Många företagare i hela landet tvingas dagligen konkurrera med myndigheter och statliga och kommunala bolag. Detta är djupt orättvist och leder till en osund svensk konkurrenssituation.
Vi anser att staten, med skattepengar i botten, inte skall snedvrida villkoren för företagande och inverka hämmande på verksamheter som skulle må bättre av en friare tillvaro. För att främja bra arbetsplatser och de anställdas välmående, förbättra konkurrenssituationen, öka allmänhetens aktieägande och ge de i dag statligt ägda företagen bättre möjligheter på den internationella marknaden föreslår vi att ett 30-tal av de statligt ägda bolagen privatiseras i ett inledande skede.
En rad myndigheter bedriver konkurrensutsatt verksamhet, vilket leder till att villkoren för privat företagande försämras. Vi föreslår att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag för att avveckla denna typ av skadlig konkurrenssnedvridning.
Vidare bör staten för varje bolag med statligt ägande omgående motivera varför så är fallet. De företag vars koppling till staten inte kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan, som vi kräver att regeringen omgående presenterar.
Privatiseringarna måste ske på ett ansvarsfullt sätt så att företagens framtidsförutsättningar stärks. Politikerinflytandet över kommersiella beslut måste bort. Dessutom är det viktigt att privatiseringarna genomförs på ett sådant sätt att staten får bra betalt och att försäljningarna bidrar till att sprida aktieägandet.
Händelseutvecklingen i Telia är bara ett av många exempel på vad statligt ägande kan få för negativa konsekvenser. Förhoppningsvis kan den dock fungera som varningslampa och avskräckande exempel.
1 Sammanfattning 18
2 Innehållsförteckning 19
3 Förslag till riksdagsbeslut 20
4 Statligt ägande i 63 företagsgrupper 20
4.1 Den statliga portföljen 20
4.2 Skadligt att staten styr och ställer 20
5 (S)tyrning genom statligt ägande 22
5.1 Statens roller 22
5.2 Telia – ett tydligt exempel 22
6 Friare företag får förbättrade förutsättningar 24
6.1 Den skilda synen 24
6.2 Starka skäl att sälja 25
6.3 Förbättrad tillgång på riskkapital 26
6.4 Försäljningen skall stärka företaget 26
6.5 Aktier till alla! 26
6.6 Delaktig blir välmotiverad 27
6.7 Delaktig blir välmående 28
7 Goda exempel 28
8 Negativ kommun- och myndighetsverksamhet 31
8.1 Konkurrensutsätt verksamhet 31
8.2 Privatisera kommunala bolag och affärsverksamheter 31
8.3 Stoppa konkurrenssnedvridande myndighetsverksamhet 32
9 Sprid ägandet i de statliga bolagen 33
9.1 Privatisera – nu! 33
9.2 Särskilda kommentarer 35
Riksdagen bemyndigar regeringen att privatisera de statligt ägda företag som anges i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av statlig verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensutsättning och försäljning av kommunala och landstingskommunala företag och verksamheter.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram en privatiseringsplan samt, för övriga företag, presenterar motivering för eventuellt fortsatt statligt ägande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avveckling av sådan myndighetsverksamhet som snedvrider konkurrensen.
Svenska staten är Sveriges största företagare både räknat i omsättning och antalet anställda. Totalt omfattar portföljen 63 bolag med verksamhet inom energi, råvaror, konsumentvaror, tjänster, turism, handel, telekom, transport, finans och fastigheter. 80 procent av bolagen verkar på fullt konkurrensutsatta marknader medan övriga är lagstadgade monopol. Företag med statligt ägande utgör cirka 25 procent av det inhemska näringslivet. Marknadsvärdet på statens börsportfölj uppgår till cirka 175 miljarder kronor.
Totalt är de 63 bolagen värda cirka 540 miljarder kronor och har omkring 230 000 anställda.
Statlig kommersiell verksamhet utgör ett betydande problem för en fri och rättvis konkurrens. I Konkurrensverkets statistik över företag som missbrukat sin dominerande ställning dominerar SAS, Telia, SJ och Posten. De statliga bolagens dominans är därmed inte bara olämplig, utan även olaglig. Av domstolsavgöranden angående missbruk av dominerande ställning som Konkurrensverket redovisar på sin hemsida, rör över 60 procent företag med statlig ägarinblandning. Även i fråga om ifrågasatt konkurrensbegränsande beteende, där medborgarnas anmälningar registreras, är de statliga och kommunala bolagen överrepresenterade. Detta tyder på att det finns en utbredd irritation över dessa politikerstyrda bolags beteende. Sakförhållandet bekräftas av Statskontorets rapport ”Staten som kommersiell aktör” (2000:16). Rapporten visar bland annat följande:
Hälften av alla myndigheter och statliga företag bedriver konkurrensutsatt verksamhet i påtaglig omfattning.
Det finns ett stort utbud av statliga tjänster på konkurrensutsatta områden som endast till en del sammanfaller naturligt med myndigheternas kärnverksamheter.
Bärande motiv till varför den konkurrensutsatta verksamheten skall bedrivas saknas ofta.
En fjärdedel av de statliga myndigheternas och bolagens verksamhet på konkurrensutsatta områden har märkbar och negativ effekt på marknadens funktionssätt.
Trots statens dominans över företag i Sverige har det aldrig funnits några bestående och hållbara förklaringar till varför staten skall äga företag. Motiven har varierat över tiden. I industrialismens barndom ansågs det viktigt att staten kunde utöva inflytande över användningen av naturresurserna. Senare har motiveringarna ofta varit av regionalpolitisk eller beredskapsmässig karaktär. I vissa fall har staten även ansett det angeläget att ta över nedläggningshotade företag, som sedan behållits.
Med början under 1980-talet har en ny syn på statligt företagsägande vuxit fram i samhället. Enligt denna syn är privatiseringar mer en praktisk än en ideologisk fråga. Skälen till förändringen är flera. En orsak är de allt starkare kraven på tydliga och aktiva ägare i företagen. När staten själv äger företag samtidigt som den har ansvaret för att fastslå reglerna för näringslivet, uppstår en olämplig otydlighet i ägarrollen.
En annan orsak till den nya synen på privatiseringar är de allt mer ansträngda statsfinanserna i flera länder. Detta tvingar staterna att koncentrera sina resurser på det allra viktigaste och överlåta risktagande och ägande till andra. Genom att sälja statliga företag kan finanserna förbättras och skattesänkningar eller angelägna satsningar på andra områden genomföras.
En tredje orsak är att privatiseringar leder till en högre effektivitet. Överlastade statsapparater blir av med uppgifter och skötseln av företagen blir effektivare med nya, tydligare ägare. Privatiseringarna innebär vinster, både för staten och för de nya ägarna.
Det är uppenbart att den nuvarande socialdemokratiska regeringen inte har någon klar strategi angående de statliga bolagen. Näringsminister Björn Rosengren säger sig ”inte kunna avge någon entydig uppfattning om vilka företag som staten bör äga”. Inte heller finns det i den numera årligen utkommande regeringsskrivelsen ”Företag med statligt ägande” några motiv i anslutning till bolagen med statlig ägarinblandning om varför de bör vara statliga.
Rimligen borde bevisbördan ligga på regeringen som i den ovan nämnda skrivelsen i anslutning till varje bolag med statlig ägarinblandning skall motivera varför staten även i fortsättningen bör vara inblandad. De företag vars koppling till staten inte kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan som vi vill att regeringen omgående presenterar.
Staten har flera olika roller. När det t.ex. gäller vägar och järnväg bör staten vara beställare av nybyggnation och underhåll. Däremot kan utformaren och brukaren vara privata företag eller personer. När en ny väg skall byggas skall det ske genom upphandling där de privata företagen har samma möjligheter och förutsättningar som de offentliga. Nya finansieringsformer kan i framtiden komma till stånd där staten tillsammans med privata företag bygger och konstruerar vägar och järnvägar. Statens roll kan därmed komma att delas med privata företag inom väg- och järnvägsområdet.
Statens uppgift är inte att bygga nya statliga bredband utan snarare att se till att avregleringen, konkurrensen och marknadsekonomin fungerar. Angelägna utbyggnader som inte är fullt kommersiellt möjliga kan komma till stånd genom att staten upphandlar bredbandstjänster. Staten skall inte med skattemedel låsa sig vid en speciell teknik eftersom teknikutvecklingen går så fort. Dock har staten en viktig roll som föregångare och användare av den nya tekniken.
Staten skall inte syssla med sådant som andra kan göra lika bra eller bättre.
Telia är ett tydligt exempel på vad statlig ägarinblandning kan leda till. Moderata Samlingspartiet har under lång tid krävt en privatisering av Telia. De första privatiseringskraven ställdes redan 1994/1995, men de socialdemokratiska regeringarna har trots detta fortsatt att misshandla ett av Sveriges största och mest kunskapsintensiva företag genom att kräva att det skall kvarstå i statlig ägo. Det bästa hade varit om man för flera år sedan lyssnat på våra råd och sålt Telia då företagets försprång på den avreglerade svenska telekommunikationsmarknaden var stort. Genom sin passivitet bär Socialdemokraterna ett stort ansvar för de försäljningsintäkter och affärsmöjligheter som har gått förlorade.
Kostnaderna är en konsekvens av den väg som den socialdemokratiska regeringen föreskrev för Telias del. Genom den första fusionen i världen mellan två tidigare statliga telemonopol skulle Telia förenas med norska Telenor. Detta skulle bli inte bara den hittills största försäljningen av ett svenskt statligt företag utan dessutom århundradets största nordiska affär. Fortsättningen är välkänd:
Det ställdes krav på gemensam statlig ägarkontroll från två regeringar i minst 17 år.
Det ställdes krav på ”kommersiellt” beslutsfattande i företaget.
Det ställdes krav på länderkvoterad styrelse.
Det blev politiska ägaravtal med olika tolkning i förslagen till respektive parlament.
Det blev politiserade företagsvärderingar.
Det blev ständiga politiska krismöten.
Inte oväntat sprack affären under dramatiska former, där verkligheten ofta överträffade dikten. Under processen förlorades åtskilliga miljarder kronor, genom tappade kunder, missade affärer och misslyckat fusionsarbete. Relationerna Sverige–Norge har lidit mycken skada, förtroendekapital har förstörts och smittoeffekterna till andra områden är betydande. Telia som bolag har allvarligt skadats och förtroendet för politiken har försvagats. Telia/Telenoraffären är därmed ett praktexempel på varför statliga företag skall privatiseras.
Efter många besvikelser och en onödigt lång och för skattebetalarna ytterst kostsam väntan privatiserades så småningom en alltför liten del av Telia. Telia blev därmed en folkaktie. Efter massiv marknadsföring av Teliaaktien valde mer än en miljon svenskar att köpa den. PR-kostnaden i samband med delprivatiseringen av Telia beräknas ha uppgått till 171 miljoner kronor. Därtill kommer Telias generella marknadsföring. Under 1999 uppgick denna till 1.355 miljoner kronor.
Många är i dag besvikna över aktiens dåliga kursutveckling, som till stor del torde bero på att företaget fortfarande ägs till 70 procent av staten. Det är nu hög tid att hela Telia privatiseras – för företagets, skattebetalarnas och aktieägarnas skull. Den statliga ägarkontrollen måste avvecklas inom överskådlig tid, det statliga regelverket inom teleområdet klargöras och småsparare ges bättre incitament att bli delägare.
I slutet av maj 2001 tog riksdagens näringsutskott, med moderat stöd, ett initiativ för att ge regeringen möjligheter att ändra statens ägande i Telia. Detta för att minimera den skada som åsamkats Telia och ge bolaget större möjligheter att delta i strukturaffärer.
Vi har i en tidigare motion krävt att regeringen inför riksdagen presenterar en särskild plan för hur man skall säkerställa konkurrensen på marknaden för telekommunikationer. För konsumenternas skull måste konkurrensen på telefonins, och framför allt den mobila telefonins, område skärpas; accessnätet måste öppnas för alla, full nummerportabilitet måste gälla vid byte av telebolag och en starkare myndighet med större befogenheter för konkurrensfrämjande åtgärder måste skapas.
En av socialdemokratins grundpelare är att genom politik detaljreglera tillvaron för medborgarna. Alla barn skall i den socialdemokratiska världen placeras på kommunala daghem, föräldrar får inte disponera stödet till barnomsorgen, skolan skall vara likriktad och så många som möjligt skall bo i allmännyttiga hyreslägenheter. Staten och kommunerna disponerar två tredjedelar av en normalinkomsttagares inkomst i enlighet med riksdagsmajoritetens önskemål.
Den väldiga flora av statligt ägda bolag är ytterligare en konsekvens av detta synsätt. Genom sitt ägarinflytande i en stor del av svenskt näringsliv kan staten påverka försäljningen av allt från plåster till skogsplantor. Moderata Samlingspartiet anser att detta maktutövande är till ondo för det svenska näringsklimatet. En viktig förutsättning för en fungerande och effektiv konkurrens är att lika villkor gäller för alla, såväl privata som offentliga aktörer. Endast därigenom kan marknadens signalsystem fungera, vilket resulterar i att bara den överlever som kan erbjuda de varor och tjänster som konsumenterna efterfrågar, till bästa möjliga kvalitet och till lägsta möjliga pris.
