1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
3.1 Sverige behöver en större och mer dynamisk småföretagsamhet 2
3.2 Misslyckad regeringspolitik 3
4 Skrivelsen 3
5 Företagen behöver färre och enklare regler 4
5.1 Framgångsrikt regelförenklingsarbete under förra mandatperioden 4
5.2 Regelförenklingar för ekonomisk tillväxt 5
6 Förslag 6
6.1 Genomför Småföretagsdelegationens förslag 6
6.1.1 Hög politisk prioritet 6
6.1.2 Tydliga mätbara mål för avregleringen 7
6.1.3 Obligatorisk konsekvensanalys 7
6.1.4 Tidsbegränsade regler 7
6.2 Anmäl Sverige till OECD-granskning 7
6.3 Ändrade 3:12-regler 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat svenskt näringsklimat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade attityder till småföretagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra samtliga Småföretagsdelegationens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge regelförenklingsarbetet högsta politiska prioritet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydliga mätbara mål för regelförenklingsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska konsekvensanalyser vad avser reglernas ekonomiska effekter på företagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet med tidsbegränsade regler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige omedelbart anmäler sitt intresse för att OECD genomför en oberoende granskning av Sveriges regelförenklingsarbete.
Det är en vitt spridd kunskap att ett framgångsrikt företagande är den absolut viktigaste förutsättningen för välstånd. Utan ett livskraftigt näringsliv och ett bra företagsklimat är det omöjligt att skapa tillräckliga resurser till en fungerande sjukvård, en bra skola och en värdig äldreomsorg. Det måste bli enklare att starta och driva företag. Globalisering, liberalisering och informationsteknikens snabba utveckling öppnar enorma möjligheter för dem som förstår att göra sig attraktiva genom att skapa ett internationellt konkurrenskraftigt klimat för arbete och företagande. Inte bara de svenska företagen utan i högsta grad Sverige som land befinner sig därmed i en knivskarp konkurrenssituation.
Det nationella näringsklimatet måste formas så att Sverige klarar av att tävla med de mest konkurrenskraftiga delarna av världen i fråga om goda villkor för företagande och investeringar. Omvärldsförståelse och förändringsbenägenhet i politiken är helt avgörande för Sveriges framtida position.
Det är i detta perspektiv förödande att klamra sig fast vid stela modeller, rigida arbetsmarknadsregler och världens högsta skattetryck. Tillkomsten av jobb bygger på en tillväxt bland de små och medelstora företagen.
Negativa attityder till småföretagande har i vårt land under lång tid påverkat företagsstrukturen. Villkoren för företagande har helt anpassats till storföretagen vilket i förlängningen lett till en bristande mångfald av medelstora växande företag som finns i många andra länder. Av Sveriges cirka en halv miljon företag är den överväldigande majoriteten enmansföretag och bara tre procent har fler än 20 anställda.
Framväxt av nya företag inom tjänste- och servicesektorn har effektivt hindrats genom den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad och monopol. Världens största offentliga sektor har krävt världens högsta skatter, vilket ytterligare har bromsat tillkomst av företag och tillväxt. Den arbetsintensiva privata tjänstesektorn som fungerat som sysselsättningsmotor i exempelvis USA har utvecklats betydligt långsammare i Sverige.
Sverige behöver en god företagarpolitik, vilket omfattar en mängd förändringar inom områdena skatter, arbetsmarknad, konkurrens, regelförenkling och Europaengagemang. Grundläggande är att i hela samhället förändra attityderna till företagande och entreprenörskap. Det måste i Sverige skapas ett gott företagarklimat så att fler kvinnor och män vill och vågar ta det ansvar som det innebär att starta och driva företag och anställa medarbetare. För att Sverige skall få en växande företagsamhet måste entreprenörskap och företagande löna sig bättre än det gör i dag.
Socialdemokratiska regeringar har av tradition inte varit speciellt intresserade av de mindre företagens frågor. Då chefen för Simplex avgick i februari 2000 kunde han som en i raden av vittnen berätta vad som är det största hotet mot minskat regelkrångel i Sverige – regeringen själv.
Medan regeringens företrädare talade vitt och brett om de regelförenklingar som nu skulle underlätta för företagen, förlamades Simplex arbete genom intern byråkrati och motstånd inom Näringsdepartementet.
I regeringens skrivelse 2000/01:143 lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen av förordningen (1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor under 2000. Tyvärr är det inte mycket av positiv art som hänt inom området under året, vilket givetvis leder till att skrivelsen är påfallande tunn.
Det är bra att kommittéförordningen finns, men den måste också följas. Myndigheterna är enligt Simplexförordningen skyldiga att göra konsekvensanalyser. Detta har dock ej skett regelmässigt vilket är att beklaga. Simplex bör ges ett tydligt mandat avseende departementens organisation och rutiner och måste komma in i ett tidigt skede av processerna.
Många myndigheter anser sig enligt skrivelsen ha mycket begränsat utrymme för regelförenklingar då de måste implementera EG-direktiv och förordningar samt andra internationella avtal. Vi delar regeringens uppfattning att det vid implementeringen av EG-direktiv och förordningar skall göras konsekvensanalys enligt Simplexförordningen.
Den interna utbildningen i Regeringskansliet och vid myndigheter har tagit alltför lång tid. Det är här som attitydförändringar måste till, förändringar som sedan kommer att återspeglas i ett intensivare och mer engagerat förenklingsarbete. Näringsministern har i en interpellationsdebatt i maj i år talat om att arbetet på lång sikt leder till attitydförändringar inom såväl Regeringskansliet som hos myndigheterna. Utifrån ministerns hållning kan tyvärr konstateras att det är till skada för företagen och tillväxten att regeringens arbete dragit ut på tiden och enbart tycks hålla styrfart också framgent.
Än mer anmärkningsvärt är att de enkäter som genomfördes i vissa regioner i samband med att de regionala tillväxtavtalen utarbetades enligt uppgift inte kommit Simplex tillhanda. Detta riskerar att undergräva förtroendet för regeringens och riksdagens strävan att tillmötesgå önskemålen från företagarna och dess organisationer.
Att mäta omfånget och inflationen av regelmängden är inte tillräckliga mål. Det är alltför luddigt att som regeringen föreslår ”inom en treårsperiod tydligt minska regelverkens administrativa börda”.
Poängteras bör också att det inte bara är små företag som Sverige behöver, utan även mellanstora och stora. Lika viktigt är att även dessa större företag ges möjligheter som är internationellt konkurrenskraftiga.
Telekommunikationer, postbefordran, radio och television öppnades för konkurrens, vilket bland annat har betydelse för utvecklingen i det kunskapsintensiva näringslivet.
Inrikesflyget, taxi, landsvägstransporter, bilprovningen och järnvägen avreglerades. På de två sista punkterna återställde dock den socialdemokratiska regeringen besluten innan de trädde i kraft.
Arbetsförmedlingsmonopolet avskaffades.
Genom ett referensprissystem för läkemedel där patienten själv fick betala mellanskillnaden för dyrare preparat än referenspreparaten pressades prisnivån inom systemet med 17 procent.
Ett förslag (som stoppades av den socialdemokratiska regeringen) lades fram om att avveckla Apoteksbolagets monopol.
Såväl byggnormerna som planreglerna förenklades väsentligt i syfte att öka konkurrensen, begränsa kostnaderna, stimulera nytänkande och öka valfriheten.
Riksdagen beslutade om avregleringen av elmarknaden, vilken senare har lett till stora effektiviseringar. Reformen sköts tillfälligt upp av den socialdemokratiska regeringen innan den genomfördes.
Ett stort antal reformer genomfördes som utsatte statliga myndigheters produktion av varor och tjänster för konkurrens, t.ex. bolagiseringarna av myndigheten för den statliga arbetsmarknadsutbildningen (AMU), statens godkännande- och certifieringsverksamhet inom byggsektorn, Vägverkets produktionsverksamhet samt privatiseringarna av Statens provningsanstalt, statens produktion av skogsfrön och skogsplantor, Försvarets Datacentraler och Försvarsmedia.
Flera statliga bolag privatiserades i syfta att bl.a. stärka konkurrensen och minska sammanblandningen mellan ägare och lagstiftare. Viktiga reformer var också den nya lagen om offentlig upphandling och lagen om ingripande mot otillbörligt beteende vid offentlig upphandling, som riktar sig mot konkurrenssnedvridande beteenden från beställare inom stat, kommun och landsting.
En helt ny konkurrenslag infördes.
Möjligheterna att starta alternativ till den kommunala barnomsorgen ökade, vilket ledde till en kraftig ökning av barnomsorg i privat regi. Föräldrar och elever fick möjlighet att välja skola genom friskolereformen.
Genomförande av fri etableringsrätt för utlänningar och utländska företag i Sverige, enhetliga skatteregler för egenföretagare och aktiebolag, enklare registrering av aktiebolag och en mer flexibel arbetsrättslig lagstiftning.
En särskild avregleringsdelegation tillkallades, med uppgift att driva på avregleringsarbetet och ta lämpliga initiativ till förändringar som stärker konkurrensen och ökar utrymmet för nyetableringar. Den socialdemokratiska regeringen lade ner Avregleringsdelegationen efter valet 1994.
Det fortsatta arbetet med avregleringar bör ges en vid innebörd och omfatta olika åtgärder som leder till en bättre fungerande marknadsekonomi.
En nyckelfråga för möjligheterna att driva företag är förhållandena på arbetsmarknaden. ”Återställarna” på arbetsmarknaden har ställt till problem för i synnerhet de mindre företagen. De regler som styr den svenska arbetsmarknaden måste moderniseras och anpassas till de mindre företagens verklighet. Småföretag ställs ofta inför svårigheter i mötet med facklig byråkrati och facklig förhandlingsvana.
En av de åtgärder som bidrar till en positiv utveckling är att omvandla offentligt ägda företag till privata och medvetet sträva efter att hitta privata alternativ till tjänster och varor som produceras i offentlig regi idag. Ökad konkurrens bidrar till produktivitetstillväxt och innovationsförmåga.
”Valfrihetsrevolutionen”, som stoppades av socialdemokrater i regeringen, kommunerna och landstingen, måste drivas vidare och politiken inriktas på ökad konkurrensutsättning av offentligt producerade varor och tjänster. Vägledande principer för fortsatta avregleringar ska vara dessa:
underlätta för nya företag att etablera sig och för små och medelstora företag att växa
minska arbetsbördan för små och medelstora företag med bl.a. uppgiftslämnande
begränsa offentliga monopol
minska offentligt ägande i näringsverksamhet
vidga sektorn för privat näringsverksamhet
öka den konkurrensutsatta sektorn vilket medför lägre priser och taxor
främja konkurrens på lika villkor
Den av regeringen tillsatta Småföretagsdelegationens rapport innehåller en lång rad förslag som är av sådan art att de dramatiskt skulle underlätta för småföretagen utan att ge upphov till statsfinansiella kostnader. I väntan på att regeringen genomför delegationens förslag är samhällets kostnader för tillväxthämmande regler betydande. Detta ökar betydelsen av omedelbar handling. Priset för väntan betalar medborgarna, främst i form av färre arbetstillfällen, sämre levnadsstandard och begränsad valfrihet. Vi föreslår att Småföretagsdelegationens samtliga 77 förslag omgående genomförs. Alla förslagen är viktiga och nödvändiga.
Erfarenheterna från länder som tar avregleringsarbetet på allvar, som Storbritannien och Holland, visar att det krävs politiskt stöd från allra högsta nivå. I Sverige är det Näringsdepartementet och den med arbete överlastade näringsministern som ansvarar för regelförenklingsarbetet, vilket får som följd att frågorna inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
Statsministern bör därför leda och politiskt ansvara för arbetet. Detta bör ske genom att en gemensam grupp istället bildas i Statsrådsberedningen, som initierar och följer avregleringsarbetet i departement och i myndigheter. Gruppen bör föreslå modeller för hur arbetet skall bedrivas, bistå med kompetens samt lyfta fram goda exempel på avregleringar. Gruppen bör också rapportera om hur arbetet fortlöper. Varje departement och varje myndighet är ansvariga för rapporteringen till statsministerns avregleringsgrupp.
Regeringen anger i skrivelsen som mål att: ”regelverkens administrativa börda för småföretag tydligt skall minska inom en treårsperiod”. Regeringen gömmer sig sedan bakom påstådda problem med statistiska mätningar av regelförenklingen och skjuter den viktiga konkreta målformuleringen ytterligare på framtiden.
Företagens kostnader för att hantera regelverket är stora. En OECD-undersökning (på skatte-, arbetsmarknads- och miljöregelområdena) visar att för företag med 1–19 anställda kostar regelhanteringen 30 000 kronor per anställd och år. Ett mål för regeringens arbete bör vara att dessa kostnader ska minska med 30 procent de kommande fyra åren. Gruppen bör vidare se till att arbetet framför allt syftar till att avskaffa eller minska sådana regler och regelsystem som bedöms sänka konkurrenstrycket. Arbetet ska ske med beaktande av att samhället måste ha effektiva regelsystem för skydd av människors liv och hälsa, miljöskydd och säkerhet.
Alla nya regler bör föregås av konsekvensbeskrivningar vad avser reglernas ekonomiska effekter på företagen. Sådana konsekvensbeskrivningar skall lämnas av såväl regeringens departement som av myndigheter och kommuner.
I konsekvensbeskrivningen skall det även analyseras om problemet hade kunnat lösas på annat sätt än genom en ny reglering. Vidare bör alla utredningar få specialdestinerade medel för att genomföra denna typ av konsekvensanalyser.
En försöksverksamhet som bör prövas är att medvetet arbeta med tidsbegränsade regler – regler där det redan från början anges att de har en begränsad livstid, så att en regel för att fortleva efter sitt ”slutdatum” måste ha stöd av ett nytt aktivt beslut. Det kan ju vara så att man överskattat behovet av en reglering eller att regeln inte lett till avsett resultat.
Regeringen anger sig i förra årets skrivelse (skr. 1999/2000:148) vara intresserad av att OECD genomför en oberoende granskning av Sveriges regelförenklingsarbete, (OECD Reviews of Regulatory Reform). I årets skrivelse har denna avsiktsförklaring försvunnit. Detta är beklagligt, och vi menar att Sverige snarast bör anmäla sitt intresse för denna granskning för att värdefull kunskap om Sveriges position internationellt ska bli tillgänglig. Medel för detta måste avsättas i budgeten för 2002 medan anmälan måste göras genast för att Sverige skall få en önskad plats i kön.
De krångliga så kallade 3:12-reglerna tvingar företagare att ta ut en del av sin vinst som högbeskattad arbetsinkomst. Reglerna missgynnar därmed aktivt ägande i småföretag till fördel för passivt kapitalägande samt missgynnar högavkastande och riskfyllt företagande till förmån för lågavkastande och relativt riskfritt företagande. Det råder en bred samstämmighet om att dessa regler måste ändras. Regeringen har begravt frågan om 3:12-reglernas avskaffande i en utredning, som nu dessutom är försenad. På grund av regeringens senfärdighet finns det risk för att det kan dröja åtskilliga år innan reglerna ändras. Det är nu hög tid att dessa småföretagarfientliga regler avskaffas.
|
Stockholm den 21 september 2001 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Åke Sandström (c) |
|
Eva Flyborg (fp) |
Karin Falkmer (m) |
|
Ola Karlsson (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Inger Strömbom (kd) |