Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snabbt lägga ett aktionsprogram som ger nya jobb och som långsiktigt tryggar landskapets egna förutsättningar för tillväxtkraft i avsikt att ge en positiv utveckling som i vid mening säkrar tillväxt och välfärd i hela Dalsland.
En grundläggande förutsättning för att en bygd skall överleva är att det finns företag och därmed jobb inom den privata sektorn. Trots mycket prat från regeringen om förenklingar och förbättringar för företagsamheten händer alltför lite. Sverige har idag västvärldens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser. I kombination med storföretagsberoendet gör det oss mycket känsliga för svängningarna. Detta är en farlig situation, som till sist drabbar den gemensamma välfärden i såväl landet som helhet som Dalsland. Inte sällan utländska storföretag som t ex Lear Corporation visar på sårbarheten. Många små och medelstora företag med ägare och ledning ”på golvet” ger en helt annan stabilitet med ansvar för personal och bygd.
Vad som måste göras för att få fart på företagsamheten i Dalsland är att en företagspolitik, som syftar till att underlätta för företagandet samt minskar krånglet för företag, genomförs. Det är viktigt att en långsiktig företagspolitik förs så att företagarna kan lita på att spelreglerna håller. På kort sikt måste det till andra åtgärder för att rädda jobben i Dalsland. Företagsamheten i Dalsland måste stödjas och stimuleras till dess att varaktiga reformer för företagsamheten säkrar landskapets växt och livskraft.
Den regionala klyvningen i Sverige, mellan storstäder och landsbygd, blir allt större. Långa avstånd gör att inte alla delar av landet kan få del av den tillväxtnivå som finns t.ex. i expansionsområdena. I cirka 200 kommuner (3 av 4) minskar antalet invånare och arbetsplatser.
En del av Sverige, som råkat mycket illa ut på senare tid, är landskapet Dalsland. Förutom att landskapet ligger i en utpräglad landsbygdsregion så lider man av det långa avståndet till tillväxtområdet inom Västra Götalands län. Dåliga vägar, företagsnedläggelser, indragen statlig service och naturkatastrofer i form av översvämningar, har alla slagit hårt mot Dalsland.
Utan fungerade kommunikationer kan aldrig Dalsland få en positiv utveckling. Detta är en grundbult inom näringspolitiken. Därför måste satsningar göras inom infrastruktursektorn. Främst är det satsningar på vägar och IT som måste göras.
Det är av yttersta vikt att vägnätet håller en sådan standard att både råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån. Ett företag i Dalsland får inte tvingas till nedskärningar p.g.a. undermåliga vägar. Av särskild vikt är att samtliga vägar tjälsäkras.
Länsväg 172, mellan Uddevalla och Årjäng, är här av kanske största betydelse för näringslivet i Dalsland. RV45 genom Dalsland måste byggas ut till Europavägstatus. Men även flertalet grusvägar måste hålla en robust standard. Det får inte heller bli så, som i aviserade statliga utredningsförslag, att en stor andel av det lågtrafikerade vägnätet överförs till enskilda vägar. Ett sådant förslag skulle vara förödande för standarden på vägnätet.
Slutligen är det viktigt att kommunernas vägnät håller en sådan standard att inte en bygds sysselsättning hotas. Därför är det en katastrof för stora delar av vårt land som drabbas av regeringens oförmåga att få fram – den redan nu ett år försenade – infrastrukturpropositionen. Den nyligen presenterade vårbudgeten har inte heller den något förslag.
Statens plikt att svara för kärnverksamhet i olika delar av landet är inte alltid precist formulerad. Oftast stannar det vid långtidsplaner, högtidstal och/eller i en del fall förhastade löften åt olika håll. Kommunernas plikt att upprätthålla kärnverksamhet är ofta lagbunden. Inte sällan ger statsmakten hård kritik mot de kommuner man anser inte uppfyller kraven.
