Storstadspolitik

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ytterligare utveckla storstadspolitiken för att motverka ökade samhällsklyftor och segregation.

Motivering

Den svenska välfärdspolitiken har under det senaste seklet byggts på ambitionen att alla invånare ska få möjligheter till ett gott liv och likvärdiga möjligheter och livschanser. Denna väg i politiken måste betecknas som väldigt framgångsrik: Vårt land har haft – och har fortfarande – betydligt mindre klyftor mellan invånare och regioner än vad som är fallet i flertalet av världens länder.

I början av detta nya sekel bärs vi fortfarande av den ambitionen om jämlikhet och rättvisa. För välfärdens vänner var dock 90-talet ett tungt årtionde. Den ekonomiska krisen med en mycket hög arbetslöshet och med kraftiga besparingar i den gemensamma sektorn ökade klyftorna och alltför många människor i vårt samhälle ställdes vid sidan av. Krisen berörde i stort sett alla familjer i vårt land. De som lever i storstädernas utsatta bostadsområden fick också känna av effekterna av åtgärder som i grunden gällde att på sikt trygga välfärden men som ändå påverkade den egna livssituationen negativt.

Nu har det vänt för Sverige. Statens ekonomi har sanerats och är nu stark. Arbetslösheten har sjunkit så kraftigt att målet om högst 4 procents arbetslöshet nu har uppnåtts. Det än mer ambitiösa men viktiga målet att sysselsättningsgraden måste ligga på en nivå på 80 procent är väldigt nära. Hushållens köpkraft förstärks successivt inte minst genom ett antal viktiga reformer för trygghet och rättvisa.

Men trots detta vet vi att inte riktigt alla är med i uppgången. Det handlar särskilt om dem som bor i storstadsområdenas utsatta bostadsområden. En resa längs en av Stockholms läns pendeltågs- eller tunnelbanelinjer ger en bild av segregationen. På linjens ena ändstation kan bebyggelsen mest vara villor, inkomsterna höga, arbets- lösheten låg, den eftergymnasiala utbildningen närmast självklar och de sociala problemen mycket små.

I den andra änden av linjen kan bilden ha förbytts till den motsatta med nästan enbart hyreslägenheter, lägre inkomster och högt bidragsberoende, mycket låg sysselsättningsgrad, kort utbildningstid och stora sociala problem. Inom samma region med en gemensam bostads- och arbetsmarknad finns fortfarande stora olikheter i människors livsvillkor. I landets storstadsområden lever och verkar nära 3 miljoner av landets invånare, ca 1,8 miljoner i Stockholmsregionen. Många av dem är barn och ungdomar. Det är om deras livsvillkor som arbetet för ökad rättvisa och att bryta segregationen handlar.

Arbetslösheten har sjunkit i vårt land från en med svenska mått mätt mycket hög nivå. Samtidigt biter sig arbetslösheten fast i vissa av storstadsområdenas bostadsområden. Vissa invånare har betydligt svårare än andra att komma in på arbetsmarknaden. Många har tvingats söka samhällets stöd för sitt uppehälle. I arbetslöshetens spår följer kriminalitet och våld, ett utanförskap som avspeglar sig i lågt valdeltagande och ett minskat förtroende för samhället och demokratin.

Storstadsregionernas orättvisor kan också åskådliggöras när det handlar om den viktiga grunden för livet: utbildningen. Här har utanförskapet startat tidigt för dem som inte fått del av förskolan eftersom föräldrarna varit arbetslösa. Under skoltiden följer betygsresultaten många gånger andra ”segregationsfaktorer” med låga betyg och många ”icke godkända” elever i de utsatta områdena. Detta lägger också grunden för en fortsättning av ”det sociala arvet”: De med en sådan skolgång förlorar ofta möjligheterna till de högre studierna och får därmed en smalare väg när det gäller yrkesmöjligheter.

Under åren har segregationen försökt motverkas med olika insatser. I regeringens storstadsproposition 1997/98:165 konstaterades bl.a. något mycket betydelsefullt. Att utgångspunkterna för den propositionen var desamma som för regionalpolitiken: att utjämna orättvisor både mellan regioner och inom regioner. Regering och riksdag har i och med den stortstadssatsning som nu pågår tagit betydelsefulla steg för att öka rättvisan och delaktigheten, för att alla invånare ska få goda livsbetingelser och för att bryta segregation och utanförskap.