Det finns vissa grundläggande skillnader mellan offentliga och privata aktörer som gör att de inte agerar enligt lika villkor. Den viktigaste skillnaden är att en offentlig aktör alltid ytterst garanteras av skattemedel med följden att den finansiella risken är mindre än i ett privat företag. Utöver att statliga bolag sällan försätts i konkurs har man ofta tillgång till billigare riskkapital med staten som upplånare. De politiska ställningstaganden som ligger till grund för den offentliga aktörens verksamhet är ytterligare en avgörande skillnad mellan offentliga och privata aktörer.
De konkurrensproblem som direkt kan härledas till att offentliga aktörer är verksamma på konkurrensutsatta marknader kan delas in i fem olika kategorier:
Korssubventionering mellan anslagsfinansierade myndighetsuppgifter och avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet eller mellan monopolmarknader och konkurrensutsatta marknader.
Uppdragsverksamhet bedrivs tillsammans med myndighetsutövning som ger myndigheten en särställning när det gäller att ta hem uppdrag.
Intressekonflikter och jävsituationer, t.ex. i samband med upphandling, då myndigheten både agerar som beställare och anbudsgivare för ett uppdrag.
Unik tillgång till strategisk infrastruktur m.m. till följd av nuvarande eller tidigare monopol.
Konflikter i övrigt till följd av att myndigheten/verksamheten både styrs av politiska och kommersiella intressen.
Statens främsta uppgift inom näringspolitiken är att skapa ramar och regler för företagens verksamhet och bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar för långsiktig tillväxt, fler företag, fler arbetstillfällen och god konkurrens.
En riktigt genomförd privatisering av de statliga företagen skall:
Renodla statens roll som lagstiftare och normgivare.
Stärka de privatiserade företagen.
Sprida intresset för sparande i aktier till nya grupper och bredda riskkapitalmarknaden.
Ge staten inkomster som kan användas till andra mer angelägna ändamål.
Statligt ägande kan aldrig fullt ut förenas med en sund och rättvis konkurrens, även om riktlinjerna är att företagen skall drivas under strikt kommersiella villkor. Politiker kan påverkas av motstridiga intressen i sin dubbla roll som ägare och lagstiftare. Detta försvagar trovärdigheten för staten både i rollen som regelsättare och i rollen som ägare samt hämmar riskvilligheten och entreprenörsandan hos andra aktörer på marknaden.
En ofrånkomlig följd av statligt företagsägande är att företag med statligt ägarkapital indirekt subventioneras i förhållande till företag som får söka sitt riskkapital på marknadens villkor. Avkastningskraven och konkursrisken i privata företag medför att dessa inte kan göra samma affärsuppgörelser som statliga företag.
Likabehandling och rättvisa mellan konkurrerande företag på en marknad kan bara uppnås om staten står neutral, vilket innebär att staten bör avstå från att själv äga och driva företag. Ett spritt ägande och en ekonomi med sund konkurrens på lika villkor innebär att marknadsekonomin vitaliseras.
Genom försäljning av statliga företag avlastas också statens uppgifter som den inte nödvändigtvis behöver ta på sig. Därmed kan staten ägna sig åt andra, viktiga uppgifter som ingen annan än staten kan ta ansvar för.
Offentligt ägda företag kan påverkas negativt av sin ägarstruktur. De kan bli redskap för politiska ambitioner som hämmar deras utveckling genom att företagen tvingas göra andra prioriteringar än de rent affärsmässiga.
Statligt ägande kan även vara ett hinder för tillväxten på exportmarknaderna, eftersom andra länder kan uppfatta det statliga ägandet som en dold subvention. Även annan internationell expansion, t.ex. företagsuppköp, sammanslagningar och joint ventures, kan hindras på grund av statligt ägande eftersom utländska motparter kan uppfatta det som hotfullt.
Genom privatiseringar kan företagen ges en konkurrenskraftig struktur och kompetenta ägare. De statligt ägda företagen får genom privatiseringar tillgång till riskkapitalmarknaden via börsen, vilket kan öppna möjligheterna för ytterligare kapitaltillskott. Företag som inte utvecklas enligt normala företagsekonomiska principer hamnar i ett sämre läge, vilket innebär att de anställdas trygghet minskar och att skattebetalarna förlorar pengar.
Privatiseringarna bör genomföras på ett sätt som bidrar till att långsiktigt bredda riskkapitalmarknaden. Detta bör främst åstadkommas genom tre huvudtyper av åtgärder:
För det första bör skattesystemet reformeras så att svenskars ägande av svenska aktier underlättas. En målsättning bör vara att den svenska ägar- och riskkapitalbeskattningen blir likvärdig med den i våra viktiga konkurrentländer.
För det andra bör man sträva efter att öka intresset för svenska aktier och möjligheten att köpa sådana genom breda spridningar av aktier till allmänheten och anställda, på samma sätt som skedde vid privatiseringarna av SSAB, Celsius, Assi Domän och Pharmacia.
Det är viktigt att privatiseringarna möjliggör ett svenskt ägande av näringslivet. Trenden mot placeringar av svenskt sparkapital i utländska fonder, försäkringar eller investmentbolag med utländsk beskattning motverkar det svenska ägandet i Sverigebaserade företag. Detta är djupt olyckligt. En riskkapitalmarknad som i alltför hög grad domineras av institutionella aktörer riskerar att bli nervöst ryckig och bitvis svårförutsebar.
För det tredje bör ett ökat enskilt ägande av näringslivet också erhållas genom att anställda ges möjlighet att äga aktier i de företag där de arbetar. Detta kan åstadkommas genom att de skatteregler som i dag missgynnar vinstdelningssystem elimineras.
Försäljningen av de statliga företagen måste ske på ett ansvarsfullt sätt. Varje enskilt företag skall bli starkare och mer konkurrenskraftigt efter slutförd privatisering. Det innebär att starka hänsyn måste tas till företagens intressen, bl.a. vid valet av tidpunkt för försäljning, ägarstrukturen och metoderna för genomförande.
En viktig princip är naturligtvis att skattebetalarnas intressen skall tas till vara vid prissättningen av aktierna. Det innebär att marknaden måste kunna bedöma företaget efter förtjänst. Exempelvis bör omstruktureringar vara nära slutförandet och därmed överblickbara för aktiemarknaden.
Det finns vidare anledning att söka stärka riskkapitalmarknadens funktion vid försäljningarna genom att bredda aktiesparandet till en allt bredare allmänhet och därmed öka den långsiktiga kapaciteten för tillförsel av inhemskt riskkapital. Detta innebär att hänsyn måste tas till det allmänna marknadsläget.
Genom att erbjuda aktier i de statliga företagen till en bred allmänhet kan intresset för privatiseringarna ökas samtidigt som riskkapitalmarknaden breddas. Enligt vår bedömning är riskkapitalmarknaden i dag förhållandevis stark – om de rätta förutsättningarna ges. För att uppnå långsiktigt godtagbara avkastningsmöjligheter i syfte att stärka riskkapitalmarknaden måste Sverige ha skatteregler som är likvärdiga med dem som gäller i andra jämförbara länder. Den diskriminerande beskattningen av svenskt riskkapital som återinfördes efter valet 1994 leder till ett ökat utländskt ägande och kontroll av svenskt näringsliv.
Utländskt ägande är principiellt riktigt, men det är inte sunt att det utländska ägandet ökar därför att svenskt ägande missgynnas. Åtskilliga tecken tyder dessutom på att delar av det ökande utländska ägandet finansieras av svenskt sparande i utlandet. Det svenska riskkapitalet trängs ut till utlandet på grund av dubbelbeskattning av aktieutdelningar. På så sätt medverkar den nuvarande beskattningen till att öka utlandsägandet av näringslivet utan att långsiktigt öka skatteintäkterna. Vi föreslår att dubbelbeskattningen av avkastningen på riskkapital upphävs.
Dagens, och än mer morgondagens, arbetsmarknad kommer att kännetecknas av ett närmare samband mellan den enskilde anställde, arbetets organisation och genomförande och företagets framgång. De anställda kommer att ha ett större personligt ansvar för arbetsuppgifterna och resultatet. Det är då också rimligt att de skall kunna få del av företagets vinst.
Av denna anledning har många företag med anställda, kollektivt eller enskilt, avtalat om att dessa skall göras delaktiga i företagens vinst. Härigenom blir medarbetarna direkt delaktiga i företagets resultat. Genom att på detta sätt sprida det individuella ägandet och stärka känslan av samhörighet inom företaget kan lönsamheten förbättras. Sparandet ökar och intresset för fortsatt sparande kan stimuleras.
För Socialdemokraterna utgör vinstdelningssystem ett problem. De leder till enskilt sparande och enskild kapitalbildning och strider därmed mot arbetarrörelsens kollektivistiska grundsyn. Socialdemokraterna har därför konsekvent genomfört åtgärder i syfte att försämra förutsättningarna för vinstdelning genom att göra sådana system dyra för arbetsgivaren och mindre attraktiva för arbetstagaren.
Vi har för vår del konsekvent motsatt oss sådana försämringar. I stället hävdar vi att frivilliga vinstandelssystem borde stimuleras, till exempel genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare borde möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet övervägas.
Anställda i börsnoterade och andra företag måste också få möjlighet att spara i aktier i det egna företaget utan att en eventuell skillnad mellan marknadsvärdet och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi anser att skattefrihet bör gälla för alla anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan begränsning än att köpen skall ha skett på samma ekonomiska villkor som tillämpas för utomstående.
Undersökningar visar att sjukfrånvaron är lägre hos privata företag än i offentlig sektor, beroende på att privata företag erbjuder en bättre arbetsmiljö än vad den offentliga arbetsgivaren gör samt genom att inflytandet över de egna arbetsuppgifterna är större.
Hos privata företag finns en delaktighet och ett gemensamt mål, nämligen att företaget skall gå bra. Och om det går bra, kan de anställda få del av detta. På så sätt får även arbetets krävande och obehagliga delar en mening och ett sammanhang.
All verksamhet kan inte utföras i privata företag, men mycket av det som i dag görs i stora offentliga enheter kan göras i små privata företag. Alla lagar som styr arbetsmarknaden kan inte avskaffas, men mycket kan göras för att man på den egna arbetsplatsen skall kunna besluta om tiderna för arbetet, arbetsuppgifterna och belöningar i arbetet. En privat produktion med klara samband mellan prestation och belöning, delaktighet, motivation och flexibilitet är hälsosammare än dagens överbelastade och stela offentliga sektor.
Processen med Telia/Telenor är inte ett exempel på en framgångsrik privatisering. Men sådana finns. Privatiseringsarbetet 1991–1994 hade en stor omfattning, trots svårigheterna i spåren av 1980-talets kasinoekonomi och den internationella valutakrisen hösten 1992. Under mandatperioden 1991–1994 överfördes 20 statliga företag helt eller delvis i privat ägo. Utvecklingen i de privatiserade bolagen har varit god efter försäljningarna. Över en kvarts miljon människor blev aktieägare för första gången. Kvinnor och boende på landsbygden var överrepresenterade i denna grupp.
Antalet aktieägare i Sverige steg från 3,2 till 3,8 miljoner personer under perioden. Under våren 1992 ställde staten ut köprätter för alla sin aktier i SSAB. Dessa köprätter byttes mot aktier under 1994. Under 1992 såldes även statens hälftenägande i Svalöf AB samt nästan hela ägandet i avfallskonverteringsföretaget SAKAB.
Under 1993 såldes 75 procent av aktierna i försvarsindustrikoncernen Celsius till allmänheten, de anställda samt institutionella ägare. Våren 1994 sålde staten 49 procent av aktierna i skogsföretaget Assi Domän genom en bred spridning till allmänheten.
Vidare såldes statens ägarandel i OK Petroleum och i Cementa. Senare samma år gjordes ytterligare en bred ägarspridning av större delen av statens aktier i läkemedelsföretaget Pharmacia. Stadshypotek omvandlades till aktiebolag, från att ha varit hypoteksförening. Därmed blev låntagarna aktieägare i bolaget.
590.000 personer köpte aktier i Assi Domän vilket motsvarade 6,9 procent av hela svenska folket. Pharmaciaaktier köptes av 520.000 personer. Detta gjorde aktierna i dessa bolag till de i relation till befolkningen mest spridda aktierna i Europa.
Ägandet i de väsentligt mindre företagen Celsius och SSAB spreds till 56.000 respektive 68.000 nya ägare. Aktierna blev därmed några av de mest spridda på Stockholms Fondbörs.
Sammanlagt inbringade försäljningarna 23 miljarder kronor till statskassan. Kostnaderna för försäljningarna var vid en internationell jämförelse mycket låga. Totalkostnaden blev cirka 500 miljoner kronor eller 2,1 procent av köpeskillingen. Privatiseringarna under mandatperioden 1991–1994 medverkade också till att bredda och förbättra riskkapitalmarknaden i Sverige.
