Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokalisering av statlig verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en mer samlad strategi för regionindelning av statliga verk och bolag.
Vi vill ta upp två aspekter på lokaliseringen av statlig verksamhet. Den första är behovet av mer aktiv lokaliseringspolitik för att stärka hela landet. Den andra är behovet av en samlad strategi vid regionindelningen av statlig verksamhet.
På initiativ av den socialdemokratiska regeringen genomfördes för ett par årtionden sedan en omfattande utlokalisering av statlig verksamhet. Detta skedde under samma period som de första universitetsfilialerna etablerades. De satsningar som staten då gjorde har varit av strategisk betydelse i många regioner och inneburit att de residensstäderna kunnat fungera som viktiga motorer i den regionala utvecklingen.
Behovet av en medveten statlig lokaliseringspolitik är väl så stor idag som tidigare. De praktiska förutsättningarna torde också vara än mer gynnsamma. Informationstekniken står bara i lindan av sina möjligheter till snabb och enkel kommunikation utan hinder av geografiska avstånd. Kommunikationerna har förbättrats radikalt, både genom att snabbtågen byggts ut, bättre vägar (åtminstone mellan de större orterna) och ett väl förgrenat nät av flygplatser och snabba förbindelser med huvudstaden och i flera fall också viktiga orter inom EU. Lärosäten har byggts ut över hela landet.
För en starkare statlig lokaliseringspolitik talar också kostnadsläget i storstäderna, inte minst i Stockholmsområdet. Flera myndigheter tvingas nu söka nya lokaler på grund av höjda lokalhyror. Konkurrensen om personal är hård. Många duktiga medarbetare försvinner efter kort tid till nya uppgifter. Bristen på bostäder utgör samtidigt ett hinder för myndigheterna att använda kompetens hos personal i andra delar av landet under kortare tider.
Den statliga verksamhetens lokalisering spelar stor roll för en regions möjlighet att utvecklas. Även om det totala antalet statliga jobb är ringa i förhållande till näringslivets och kommunsektorns spelar den statliga verksamheten en viktig roll i samhällsutvecklingen och medverkar till att orter med statlig verksamhet blir viktiga mötesplatser. Många statliga verksamheter erbjuder också en intressant arbetsmarknad, inte minst för välutbildad arbetskraft, och bidrar därför till att göra en ort intressant också för andra arbetsgivare som efterfrågar t.ex. högskoleutbildad ungdom. Det spelar en viktig roll i tvåsamhetens tidevarv.
Ändå är intresset och engagemanget för att fortsätta en aktiv lokaliseringspolitik mindre än tidigare. Ett skäl kan vara den tendens till koncentration till t.o.m. vissa delar av storstäderna som finns i näringslivet. Ett annat kan vara att helhetssynen på den statliga verksamheten inte alltid är lika självklar, som när tanken ”att myndigheterna skulle räcka varandra handen” vägledde de flesta myndigheter. Ett tredje den oro för förändringar som finns när verkligheten också på andra områden ändrar sig snabbt.
Också på regional nivå kan engagemanget för en mer aktiv lokaliseringspolitik vara begränsat. De regionala enheterna tenderar i allt högre grad att lokaliseras till regionhuvudstäderna och mer otraditionella lösningar av lokaliseringsfrågorna är sällsynta också där.
Det är därför nödvändigt att riksdag och regering tydligt markerar att alla statliga myndigheter har att sträva efter att så långt möjligt använda också lokaliseringen av den egna verksamheten som instrument för att stärka utvecklingen i hela landet. I denna strävan bör också samverkan mellan myndigheter etableras. Många gånger kan det vara svårt för en enskild myndighet att etablera en verksamhet i t.ex. en mindre kommun i Bergslagen, medan myndigheter i samverkan kan etablera verksamheter som både berikar den egna myndighetens verksamhet och skapar mervärde i de aktuella områdena. En samlokalisering underlättar också möjligheterna till rörlighet mellan olika myndigheter.
Lika angeläget är det att myndigheterna samverkar mer i regionindelning och lokalisering av den egna verksamheten. De senaste årens regionalisering av statlig verksamhet har skett utan ordentlig samordning och utan att myndigheterna i tillräcklig grad beaktat behovet av samarbete med andra. Det har försvårat den egna myndighetens arbete, men också gjort det tungt att samverka med olika statliga myndigheter för kommuner, företag och länsföreträdare.
Ett exempel är samverkansfrågor när det gäller ekonomisk brottslighet. Här har Riksskatteverket med skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter en regionindelning, Tullverket en annan och åklagarmyndigheten en tredje. På kommunikationsområdet är det i stort sett en lika splittrad myndighetsindelning. Valet av orter, där verksamheter har lokaliserats, har inte ofta skett ad hoc i stället för att det funnits en mer genomgripande strategi för en genomtänkt regionindelning och en rättvis fördelning av olika regionkontor mellan länen.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Inger Lundberg (s) |
|
|
Lennart Axelsson (s) |
Maud Björnemalm (s) |
|
Helena Zakariasén (s) |