillväxtavtalen och omställningsprogrammen för tidigare försvarsorter – givit för resultat. Möjligen kan detta bero på att åtgärdernas resultat inte varit av den art att regeringen funnit skäl att framhålla den. Vi anser för vår del att regionalpolitiken måste utvärderas kontinuerligt som grund för utformningen av den framtida politiken.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Karin Falkmer (m) |
Ola Karlsson (m) |
|
Ola Sundell (m) |
Stefan Hagfeldt (m) |
|
Jan-Evert Rådhström (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Jan Backman (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Olle Lindström (m) |