EU:s jordbrukspolitik är med sin nuvarande utformning ett stort problem, dels för jordbruket inom EU, dels för att det utgör ett stort hot mot jordbruket i ansökarländerna. Den tar också onödigt stora ekonomiska resurser i anspråk. I denna motion ger vi vår syn på hur EU:s jordbrukspolitik bör reformeras. EU:s jordbrukspolitik bör förändras för att dels klara konsumenternas ökade krav på säkra livsmedel som producerats på ett miljövänligt sätt och med hög djuromsorg, dels skapa goda förutsättningar för ett livskraftigt jordbruk i hela EU.
Vi anser att följande utgångspunkter är nödvändiga för att nå dessa mål:
Höj miljökraven inom hela EU och ställ om till ekologisk odling: Miljökvalitet och djuretik är viktiga mål att hävda gentemot den ”fria handeln”.
Gynna närproduktionen: Basmaten bör vara närproducerad, både ur miljösynpunkt och för att möjliggöra kontrollen över den egna dagliga försörjningen. Levande djur ska heller inte transporteras i onödan av etiska skäl.
En diversifierad jordbrukspolitik: EU:s jordbrukspolitik bör syfta till att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion som tar hänsyn till de olika förutsättningar som finns i medlemsländerna när det gäller t.ex. klimat, struktur och politiska ambitioner.
Stopp för exportbidrag: EU skall inte fortsätta dumpa sina överskott till u-länder och Östeuropa till priser som producenter i dessa länder inte kan konkurrera med. Därför bör alla exportsubventioner avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att avgifter och skatter för transporter anpassas till transporternas samhällsekonomiska kostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att levande djur undantas från EU:s frihandelsprincip.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att EU, med hjälp av exportsubventioner, inte skall fortsätta att dumpa sina överskott till länder utanför EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att EU:s politik skall ha som mål att den export som sker från u-länder till Europa i första hand är förädlade produkter och inte råvaror, för att på så sätt underlätta en utveckling i de livsmedelsexporterande u-länderna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken revideras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för en reform som leder till att pengarna i jordbruksbudgeten förs över från generella stöd till miljöersättningar och landsbygdsutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att de enskilda medlemsländerna ges större möjlighet att själva anpassa stöden inom landsbygdsförordningen till nationella preferenser och behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att det enskilda landets ekonomiska situation skall kunna påverka kraven på grad av medfinansiering av åtgärder inom landsbygdsförordningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall verka för att i kombination med revideringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, i enlighet med vad som anförs i motionen, verka för att tydliga mål och höga krav för miljö, säkra livsmedel och höga djurskyddskrav formuleras på gemenskapsnivå.
1 Yrkande 4 hänvisat till UU.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP (Common Agricultural Policy), innebär att handeln med jordbruksprodukter är fri inom unionen och att pris- och stödpolitiken fastställs gemensamt av medlemsländerna. CAP bygger på att prisnivån inom EU:s gränser hålls uppe med hjälp av gränsskydd och exportbidrag samt på direkta bidrag till jordbrukarna. CAP innehåller dessutom olika typer av miljö-, regional- och strukturpolitiska åtgärder. EU:s jordbrukspolitik finansieras av medlemsstaterna genom EU:s gemensamma budget. Närmare 360 miljarder kronor, vilket motsvarar knappt hälften av EU:s totala utgifter, används till olika stödsystem inom jordbrukspolitiken.
Målen med den gemensamma jordbrukspolitiken fastslogs i Romfördraget och har sin bakgrund i de förhållanden som rådde efter andra världskriget, då det var livsmedelsbrist i stora delar av Europa. Enligt fördraget har CAP som mål att höja produktiviteten inom jordbruket, tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, stabilisera marknaden, trygga försörjningen och tillförsäkra konsumenterna tillgång på varor till skäliga priser. Fördraget säger ingenting om medlen för att uppnå dessa mål. Inom varje land eller region har man olika skäl att reglera produktionen av jordbruksprodukter. Om jordbruksproduktionen inom landet minskar, betyder det att självförsörjningsgraden sjunker, vilket ofta har ansetts vara ett säkerhetspolitiskt hot. Därför har det inte varit ovanligt att jordbruket har varit statligt reglerat med olika stödsystem för att garantera medborgarna tillräckligt med livsmedel. Inom EU har stödsystemen bland annat inneburit ett stort överskott av jordbruksprodukter. Resultatet av detta är så kallade smörberg och köttberg. Detta överskott säljs sedan på världsmarknaden och eftersom produkterna är producerade med hjälp av subventioner och stöd innebär det att världsmarknadspriserna pressas ner. Detta drabbar framför allt tredje väldens fattiga länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk. Genom höga importtullar, framför allt på förädlade produkter, blir det än svårare för dessa länder att få tillgång till den europeiska marknaden.
Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv innebär CAP ett ingrepp i det fria handelsutbytet. Handelshinder i sin tur leder till en sämre produktivitetsutveckling och därmed en lägre ekonomisk tillväxt. För att sammanfatta hur detta kan se ut i verkligheten så innebär det i princip att produktion nödvändigtvis inte sker i det land eller hos den producent som är mest effektiv. I och med att det ges ett samlat stöd till jordbrukssektorn, används mer resurser i jordbruket jämfört med om stödet inte givits. Dessa resurser skulle kunna ha haft en bättre alternativ användning. Men detta å andra sidan är det strikt ekonomiska tänkesättet. Jordbruket är inte enbart en livsmedelsproducerande sektor utan har även en stor roll som mark- och naturresursförvaltare och är en förutsättning för en levande landsbygd. Jordbruket har också, i och med denna förvaltning, ett stort etiskt ansvar för lantbrukets djur samt miljön. Det är av dessa ”alternativa värderingsskäl” och förvaltningsansvar som jordbruket inte kan jämföras med annan typ av produktion. Då de olika målen ofta strider mot varandra blir en gemensam jordbrukspolitik svårdefinierad och svår att tillämpa.
EU:s jordbrukspolitik har inte bara skapat stora produktionsöverkott och dumpning på världsmarknaden som har försvårat möjligheterna för bönderna i u-länder att konkurrera på likvärdiga villkor, utan har även gynnat ett intensivt, storskaligt och specialiserat jordbruk. 80% av EU:s jordbruksstöd går till de 20% största jordbruken. Medelstorleken på brukningsenheterna har ökat, medan mindre gårdar med extensivare former inte har kunnat få en nödvändig lönsamhet. Strukturrationaliseringen leder till att djuruppfödningen intensifieras och uppfödningsformerna tillåter att man tar allt mindre hänsyn till djurens naturliga beteende. Djur transporteras långa sträckor under oacceptabla förhållanden för att slaktas där det är billigast eller för att kunna marknadsföras på ett speciellt sätt. I Storbritannien skickas djur på detta sätt kors och tvärs över landet, bland annat för att EU:s regelverk godkänner att t.ex. får som vistats två veckor i Wales får säljas som walesiskt lammkött, även om det är fött och uppvuxet i någon annan del av landet. Detta anses vara en av orsakerna till den stora spridning av mul- och klövsjuka som skett i Storbritannien.
Denna utveckling rimmar illa med den ökande miljö- och kvalitetsmedvetenheten hos konsumenterna. Efterfrågan på ekologiskt producerade livsmedel växer stadigt och allt fler vill veta hur maten har framställts och hur djuren har behandlats. Samtidigt har den allmänna kunskapen om jordbrukets villkor och livsmedelsproduktion för övrigt minskat eftersom allt fler människor saknar egna erfarenheter av dessa områden. Detta leder till en ökad klyfta mellan konsument och producent och ibland bristande ömsesidig förståelse. Det långsiktiga målet med jordbrukspolitiken borde vara att ge jordbruket förutsättningar att agera på en marknad där konsument och producent har god kontakt. Sambandet mellan miljön och maten måste vara tydligt. Negativ miljöpåverkan borde avspeglas i ett högre pris, men idag är det tvärtom. Storskaligt jordbruk som enbart styrs av ekonomiska drivkrafter kombinerat med stora EU-bidrag leder till eftersatt djur- och miljöhänsyn och innebär att priset för konsumenten i affären inte speglar den verkliga kostnaden för produktionen.
När man ser på hur de ursprungliga målen för den gemensamma jordbrukspolitiken uppfyllts och vilka negativa övriga effekter CAP skapat, får man resultatet att trots reformer har man inte lyckats särskilt väl. CAP präglas alltså idag av dålig måluppfyllelse, höga budgetkostnader, stor negativ miljöpåverkan och ett mycket svåradministrerat system. En skattebetalare och konsument betalar jordbruksstödet först via de olika prisstöden som gynnar intensivproduktion och sedan via direktstöd och miljöstöd som skall minska intensiteten och få lantbrukaren att avstå från att producera. Det säger sig självt att metoden inte är särskilt effektiv. Vad som är gemensamt för det antal reformer som redan genomförts för att förbättra och förstärka CAP, är avsaknaden av en vision och ett mål för politiken som även innefattar ett miljö- och djurskyddsperspektiv. Man har istället koncentrerat sig på att lösa aktuella problem genom att ändra i det rådande systemet. Resultatet av detta har blivit ett oerhört komplext och svårbegripligt system med flera motsättningar. En reform av CAP är därför nödvändig av flera skäl.
EU står inför en utvidgning som kommer att innebära stora påfrestningar på den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi anser att det är nödvändigt att nya medlemmar ges möjlighet att delta i jordbrukspolitiken fullt ut och inte ges särskilda regler med lägre ersättningar. Jordbrukets förutsättningar varierar mellan de olika ansökarländerna, men samma regelverk måste gälla i hela unionen med möjlighet till anpassning utifrån ländernas olika förutsättningar när det gäller t ex klimat, jordbrukets struktur och politiska ambitioner. Det är inte rimligt att vissa bönder inom unionen skall kompenseras för lägre priser medan andra bönder inte får del av kompensationen om de har mosvarande pris. En konsekvens blir att den gemensamma jordbruksbudgeten behöver öka när fler länder blir medlemmar. En reform av jordbrukspolitiken kan dämpa denna ökning men det är inte troligt att den kan leda till att dagens kostnadsnivå bibehålls eller sänks. En ökad kostnad för den gemensamma jordbruksbudgeten kommer att innebära en ökad medlemsavgift för Sverige, vilket Vänsterpartiet motsätter sig.
Det finns några drastiska åtgärder för att undvika ökade kostnader. En metod är att inte ge jordbrukare i ansökarländerna samma ersättningar som nuvarande medlemsstaters jordbrukare. Detta är av rättviseskäl inte en acceptabel lösning. En annan metod är att tvinga ansökarländerna att med en snabb strukturomvandling drastiskt minska antalet bönder i sina länder. Detta skulle leda till massiv utslagning av jordbruk och hög arbetslöshet och är därför inte heller acceptabelt. Det skulle dessutom innebära att de naturvärden som finns kvar i stora delar av det östeuropeiska jordbruket skulle bli kraftigt hotade då hävden genom dagens småskaliga jordbruk är en förutsättning för denna mångfald. En tredje metod är en snabb avveckling av jordbruksstöden i hela EU. Detta skulle leda till svåra omställningsproblem för jordbruket även i de nuvarande medlemsstaterna, med stora negativa sociala konsekvenser för människor liksom utarmning av landsbygden och oacceptabla hot mot den biologiska mångfalden.
Handelsavtalen mellan östländerna och EU har varit till EU:s fördel. Istället för att underlätta exporten från östländerna har dessa länder fått en ökad konkurrens av EU på de inhemska marknaderna. Utvidgningen innebär att ansökarländerna troligtvis kommer att upptas i gemenskapen i två omgångar. Med enbart vissa östländers medlemskap i EU ökar risken för att trycket ökar ytterligare på de övriga. Med Östeuropas låga arbets- och produktionskostnader ser många en fördel i östutvidgningen. Ett problem i detta sammanhang är att de förhållandevis låga markpriserna i Östeuropa riskerar att innebära att kapitalstarka intressen i Västeuropa kan köpa upp stora landområden och på så sätt drastiskt förändra strukturen på det nuvarande jordbruket i Östeuropa.
På det stora hela kommer östutvidgningen att innebära vissa miljöförbättringar då flera ”gamla synder” måste åtgärdas, såsom sanering av förorenade jordar och förbättrad rening av avlopp och andra utsläpp. Inom lantbrukssektorn däremot, innebär en applicering av CAP att de naturvärden som finns kvar i stora delar av det östeuropeiska jordbruket skulle bli kraftigt hotade. I många av ansökarländerna, framför allt i Baltikum och Polen, finns fortfarande en biologisk mångfald som för länge sedan gått förlorad i Västeuropa. Hävden genom dagens i många fall småskaliga jordbruk är en förutsättning för denna mångfald. Att låta de enskilda medlemsländerna enskilt ta ansvar för att dessa värden bevaras genom de miljöstöd som idag finns inom CAP skulle inte vara tillräckligt då strukturförändringen i sig är det stora hotet.
I genomsnitt är 22% av kandidatländernas invånare sysselsatta inom jordbrukssektorn, även om det varierar mellan olika ansökarländer. Polen är ett av de ansökarländer som är mest småskaligt med en medelstorlek på gårdarna på ca 7–8 ha. Inom hela EU är sysselsättningsgraden inom jordbruket ca 5%. Genom en applicering av CAP i öst och den rationalisering av jordbruket som CAP innebär, ser vi en stor risk i att flera lantbrukare kommer att mista sin sysselsättning.
En gemensam marknad för jordbruksprodukter förutsätter inte en generell gemensam detaljstyrd jordbrukspolitik. Tvärtom kan det vara ett hinder för att få en väl fungerande marknad. En diversifierad jordbrukspolitik ökar förutsättningarna för att de negativa effekterna av en gemensam marknad kan undvikas samtidigt som den gör att man kan dra nytta av de fördelar som en gemensam marknad kan ge. Jordbruksstöden bör därför syfta till att utjämna de skillnader i förutsättningar som finns mellan länder. Några exempel på sådana skäl är följande:
Skillnader i klimat och andra naturliga odlingsförutsättningar.
Strukturskäl, där vissa regioner/länder har ett mer småskaligt jordbruk och av olika anledningar, t.ex. sociala skäl eller på grund av odlingslandskapets karaktär, inte har förutsättningar att förändra detta förhållande.
Skiftande politiska ambitioner när det gäller miljöpåverkan, djurskydd samt social och fysisk arbetsmiljö för jordbrukare.
Mer konkret består skillnaden i det beroende jordbruket av de naturgivna lokala förutsättningarna, framförallt i form av jordmån och klimat. Ett jordbruk i Norrland är inte jämförbart med ett jordbruk i Skåne, som i sin tur inte kan jämföra sig med vare sig jordbruket i Italien eller i Polen. De skillnader i förutsättningar som finns kommer med nuvarande CAP att leda till att jordbrukare i en hårdnande konkurrens tvingas ta till ohållbara produktionsmetoder för att kompensera detta och de ekologiska konsekvenserna av det blir naturligtvis ett problem. Till exempel kan en sämre jordmån kompenseras med konstgödsel och vattenbrist genom bevattning. I längden är detta i de flesta fall inte hållbart. EU:s jordbrukspolitik måste förändras från att vara baserad på kompensation för lägre priser och exportstöd till ersättningar för kollektiva nyttigheter såsom miljöåtgärder och stöd till regioner med sämre odlingsförutsättningar. Denna förändring av jordbrukspolitiken måste ha som målsättning att bevara ett jordbruk i hela EU och möjliggöra produktions-
system som kan upprätthålla ekologiska och sociala värden.
Kraven från konsumenternas sida har förändras till att alltmer omfatta krav på garantier för att livsmedlen producerats på ett miljö- och djurvänligt sätt. Den etiska aspekten av vad vi äter och hur vår mat framställs har fått en alltmer central roll, vilket även måste återspeglas i jordbrukspolitiken.
Miljökvalitet och djuretik är viktiga mål att hävda gentemot den så kallade fria handeln. I annat fall accepterar man att dessa mål avfärdas som handelshinder. En ökad andel ekologisk produktion inom EU skulle sänka produktionen per ytenhet vilket teoretiskt sett minskar överskottet samtidigt som större arealer skulle behöva tas i bruk även i de så kallade mindre gynnade områdena. Att hålla jordbruksnäringen lönsam i dessa områden är inte bara viktigt för landsbygdsutvecklingen och sysselsättningen utan innebär även en större mängd närproducerade livsmedel med mindre transporter och en ökad biologisk mångfald. Detta kräver ett tydligt gemensamt mål inom EU för en ökad andel ekologiskt odlad mark.
Basmaten bör vara närproducerad, både av miljöskäl och för att möjliggöra kontroll över den egna dagliga försörjningen. Billiga transporter är ett huvudskäl till ökande internationell handel med jordbruksprodukter. Transporter är kraftigt subventionerade genom att de inte bär sina samhällsekonomiska kostnader i form av den miljöbelastning dagens transporter innebär. En transportpolitik som innebär att transporterna får bära sina samhällsekonomiska kostnader skulle gynna en lokal och regional livsmedelsmarknad och begränsa de miljöproblem som en växande handel med jordbruksprodukter leder till. Därför bör avgifter och skatter för transporter anpassas till deras samhällsekonomiska kostnader. Detta skall ges regeringen till känna.
När det gäller djurtransporter måste ett helhetsgrepp tas av såväl ekonomiska som etiska skäl. Det är inte tillräckligt att införa ytterligare regler och restriktioner kring transporterna. Om även djurtransporterna får stå för sina samhällsekonomiska kostnader, kommer det inte att vara ekonomiskt lönsamt att transportera djur alltför långa sträckor. Ur ett hälsoperspektiv är det heller inte att rekommendera att levande djur transporteras. Smittskyddskontrollen kompliceras och försvåras. Vi har under ett flertal tillfällen sett exempel på hur fruktade sjukdomar spridits över stora geografiska områden på grund av de många transporterna. Det tyngsta skälet till att levande djur inte bör transporteras i onödan är djuromsorgen. Det är inte etiskt försvarbart att låta ekonomiska intressen överordnas djurens lidande. Levande djur bör av den anledningen undantas EU:s frihandelsprincip då det inte är acceptabelt att levande djur behandlas som övriga produkter från jordbruket. Detta skall ges regeringen till känna.
EU skall inte fortsätta dumpa sina överskott till u-länder och Östeuropa till priser som producenterna i dessa länder ej kan konkurrera med. Detta skall ges regeringen till känna. EU bör heller inte vara nettoimportör av livsmedel och därmed konkurrera med befolkningen i u-länder om deras livsmedelsproduktion. EU:s politik bör ha som mål att den export som sker från u-länder till Europa i första hand är förädlade produkter och inte råvaror, för att på så sätt underlätta en utveckling i de livsmedelsexporterande u-länderna. Detta skall ges regeringen till känna. I dag är förhållandet det motsatta. Vi importerar i första hand råvarugrödor från u-länder och exporterar sedan våra förädlade produkter till dem. Samtidigt importerar vi faktiskt en del oförädlade livsmedel från den tredje världen – t.ex. kakao och kaffe som vi själv inte har förmågan att producera. Det är då nödvändigt att denna handel sker under rättvisa villkor framför allt för att u-länderna ska få förutsättningar att bygga upp en egen förädlingsindustri.
En reform av CAP måste främst bygga på att man formulerar nya mål för politiken. Målet ska vara ett konkurrenskraftigt jordbruk som skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion och tar hänsyn till de olika förutsättningar som finns i medlemsländerna när det gäller t ex klimat, jordbrukets struktur och politiska ambitioner. Detta måste göras på ett sätt som inte leder till en kraftig utslagning av jordbruk med sociala konsekvenser, hot mot den biologiska mångfalden och utarmning av landsbygden. Detta skall ges regeringen till känna.
En vägledande princip för jordbrukspolitiken bör vara att samhället främst ersätter jordbrukssektorn för dess produktion av kollektiva nyttigheter. Dessa kollektiva nyttigheter kan exempelvis innebära att hålla landskapet öppet och bevara värdefulla kulturmiljöer och att gynna livsmedelsproduktion inom områden med sämre odlingsförutsättningar på grund av den sociala och ekonomiska funktion jordbruket där innebär. Det är produktionen av dessa kollektiva nyttigheter som motiverar permanenta stöd. Övriga stöd bör på sikt avvecklas och lösas av marknadens aktörer, producenter och konsumenter.
En reform bör leda till att pengar i jordbruksbudgeten förs över från generella stöd till miljöersättningar och landsbygdsutveckling. Detta skall ges regeringen till känna. Dessa stöd bör de enskilda medlemsländerna ges möjlighet att själva anpassa till nationella preferenser och behov och de skall dessutom förutsätta nationell medfinansiering. Detta skall ges regeringen till känna. Olika typer av åtgärder kan innebära olika grad av medfinansiering, och det enskilda landets ekonomiska situation bör också kunna påverka kraven på grad av medfinansiering. De gemensamma resurserna kan på det sättet bättre fördelas till de länder eller regioner där behovet att satsa på jordbruket bedöms som särskilt angeläget. Detta skall ges regeringen till känna. I kombination med detta är det viktigt att vi på gemenskapsnivå formulerar tydliga mål och höga krav för miljön, djurskydd samt säkra livsmedel. Detta skall ges regeringen till känna.
En sådan ny inriktning av CAP gör att vi trots EU:s östutvidgning kan minska kostnaden för jordbruksstöden. En successiv avveckling av ett antal direktstöd till förmån för satsningar på miljö- och landsbygdsåtgärder skulle kunna minska de totala jordbrukskostnaderna. Detta skulle även innebära ett större eget nationellt inflytande över utformningen av jordbrukspolitiken. Mot bakgrund av att dagens miljöstöd är otillräckliga är det även utan denna reform angeläget med ökade nationella satsningar på jordbruket för att vi skall kunna nå de miljömål som vi har satt upp för jordbruket. Detta skulle underlättas av den reform vi föreslår.
En avveckling av direktstöden till förmån för en ökad satsning på miljö- och landsbygdsutveckling kan bidra till en förbättrad situation för jordbrukare i ansökarländerna. Genom att på så sätt skapa förutsättningar för att ett mer småskaligt jordbruk även fortsättningsvis kan vara ett lönsamt alternativ, såväl i dagens EU som i öst, så når vi flera mål. Sysselsättningsmöjligheten inom jordbrukssektorn behöver inte minska lika drastiskt, större miljöhänsyn kan tas i produktionen och djuromsorgen kan värderas högre.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Jonas Ringqvist (v) |