Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det angelägna i att skyndsamt tillsätta den utredning som riksdagen begärde (2000/01:NU8) vid föregående riksmöte, med uppdrag att finna åtgärder och metoder för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den föreslagna utredningen också utreda möjligheterna att reducera s.k. Vagabonderande strömmar och magnetfält.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den föreslagna utredningen också utreda hur elektromagnetiska frizoner skall kunna upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättande av åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för dem som drabbats av elöverkänslighet, inkluderande de personer som har fått hälsoeffekter som inte av bl.a. EU-rådet anses vetenskapligt säkerställda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av utbildningen i miljömedicin inom området elöverkänslighet.
Mycket kan och bör göras för att förebygga ohälsa som beror på elektromagnetiska fält ( EMF).
Den utredning med uppgift att finna åtgärder och metoder för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar som riksdagen vid föregående riksmöte begärde av regeringen bör skyndsamt tillsättas.
Det är angeläget att ta fram en handlingsplan för begränsning av EMF i och kring bebyggelse, sjukhus, skolor, daghem, rekreationsområden etc.
Utredningen bör också studera och lämna förslag på hur elektromagnetiska frizoner skall kunna upprättas.
Regeringen bör dessutom vidta åtgärder för att kartlägga och utreda förekomsten av elöverkänslighet och därefter återkomma med åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för dem som drabbats. Utgångspunkten bör då vara att inte endast sådana hälsoeffekter som av ICNIRP och EU-rådet anses vetenskapligt säkerställda skall vara berättigade till hjälp av olika slag, t ex bostadsanpassningsbidrag, elsanering av arbetsplatser, sjukvård i elsanerade lokaler, hjälp till bostad enligt SoL och LSS.
Vad gäller elöverkänslighet står forskare fortfarande långt ifrån varandra och även politiskt råder oenighet om hur dessa frågor ska hanteras. Under tiden kommer ett stort antal sjuka människor i kläm. För dem som drabbas är elöverkänsligheten högst påtaglig och innebär ofta ett lidande och ett handikapp i det dagliga livet. I regel måste den som drabbas sjukskrivas under mycket lång tid eller lämna sitt arbete helt. På så vis får sjukdomen stora ekonomiska och sociala konsekvenser både för den enskilde och för samhället.
Patienten måste därutöver utkämpa en hård och långdragen kamp för att bli tagen på allvar. Det är långt ifrån säkert att den drabbade får den medicinska behandling och annat stöd som denne behöver och rimligen borde ha rätt till. Visserligen har Socialstyrelsen utfärdat allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till elektromagnetiska fält, EMF (SOSFS 1998:3) men det finns ingen garanti för att dessa tillämpas. Oavsett om en sjukdom är helt utredd måste det betraktas som oacceptabelt att svårt sjuka människor inte får ett värdigt bemötande inom vården och från samhället i övrigt. I de allmänna råden poängteras att de drabbade ska erhålla en allsidig medicinsk utredning och att läkaren ska lyssna på och respektera patientens egen uppfattning om vad som kan vara orsaken till besvären eller sjukdomssymtomen. Enligt socialminister Lars Engqvist kommer det att ta tid att förändra bemötandet inom vården av de som drabbats av elöverkänslighet. ”Det kommer att dröja innan dem allmänna råden fått genomslag överallt”, menar Engqvist. Denna situation är beklämmande. Att människor utsätts för dubbelt lidande, först sjukdomssymtom och sedan att inte bli trodd och tagen på allvar, är inte acceptabelt.
Elöverkänslighet och dess orsaker, i form av en i vår vardagliga miljö allt intensivare och mer frekvent förekommande elektromagnetisk strålning, måste studeras närmare och åtgärder vidtas.
Enligt Socialstyrelsen finns det i Sverige ca 200 000 vuxna som anser att de fått hälsoeffekter av EMF. Förmodligen har de flesta rätt. I så fall finns det säkert ett stort antal människor som fått hälsoeffekter utan att ha märkt orsakssambandet.
De flesta som anser att de fått hälsoeffekter av EMF har mycket god grund för detta. De har otaliga gånger tydligt sett att det finns ett samband i tiden mellan exponering och hälsoförändringarna, även när de inte känner till exponeringen förrän hälsoförändringen har skett.
Man kan aldrig säga att det kan anses säkerställt att en viss belastning är oskadlig. Undersökningar som inte visar samband mellan EMF och hälsoförändringar kan alltså inte åberopas som tecken på att det inte finns något sådant samband. Det finns en rad vetenskapliga undersökningar som indikerar att strålningsstyrkor långt under EU:s rekommenderade gränsvärden kan ge hälsoeffekter. Det finns också sammanställningar som visar en tydlig bild av sådana effekter, till exempel Europaparlamentets STOA-rapporter och Rapporten från Salzburgkonferensen.
Kunskapen om bland annat elöverkänslighet har inte slagit igenom tillräckligt i svensk utbildning. Det bör därför satsas mer på att utveckla utbildningen i miljömedicin inom detta område.
Det finns god grund för uppfattningen att även EMF av olika slag långt under EU:s gränsvärden kan ge hälsoeffekter. Vid politiska beslut bör försiktighetsprincipen tillämpas. Försiktighetsprincipen utvecklas i miljöbalkens andra kapitel. Där framhålls att försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa.
Försiktighetsprincipen gäller även när miljöbalkens andra kapitel inte är formellt tillämplig. Av proposition 1997/98:90, sidorna 158–159, framgår att det förväntas att vid beslut enligt plan- och bygglagen försiktighetsprincipen tillämpas ungefär på det sätt som beskrivs i miljöbalkens andra kapitel.
EU-rådet har den 12 juli 1999 antagit en rekommendation till medlemsländerna att anta ICNIRP:s rekommenderade gränsvärden. Därvid har rådet understrukit att dessa rekommenderade gränsvärden endast tar hänsyn till säkerställda effekter. Det är därför logiskt att framhålla att försiktighetsprincipen bör tillämpas.
Konkret innebär detta att de goda skälen, att tro att elektromagnetiska fält långt under EUs rekommenderade gränsvärden ger hälsoeffekter, skall vägas mot fördelarna för allmänheten av att kunna använda teknik som utnyttjar elektricitet. Hälsoeffekterna bör därför begränsas genom att strålningskällorna lokaliseras där de gör minst skada.
Svenska rättsinstanser har hävdat att mark med strålning över 0,2 mikrotesla, vilket är en femhundradel av EU:s rekommenderade gränsvärde, är olämplig för nybebyggelse. Ett antal rättsinstanser har lämnat liknande besked.
Detta visar att man redan vid vissa politiska beslut utgått från att strålningsstyrkor långt under EU:s rekommenderade gränsvärden ger hälsoeffekter.
Det är alltså angeläget att, där det är möjligt, minska förekomsten av elektromagnetiska fält. Att förebygga genom att minimera riskerna borde vara en prioriterad fråga i dagens och morgondagens teknikintensiva samhälle. Det borde till exempel vara självklart att barn inte utsätts för mätbara och redan dokumenterade risker. Skolor och daghem ska under inga omständigheter vara placerade för nära kraftledningar. Det finns kommuner där barn utsätts för sex gånger högre värden än vad som är rekommenderat, Lidingö är ett sådant exempel. Barn ska inte i den skolmiljö kommunen erbjuder utsättas för starka magnetfält. Staten borde därför skapa incitament så att kommuner till exempel prioriterar nedgrävning av kraftledningar i tätbebyggt område där barn vistas.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Kjell Eldensjö (kd) |