Motion till riksdagen
2001/02:N23
av Yvonne Ångström m.fl. (fp)

med anledning av prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 5

Förslag till riksdagsbeslut 6

Inledning 6

Uppmuntra människors rörlighet 7

Öka egenmakten i regionalpolitiken 7

Lokal mobilisering istället för statlig lokalisering 8

Propositionen 9

Tydliggör ansvarsfördelningen mellan olika nivåer 9

Regionala tillväxtprogram 9

Bra kommunikationer för starkare regioner och kommuner 10

Gotlandstrafiken 11

Inrätta ett persontransportstöd 12

Det kommunala skatteutjämningssystemet 12

Åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskning 13

Insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag 13

Delegationer för starkare regioner 14

Utökat pendlingsbidrag 14

Kulturens betydelse för regionalpolitiken 14

Utbildningsområdet 15

Nedsättningen av sociala avgifter 16

Minska regelkrånglet 17

Öka tillgången på riskkapital genom mikrolån 18

Informationsteknik och turism – framtidsnäringar inom regionalpolitiken 18

Trygga grundservicen 19

Samverkan för lokal utveckling och tryggad grundservice 19

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad egenmakt i regionalpolitiken.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en lokal mobilisering inom regionalpolitiken.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fortsatt avveckling av de selektiva företagsstöden.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelningen mellan olika beslutsnivåer.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala tillväxtprogrammen.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en bättre företagspolitik.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av bra kommunikationer.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett kraftfullt IT-nät i hela landet.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kommunala skatteutjämningssystemet.

  10. Riksdagen avslår förslaget om åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskningar i enlighet med vad i motionen anförs.

  11. Riksdagen avslår förslaget om inrättandet av en organisation för fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens betydelse för regionalpolitiken.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningspolitiken.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta socialavgifter.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelförenklingar.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turism.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den grundläggande samhällsservicen skall tryggas i lag.

Inledning

I denna motion presenteras Folkpartiets svar på regeringens proposition om regionalpolitik. Folkpartiet lämnade redan i samband med den allmänna motionstiden för några veckor sedan in en omfattande motion om regionalpolitiken. I denna motion redogör vi mer kortfattat för våra grundläggande ståndpunkter när det gäller regionalpolitiken samtidigt som vi kommenterar regeringens förslag.

Uppmuntra människors rörlighet

Människan är till sin natur nyfiken och vill ständigt prova på nya saker och upptäcka nya platser. Därför är den fria rörligheten en grundbult i den liberala ideologin. Det kvittar om det gäller rörlighet inom EU, inom Sverige eller inom län och kommun. Vi kan aldrig tvinga människor att bo på ett visst ställe. Människans möjlighet till rörlighet är ett väsentligt inslag för god livs­kvalitet och en grundförutsättning för att vardagslivet skall kunna fungera. Tillgång till bra kommunikationer är en av de viktigaste förutsättningarna för att underlätta människors rörlighet. Ett bra utbyggt infrastrukturnät i Sverige är därför ett måste för att man skall kunna bo där man vill och jobba där det finns jobb och etablera företag där man vill. Dålig infrastruktur i form av t.ex. avstängda vägar får inte vara hinder när det gäller företagsetableringar och människors möjlighet att bo där de vill.

Folkpartiet vill också uppmuntra människor som vill flytta att göra det. Att flytta dit man vill för att få ett jobb man trivs bättre med, för att få en utbildning med hög kvalitet eller för att få tillgång till en varierad kultur eller unika naturupplevelser som är av den digniteten att de bara kan ges på vissa platser i landet. Denna typ av flyttrörelser kommer alltid att finnas och skall inte ses som något problem utan snarare som något berikande som vi måste bejaka. En viss given befolkningsfördelning kan aldrig vara ett liberalt mål.

Vad regionalpolitiken istället bör sträva efter är att skapa förutsättningar för dem som vill bo på landsbygden eller i en mindre tätort att kunna bo kvar där, återvända eller flytta dit. För att det skall kunna bli möjligt måste de som vill bo kvar ha möjlighet att få jobb i sitt närområde. Regionalpolitiken skall inte skapa jobb utan den skall skapa förutsättningar för att företag etableras och därmed för att nya jobb skapas även i Landsbygds-/Glesbygds-Sverige. Regionalpolitiken skall stödja den enskilda människan och hans/hennes möjligheter till att skapa en god livsutveckling och inte lägga ner all kraft på att kommendera fram arbetsplatser genom kortsiktiga statliga stöd.