Inom de kommuner som ingår i satsningen görs insatser för att stärka inte minst barnens språk och för att få människor i arbete i stället för att de hänvisas till bidragsberoende. Här finns mål som att skapa bättre rykte och en positivare bild av områdena för att därmed få igång tillväxt och utveckling också här. Genom att se de samlade resurserna som en helhet och genom samverkan ska också samhällets insatser vara draghjälp för utveckling av områdena. De boendes delaktighet betonas och insatserna ska vara långsiktiga. Det finns alla chanser att de insatser som pågår blir en bra draghjälp för att vända de negativa utvecklingskurvorna – en hjälp för att klara av att lyfta upp utsatta bostadsområden till en positivare situation.

Samtidigt är det nödvändigt att redan nu fundera över fortsättningen. Hur bibehålls de positiva utvecklingskurvorna som kan bli resultatet av insatserna? Hur undviker vi att de bostadsområden som nu får stöd i sin utveckling faller tillbaka när projekttiderna löper ut? Hur bygger vi upp en ny stabil grund innan vi tar bort de ”stöttor” som de nuvarande satsningarna utgör?

Inom välfärdsforskningen betonas att det är en generell välfärdspolitik som avsevärt bättre än ”precisionsbombning” säkrar välfärden för alla. Inget samhälle har kunnat skapa och garantera en välfärd för alla utifrån särskilda insatser och stöd som ensidigt riktats till de fattiga. Sådana selektiva insatser har i alla samhällen drabbats av samma problem: De får inget större stöd hos medborgarna och detta stöd är ofta särskilt svagt hos den breda medelklass som med skatter betalar för välfärden. De selektiva åtgärderna har också en sämre träffsäkerhet och ger ofta de sämst ställda ett sämre stöd och skydd än vad generella insatser gör.

En generell välfärdspolitik med exempelvis en resursfördelning efter behov, en bra skola och barnsomsorg som klarar den speciella situation som finns i utsatta bostadsområden och ett socialförsäkringssystem som ger trygghet åt alla och omfattar alla är sådana angelägna insatser. Därför är det så viktigt när vi nu inför maxtaxa inom förskolan, ger rätt för barn till arbetslösa och föräldralediga att få del av förskolans verksamhet och när vi anger att målet måste vara en allmän och avgiftsfri förskola som starten på ett livslångt lärande.

För att stärka de mest utsatta är det också viktigt när vi formulerar mål om att halvera socialbidragsberoendet, när ersättningarna i a-kassa och socialförsäkringar kan förbättras och när kvinnor kan få rätt till en heltidsanställning i stället för att tvingas leva på en deltidslön. Därför är det också så viktigt att vi nu förstärker förskola och skola med fler vuxna. Just med den politiken – den generella välfärden som alla får del av och alla är med om att bygga och vidmakthålla – måste vi också göra alla de särskilda insatser för att bryta segregation och utanförskap i storstädernas utsatta bostadsområden. Det är bara genom de långsiktiga och uthålliga insatserna som de många negativa trenderna kan brytas.

Regeringen bör därför redan nu inleda arbetet med att utforma en långsiktig strategi för nästa steg i storstadspolitiken. Det är viktigt för att möta behovet av att ytterligare utveckla storstadspolitiken, något som krävs om vi ska kunna motverka ökade samhällsklyftor och segregation. Denna strategi bör bygga på den generella välfärdens grund. Här handlar det om hur vi ska klara att foga in de satsningar som gjorts i den ordinarie verksamheten. Här gäller det att forma strategier och praktiska handlingsplaner för hur sådant som skola, förskola, kultur och fritid och inte minst demokratin ska kunna utvecklas och förstärkas. Där det är svårare villkor för barn och ungdomar bör också de bästa av samhällets alla krafter läggas om de negativa spiralerna ska kunna brytas och vändas. De utsatta bostadsområden som så länge brottats med alla samhällets tyngsta problem måste äntligen ges möjligheter till en långsiktigt positiv utveckling.

Stockholm den 3 oktober 2001
Ingemar Josefsson (s)
Eva Arvidsson (s)	Yilmaz Kerimo (s)
Inger Segelström (s)	Ola Rask (s)