Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en elavbrottsavgift.
De senaste årens omfattande elavbrott har satt fokus på vilket ansvar nätbolagen har för att abonnenterna skall få en säker och kontinuerlig tillgång på ström. Vi behöver inte rada upp exemplen på hur enskilda människor och små företag i de drabbade bygderna fått leva under ovissa och besvärliga förhållanden. Det har med all tydlighet framgått av tidningsrubriker och nyhetsprogram.
Den känsla vi har fått är att nätbolagen i första hand prioriterar sina stora kunder, där kontrakten reglerar ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. För de mindre kunderna, med standardavtal, är skyldigheterna ensidiga och innebär i stort sett inget annat än att kunden måste betala. Några bra garantier för leveranssäkerhet eller klausuler om ersättning vid strömbortfall finns inte.
Vattenfall har visserligen gått ut och lovat att alla som i fortsättningen har avbrott i 24 timmar eller mer får 1 000 kronor för varje dygn strömmen är borta. Detta är dock en ringa tröst för alla abonnenter som ofta har återkommande korta avbrott.
En elavbrottsavgift måste i stället vara konstruerad så att den tar hänsyn till både avbrottsfrekvensen och tidsfaktorn. Många korta avbrott skulle således leda till högre och högre kostnader för nätägaren lika väl som att få men långa avbrott skulle bli dyrare ju längre tid de varar. Med en sådan avgift skulle det skapas ett tydligt incitament för nätägarna att sköta sina ledningar och det skulle inte längre vara ”lönsamt” att låta dem förfalla. Även samhällsekonomiskt skulle detta förmodligen innebära stora vinster. För att inte tala om vilken lättnad det skulle bli för alla små kunder som i dag känner att de inte har några rättigheter gentemot nätbolagen.
|
Stockholm den 18 september 2001 |
|
|
Lars Björkman (m) |
Elizabeth Nyström (m) |