Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jord- och skogsbrukare i stödområde A bör få nedsättning av de sociala avgifterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra Västernorrlands län till ett försökslän för utökade reseavdrag.
En regional stimulans för småföretagandet i stödområde A införs enligt förslag i propositionen. Förslaget är så långt bra. Det behövs stimulans för att småföretagare ska våga starta företag inom det föreslagna stödområdet.
Dessvärre ges inte de småföretagare, som sedan generationer funnits i dessa områden och som gjort att bygderna hållits öppna och genom dem skapat vackra landskap som turister gärna besöker, möjlighet att få ta del av stimulansen.
De företagare jag åsyftar är jord- och skogsbrukare. Jord- och skogsbruket utgör i många kommuner ryggraden i näringslivet inom stödområde A. I vissa kommuner utgör jord- och skogsbruket grunden för mer än 40 % av all sysselsättning. I en majoritet av kommunerna utgör dessa näringar grunden för mellan 20 och 30 % av sysselsättningen i kommunen. Sammantaget handlar det om ca 35 000 arbetstillfällen som inom stödområde A finner sin grund inom jord- och skogsbruk.
Att den sysselsättning som skapas i dessa företag nedvärderas av statsmakterna är obegripligt. Är inte ett arbetstillfälle lika mycket värt om det skapas inom jord- och skogsbruket som om det hade skapats inom en annan sektor?
En sådan här negativ särbehandling har inte bara effekter inom stödområde A. De flesta av de förädlingsföretag som finns inom livsmedel, trä och massa finns inom stödområde B. Dessa företag är i väldigt hög grad beroende av den råvara som produceras av företag inom stödområde A. Om dessa företag har att arbeta med en negativ särbehandling finns det stor risk för att industriföretagen inte får den råvara som behövs. Alternativet för det företag som finns inom stödområde A är att höja prisnivån på sina produkter, vilket kan få till följd att svenska produkter kommer att ”prisas ut” från marknaden. Detta är särskilt olyckligt när det gäller produktion som finns inom stödområdena och där varje arbetstillfälle behövs.
En viktig uppgift för jordbruket är att bevara det öppna landskapet som i sin tur medverkar till att höja områdets attraktionskraft, vilket är väsentligt för de turistföretag som finns inom stödområde A. Det förefaller att vara en ganska meningslös åtgärd att sänka de sociala avgifterna för turistföretag samtidigt som man har en negativ särbehandling av de företag som skall försöka höja ett områdes attraktionskraft. Effekten av detta är att en positiv åtgärd slås ut av en negativ sådan, och sammantaget torde effekten bli negativ ur sysselsättningssynpunkt.
Syftet med samhällets stöd till företagandet måste vara att det skall ge en ökad tillväxt och en balanserad regional utveckling. Stödet måste också styras till företag som bedöms vara lönsamma och varaktiga inom stödområde A. De företag som idag bäst uppfyller dessa kriterier torde vara de som finns inom sektorn jord och skog. Företag inom jord- och skogsbruk bör därför erhålla samma stimulans som andra småföretag inom stödområde A och få nedsatta socialavgifter.
I propositionen hänvisas till att jordbruk utesluts på grund av EG:s statsstödsregler. Detta bör regeringen kunna ta strid för, eftersom det inte finns någon harmoniserad lagstiftning på detta område (dvs det finns inga krav på att de sociala avgifterna skall ligga på en viss nivå). Det finns också möjligheter att tolka EG:s statsstödsregler på ett sådant sätt att vi har rätt att ge stimulans till jordbruk.
I artikel 87 står att läsa följande: ”Stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning.” Med stöd av denna text kan vi ge stimulans till jordbrukare i stödområde A.
Vi riskerar att hamna i ett läge där alla nationella initiativ för att minska obalanser inom nationsgränserna omöjliggörs av kommissionen om vi inte utnyttjar de möjligheter som finns. Det jag ovan beskrivit är ett påtagligt fall som vi bör utnyttja. Utan ett aktivt jord-och skogsbruk kommer Norrland att ”växa igen” och då är det knappast lönt att satsa på företagande inom turism.
Ett utökat pendlingsbidrag ska införas på försök enligt propositionen. Det är ett bra försök som kommer att ge många som bor i glesbygd en möjlighet att bo kvar i sin hemort och resa till tätorter för att arbeta där arbete finns. Många medborgare har dock arbete relativt nära sin bostad, men deras resekostnader blir ändå höga eftersom det saknas kollektivtrafik och de är hänvisade till att åka i privatbilar. Centerpartiet föreslår därför en höjning av reseavdraget. Det bör höjas till 20kr/mil. Dessutom bör man få göra avdrag för andra resor än arbetsresor. Om man bor i glesbygd så har man ett behov av att delta i aktiviteter som erbjuds i närsamhället för att ”odla” sociala kontakter. Det är dessutom ofta långt till affären och till barnomsorgen. Av den anledningen bör reseavdrag få göras på resor till affären, samlingslokalen, barnomsorgen, m.m. Dessa reseavdrag ska gälla alla medborgare som bor i glesbygd, vare sig de är arbetslösa, barnlediga eller pensionärer.
Försök med utökat reseavdrag bör kunna göras i något län och där är Västernorrland ett lämpligt län. Jag är väl medveten om att det är svårt att dra upp riktlinjer för detta försök och därför är det lämpligt att göra försök i ett län som har både glesbygd och tätorter där kollektivtrafiken fungerar. Regeringen bör utreda möjligheten att göra Västernorrland till ett försökslän med utökade reseavdrag.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |