Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens moraliska och ekonomiska ansvar gentemot enskilda yrkesfiskare i samband med ändrade miljömål och direktiv som den enskilde drabbas av.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomisk analys och effekter för yrkesfisket i Östersjön med anledning av gränser för dioxinhalter i fisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en yrkesfiskekommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk medfinansiering av nationell yrkesfiskeutbildning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anslag till forskning och utveckling av fångstmetoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teknik- och kulturinvesteringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om havsbaserade vindkraftverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesfiskarnas sakägarstatus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marina reservat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesfiskeavdrag.2
1 Yrkande 4 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SkU.
Svenskt yrkesfiske är en näring vars företagare prövas hårt i tider då larmrapporter om ändrade miljösituationer i våra vatten avlöser varandra på rad, miljösituationer som ibland till och med betecknas som miljökatastrofer och som drabbar yrkesfiskets utkomstmöjligheter i Östersjön och i våra insjöar såväl som yrkesfisket i västerhavet.
Inte sällan riktas, i dessa miljödebatter, kritik mot yrkesfiskarna för deras egen roll i minskningen av resursen genom utfiskning. Detta är en diskussion och debatt som ofta sker utifrån orättvisa grundläggande förutsättningar där forskning ställs mot näring utan konstruktiv debatt och möjlighet för näringen själv att ha egen bevisföring eller att komma till tals genom en samlad analys, som vid t.ex den senaste, mycket allvarliga situationen i Östersjön med höga halter av dioxiner.
Reaktioner och debatter har riktas mot farligheten att konsumera fisk från Östersjön, vilket ensidigt både avseende debatt och dramatiska ekonomiska effekter drabbar den enskilde yrkesfiskaren medan de fakto samhället har ansvar för att dessa giftutsläpp tillåtits. Nästa larmrapport kan komma att inkludera jordens dioxinhalter och därmed även de livsmedel som produceras inom jordbrukssektorn. Frågeställningen kommer då med rätta att ställas om samhället även i dessa sammanhang ensidigt rekommenderar konsumenten att inte äta mat producerad inom jordbruket. Naturligtvis måste samhället ta ansvar, både moraliskt och ekonomiskt, för det som samhället via politiska beslut tidigare tillåtit avseende utsläpp i naturen.
Därför bör regeringen också ta initiativ till en genomgång av yrkesfiskets ekonomiska effekter av dioxidlarmet i Östersjön och komma med förslag till åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall. Detta bör ges regeringen tillkänna.
En situation där en yrkesgrupp ensidigt får ta ansvar för effekterna av miljökatastrofer och miljölarm leder helt naturligt till konflikt och låsta förhållningssätt mellan olika intressenter utan konstruktiva lösningar. Dessutom får det som resultat att många känner sig utsatta och anklagade i ett läge då verkligheten för den enskilde företagaren är att finna möjligheter för överlevnad och på något sätt skapa nya utkomstmöjligheter. Inför en sådan situation måste det åligga ett samlat politiskt ansvar för att den samlade kunskapen, både nationellt och på EU-nivå, hanteras så att yrkesfisket i Sverige ges rättvisa förutsättningar att vara en del, av flera ansvariga, i det samlade åtagande om att säkra ett långsiktigt hållbart fiske. Det svenska fisket är fortfarande en mycket viktig del i den svenska livsmedelsproduktionen med i ungefärliga mått ca 1 miljard kronor i förstahandsvärde och med ett förädlingsvärde på mångdubbelt högre nivåer. Det kan dock inte annat än konstateras att det svenska yrkesfisket är satt på undantag. Ursäkten att politiken är reglerad via EU:s budget kan inte godtas som argument för att inte göra något nationellt.
Nu i början på 2000-talet befinner sig en av Sveriges äldsta näringar i en situation där det krävs ett samlat politiskt agerande från svensk sida för att vidta åtgärder så att yrkesfisket ges möjligheter att överleva och utvecklas. Det krävs en handlingsplan och agerande utifrån ett svenskt intresse att behålla och stärka yrkesfisket som ett viktigt led i den svenska livsmedelspolitiken och livsmedelsproduktionen, precis som tidigare har argumenterats för vad gäller det svenska jordbruket och dess roll som en framtidsnäring. Därför behövs en samlad nationell helhetssyn och ett nationellt agerande för att svenskt fiske skall utvecklas som näringsgren med framtidshopp. För att nå bästa resultat med största fokusering på utveckling bör en yrkesfiskekommission med ett brett deltagande tillsammans med yrkesfisket tillsättas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Fiskenäringen är i stort behov av utbildningsmöjligheter. Detta främst för att näringen själv skall kunna gå i takt med den ständiga förändringen som påverkar näringens utvecklingsmöjligheter. Det kan vara konkret kompetens som krävs för att kunna verka som aktiv yrkesfiskare, likaväl som möjligheterna att möta behovet av karriärmöjligheter inom en näringsgren som idag ständigt kräver förnyelse. Det gäller utbildning som riktar sig till dem som redan idag arbetar inom näringen likväl för att möta behovet av nyrekrytering och en yngre generation.
Grundutbildning, högre utbildning samt tillgång till vidareutbildning är avgörande för varje enskild person för att man idag skall kunna leva upp till myndigheternas krav på kompetens och vara uppdaterad på den förändring som sker inom yrket. Dessutom ställs det större och större krav på enskilda näringsutövare och därmed att varje bransch aktivt möter de strukturförändringar som sker inom näringslivet för att kunna stärka sin konkurrenskraft.
Fiskerisektorn behöver utbildade människor och det finns fördelar med att samla resurserna till en enhet. Den utbildning som idag erbjuds inom fiskenäringen är splittrad på många små enheter.
För att tillgodose behovet för dem som skall arbeta inom primärnäringen yrkesfisket, förstahandsmottagningen av fisk, beredningsindustrin, fiskodling, försäljningsledet och de olika myndigheternas behov av personal med adekvat utbildning inom fiskenäringen, behövs en utbildningsresurs i Sverige. Idag saknas specialutbildningar för de allra flesta inom detta område. Bristen på specialutbildningar och högre utbildningsmöjligheter skapar därmed också svårigheter att finna olika karriärmöjligheter för dem som arbetar inom de olika sektorerna.
Det skall uppmärksammas att det finns ca 2 900 yrkesverksamma med fisket som huvudutkomst och totalt är ca 3 300 hel- eller deltidssysselsatta. Fiskberedningsindustrin sysselsätter ca 3 000 personer. Om sysselsatta inom detaljhandeln och grossistledet inkluderas sysselsätter fiskesektorn ca 10 000 personer idag. Med detta antal berörda finns ett behov av att ett stort antal personer per år erbjuds kompetensutveckling inom denna sektor. Dessutom finns behovet av vidareutbildning för att kunna utveckla dessa olika verksamheter. Nyrekryteringen till sektorn kräver också att ett stort antal yrkesutbildade utexamineras årligen.
För att kunna erbjuda en adekvat yrkesutbildning på alla nivåer inklusive högskolenivå bör en samlad utbildningsresurs tillskapas i Sverige för fiskenäringen. Som ett exempel på ovanstående förslag kan nämnas den finska fiskerihögskolan i Pargas. Då Centerpartiet tidigare motionerat om behovet av en sammanhållen utbildning för fiskesektorn, är det nu glädjande att det från den samlade fiskenäringen och fiskebranschen nu finns ganska långtgående förslag på hur en nationell utbildningsstruktur kan se ut. Det är ett intressant utbildningsinitiativ som nu är så nära förverkligande att det nu krävs investeringar vars medel delvis kan hämtas via EU:s medfinansieringar. För att kunna erhålla dessa EU-medel krävs dock ca 50 % av svensk medfinansiering, vilket bör vara av statlig och nationell karaktär. Därför bör riksdagen ge regeringen tillkänna vad gäller kravet på svensk medfinansiering för investeringar i en svensk fiskeutbildning.
För att havets läckerheter skall stärka sin position på det svenska middagsbordet och för att yrkesfiskarna tillsammans med den svenska livsmedelsförädlingsindustrin skall kunna möta en ny marknad och erbjuda konsumenterna nya produkter från havet krävs både forskning kring nya produkter och deras förädlingsvärde likväl som kring miljömässigt hållbara fångstmetoder för dessa. Det har hitintills arbetats med olika försök tack vare kortsiktiga projekt, ofta via EU:s strukturfonder. Eftersom projekten är tidsbegränsade finns svårigheter att slutföra eller med tyngd genomföra regelmässigt riktiga undersökningar eller godtagbara forskningsunderlag. Därför bör regeringen återkomma med förslag där nationella forskningsmedel avsätts för forskning kring utveckling av fångstmetoder för ett hållbart resursutnyttjande och alternativa havsprodukter och för att öka kunskapen om att ta tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya produkter. Detta bör ges regeringen till känna.
Havets läckerheter är som läckrast när de är absolut helt färska. Det är inte helt lätt att finna transportsystem som ger konsumenter i hela Sverige möjlighet att erhålla färsk fisk. Många lever fortfarande i tron att fisken är lika med något fyrkantigt och fryst. Det finns dock via teknik möjlighet att säkra kvaliteten på produkten redan till havs och därmed garantera konsumenten hög kvalitet. Det krävs dock stora investeringar både på land och till sjöss för att denna modernisering av fiskhanteringen skall få genomslag. Det krävs också kunskap om möjligheten att skapa nya organisationer och nya system för att underlätta avsättningen och möta nya marknader. Därför är det rimligt att prioritera stöd för investeringar i både kunskap och ny teknik för att garantera god kvalitet och möta nya marknader. Detta bör ges regeringen till känna.
Det pågår runt den svenska kusten många intressanta diskussioner om vindkraftsparker och etablering längs den svenska kusten. Etableringar som berör bofasta såväl som de sommarboende som ser sin sommarvistelse hotad genom uppförandet av vindkraftverk.