Öka egenmakten i regionalpolitiken

Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som skall ha rätten och makten till beslut över sin vardag. Ett allt för centralistiskt beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god regionalpolitik. Det är därför Folkpartiets regionalpolitik genomsyras av ett underifrånperspektiv som tar sin utgångspunkt i den enskilde individen. Vi kan gärna kalla denna del av regionalpolitiken för ”den djupa regionalpolitiken” som bygger på människors känslor och tro. Detta till skillnad från den lilla (direkt regionalpolitiskt stöd) och den stora regionalpolitiken (övrigt som påverkar regionalpolitiken som t ex trafik, utbildning m.m.) som mer tar sin utgångspunkt i centraliserat överifrånperspektiv.

Lokal mobilisering istället för statlig lokalisering

Från Folkpartiet liberalernas sida har vi sedan lång tid tillbaka talat om behovet av en allmän och genomgripande förändring av regionalpolitiken. Av tradition handlade den förda politiken om lokalisering. Detta innebar att regional balans skulle åstadkommas genom att centralt placerade beslutsfattare identifierade vilka investeringar som var på gång och såg till att dessa förlades till problemdrabbade regioner utan att man förde någon direkt dialog med de boende i området. Grundtanken var att sysselsättning kunde planeras genom myndighetsbeslut och ett enkelt handslag mellan beslutsfattare.

Folkpartiet tror inte på denna typ av regionalpolitik, med beslut uppifrån. Vi måste istället gå över till en lokal mobiliseringspolitik från ett underifrånperspektiv där regionalpolitikens mål uppnås genom att vi satsar på den enskilda människan och hennes förmåga till skapande. Varje region har sina styrkor, sina unika möjligheter. Dessa kan endast tas tillvara genom lokala initiativ. Tyngdpunkten ligger i decentralisering, nyetableringar, småföretagens villkor, tillgång till riskkapital och lokal samverkan med den enskilda människan i centrum. Det känns därför positivt att regeringen öppnar för ett tänkande som mer inriktas på att stödja lokala initiativ och lokal utveckling.

Mobilisering av lokala resurser kan aldrig kommenderas fram genom politiska beslut. Regionalpolitiken kan istället på olika sätt stödja, underlätta och stimulera utveckling. Denna ambition innebär att en lång rad områden som inte i snäv mening brukar kategoriseras som regionalpolitik blir viktigare. Skapande förutsätter kontakter och utbyte, därför är kommunikationer väsentliga. Utbildning och forskning, liksom ett vitalt kulturutbud, blir viktiga ingredienser. En allmän politik som underlättar för små- och nyföretagande är av central betydelse.

Folkpartiet liberalernas politik för att förverkliga målet att öka den enskildes möjligheter att fritt välja arbete och bostadsort sammanfaller därför med huvudinriktningen på vår politik – en politik för mänsklig växt.

En avgörande faktor för möjligheterna till god samhällsservice och utveckling runt om i Sverige utgör det kommunala skatteutjämningssystemet. Dagens system präglas av allt för många brister oavsett om det gäller en landsbygdskommun eller en storstadskommun. Det kommunala skatteutjämningssystemet måste därför förändras på en rad punkter.

Propositionen

Som grund för regeringens proposition ligger Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande (SOU 2000:87). Propositionen tar enligt vår mening vissa steg i rätt riktning i och med att en del av de selektiva stöden försvinner eller minskar. Men det är inte tillräckliga förslag som läggs fram. Det gäller t ex sysselsättningsbidraget som regeringen vill utvärdera. Folkpartiet anser att det istället borde avvecklas.

Vi instämmer i stort med regeringens syn när det gäller att det regionala utvecklingsansvaret finns inom flera politikområden. Dessa är – om man bortser från den regionala utvecklingspolitiken – näringspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, kulturpolitik, transportpolitik samt de delar av forskningspolitiken som berör regionalpolitiken.

Tydliggör ansvarsfördelningen mellan olika nivåer

I propositionen skriver regeringen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun måste tydliggöras. Folkpartiet instämmer i detta, men då måste också staten uppmuntra och stödja det kommunala självstyret. Alltför ofta inskränks det kommunala självstyret av regler med specialdestinerade bidrag från statsmakterna. Folkpartiet anser att kommunerna är de som är bäst skickade att fatta beslut på den lokala nivån. Mer lokalt beslutsfattande är en nyckelfaktor för att åstadkomma lokal mobilisering inom regionalpolitiken. Den kommunala självstyrelsen bör ges ett starkare skydd i grundlagen.

Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom nya direktvalda regionfullmäktige. De skall ersätta landstingen och dessutom överta betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga organs uppgifter. Vi motsätter oss därför alla former av förslag om att försöken med direktvalda regionala fullmäktige skall ersättas med kommunalförbund. Beslut om t.ex. strandskydd och snöskoterleder bör fattas på lägsta möjliga nivå. Regionerna bör också ha makten över de medel som kommer från EU:s strukturfonder.