Staten har alltför ofta undandragit sig plikten att ge människorna i landsorterna förutsättningar för arbete och tryggad välfärd. Några exempel:
Rättsväsendet nedrustas, med centralisering av tingsrätter, och närpolisreformen lyser med sin frånvaro.
Vägnätet slits ned i brist på underhåll och nybyggnad.
Kraftförsörjningen kan vintertid vara ur funktion i dagar och veckor, vilket innebär en svår situation för enskilda, lantbrukare och företag.
Postens kassaservice är försvagad, med bl.a avbrutet samarbete med Nordbanken.
En statlig utredning föreslår att kommuner och enskilda skall ta ett större ansvar för vägnätet.
Det vi nu kan iaktta är att statsmakten genom formella politiska beslut, men också i en del fall i administrativt smygande former, dränerar samhällsinsatser som är avgörande för stora landsdelar. Effekterna har inte låtit vänta på sig.
Den urbanisering och flyttningsvåg som går från glesbygd till storstadsområden har onekligen ett samband med den statliga nedrustningen. Till saken hör också att brist på samverkan mellan olika statliga verksamheter har försvårat möjligheten att upprätthålla en anständig allmän servicenivå i stora delar av landet. Det torde också ha medverkat till den ökade flyttvåg som nu går från glesbygd till storstadsområden.
Dalsland är också här särskilt hårt drabbat. Nedläggningen av den lokala tingsrätten drar över landet och har drabbat Åmål hårt. Detta utan att det finns riksdagsbeslut i botten för en sådan. Tvärtom har den parlamentariska beredningen varit mycket negativ till att detta skulle ske. Nu sker det i smygande form. Sammantaget innebär det att det blir omöjligt att upprätthålla den medborgerliga service som en anständig närhet till en lokal domstol innebär.
Men också andra statliga verksamheter av polisiär och fiskal art är i många områden i fara. Verksamheter centraliseras, och den allmänna postservicen synes nedprioriterad. Polisverksamhetens uttunning leder i många landskap till en förödande serviceförsämring. Den kraftiga urbaniseringsvågen snabbar på det som nu sker. I förlängningen innebär det att många kommundelar, och i flera fall hela kommuner, drabbas av så hårda slag, både när det gäller befolkningstal och färre arbetstillfällen, att många människor i aktiv och arbetsför ålder tvingas flytta.
Det behövs snabba, i det korta perspektivet, och resoluta insatser om den negativa utvecklingen skall brytas. Det står inte i motsats till de långsiktiga – och nödvändiga – satsningarna på kunskap, näringslivets förnyelse med fler arbetsplatser och ett fullödigt serviceutbud.
Om en region skall leva och utvecklas har Folkpartiet ofta pekat på att det behövs ”5 K”:
Kommunikation – ett vägnät som klarar ”året-runt-verksamhet”.
Kunskap – där eftergymnasial utbildning stimuleras och är nåbar på pendlingsavstånd.
Kapital – riskkapital som ger småföretag särskild support.
Kultur – en regional och statlig stimulans som ger boende och bygder kulturattraktioner.
Kvinnor – en arbetsmarknad där kvinnor ges chans till arbete och företagande.
Konkreta insatser skulle kunna vara att t ex ge en ”småföretagarkick” genom att dämpa betungande avgifter för olika prövningstillstånd. Ytterligare insatser för regionen kan vara att
tidigarelägga några centrala vägprojekt och snabba upp järnvägsbygget Norge–Väner-länken med garanterat tågstopp av snabbtåget i Dalsland,
stimulera Vänersjöfarten med slussutbyggnad i Trollhättan, som gynnar hamnanlöp inom turistfarten i Dalsland, och säkra turisttrafiken på Dalslands kanal,
komplettera högskoleutbudet med bl.a. kvalificerad yrkesutbildning inom förädlingsindustri och turistnäring och satsa på den närregionala högskolan i Trollhättan/Uddevalla (HTU) och stimulera kvinnligt företagande.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Elver Jonsson (fp) |