Inte sällan pågår långa och många överklagningar som visar på konflikter mellan nationella energimål och lokala boendemiljöer, likaväl som konflikter mellan lokalsamhället och de fritidsboende. Detta har fått många av de aktuella vindkraftsintressenter som finns i kustområdena att söka sig ut till havs och planera och ansöka om havsbaserade vindkraftsparker. Många gånger görs detta i tron och förhoppningen att det här inte sker någon påverkan på miljön eller att det här inte finns några opponenter.
Det är dock detta som är problemet eftersom det inte finns någon som helst erfarenhet om vad som inträffar i närmiljön runt vindkraftverkets etablering. Vilka är effekterna på fisket och vilka är effekterna på fiskbeståndet och lekmiljön? De områden som är intressanta för placering är ofta just där fisken leker eller växer upp. Det är också platser där det småskaliga fisket bedriver sin verksamhet. Om dessa utbyggnader blir av stoppas det småskaliga fisket, då fiskarna inte har utrustning eller fartyg för att söka fiskeplats längre bort. Därför bör riksdagen ge regeringen tillkänna att forskning om effekterna på fisket måste föregå etablering av havsbaserade vindkraftverk.
Samhället har ett nationellt intresse att utveckla alternativ energi. Därmed bör också staten ta ansvar för att alla som har intresse i dessa etableringar, såväl investerarna som de som är yrkesutövare och som i detta fall av gammal hävd har haft rätt till det fria fisket i havet även om man inte är ägare i juridisk mening, har likvärdiga rättsliga villkor vid etablering till havs. Därtill bör det även vid etablering ske en bedömning av påverkan som också innebär att yrkesfisket ges ekonomisk kompensation för eventuellt inkomstbortfall. Staten kan inte tillåta att vindkraftsetableringar sker vind för våg utan att de som blir direkt påverkade av etableringen ges rättvis och rättslig sakägarstatus. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Yrkesfisket utgör fortfarande en viktig sysselsättningsbas i många skärgårdssamhällen. Den del av kusten som fortfarande uppfattas som levande skärgård har en gång kommit till genom en månghundraårig yrkesfiskeverksamhet och kringliggande verksamhetsutveckling. Det är alltså verksamheter och företagande med direkt koppling till havet som skapat förutsättningar för ett aktivt och levande samhälle, det som många besökare också känner som det mest naturliga att möta när man når den svenska västkusten.
Längs västkusten och den bohuslänska skärgården har det alltid funnits ett tydligt samband mellan boendet vid havet och det yrkesverksamma livet på havet. Fisket och dess kringverksamhet är fortfarande en viktig näring för småsamhällena, även om det småskaliga yrkesfisket har haft en kraftig negativ utveckling i dessa trakter. De nordbohuslänska kommunernas samhällen och näringsliv är också präglat av att människor får sin utkomst direkt eller indirekt från havet. Därför är den på västkusten pågående diskussionen om marina reservat och den i regeringens budgetproposition anförda inriktningen om marina reservat oerhört allvarsam. Marina reservat eller nationalparker innebär regleringar av fisket och krav på restriktioner för trålning.
Det arbete som pågår från Naturvårdsverket och länsstyrelsens sida, för att inrätta marina reservat längs den svenska kusten, skapar stor oro och blockerar många av de framtidsdiskussioner som fiskerinäringen tillsammans med kommunerna skulle behöva koncentrera sig på. Detta beror framför allt på den hantering som respektive myndighet ansvarar för när det gäller planeringen av marina reservat. En avgörande fråga för ett livskraftigt fiske är tillgängligheten till vattenområdena. Därför får inte reservatsdiskussionerna och nationalparksförslag genomföras utan en mycket tydlig dialog och överenskommelse med den näring som främst för sin överlevnad är i behov av och har värnat om ett långsiktigt hållbart fiske.
Det pågår på vissa håll runt den svenska kusten, i t.ex. Strömstad och Tanum kommuner, en lokal diskussion mellan yrkesfiskarna och kommunerna med syfte att finna alternativ till stark reglering och reservatsförslag. Denna diskussion och värdefulla gemensamma syn på kustfisket och detta ömsesidiga förtroende får inte nonchaleras av statens centrala myndigheter bara för att det finns internationella överenskommelser, som regeringen undertecknat, som anger att marina reservat skall införas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det diskuteras om lokalt förankrat och lokalt förlagt ansvar som har till krav att värna om den långsiktigt hållbara miljön och den biologiska mångfalden i t.ex. Koster-Väderörännan. Regleringen av fisket, inte kvoter, i detta område bör överlåtas till ett samlat lokalt ansvar mellan kommun och yrkesfisket samt av Fiskeriverket. Detta bör ges regeringen till känna.
Yrkesfisket utgör en viktig sysselsättning i många skärgårdssamhällen och i bygder runt våra kuster. För en positiv utveckling för det svenska yrkesfisket krävs att yrkesfiskarna får arbeta på samma villkor som sina yrkesbröder i Danmark och Norge. I dessa länder finns ett särskilt yrkesfiskeavdrag som innebär att man kan få göra ett skatteavdrag för de dagar man varit till sjöss och fiskat. Ett motsvarande yrkesfiskeavdrag bör omgående införas i Sverige. Då kan de skickliga svenska yrkesfiskarna få möjligheter att konkurrera på lika villkor. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Agne Hansson (c) |