Regionala tillväxtprogram

De lokala tillväxtavtalen infördes i samband med riksdagens senaste beslut om regionalpolitiken våren 1998. Folkpartiets linje när det gäller dessa avtal har varit att de visst kan vara värda att prövas, men samtidigt tror vi inte som regeringen att avtalen är kungsvägen för att lösa i stort sett alla regionalpolitiska problem. Positivt är att det runt om i landet har upplevts att avtalen har inneburit att många olika parter har kunnat träffas under nya former och diskutera problemen.

Nu föreslås avtalen ersättas med något som kallas för ”regionala tillväxtprogram”. Det positiva med dem är att regeringen trycker hårt på att en hel rad politikområdens roller skall tydliggöras. Tillväxtprogrammen får inte bli ytterligare ett forum för enbart diskussioner som inte leder till några konkreta åtgärder eller förslag. Dessutom måste hela företagspolitiken i Sverige läggas om i en riktning som är i linje med de förslag som Folkpartiet presenterat bl.a. i våra näringspolitiska motioner i riksdagen. En sådan politik innehåller följande delar:

Sammantaget skulle en sådan politik leda till att den grundläggande strukturen i Sverige skulle förändras så att vi får många företag, och då speciellt små som vill och kan växa.

Bra kommunikationer för starkare regioner och kommuner

Utan fungerade kommunikationer kan aldrig hela Sverige få en positiv utveckling. Detta är en grundbult i regionalpolitiken. Därför måste satsningar göras på kommunikationssektorn. Det är främst satsningar på vägar och IT som måste göras, kompletterade med strategiska järnvägssatsningar i vissa landsdelar.

Det är av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och därmed rädda jobb på landsbygden. Det är därför viktigt att vägnätet tjälsäkras så att t ex inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion på grund av dåliga vägar. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas. Målsättningen i denna plan bör vara att samtliga allmänna vägar i hela landet ska kunna hållas öppna och farbara under alla delar av året. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det är också viktigt att kommunerna på sina vägnät håller en sådan standard att inte en bygds utveckling hotas. Vägnätet är av stor betydelse också för att boende på lands- och glesbygd oftast inte har samma valfrihet vad gäller kommunikationssätt som de boende i större tätorter har.

Efter två års väntan har nu regeringen äntligen lagt fram en infrastrukturproposition (prop. 2001/02:20) och i denna ges det åtminstone i texten hopp om att förbättringar på vägsidan skall ske, främst genom tjälsäkring. Men vad som händer i praktiken återstå att se.

På många håll har de regionala flygplatserna spelat en stor roll för mindre orters kontakt med övriga delar av landet. Folkpartiet anser att dessa mindre flygplatser måste finnas kvar och att ett visst statligt stöd för att kunna överleva måste utgå. I propositionen nämns att Rikstrafiken föreslår att trafikplikt bör införas på vissa av de mindre flygplatserna. Någon förslag lägger dock regeringen inte fram, och Folkpartiet är tveksamt till om detta är rätt väg att gå om man skall säkra trafiken på de mindre flygplatserna.

IT-kommunikationer är framtiden för Sverige och dess landsbygd. Goda IT-kommunikationer kan vara ett bra verktyg för att skaffa fler jobb på landsbygden. Det är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i alla delar av landet. Teknikutvecklingen går snabbt på området och det som är en bra teknik idag kanske är omodernt redan om ett halvår. Därför skall vi idag inte lägga ner offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första hand är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät. Stat och kommun bör endast gå in på denna marknad för att garantera att utbyggnaden når ut till samma kostnad och i rätt tid till dem i landsbygd/glesbygd som behöver den för att kunna etablera verksamhet. Det viktigaste är att se till att alla kan få tillgång till IT-uppkoppling till samma kostnad oavsett bostadsort. Debatten har i Sverige handlat mycket om just tillgången till en uppkoppling. Diskussionen om vilka tjänster m.m. som sedan skall finnas att tillgå i näten har nästan helt uteblivit.

Gotlandstrafiken

Vissa frågor kring Gotlandstrafiken tas upp i propositionen. Mot bakgrund av att ett utredningsförslag nyligen presenterats så avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om Gotlandstrafiken. Folkpartiet accepterar detta men vill ändå anföra sin principiella inställning till Gotlandstrafiken. Det är viktigt med bra färjekommunikationer till och från Gotland. Staten har huvudansvaret för att en god bastrafik kan upprätthållas. Vi anser att ansvaret för denna färjetrafik bör flyttas från Sjöfartsverket till Vägverket för att tydligare peka på färjelinjens betydelse som ”väg”. Färjetrafiken ska även fortsättningsvis gå till två hamnar på fastlandet. Folkpartiet kan dock inte se några skäl till att på längre sikt flytta trafiken från Nynäshamn till Oxelösund. Nynäshamn är den naturliga hamnen för många Gotlandsresenärer från Mälardalsområdet. Dessutom skulle en lokalisering till Oxelösund kunna leda till att det bara blir en fastlandshamn i framtiden.

Inrätta ett persontransportstöd

Sedan länge finns det ett godstransportstöd inom regionalpolitiken. Frågan om ett persontransportstöd har utretts ett flertal gånger, senast i Regionalpolitiska utredningen, som lade fram ett förslag om ett sådant stöd. Dessvärre har regeringen inte lagt något förslag om persontransportstöd i propositionen. Folkpartiet anser att ett sådant stöd bör införas.

Det kommunala skatteutjämningssystemet

Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna vad regeringen anför om det kommunala skatteutjämningssystemet i propositionen. Folkpartiet kan inte göra detta då vi har en annan syn på skatteutjämningssystemet än vad regeringen har.

Många av de viktigaste välfärdstjänsterna är finansierade och kontrollerade av kommuner och landsting och ska så vara. Tillgång till dessa tjänster ska inte vara beroende av den egna plånboken utan ska gemensamt skattefinansieras.

Skillnaden i förutsättningar mellan olika kommuner beror inte bara på lokala avvägningar och skicklighet. De yttre omständigheterna för kärnverksamheterna varierar kraftigt beroende på geografiskt läge, befolkningssammansättning och ekonomisk utveckling. Människor ska ha samma möjligheter att kunna erhålla grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de råkar bo. Det är därför högst rimligt med ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna.

De utgångspunkter som bygger på av riksdagen fastställda principer kräver att de kostnadsmått som den enskilda kommunens verksamhet ska jämföras med ska avse strukturella kostnader.

Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att tillse att kostnadsutjämningen kompenserar för ”skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet”. Detta särskilt som man från socialdemokratiskt håll inte har förmåga att bortse från att olika kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och servicenivåer. Man fokuserar ofta enbart på skattesats: hög betyder rätt till mera bidrag, låg betyder rätt att bli utsatt för långtgående omfördelning.

En långtgående och felaktigt utformad utjämning undergräver den kommunala självstyrelsen och tar bort de ekonomiska incitamenten för kommunen att anstränga sig vad gäller förutsättningarna för människor och företag i kommunen.

Kombinationen av långtgående utjämningsgrad och länsvisa skattesatser ger marginaleffekter för kommuner som kan vara över 100 %, en s.k. pomperipossaeffekt. Vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en avgift som är större än skatteinkomstökningen.

Det stora antalet utjämningsfaktorer medför att kommunerna ofta får avdrag för en faktor, bidrag för en annan etc. Det är således inte så att en kommun som får utjämningsbidrag får bidrag för alla de beaktade faktorerna, utan det resulterande bidraget kan vara en summa av både plus och minus.

Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och visar att slutresultatet för den enskilda kommunen kan bli starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en ständig politisk kamp om de ingående faktorerna.

Det är dags att renodla systemet och minska antalet faktorer istället för att utveckla det genom att ytterligare inveckla systemet.

Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster, vilket kan medföra att kommuner med större skattekraft men också höga strukturella kostnader i högre utsträckning kan klara dessa själva. Inriktning på utjämning kan då ge betydligt färre och mer renodlade och strukturella faktorer.

Vi anser därför att det snabbt bör tillsättas en utredning för att lämna förslag till reformering av utjämningssystemet så att de fastställda målen närmare nås. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskning

Regeringen lägger fram ett förslag om att ett särskilt statsbidrag införs för kommuner och landsting med befolkningsminskning. Folkpartiet motsätter sig detta förslag av flera skäl. Dels för att vi, som ovan angetts, vill ha en annan form för utjämningssystemet. Dels för att dagens system redan kompenserar kommuner med befolkningsminskning.

Insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag

I propositionen föreslås att en organisation skall inrättas för att kunna ge medel för avveckling eller utveckling av tomma lägenheter. Detta skall ske genom att det statliga bolaget Vasallen AB skall köpa tomma bostäder och omvandla dem till t ex företagslokaler. Detta skall kosta 3 miljarder kronor, men någon finansiering finns inte i propositionen.

Folkpartiet kan inte förstå hur 3 miljarder till de kommunala bostäderna ska fungera som tillväxtfaktor. Dessutom blir det litet märkligt att de kommuner som ansträngt sig och någorlunda klarat av att hantera sina lägenheter nu blir utan hjälp medan de som varit mindre restriktiva ska få stöd. För länge sedan borde man ha sålt ut lägenheterna som bostadsrätter. Med hänvisning till detta yrkar vi avslag på förslaget.

Delegationer för starkare regioner

Det är viktigt att de delar av landet som är mest regionalpolitiskt utsatta uppmärksammas. I propositionen föreslås att särskilda delegationer inrättas för norra Sveriges inland och för delar av Bergslagen, Dalsland och Värmland.

