Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningar för tillväxt och livskraft i hela landet och den framtida inriktningen.
Historiken beträffande regionalpolitikens utveckling visar med all önskvärd tydlighet att bidrag och stödjande åtgärder inte främjar regioners utveckling. Ett tydligt exempel är varvskrisen, där åtgärdspaket som syftade till att upprätthålla krisdrabbade varv förfelade sitt syfte och snarast belastade skattekollektivet i stället för att utveckla nya näringar och därmed bidra till tillväxt och välstånd.
Regeringens nu framlagda propositionen går i samma riktning. Den bibehåller ”ovanifrånperspektivet” och försöker genom olika statliga stöd och bidrag främja en regional utveckling. Genomgående beskrivs hur olika regioner har olika förutsättningar, men i stället för att låta just de olika förutsättningarna vara drivkraften och anlägga ett ”underifrånperspektiv” jämnar man ut detta genom olika stöd, bidrag och delegationer. Propositionen är en fortsättning på en traditionell, förlegad regionalpolitik. I stället måste man på ett tydligare sätt öppna det kollektiva och det gemensamma för konkurrens och mångfald. I stället för att se storstadsregioner som Stockholm, Göteborg och Malmö som problem måste dessa ses som tillväxtmotorer för Sverige i stort.
Så skulle kollektivtrafiken kunna lösas genom auktionsförfarande i stället för upphandlingar. Det gäller spårbunden och vägbunden trafik men även flygtrafiken. Detta skulle innebära att attraktiva trafiksträckor ger ett överskott som sedan skulle kunna användas för att finansiera mindre lönsamma sträckor. I övrigt är och förblir privatbilismen viktig för att möjliggöra för människor att bo och verka på landsbygden och i glesbygden. Utan privatbilismen kommer flyttningen från glesbygden att öka. Bilismens betydelse för regional utveckling måste bejakas.
I stället för kommunala utjämningssystem som går till kommuner och landsting måste nationell skolpeng, hälso- och sjukvårdspeng samt äldrepeng införas. Detta ger större valmöjligheter för medborgaren att välja den skola, vård eller omsorg man finner vara bäst. Detta kommer att ge garantier för en grundläggande välfärd även för dem som bor i mindre kommuner, där utflyttning sker.
Detta ger också en öppning för entreprenörskap inom dessa verksamhetsområden även i små kommuner med mindre befolkningsunderlag. Det ger utrymme för såväl privata som offentliga driftsformer. De offentliga driftsformerna bör ses som komplement till privata offentligt finansierade driftsformer inom välfärden. Den utflyttning som kan tänkas ske just för att det finns brister i en fungerande välfärd, som långa köer inom exempelvis sjukvården, kommer att avta. Dagens kommunala utjämningssystem har hittills inte kunnat lösa denna problematik.
Arbetsmarknaden måste förses med ett annat regelverk. Trygghetssystemen är nu så trygga att de låst sig fast. Bidrag för veckopendling kommer inte att öka rörligheten med det förslag som ligger. Förslaget låser fast dem som redan har arbete i en region att söka sig till annan region för att prova annat arbete. Man måste vara medveten om att om den som har arbete i en region flyttar till en annan region för nytt arbete, så blir arbeten lediga i hemmaregionen för den som är arbetslös där. Denna effekt får inte det nu liggande förslaget. Över huvud taget måste rörligheten inom arbetsmarknaden öka totalt för alla. Detta främjar även den arbetslöse. Det föreslagna pendlingsbidraget låser fast arbetsmarknadens strukturer – liksom bidrag generellt.
Utbildning är otvetydigt viktig för utveckling och tillväxt. Det som måste tillföras är ett fungerande lärlingssystem som kan påbörjas efter grundskolan. Ett lärlingssystem som utgår från individens behov och som kan vara frigörande för skoltrötta elever. Dessutom kan ett lärlingssystem med fördel bygga på de lokala företagen i bygden. Många traditionella yrken som i framtiden kommer att behövas för samhällets funktion kan då få sin återväxt bättre tillgodosedd än nu. Detta kan också leda till ökat entreprenörskap och därmed arbetstillfällen i de olika regionerna som grundas på de för de olika regionerna naturliga basnäringarna.
Vad som behövs är en näringspolitik som främjar tillväxt och därmed växande välstånd för hela landet. Detta gagnar även de olika regionerna. Tillväxt och välstånd skapas genom individers arbete antingen som företagare eller som anställd. För att detta skall kunna ske måste skattetrycket sänkas såväl på företagande som på lönearbete. Valfrihet och omstruktureringar måste ske inom offentlig verksamhet såsom skola, vård och omsorg. Alternativa driftsformer måste få växa fram och inte förbjudas. Arbetsmarknadens strukturer måste öppnas och trygghetssystemen ses över så att inlåsningseffekter försvinner. Infrastrukturen måste förbättras så att de olika regionerna lätt kan nå varandra inom landet men även gentemot andra regioner utanför landets gränser där man finner förutsättningar för samarbete och marknader. Då skapas förutsättningar för den klusterbildning som behövs och som främjar tillväxt och utveckling. Det är inte politiken som skall bestämma vilka kluster som kan behöva bildas och stimuleras. Däremot skall politiken öppna möjligheter för den enskilde och för näringslivet och därmed för eventuell klusterbildning med spetskompetens samt konkurrens- och utvecklingspotential.
|
Stockholm den 16 oktober 2001 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |