Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kortsiktiga regionalpolitiska insatser för att bevara Vänersjöfarten.
I den regionalpolitiska propositionen 2001/02:4 inleds avsnittet angående starkare regioner och kommuner med följande: ”En framgångsrik regional utvecklingspolitik bygger på att lokala arbetsmarknadsregioner och kommuner i alla delar av landet har grundläggande förutsättningar för ett långsiktigt utvecklingsarbete. Förutsättningarna i dag skiljer sig mellan regioner och kommuner. I många fall beror skillnaderna på faktorer som den enskilda regionen eller kommunen primärt inte råder över. För genomförandet av den regionala utvecklingspolitiken är det därför av stor vikt att staten bidrar med vissa grundläggande utvecklingsförutsättningar.”
Just en sådan utveckling som regionen inte styr över är förutsättningarna för att bevara Vänersjöfarten. Detta har också tidigare observerats av både regering och riksdag. Av bl.a. den anledningen tillsattes Godstransportdelegationen, vars slutbetänkande kom fram till många bra förslag till lösningar för svenska godstransporter. Bland annat då lösningar på lång sikt för Vänersjöfarten. Godstransportdelegationens slutrapport SOU 2001:61 bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och regeringens bedömning är enligt den regionalpolitiska propositionen att en utveckling av godstransportsystemet är ytterst angeläget. Samtidigt nämns även Vänersjöfartens särskilda situation. En situation som närmast kan belysas enligt följande:
Godsvolymerna i svenska hamnar ökar. Ökningen från 1999 till år 2000 var 2 procent. Mot ökningen går dock Vänersjöfarten som trots en kraftig ökning av importerad massaved totalt minskar; hittills i år med 7 procent. Totalt har nästan 1 miljon ton, motsvarande 30 procent av godsvolymerna på Vänern, försvunnit från sjöfarten upp på landsväg och järnväg sedan mitten på 1980-talet.
Samtidigt är bara bråkdelar av vattenleden och Vänerns hamnar utnyttjade, så marginalkostnaderna för ytterligare båtar är nästan noll i Vänern.
Argumenten är många för en ökad sjöfart på Vänern, men inget har hittills hänt för att bryta den nedåtgående trenden. I t.ex. Österrike har man med EU:s goda minne lagt ett mål om att 2,5 miljoner ton gods ska flyttas från vägarna till flodsjöfart på Donau. I Vänern tvingar de sjunkande godsvolymerna Vänerhamn AB att reducera servicegraden och säga upp folk. Bara det senaste året har Vänerhamn sagt upp 10 personer. Detta är mycket oroväckande, eller som Vänerhamn AB:s VD har uttryckt det ”Medan gräset växer dör kon” och då syftat på att det är bra förslag i Godstransportdelegationsutredningen, men medan beredning pågår för långsiktig lösning på problemet kommer det sannolikt inte att finnas någon sjöfart kvar på Vänern som detta stöd kan riktas till.
Detta är en fråga som varken regionen eller kommunerna runt Vänern själva primärt råder över. Regionalpolitiska lösningar behövs nu för den närmaste tiden för att inte ytterligare utarma Vänersjöfarten. För att klara kortsiktiga lösningar bör riksdagen bemyndiga regeringen eller den regeringen i sin tur bemyndigar, t.ex. Sjöfartsverket, att utforma dessa stödåtgärder tills beredningen av Godstransportdelegationens slutbetänkande lett fram till en långsiktig lösning för Vänersjöfarten.
|
Stockholm den 15 oktober 2001 |
|
|
Jarl Lander (s) |
|
|
Lisbeth Staaf-Igelström (s) |
Torgny Danielsson (s) |
|
Ann-Kristine Johansson (s) |
Marina Pettersson (s) |