Folkpartiet tycker att det är bra att de mest utsatta regionerna i Sverige uppmärksammas och kan acceptera att sådana delegationer inrättas. Det är precis som när det gäller tillväxtprogrammen viktigt att dessa delegationer inte blir enbart pratorgan, utan de måste presentera konkreta resultat. Det gäller också att se till så att delegationerna och tillväxtprogrammen inte gör samma saker.

Utökat pendlingsbidrag

Folkpartiet är för en ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden och välkomnar därför regeringens förslag om ett utökat pendlingsbidrag för veckopendling. Vi är även positiva till att olika förslag till rörlighetsstimulanser skall utredas.

Kulturens betydelse för regionalpolitiken

Tillgång till kultur och bra fritidsaktiviteter är en mycket viktig förutsättning för att skapa utvecklingskraft och en anda av kreativitet i landsbygderna. Kultur är i sig en kreativ verksamhet, och skapande och utvecklingskraft inom detta område föder lätt samma tendenser på andra. Tillgång till kultur är också en viktig förutsättning för att kunna attrahera och behålla nya landsbygdsinnevånare. Kultur är därför ingen lyx som kan ges lägre prioritet än andra ansträngningar att utveckla landsbygden. De kommunala musik- och kulturskolorna samt biblioteken utgör ofta grundbulten i kulturen och måste värnas.

Regionalpolitiska medel bör kunna användas för kulturella insatser i landsbygd. Vi vill dessutom lyfta fram problemet med den starka koncentrationen av de statliga kulturanslagen till Stockholm. Det är angeläget att kulturkonsumtion kan spridas över hela landet, och därför bör kulturanslagen riktas på ett annat sätt än idag.

Bra fritidsaktiviteter är av stor betydelse för livet i landsbygden. I regioner där natur- och vildmarksliv samt turism är dominerande inslag i den dagliga verksamheten finns en rik uppsjö av aktiviteter även för de fastboende.

Vettiga fritidsaktiviteter för ungdomar är av mycket stor betydelse, inte minst för ungdomars vilja att bo kvar i bygden. Här har kommunen ett stort ansvar att uppfylla genom att ordna bra fritidsaktiviteter som attraherar ungdomarna. Det får inte bli så att det enda som erbjuds i ett mindre samhälle är att hyra en videofilm på macken tillsammans med chips och coca-cola.

Utbildningsområdet

Av speciell vikt för landsbygden är att universiteten/högskolorna tar sitt ansvar för distansundervisning. Att etablera en god distansundervisning, som kräver en egen metodik, är en krävande uppgift. Dessutom måste bristen på daglig direktkontakt med lärare kompenseras genom en hög kvalitet på den teknik man använder liksom läromedlen, veckoslutsmöten, snabba lärarreaktioner, resurser för resor m.m.

En god distansundervisning kräver en stark basorganisation hos den högskola som anordnar den. Vinsten är att studenterna med hjälp av teknik kan få tillgång till internationella lärare, levande distansnätverk, internationella databaser och därigenom en bättre utbildning. En möjlighet på sikt är att första året i många ämnen kan ges via distansmetodik inom högskolan. Det är viktigt att utlokalisering av utbildning inte medför att kvaliteten i utbildningen försämras.

De regionala högskolornas och universitetens roll för att skapa en regional balans är av största vikt. Allomfattande forskning skall förekomma på ett mindre antal universitet runt om i landet. Däremot kan forskning – av hög klass – inom begränsade områden förekomma också vid andra högskolor. Vi vill här även peka på att det inte är givet att det är staten som skall vara huvudman för dem i framtiden. En annan lämplig driftsform kan vara t.ex. stiftelseformen.

För att de regionala högskolorna/universiteten skall nå framgång är det viktigt att utbildningen som erbjuds omfattar det studenter vill läsa. Under senare år har det kommit allt fler signaler om att myndigheternas uppfattning om vilken utbildning som skall erbjudas inte stämmer överens med vad studenter önskar läsa på högskolan. Konkurrens från universitet utomlands får man heller inte bortse ifrån. Folkpartiet vill ha en rörlig studentpeng som gör att resurserna hamnar där studenterna vill läsa. Resurserna ska följa studenten. Samtliga högskolor och universitet konkurrerar då på lika villkor om studenternas gunst. Är en högskola bra får den fler studenter, är den dålig får den färre. Högskolor är bra även utanför de traditionella universitetsorterna och de får en bra chans till att utvecklas genom Folkpartiets förslag till fördelningssystem.

Bara det faktum att en högskola eller universitet finns i en region innebär inte med automatik att det blir fler jobb och företag. Det måste också finnas en god miljö för företagsetableringar i omgivningen för att detta skall bli möjligt. Organ som ser till så att samverkan mellan näringsliv och högskola kan intensifieras måste få finnas kvar.

För landsbygden är det speciellt viktigt att nätverk kan etableras. När samverkan råder mellan ortens företagare, grundskolan, komvux, gymnasieskolan och högskolan ökar regionen som helhet sin kompetens genom att invånarna stärker och moderniserar sina kunskaper.

Ett flexibelt gymnasium är en viktig del i att öka allmänkompetensen. Att alla elever får plats på gymnasiet, med en inriktning de själva valt, är därför ett viktigt mål, förutsatt att de har de rätta förkunskaperna. Genom den snabba utbyggnaden av gymnasieskolan som skett under de senaste åren har Sverige kommit ett stort steg närmare detta mål. Men fortfarande saknas en flexibel och väl utvecklad lärlingsutbildning.

Utveckling av distansmetodik även för gymnasister skulle bl a underlätta för landsbygdens ungdomar att slippa tröttsamma bussresor till närmaste gymnasieort. En gymnasieskola i landsbygd kan också vara så mycket mera än en skollokal. Lärare och elever liksom lokaler och utrustning kan fungera som en allmän kompetenshöjande resurs för ortens enskilda studerande samt för näringslivet.

Statens skolor för vuxna och privata aktörer kan i samverkan med gymnasier och komvux i småkommuner erbjuda distansutbildning som ger en mångfald av kurser och kompletteringar och behörighet till universitetsstudier. Sverige har allt att vinna på att ta tillvara den begåvningsreserv som finns, inte minst i glesbygden. Därmed ges även de som av olika skäl inte kan studera på heltid, vid komvux och gymnasieskolor, goda möjligheter att skaffa sig behörighet för högskole- och universitetsstudier.

Folkhögskolans roll för landsbygdens överlevnad kan inte nog betonas. De allmänna linjernas fjärde år utgör ett värdefullt komplement för dem som vill ha en starkare plattform att stå på innan högskolestudier börjar. Folkhögskolorna, som är sprungna ur den svenska folkrörelsetraditionen och dess speciella sammanhållning och gemenskap, ofta med en ideologisk grund, utgör något mycket positivt för många av deras elever. En folkhögskola belägen i lands- eller glesbygden kan genom sitt internatliv kanske få några elever från en större tätort att bosätta sig i bygden efter avslutade studier. Precis som när det gäller den vanliga högskolan anser Folkpartiet att en rörlig studentpeng som gör att resurserna hamnar där studenterna vill läsa ska vara rådande för resursfördelningssystemet på folkhögskolorna.

Studieförbunden fyller en stor roll på landsbygden. Speciellt när det gäller språkkurser och IT-utbildning. Det är därför viktigt att studieförbunden får de resurser som krävs för att deras verksamhet skall kunna fortsätta.

De förslag som gäller utbildning i propositionen är i stort sett acceptabla. Vi går emot förslagen om s.k. collegeutbildningar vid vissa universitet och högskolor då vi anser att de i denna variant bara utgör en utbyggnad av komvux. Vår åsikt om den högre utbildningen redogörs i detalj för i vår motion med anledning av regeringens proposition om den öppna högskolan (prop. 2001/02:15).

Nedsättningen av sociala avgifter

Folkpartiet röstade våren 1998 nej till beslutet om att jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet inte längre skulle få sänkta socialavgifter i stödområdet. Beslutet drevs tyvärr igenom i riksdagen av en majoritet bestående av socialdemokrater och moderater. Sänkta arbetsgivaravgifter anser vi vara ett verksamt medel för att öka antalet jobb. De branscher som drabbas betyder dessutom mycket för att få människor att bo kvar i glesbygden. Dessa verksamheter utförs ofta i kombination med annan näringsverksamhet och de lämnar, inte minst inom jord- och skogsbruket, ett betydande bidrag till att hålla landsbygden öppen och levande. Vi har slagits för att sänkningen av socialavgifter bör återinföras på ett sätt så att de inte bryter mot EU:s regelverk eller på annat sätt kompenseras. Det är därför glädjande att regeringen nu föreslår detta och vi accepterar den procentuella nivån på sänkningen. Däremot är inte regeringens begränsning av beloppet per företag rimlig. Enligt EU:s regler kan man göra nedsättning med upp till 100 000 euro per företag på tre år. Denna nivå borde också regeringen ha föreslagit.

Minska regelkrånglet

Under rubriken ”Information och rådgivning” tar regeringen upp frågor om information och rådgivning till företagare. Regeringen anser att staten bör tillhandahålla information om de lagar och regler som omgärdar företagande.

Detta är något som är mycket viktigt. Tyvärr lever dock inte regeringen upp till sina intentioner. Regeringen tillkallade hösten 1996 Småföretagsdelegationen för att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i mindre företag. Småföretagsdelegationen lade fortlöpande fram förslag om förenklade regler. Av de 80-talet förslag som delegationen avgav för mer än två år sedan återstår fortfarande två tredjedelar att genomföra. Problemet med regeringens bristande handlingskraft i denna fråga visas av de många turerna omkring Regeringskansliets egen förenklingsgrupp, Simplexgruppen, som inte visade sig kunna fungera när det gällde att åstadkomma resultat i Regeringskansliets arbete. Nu har visserligen förslagen analyserats, men regeringen gör inget för att verkställa dem mer än att nämna i propositionen hur viktig denna grupp är.

Detta är förödande. Mer än hälften av de tillfrågade företagen i en enkät från dåvarande SAF som presenterade i början av år 2001 upplevde att antalet regler ökat. Så många som 43 procent av företagen ansåg att reglerna var lika många som tidigare eller fler.

Inte ens när det gäller i stort sett kostnadsfria regelförenklingar Image: N23-1.jpg som förenklade blanketter, att införa ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för egenföretagare, vettigare F-skatteregler eller solnedgångsparagraf för onödiga företagsregler Image: N23-3.jpg har regeringen lyckats åstadkomma någonting konkret. Många företagare upplever administrationen kring den egna verksamheten som alltför omfattande. Regler och förordningar och ständigt ökande krav på uppgiftslämnande ställer stora krav på kunskaper hos företagarna. Det omfattande uppgiftslämnandet och redovisandet kan också uppfattas som ett slags misstroende mot dem.

Sverige behöver många nya företagare. Då måste det också bli lättare och lönsammare för människor att göra verklighet av sina planer att starta eget.

Öka tillgången på riskkapital genom mikrolån

Inom regionalpolitiken är tillgången på riskkapital av stor betydelse. Samtidigt kan det vara svårt att få tillgång till kapital om man har någon ny idé som kanske inte ”faller inom ramen” för gängse företagskultur. Inte sällan kan det vara så att man inte har något eget kapital att sätta in. Bankerna såväl som ALMI är ofta inte en möjlighet, eftersom det först krävs ett eget kapital i botten. Flyktingar, långtidsarbetslösa, ungdomar utan sparkapital, invandrare utan a-kassa eller kvinnor som blir övertaliga efter lågavlönade jobb i offentlig sektor är exempel på människor som normalt har mycket svårt att spara ihop till ett eget kapital. Har man hänvisats till socialbidrag för sin omedelbara försörjning är egna sparpengar uteslutna.

Därför borde ett mikrolån införas för den som vill och har idéer för att ta sig ur bidragsfällorna genom att förverkliga en affärsidé. Det har många gånger visat sig att de allra minsta lånen har den största betydelsen för att skapa jobb och framtid för människor. Ett mikrolån innebär att även den som inte har en egen grundplåt kan få ett mindre lån just för att kunna komma igång. Regeringen öppnar för det i propositionen vilket vi givetvis anser är bra, men arbetet bör gå vidare för att hitta andra typer av krediter, t ex garantilån.

Informationsteknik och turism – framtidsnäringar inom regionalpolitiken

De svenska företagens struktur ändras och utvecklas ständigt. På 1800-talet var de flesta sysselsatta inom basnäringar som jord- och skogsbruk. Under 1900-talet har den tyngre industrin som t.ex. verkstadsindustrin varit motorn i det svenska näringslivet. I dagens samhälle är det andra branscher som vuxit fram och som sysselsätter många. Tjänstesektorn är en sådan bransch. IT-sektorns betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling, oavsett konjunkturläge, är stor. Turistsektorn är ytterligare en sektor som sysselsätter allt fler. 1998 motsvarande denna branschs storlek 2,8 procent av BNP. Detta är mer än för jord- och skogsbruket samt fisket tillsammans! Detta är sektorer som är speciellt lämpliga för de delar av Sverige som är glest befolkade. Motsättningen mellan regionalpolitiskt och sysselsättningpolitiskt motiverade satsningar på turism är dock värd att uppmärksamma. För att få mätbara sysselsättningseffekter måste antalet turister som reser kollektivt, bor på hotell och äter på restaurang öka. Sådana finns i större mängder på fjärrmarknaderna men efterfrågar nästan uteslutande storstädernas utbud av turisttjänster.

För att man skall få regionalpolitiska effekter måste antalet bilburna turister från Sverige och näraliggande europeiska marknader ökas. Sveriges pris­läge gör dock att dessa föredrar billigt boende med självhushåll och detta ger därför inga större sysselsättningseffekter. Denna motsättning kan endast lösas upp genom en omläggning av politiken.

Speciellt turistnäringen är småskalig. Hela 80 procent av företagen är s.k. mikroföretag med färre än 10 anställda och av resterande del är praktiskt taget alla småföretag med 10–100 anställda. Näringen påverkas därmed i betydande utsträckning negativt av de storföretagsinriktade regelsystemen.

Folkpartiet anser att det är viktigt att företagspolitiken utformas på sådant sätt att skattesystem och regelverk uppmuntrar också nya strömningar vad gäller näringsstruktur utan att för den skull slå undan benen på gamla företag.

Trygga grundservicen

Det är positivt att regeringen i propositionen tar upp problemet med en allt mer urholkad kommersiell service på lands- och glesbygden. 20 miljoner föreslås att avsättas under 2002 för att förhindra ytterligare försämringar av kommersiell service. Positivt är också att regeringen anser att statliga aktörer i större utsträckning skall utarbeta samordnade servicelösningar.

Folkpartiet anser att det just är mycket viktigt att staten tar ett ansvar för sin kärnverksamhet i hela Sverige. Allt oftare lämnas det rapporter om att postservice, apotek, polis och rättsmyndigheter dras in eller läggs ner. Ibland sker detta så snabbt att de berörda känner sig överkörda utan att få chans att påverka besluten. Denna utveckling är inte tillfredsställande och den sker i hela landet, såväl i lands- och glesbygden som i många förorter till våra storstäder. Utan ett grundläggande serviceutbud blir det svårare för privata företag att överleva och därmed hotas på sikt en hel bygd.

Även kommunernas ansvar för den offentliga grundservicen måste lyftas fram. På detta område gäller det främst att se till så att en god skola finns även ute på landsbygden. Det är viktigt att byskolorna skall få finnas kvar. Anser kommunen att de inte går att driva vidare bör de omvandlas till friskolor, om elever, lärare och föräldrar så önskar. Inom äldreomsorgens område är det viktigt att säkra en god hemtjänst så att de äldre kan bo kvar i sitt hem så länge som möjligt.

Folkpartiet föreslår att ett särskilt anslag inrättas i statsbudgeten för ”upphandling av grundläggande samhällsservice i regionalpolitiskt utsatta områden”. Ett sådant anslag finns redan i dag för den postala verksamheten, men det bör omfatta fler områden. Upphandlingen bör göras regionalt med de regionala beslutsorganen som huvudman. Vi ser gärna att det är privata entreprenörer som får sköta den upphandlade verksamheten. Den grundläggande samhällsservicen bör dessutom tryggas i lag.

Samverkan för lokal utveckling och tryggad grundservice

En viktig väg för att nå lokal mobilisering är samverkan och samordning. I dag prövas nya former för att samordna servicen i landsbygden. Det innebär t.ex. att statliga verk och myndigheter som post, arbetsförmedling, lokalkontor för länsstyrelse och ALMI samverkar med kommunen, så att både personal- och lokalkostnader kan pressas. Inte sällan handlar det om att finna smidiga och informella lösningar för att kunna säkerställa en god service. Det är viktigt att sådana förslag uppmuntras och prövas, och inte kvävs av byråkratiskt tänkande. Även här är det av yttersta vikt att man beaktar ett underifrånperspektiv när denna typ av service utvecklas. Det får aldrig bli så att samverkan kommenderas fram uppifrån. Beslut om lokalsamverkan får heller aldrig hindras av ett stelt regelverk. Det måste istället kännetecknas av flexibilitet och mångfald.

I linje med Folkpartiet liberalernas allmänna krav om en förnyelse av den offentliga sektorn anser vi att man bör pröva ytterligare vägar för att säkerställa service. Till exempel bör det bli regel att statliga myndigheter måste pröva möjligheterna att köpa tjänster från privata företag i syfte att utröna om detta kan medföra att en verksamhet kan förbättras/bevaras.

För att öka lönsamheten i landsbygdsbutiken eftersträvar man att göra den till central för fler serviceslag. Biblioteksverksamhet och post- och apoteks­ärenden är exempel på service som sköts via butiken. En positiv effekt av att inrymma dessa verksamheter i butiken är att tillgängligheten ökar genom att butiken oftast har betydligt längre öppettider än den offentliga institutionen.

Ibland hävdas det att reformer av den offentliga sektorn – innefattande decentralisering av besluten och ökad valfrihet för den enskilde – främst skulle vara ett intresse för boende i tätorter. Det är där man har flera skolor, daghem och vårdcentraler att välja mellan, påpekar man. Detta är ett felaktigt synsätt.

En förnyad offentlig sektor är också ett intresse för landsbygden. Dels för att den är en viktig arbetsgivare, icke minst för kvinnor på landsbygden, och dels för att det är än viktigare där med lokalt anpassade och flexibla lösningar när tryggheten skall garanteras. Med stora och centralstyrda organisationer finns en stor risk att förhållanden i mer tätbefolkade delar av landet får styra verksamheternas utformning.

Stockholm den 17 oktober 2001

Yvonne Ångström (fp)

Runar Patriksson (fp)

Eva Flyborg (fp)