Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunikationer till och från Gotland och statens ansvar för dessa kommunikationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser för att stimulera näringslivet och arbetsmarknaden på Gotland.
Regeringens proposition har benämningen ”En politik för tillväxt och livskraft i hela landet”. Det är en bra rubrik, men det vore ännu bättre om även propositionens innehåll levde upp till denna rubrik.
Gotland – onekligen en del av landet – behandlas illa i regeringens proposition.
Den viktigaste enskilda frågan för Gotlands tillväxt och livskraft är kommunikationerna till och från Gotland.
Gotland är en del av Sverige. Kommunikationerna till och från Gotland måste därför ses som en självklar del av landets infrastruktur. För en god utveckling av näringslivet, och för medborgarnas berättigade krav på möjligheter att resa inom landet, är det av betydelse att kommunikationerna till och från Gotland har minst samma standard, och detta till konkurrenskraftiga priser, som övriga Sverige.
Den del av kommunikationerna som berör frakt av gods är naturligtvis den som är viktigast för företag och förtagande. Det som tillkommer, utöver betydande fraktkostnader till och från Gotland, där kostnaden på färjan är över 6.000 kronor för ett normalekipage, är kostnader som uppkommer genom det förhållandet att det under huvuddelen av året finns enbart en förbindelse per dygn till Nynäshamn och Oskarshamn.
Utöver detta har det gotländska näringslivet under lång tid levt i ovisshet om vad som ska hända med förbindelsen till och från Gotland. Således har det sedan 1975 genomförts, med växlande framgång vad gäller innehåll och realism, ett otal statliga utredningar om hur trafiken på ett rimligt sätt skall utformas. Detta ständiga utredande skapar naturligtvis betydande osäkerhet, och många företag tvekar om investeringsbeslut när den viktigaste faktorn för lönsamhet är oklar eller under utredning.
För något år sedan gjorde NUTEK en utredning, där förslagen uppfattades som positiva av såväl det gotländska näringslivet som i princip alla andra intressenter. Bara det faktum att det för en gång skull fanns en positiv utredning ledde till en påtagligt ökad investeringsvilja bland de gotländska företagen. Naturligtvis blev besvikelsen desto större när NUTEK:s utredningsförslag inte omsattes till regeringsförslag, utan att det endast tillsattes nya utredningar.
Den senaste utredningen ”Garanterad transportstandard för Gotland” (SOU 2001:66), som förhoppningsvis är den sista utredningen inom överskådlig tid, lämnades till regeringen den 9 augusti detta år.
Med denna utredning om Gotlandstrafiken hade det varit möjligt för regeringen, om viljan funnits, att i anslutning till den nyligen presenterade budgetpropositionen, den regionalpolitiska propositionen och infrastrukturpropositionen lägga fram förslag rörande Gotland. Utredningen framför en rad angelägna förslag, bl.a. att andra lösningar skall leda till att det nu gällande kontroversiella Gotlandstillägget försvinner. Utredningens förslag rätar ut många av de frågetecken som i dag är kopplade till de kommunikativa relationerna mellan Gotland och fastlandet.
Staten måste därför ha ett övergripande ansvar för en fungerande trafikförsörjning till Gotland. Trafikunderlaget är litet under vintermånaderna, men däremot är sommartrafiken omfattande. Det nuvarande trafikavtalet är ett vanligt entreprenadavtal, där ersättningen till rederiet baseras på antalet utförda turer.
Det är enligt min mening otillfredsställande att Gotlandstrafiken ständigt är föremål för omprövningar och ifrågasättande. Detta försvårar avsevärt för näringslivet. Inte bara för företagare på Gotland, utan även för de företag som vill köpa eller sälja produkter till eller från Gotland. Det är angeläget att det så fort som möjligt kommer fram en permanent långsiktig lösning som klarare än för närvarande anger de fasta spelregler som är en förutsättning för en positiv utveckling av det gotländska näringslivet, som under senare tid drabbats av plågsamma nedläggningar.
Denna för Gotland så viktiga fråga behandlas på sidan 127 i propositionen, och det utan att regeringen tar ställning. Detta trots att det finns underlag härför i Regeringskansliet.
Jag ser fram emot en snar och långsiktig lösning av kommunikationsfrågan till och från Gotland, och då särskilt hur fraktkostnaderna ska ges en rimlig nivå så att vi kan få ”en politik för tillväxt och livskraft på Gotland”.
För näringslivet på Gotland krävs nu snara och betydande insatser för att inte hela den gotländska arbetsmarknaden ska råka i obalans. Detta efter det att länet drabbats av ett antal omfattande avvecklingar och uppsägningar på arbetsmarknaden. På några år har Roma sockerbruk, kycklingslakteriet och senapsfabriken drabbats av nedskärningar, och dessutom har omfattande försvarsnedläggning skett och tre av fyra militära förband upphört.
Nu står Gotland åter inför omfattande nedskärningar genom att över 500 personer är varslade på Flextronics, över halva personalstyrkan skall bort vid Gotlands största fabrik och Stånga mejeri på södra Gotland läggs ner. Sammantaget innebär detta att ca. fyra procent av antalet sysselsättningstillfällen försvinner på några år.
För att förhindra att arbetsmarknaden råkar i obalans krävs, förutom lokala och regionala satsningar, även insatser från central nivå. Dessa statliga insatser kan sammanfattas enligt följande:
Med anledning av försvarsnedläggningarna måste förslag inom ramen för omställningsarbetet presenteras och förverkligas.
En analys måste genomföras för att klargöra om ytterligare statlig verksamhet kan lokaliseras till Gotland.
Förstärk statliga medel, utöver dem som redan beviljats, för utbyggnad av bredband på Gotland.
Förstärkta regionalpolitiska medel kombinerade med möjlighet att tillfälligt förbättra det företagsinriktade stödet på Gotland. Detta kan ske genom en friare användning av disponibla medel genom regelförenklingar.
Förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska möjligheterna. Inte minst för att möjliggöra nytt arbete för äldre som lämnar industrin, och av vilka många har låg utbildningsnivå.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Roy Hansson (m) |