De försäljningar som skedde mellan 1991 och 1994 stärkte de inblandade företagen. De gavs konkurrenskraftiga ägarstrukturer med ett renodlat kommersiellt tänkande utan statliga skygglappar och politiska ägarambitioner. Privatiseringarna gjorde också allmänhet, medier, investerare, kunder och leverantörer mer uppmärksammade på företagen.
SSAB:s problem med de amerikanska tullmyndigheternas synpunkter på påstådda dolda statssubventioner till bolaget försvann i princip. Celsius Industrier fick genom börsnoteringen helt andra möjligheter att skapa allianser, samarbetsavtal och konsortier. Förvärvet av Nobel Tech hade aldrig kunnat genomföras utan börsintroduktionen och tillgången till börskapital.
Assi Domän hade aldrig kunnat bildas av helstatliga ASSI och Domän samt börsnoterade NCB utan en börsnotering av den nya företagsgruppen. Nu fick bolaget finansiell styrka att kunna agera aktivt och offensivt inom den för Sverige så viktiga skogsnäringen.
Assi Domän
För att sprida ägandet och ge bolaget Assi Domän tillgång till externt riskkapital beslutade regeringen år 1994 att sälja 49 procent av aktierna i Assi Domän, motsvarande 53,5 miljoner aktier. Av dessa aktier reserverades 70 procent för privatpersoner och anställda i Assi Domän och NCB. Resterande 30 procent (16 miljoner aktier) såldes till svenska och utländska institutioner i ett anbudsförfarande, för att få ett marknadsmässigt pris.
I juni 1999 bildades Sveaskog AB som ett av staten helägt skogsbolag. Bolaget bildades genom att Assi Domän AB förde över cirka en tredjedel av sina skogstillgångar till ett dotterbolag som delades ut till aktieägarna vid ordinarie bolagsstämma den 14 juni 1999. I samband därmed erbjöd sig staten att byta in aktier i Sveaskog mot aktier i Assi Domän som tillhörde staten. Erbjudandet fick stor anslutning och staten fick i ett första skede 98 procent av aktierna i Sveaskog. Genom detta minskade statens ägarandel i Assi Domän från 50,2 procent till 35,5 procent.
Celsius
Under 1993 såldes 75 procent av statens aktier i försvarsmaterielkoncernen Celsius till 56.000 nya ägare bland den svenska allmänheten samt till institutionella ägare. Priset till institutioner fastställdes genom ett anbudsförfarande.
Trots den allmänna nedgången för försvarsindustrin till följd av minskade försvarsanslag i Sverige och i omvärlden har Celsius lyckats visa vinst nästan alla räkenskapsår.
Saab AB lämnade den 16 november 1999 ett offentligt erbjudande på samtliga aktier i Celsius AB. Regeringen beslöt att acceptera erbjudandet avseende statens A- och B-aktier i Celsius AB.
Pharmacia
Under 1994 gjordes en stor ägarspridning av nästan samtliga statens aktier i läkemedelsföretaget Pharmacia till 520.000 svenska aktiesparare. Bolaget fortsatte att utvecklas positivt efter privatiseringen med ökad vinst, ökad skatteinbetalning och en börsutveckling något över generalindex. Efter sammanslagningen med det amerikanska läkemedelsbolaget Upjohn i slutet av 1995 blev dock utvecklingen svagare, men bolaget visar nu tecken på en bättre utveckling. Statens resterande innehav i Pharmacia & Upjohn såldes i januari 1999.
SSAB
SSAB bildades år 1978 genom en fusion mellan landets tre största krisdrabbade handelsstålverk, varav ett redan ägdes av staten. Privatiseringen inleddes år 1986 när staten överlät en tredjedel av samtliga aktier till ett antal institutionella ägare. Nästa steg togs våren 1989 när staten tillsammans med de nya delägarna placerade drygt 23 procent av aktierna på marknaden.
Privatiseringen av statens 48 procent av aktierna inbringade cirka 2.153 miljoner kronor och aktierna spreds till 68.000 svenska aktiesparare.
SSAB har efter den slutliga privatiseringen haft en god utveckling och anses i dag tillhöra ett av de mest välskötta och vinstgenererande stålföretagen i världen. Vinsten har ökat, liksom bolagets skatteinbetalningar. Aktiekursen har utvecklats i takt med generalindex.
Nordbanken
Nordbanken introducerades på Stockholm Fondbörs i november 1995, efter drygt tre år med staten som ensam ägare. Privatiseringen föregicks av ett omfattande rekonstruktionsarbete av den borgerliga regeringen, vilket var nödvändigt för att rädda banken efter bank- och finanskrisen i spåren av 1980-talets kasinoekonomi.
Hösten 1996 gjorde Nordbanken en inlösen av drygt 32 miljoner aktier, motsvarande 15 procent av totalt utestående aktier. Praktiskt taget hela inlösen (99,98 procent) om fem miljarder kronor avsåg aktier ägda av staten. Statens ägarandel i Nordbanken reducerades därmed från 65,5 till 59,4 procent.
I november 1997 sålde staten 24,5 miljoner aktier till ett värde av cirka sex miljarder kronor (till svenska och internationella institutionella investerare samt allmänheten i Sverige) och i december ytterligare 28,5 miljoner aktier (till institutionella investerare), motsvarande cirka 1,1 miljarder kronor till ett värde av 37,50 per aktie. Samtidigt fick man sju aktier för varje gammal aktie. Till följd av försäljningen minskade statens ägande i Nordbanken Holding från 59,4 procent till 42,5 procent.
Det är beklagligt att den socialdemokratiska regeringen vid försäljningen av aktier i Nordbanken 1995 endast erbjöd den svenska allmänheten 25 procent av aktierna, medan utländska placerare erbjöds 50 procent. Socialdemokraterna föredrog uppenbarligen utländska institutioner framför svenska folket som ägare. Vid de privatiseringar som genomfördes av den borgerliga regeringen erbjöds över 60 procent av aktierna till den breda allmänheten.
Genomförandet av Nordbankens delprivatisering skall ses mot bakgrund av den återinförda dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, skärpningen av reavinstbeskattningen och diskrimineringen av svenska försäkringsbolags placeringar i svenska företag. Med dåliga villkor för svenskt ägande minskar naturligtvis möjligheterna att locka svenskt ägarkapital.
I Sverige utgörs en stor del av ekonomin av offentlig sektor som är skyddad från såväl utländsk som inhemsk konkurrens. En lång rad verksamheter drivs i näst intill monopolform. Hit hör skolan, sjukvården, åldringsvården och barnomsorgen.
Genom friskolesystemet skapas emellertid konkurrens och privata alternativ inom utbildningen. Införandet av fler stiftelsehögskolor ökar mångfalden och konkurrensen i den högre utbildningen.
Införande av vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng kan öka kvaliteten och sänka kostnaderna för barnomsorgen samtidigt som en helt ny marknad öppnas för tusentals nya småföretagare, ofta kvinnor.
En allmän sjukvårdsförsäkring, fritt val av egen läkare och fri etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster leder till att vårdmonopolen faller och att konkurrensen främjas.
Det är inte bara de statligt ägda bolagen som snedvrider konkurrenssituationen i Sverige. Andra bovar i dramat är de kommunala bolagen samt vissa myndigheter.
Antalet kommunala bolag är omkring 1.500. En mycket stor del av dessa bolag bedriver verksamheter inom områden där privata företag sedan länge varit verksamma. En stor andel av de kommunala bolagen går med stora och ständiga förluster. De kommunala bolagen har dessutom påfallande ofta varit förknippade med de kontokortsskandaler som avslöjats i flera kommuner.
Det finns uppenbara brister när det gäller konkurrensvillkoren mellan offentliga och privata bolag. Ett kommunalt bolag bedriver sin verksamhet med skattemedel som eget kapital och med skattebetalarna som risktagare och yttersta garanter. Detta ger kommunala företag ett övertag på bekostnad av företag som drivs av de egna medborgarna.
Kommuner skall inte bedriva näringsverksamhet. De verksamheter som i dag drivs i bolagsform bör privatiseras eller avvecklas. Även kommunala affärsliknande verksamheter som bedrivs i förvaltningsform bör säljas eller avvecklas. För att underlätta försäljningar av verksamheter bör dessa i vissa fall avgränsas till egna kostnadsställen med eget budget- och förvaltningsansvar, för att sedan bolagiseras. Därefter bör det konkurrensutsatta bolaget slutligen säljas, exempelvis till de anställda.
Lagen om offentlig upphandling är otillräcklig. Offentligt ägda bolag och förvaltningar konkurrerar i tilltagande grad på ojämlika villkor. Konkurrensverkets erfarenheter från de ärenden som anmälts till verket är alarmerande. I flera fall är det omöjligt att överklaga driften av näringsverksamhet i offentlig regi då verksamheten inte grundar sig på formella beslut, utan har startats genom informella beslut med hjälp av resurser som står till den offentliga sektorns förfogande. Möjligheten för medborgare att överklaga kommunal näringsverksamhet måste därför stärkas.
En lagstadgad utmaningsrätt bör införas. Den ska innehålla en skyldighet för kommuner att upphandla varje verksamhet, förutom myndighetsutövning, i konkurrens när en företagare så begär. Enskilda och företag ges på detta sätt en möjlighet att utmana den offentliga sektorns verksamheter. Förutom ökad effektivitet och konkurrens öppnas stora möjligheter till fri företagsamhet inom det som tidigare varit offentliga monopol. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag till lagutformning.
Många av de kommunala företagen verkar inom bostads- och energiområdena. Det är områden där risktagandet och kapitalbehovet tidigare har varit mycket begränsat. När monopolen på energiområdet slopats genom avregleringen av elmarknaden ökar kraven på kompetens, kapital och risktagande dramatiskt. Inom bostadssektorn har lägre inflation, stor andel tomma lägenheter och ändrade finansieringsvillkor även där ställt kraftigt ökade krav. En privatisering ökar möjligheterna för företagen att få kompetenta ägare.
All kommunal verksamhet med undantag för ren myndighetsutövning bör upphandlas i konkurrens. Det skapar utrymme för valfrihet och mångfald samt ger kommunerna möjlighet att prioritera det som inte kan utföras av andra.
Många statliga myndigheter och bolag säljer varor och tjänster i konkurrens med privata företag. En del av denna verksamhet visar sig ha en hämmande effekt på särskilt små företags möjlighet att etablera sig och växa på marknaden. Orsaken är de i grunden skilda villkor som gäller för statliga och privata aktörer och som gör att de inte konkurrerar på lika villkor.
Statskontoret har i rapporten ”Staten som kommersiell aktör” på regeringens uppdrag kartlagt och analyserat den verksamhet som statliga myndigheter och bolag bedriver i konkurrens med privata företag. Effekter på konkurrens och tillväxt har studerats närmare i fem fallstudier. Dessutom har Statskontoret gått igenom tidigare rapporter och studier som tar upp frågan om kommersiell statlig verksamhet ur ett konkurrensperspektiv. Egna och andras studier ligger till grund för ett antal förslag till åtgärder i syfte att minska konkurrenssnedvridningarna.
I rapporten redovisar Statskontoret en lista över myndigheter som har konkurrenspåverkande verksamhet. Av de 99 myndigheter och affärsverk som finns på listan säljer 70 stycken något i konkurrens. 53 av dem konkurrerar med småföretag.
I de fall där det saknas motiv för statliga aktörer att bedriva kommersiell konkurrensutsatt verksamhet föreslår Statskontoret att verksamheten förbjuds. I vissa fall finns det motiv för staten att bedriva kommersiell verksamhet. För all sådan verksamhet föreslår Statskontoret följande tre generella åtgärder:
Definiera begreppet uppdragsverksamhet i lag och specificera uppdragsverksamheten närmare i myndigheters instruktioner.
Reglera ett krav på särredovisning av ”avgiftsintäkter i konkurrens”.
Inrätta en tillsynsfunktion för offentlig kommersiell och konkurrensutsatt verksamhet.
Vi anser att myndigheter inte skall syssla med verksamhet som snedvrider konkurrensen och som inte är myndighetsutövning. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag för att avveckla denna typ av konkurrenssnedvridning.
Vi anser, som tidigare nämnts, att kommunala bolag ska privatiseras och konkurrenssnedvridande myndighetsverksamhet ska stoppas. Vi anser också att, i första hand, ett 30-tal av de statliga företagen bör privatiseras helt eller delvis. Listan ska ses som ett inledande led i privatiseringsarbetet. Övriga försäljningar och omstruktureringar görs i takt med att det är lämpligt för samhället och de inblandade bolagen.
Privatiseringarna kan delas in i tre olika grupper:
Breda aktiespridningar över börsen.
Direktförsäljningar.
Bolag eller verksamheter under någon form av strukturering eller med behov av omstrukturering där ägarbreddning eller försäljning kan bli aktuell.
Eftersom alla de aktuella företagen är unika och i behov av olika former av omstruktureringar måste de behandlas individuellt. I vissa fall kan det vara aktuellt att sälja börsposter (t.ex. OM-gruppen, Telia, Nordic Balting Holding), i andra fall kan det handla om försäljning till folkrörelser (t.ex. Svenska Spel till idrottsrörelsen), att bryta monopol och genomföra strukturförändringar (Apoteket) eller att finna helt andra lösningar (Samhall).
Följande bolag finner vi vara aktuella för omstruktureringar i ett inledande skede:
Apoteksbolaget
Arlanda flygplats
Assi Domän
Landvetter flygplats
Lernia AB
LKAB
Nordic Baltic Holding AB
OM Gruppen AB
Posten AB
Samhall AB
SAS Gruppen
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)
Statens Järnvägar
Sveaskog
Svenska Lagerhusaktiebolaget
Svenska rymdaktiebolaget
Svenska skogsplantor AB
Svenska Spel AB
Svensk Bilprovning AB
Svensk-Danska Broförbindelsen
Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB
Sveriges Rese- och Turistråd AB
Telia
Teracom
Vasakronan AB
Vattenfall AB
Vin & Sprit AB
Vägverket Produktion
Vattenfall AB, som är Nordens ledande elproducent och elleverantör, verkar på en alltmer avreglerad elmarknad. Bolag i denna kapitalintensiva bransch, med förhållandevis små kapitalströmmar, behöver en hög andel ägarkapital för att kunna agera långsiktigt och effektivt. Vattenfall besitter ett unikt svenskt kunnande och stora möjligheter finns att erhålla betydande exportintäkter. För det erfordras emellertid tillgång till riskkapitalmarknaden.
Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror på hur de politiska vindarna blåser, och om rimliga möjligheter finns att den politiska styrningen av bolaget upphör.
För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera på den internationella marknaden är det av yttersta vikt att Vattenfall AB börsintroduceras. Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i den alltmer internationellt integrerade energimarknaden.
Det faktum att Vattenfall haft fyra styrelseordförande på fem år är bara ett av flera tecken på att den statliga ägarstyrningen utgör ett betydande problem för Vattenfall. För att återupprätta Vattenfalls effektivitet och trovärdighet som kommersiellt företag bör politiseringen av styrelsen upphöra. Då blir dessutom Vattenfall friare att expandera utomlands och möjligheten att bli en europeisk storspelare, som uppenbarligen är ambitionen, ökar.
De misstag som den socialdemokratiska regeringen gjort i samband med handhavandet av Telia har kostat Sverige miljarder kronor. Genom att inte upprepa liknande misstag med Vattenfall kan många arbetstillfällen och miljarder kronor komma de svenska skattebetalarna till godo. Genom att Vattenfall blir frikopplat från staten blir det heller inte lika anstötligt att bolaget gör förvärv i Norge, Finland, Tyskland, Tjeckien och Polen.
Vägverket har som central förvaltningsmyndighet ansvar för utbyggnad, drift och underhåll av det statliga vägnätet. Verket är den största enskilda beställaren av vägbyggnad och vägunderhåll i landet. Samtidigt bedriver Vägverket egen produktion av dessa tjänster genom Vägverket Produktion och Vägverket Konsult. Denna dubbelroll skadar tilltron till ett objektivt upphandlingsförfarande. Därmed minskar också förutsättningarna för största möjliga samhällsekonomiska effektivitet.
Mellan år 1992 och 1998 vann Vägverket Produktion 70 procent av alla driftupphandlingar. Riksrevisionsverket har konstaterat att kontraktspriserna är omkring 25 procent lägre på de områden som är konkurrensutsatta jämfört med dem som inte är det. Det är en grundmurad uppfattning bland konkurrenter på marknaden att Vägverket Produktion ofta underprissätter vid anbudstävlingar avseende vägunderhåll.
Riksrevisionsverket, Konkurrensverket och Statskontoret har under senare tid granskat Vägverkets konkurrensutsatta verksamheter. Dessa granskningar utmynnar alla i slutsatser som rimligen borde innebära att Vägverket Produktion och Vägverket Konsult avskiljs från myndighetsuppdraget.
Revisionsfirman Öhrlings har på Näringsdepartementets uppdrag utrett förutsättningarna för en eventuell bolagisering av Vägverket Produktion och Vägverket Konsult. Öhrlings utredning visar att en bolagisering av Vägverket Produktion är fullt möjlig och att Vägverket Konsult lämpligen bör läggas ned och verksamheten säljas.
Mot bakgrund av de rådande förhållandena anser vi att sådana åtgärder bör vidtas snarast. Det bolagiserade Vägverket Produktion måste därefter säljas till annan ägare.
Teracom AB har i dag etablerat ett de facto-monopol på marknaden för utsändning av TV och radio. Utbyggnaden av det digitala mark-TV-nätet innebär att företagets dominerande ställning förstärks ytterligare.
Bakgrunden är att regeringen valt att använda företaget som ett verktyg för mediepolitiska ambitioner samt att Sverige saknar en integrerad lagstiftning på telekommunikations- och rundradioområdet.
I syfte att undvika att Teracoms monopol på utsändningarna av radio och TV stärks är det nödvändigt att skyndsamt få till stånd en integrerad lagstiftning samt att privatisera Teracom.
Formerna för hur flygplatser och flygtrafiktjänsten är organiserade skiljer sig starkt åt mellan olika länder. Det svenska systemet med en sammanhållen organisation för allt som har med civil luftfart att göra återfinns bara i Norge och Finland. Andra europeiska länder har en organisation som bygger på att produktionsfunktionerna hålls för sig – tillsammans eller i skilda organisationer – och myndighetsfunktioner för reglering av luftfarten för sig – ofta som en del av ministerierna. Inte heller är det vanligt med sammanhållna flygplatssystem som i Sverige. Sådana finns bara i Norge, Finland, Spanien och Portugal.
Utvecklingen mot privat ägande av flygplatser blir allt vanligare i omvärlden. Flera faktorer har varit drivande. Regeringar i olika länder har kommit under allt starkare press att reducera sina utgifter – inte bara vad avser investeringar utan också i fråga om sådant som kan anses vara subsidier till offentlig service. Allt fler anser också att de offentliga organen inte är särskilt effektiva s.k. ”service providers”.
Ett ytterligare skäl till privatiseringarna är de stora investeringar som krävs för att möta kraven från den ökande flygtrafiken. ICAO – FN:s flygorganisation – bedömer att 350 miljarder US dollar behövs i ytterligare flyginvesteringar. Privatiseringar ger nya möjligheter att mobilisera nytt kapital. Den globala finansmarknaden har dessutom upptäckt att flygplatser är utmärkta investeringar, något som troligen ökat tempot i privatiseringarna.
Även i Sverige förekommer bolagsformen. Flertalet av de kommunala flygplatserna är kommunala aktiebolag.
Arlanda står i likhet med andra storflygplatser inför miljardinvesteringar under den närmaste tioårsperioden. Den första etappen av kapacitetsutbyggnaden, inklusive rullbana tre, beräknas till fem miljarder kronor. För att klara dessa investeringar bör Arlanda, i likhet med andra stora internationella flygplatser, privatiseras. Då behöver inte statsbudgeten belastas. Det är inte bara linjenätet som kan ge inkomster utan även Arlandas möjligheter för t.ex. konferenser, butiker och restauranger. Redan nu driver Luftfartsverket LFV AirportCenter AB för sin kommersiella utveckling.
Privatiseringar bör vidare ske av Landvetters och Sturups flygplatser. Även på dessa växer trafiken kraftigt och det finns goda möjligheter till lönsamhet.
På sikt bör flertalet av landets flygplatser vara möjliga att privatisera. Statens uppgift blir då att köpa trafik och inte att finansiera och/eller driva terminalanläggningar.
Svensk Bilprovning kännetecknas inte av högsta kvalitet och den service bilägare möter lämnar ofta mycket övrigt att önska. Svensk Bilprovning har ett monopol på bilprovning och staten äger 52 procent av aktierna i Svensk Bilprovning. Det är sannolikt en viktig bakomliggande faktor till de långa köer som kännetecknar statens bilprovningar.
För Sveriges åkare riskerar de långa väntetiderna att resultera i körförbud, förlorade intäkter och förlorade arbetstillfällen. Detta är oacceptabelt. Företaget bör privatiseras.
Apoteksbolaget har sedan 1971 monopol på detaljhandel med läkemedel. Sverige är det enda land i OECD som har monopol på läkemedelsförsäljning. T.o.m. försäljningen av receptfria läkemedel är monopoliserad, vilket medför en i jämförelse med andra länder låg servicenivå.
I Sverige finns ca 900 apotek d.v.s. ca ett apotek på 10.000 invånare. I vår omvärld är det vanligt med ett apotek på 2.000–3.000 invånare. Även i relativt små städer har man därför såväl helg- som nattöppna apotek, en service som är naturlig i en konkurrensutsatt vårdverksamhet.
År 2000 hade Apoteket en omsättning på 27,9 miljarder kronor. Av omsättningen kom en stor del från försäljning av receptfria läkemedel, hårschampo, hudkrämer och liknande. Den privata handeln önskar naturligtvis att få konkurrera om den delen. Men Apoteksbolaget har tvärtom uttalade expansionsidéer. Företaget hoppas kunna öka sortimentet och ta marknadsandelar från privathandeln för t.ex. egenvårdsprodukter och andra livsstilsprodukter.
Fullföljs denna tendens har man kommit långt från den ursprungliga apoteksverksamheten och under skydd av monopolet gett sig in i verksamheter, som i en normal ekonomi skulle vara konkurrensutsatta.
Som en följd av Apotekets expansionsiver anmäldes det både till Konkurrensverket och EU-kommissionen. Motivet var att Apoteket försökte utvidga sitt detaljhandelsmonopol genom att även ta över partihandeln och därmed nyttja sitt monopol för att krossa konkurrensen bland läkemedelsgrossisterna i Sverige. Efter att Apoteket ändrat sina planer angående partihandeln bestämde sig Konkurrensverket för att inte agera mot Apoteket.
Svenska Lagerhusaktiebolaget (SLAB) är ytterligare ett exempel på ett helstatligt företag som ändrat sin verksamhet från den ursprungliga uppgiften. 1954 beslöt riksdagen att bolaget skulle förvalta de statliga lagerhusen, ha hand om lagring av spannmål, frö, fodermedel samt att driva annan verksamhet som är förenlig med lagerrörelsen.
I dag är SLAB organiserat inom fyra olika affärsområden: ”Lagring & Logistik” arbetar med lagring och hantering av stora volymer, såväl stapelgods på pall som löslagring i bulk. ”Svensk Specialdistribution” arbetar med e-handel, tredjepartslogistik samt distribution av trycksaker. ”Dokumenthuset” lagrar allehanda dokument både fysiskt och digitalt och har även tjänsten Postfångst. ”Svensk Museitjänst” ombesörjer logistik, hantering och annan service åt Sveriges museer. SLAB har även ett intressebolag, Sems, som är ett nybildat bolag som erbjuder tjänster inom katastrofberedskap.
Omsättningen för 2000 var 154,5 miljoner kronor och koncernen hade 152 anställda. I mitten av 90-talet var bolagets verksamhet till 80 procent lagring, i dag är det endast 47 procent.
Kunderna är stora och medelstora företag samt myndigheter och organisationer. Verksamhetens bas finns i Sverige, men expansion i Norden pågår. 65 % av koncernens intäkter kommer från kunder inom den offentliga sektorn, men denna andel minskar varje år. De största kunderna är Jordbruksverket, Riksskatteverket, Socialstyrelsen, Överstyrelsen för civil beredskap och centralmuseerna. De privatägda kundföretagen finns inom finans- och försäkringssektorn, industrisektorn, företagshälsovården och revisionsbranschen.
Det finns uppenbarligen ingen anledning att bolaget skall vara statligt ägt.
Systembolaget
Systembolaget har detaljhandelsmonopol på försäljningen av alkoholhaltiga drycker i Sverige. Försäljningen och beskattningen av Systembolagets produkter ger staten intäkter på drygt 10 miljarder kronor årligen. Dessa intäkter är staten beroende av, samtidigt som en restriktiv alkoholpolitik sägs vara ett politiskt mål. Monopolet skall, enligt försvararna av detta, därmed vara garanten för att alkoholpolitiken är restriktiv och att folket inte dricker för mycket alkohol.
I samband med det svenska EU-medlemskapet har Socialdemokraterna tvingats att ändra alkoholpolitiken radikalt, vilket vi tycker är bra. Dubbelmoralen och hyckleriet kommer att få ge vika för en sundare alkoholpolitik. Vi anser att Systembolaget på sikt helt skall privatiseras, i två steg. Det första steget är att avveckla detaljhandelsmonopolet på försäljning av starköl och vin. Det andra steget är att privatisera Systembolaget och samtidigt tillåta försäljning av starksprit i licensierade affärer. Med dessa två steg bryts det statliga monopolet till förmån för en sund konkurrens på marknaden.
Svensken måste myndigförklaras, och det måste bli lika naturligt att kunna köpa en flaska vin som en liter mjölk i livsmedelsaffären. Åldersgränsen (20 år) bör behållas, och de försäljare som inte sköter regelsystemet på ett korrekt sätt förlorar sina försäljningsrättigheter.
För att inte ersätta ett monopol med ett annat måste detaljhandelsmonopolet på försäljning av alkoholhaltiga drycker avskaffas innan Systembolaget kan privatiseras. Detta är anledningen till att Systembolaget ännu inte satts upp på vår lista över statliga bolag som vi i ett första skede vill omstrukturera.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |