Innehållsförteckning 8
Förslag till riksdagsbeslut 9
Inledning 10
Reformera EU:s jordbrukspolitik 10
Förenkla regelsystemet 11
Bättre djurhållning 12
Djurtransporter 13
Obligatorisk utbildning för djurskyddsinspektörer 13
Livsmedelspolitik 13
Livsmedelssäkerhet 14
Ett system för egenkontroll 15
Livsmedelskontroll på nationell nivå 15
En europeisk livsmedelsmyndighet 16
Dioxinskandalen och galna ko-sjukan 16
Salmonella 17
Hormoner 17
Nya livsmedel 18
Konsumentpolitik – sätt konsumentintresset i förgrunden 18
Konsumentinformation och märkning 19
Stärk konkurrensen 20
Internationaliseringen skapar nya förutsättningar 20
Jordbruket och miljön 21
Miljömål för CAP 21
Jordbrukets skatter 22
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken, CAP, måste reformeras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla det regelsystem som inbegriper jordbrukspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre djurhållning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minimera tiden för slakttransporter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att slakt skall ske så nära djurens uppfödningsplatser som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk utbildning för djurskyddsinspektörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett europeiskt kontrollsystem för livsmedelssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk livsmedelsmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om märkning av importerat hormonkött.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att konsumentintresset får större vikt i förhållande till producentansvaret i EU-samarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentinformation och märkning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att separata miljömål för jordbruket skapas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk beskattning av handelsgödsel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder för att förbättra lantbrukets konkurrenssituation.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställning:
1 Yrkande 14 hänvisat till SkU.
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
42:3 Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder |
22 603 |
+ 5 000 |
|
43:1 Statens jordbruksverk |
310 104 |
100 000 |
|
43:8 Fiskeriverket |
100 054 |
10 000 |
|
44:6 Återföring av skatt på bekämpningsmedel och kväve i handelsgödsel |
363 000 |
363 000 |
|
Summa |
14 338 984 |
468 000 |
Liberalismens ambition är att öka människors makt över sina liv. Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i framtiden. Det handlar inte enbart om att producera livsmedel och jordbruksvaror till priser som konsumenterna är beredda att betala utan även om att bevara biologisk mångfald, varierande odlingslandskap samt att minimera miljöbelastningen. Många gånger glöms de stora fördelarna med ett varierat jordbruk bort. I synnerhet det småskaliga jordbruket medför miljöeffekter som har positiv inverkan, som ett varierat odlingslandskap och bevarandet av unika kulturmiljöer.
För att uppnå dessa mål behövs en fungerande marknad där konsumenter och producenter möts. Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som företagare och jordbruket måste i större utsträckning betraktas som likställt med andra näringar. Dessutom måste jordbrukarens betydelse i miljöarbetet stärkas och jordbruksstödet ges en tydligare miljöinriktning.
En central aspekt av EU:s och medlemsländernas ekonomier är den gemensamma jordbrukspolitiken (Common Agricultural Policy), CAP. Folkpartiet vill tydligt poängtera att om EU nu och framtiden ska fungera som en motor för ekonomisk utveckling och välfärd i Europa, och om utvidgningen ska kunna genomföras, så krävs omfattande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpade världsmarknadspriser, som därmed slår ut jordbruk i u-länder och omöjliggör framväxten av en livsmedelsproduktion för lokal försäljning och export.
Omfattningen av EU:s jordbrukspolitik är också ett stort problem för unionens angelägna östutvidgning. Jordbrukspolitiken omfattar drygt hälften av hela unionens budget. Den gemensamma jordbrukspolitiken har vidare utvecklats till en bidragsdjungel som är föga ändamålsenlig. Jordbrukspolitiken måste av den anledningen kraftigt avregleras och förändras så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet och dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Reformarbetet kan inte vänta. Det måste ske nu.
En reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken måste komma till stånd på allvar så att EU kan ge tydliga signaler till de kommande medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande effekter av konkurrensen på deras marknader. Många länder i Öst- och Centraleuropa är viktiga jordbruksproducenter med ett jordbruk som är eller kan bli konkurrenskraftigt. Men som allt företagande kräver även jordbruket tydlighet när det gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter, regleringar och omständlig administration underlättar inget företagande. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlemsländerna som för de presumtiva medlemmarna. Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt reformerad jordbrukspolitik.
Vi liberaler vill se en snabb uppgörelse inom världshandelsorganisationen, WTO, om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade skyddstullar, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventioner med 70 procent. EU:s handelsministrar kom i februari i år visserligen överens om att successivt avskaffa tullhinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 ska importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattande inte alla u-länder. Ett avskaffande av skyddstullar måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta fler länder. EU:s inkomst- och produktionsstöd ska också avskaffas. Genom ökad importkonkurrens kan livsmedelspriserna omedelbart sänkas. Det tjänar konsumenterna på. Vi menar att mer marknad och mindre reglering är en nödvändig grundläggande princip för att lösa Europas svåra jordbruksproblem och ett viktigt steg för att lyfta u-länderna ur fattigdomen. Det krävs även skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika och kadaver i djurfoder och högre avgifter på bekämpningsmedel med miljöpåverkan.
En del menar att man under en övergångstid skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan acceptera. De nya medlemsländerna ska ha full anslutning till ett EU med en reformerad jordbrukspolitik. För en ökad tydlighet och som ett led i strävan att återvinna medborgarnas förtroende måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig irritation och illegitimitet för hela systemet.
Det är likaså ovärdigt Sveriges och övriga Europas bönder att tvingas hugga sig fram i en snårig blankettdjungel istället för att bruka öppna landskap. En kraftigt avreglerad och avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och landsbygdsutveckling har däremot helt andra förutsättningar att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att genomföra reformer i jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete under lång tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att jordbrukaren, som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet att på likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en konkurrensutsatt marknad. Konsumentens val ska vara avgörande för jordbruksproduktionen, och konsumenternas förtroende för europeiska livsmedel måste ytterligare stärkas. Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar för små- och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram på landsbygden.
Ett ökat engagemang och intresse för djurens väl gör också att människor som konsumenter blir medvetna om djurhållningsfrågor. Det är ett viktigt styrmedel. Medvetna och upplysta konsumenter har stora möjligheter att utöva påtryckning genom att köpa varor som säljs av producenter som har en god djurhållning. Konsumentmakt är både en följd av och en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi.
Andra styrmedel för ett bättre djurskydd är lagar och förordningar. När det gäller djurskydd är djurskyddslagen och lagen om djurplågeri mest aktuella. Det är viktigt att dessa lagar är utformade så att de kan respekteras och följas.
För att kontrollera att lagar och regler följs är det viktigt med en kontrollinstans. Därför bör länsstyrelserna och andra berörda tillsynsmyndigheter få ökade resurser för sitt viktiga arbete att se till att lagarna följs. Framför allt behövs en god tillsyn av djurtransporter. Därför vill Folkpartiet under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar, anslag 42:3 Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder avsätta 5 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Ytterligare ett styrmedel är EU:s regler och direktiv för djurhållning. Dessa bör snarast implementeras och efterlevnaden kontrolleras såväl i Sverige som i övriga nationer inom EU.
Djurhållningen måste vidare garantera djuren ett värdigt liv och en anständig död. Även i samband med slakten måste kraven på renhet och god hygien samt god djuromsorg iakttas. Djur bör i första hand inte betraktas som handelsvaror utan som de levande varelser de är. En dålig djurhållning är inte bara etiskt oförsvarbart utan innebär även en hälsorisk för konsumenten. De två viktigaste uppgifterna för Sverige att driva är att minimera tiden för slakttransporter samt att arbeta för att slakt sker nära djurens uppfödningsplatser. Enligt uppgifter från EG-kommissionen utbetalades år 1996 ca 302 miljoner ecu i bidrag till export av levande djur. Folkpartiet menar att Sverige inom EU bör verka för ett borttagande av exportbidragen. Det är bland annat dessa subventioner som gör djurtransporterna lönsamma. Som ett första steg bör EU:s regler som säger att djurskydds- och transportdirektiven ska följas innan bidrag utbetalas efterlevas av samtliga medlemsstater.
Riksåklagaren fick under år 1999 in 265 misstankar om brott mot brottsbalkens bestämmelser om djurplågeri. Beslut om att väcka åtal fattades i 68 ärenden. Statistiken för år 2000 anger en minskning till 237 ärenden och 67 åtal. För att ett brott, i lagens mening, ska bedömas som djurplågeri måste djuret ha lidit svårt. Vanvården eller misshandeln måste dessutom ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Detta är, enligt veterinärer och djurskyddsinspektörer, svårt att dokumentera och bevisas på ett sätt som tillgodoser de krav som ställs i en rättslig instans. Filmer och annan fotografisk dokumentation har visat sig otillräckliga och det krävs grava överträdelser innan rättsväsendet utfärdat fällande domar som är böter eller fängelse i högst två år.
Idag finns ingen obligatorisk utbildning eller krav på utbildning för kommunernas djurskyddsinspektörer. Sannolikt går djurplågare, som kunnat fällas med bättre och mer omsorgsfull hantering av bevismaterial, fria. Detta medför att denna typ av brottslighet inte uppmärksammas och anmälningar uppfattas som meningslösa eftersom både anmälningar och fällande domar minskar i antal. Det är viktigt att lagens anda och mening inte undermineras av brister i kunskap om rättsväsendets praxis och krav.
Livsmedelspolitiken måste baseras på principerna om öppenhet, spårbarhet, redlighet och renlighet. Dessa principer är förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi, där varje medborgare ges rätten till ett välinformerat val, men där hon får ta ansvar för den mat hon väljer att äta och den hälsa hon strävar efter. Märkningen av samtliga foder- och livsmedelsprodukter måste vara fullgod. Tydliga etiketter ska ange produkternas innehåll, till exempel om den innehåller genmanipulerade varor, och producenterna måste på begäran kunna redogöra för vilka ingredienser som ingår i deras produkter. Det måste därutöver stå varje producent fritt att marknadsföra sina produkter.
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP. Det är därför viktigt att de kommande reformerna av CAP tar hänsyn till konsumenternas intressen. Tidigare handlade livsmedelsfrågan främst om möjligheten att kunna äta sig mätt. Nu fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta. Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens matkulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedelsmarknaden och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är som regel positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna. Kunskapen om råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och konsumenten ökat. Få har insyn i hela produktions- och distributionskedjan. Samtidigt ställer konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller och hur dessa framställs. Vi liberaler kräver att maten ska hålla hög kvalité och vill veta att den producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.
Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel i EU. Målsättningen bör vara att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter – oavsett om de bor på Algarvekusten eller i finska Karelen. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar att även i dessa frågor har nationsgränserna förlorat mycket av sin betydelse. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med dessa problem. Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det är därför nödvändigt att bland annat utveckla ett system för kontroll av märkning.
Vi liberaler anser att ett hållbart och gemensamt kontrollsystem för livsmedelssäkerheten måste till. Målet måste vara det självklara; att all mat, billig, dyr, närodlat eller långväga ifrån, ska vara ofarlig. Det betyder att vi måste ha ett antal regler och lagar på EU-nivå som rör hela kedjan från jord till bord. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraft mellan företagen. Alla behåller sin frihet att konkurrera med smak, form och traditioner.
För varje typ av produktionsplats och för varje typ av produktion ska det finnas ett system för egenkontroll. Varje bonde, producent, förmedlare och handlare ska säkra sin egen hantering. Alla varor som köpts in ska redovisas och kunna spåras. Resultatet av egenkontrollen är en periodisk rapport som en lokal eller nationell myndighet sedan godkänner. Alla som hanterar mat i någon form ska ha goda kunskaper i livsmedelshygien, den ansvarige arbetsledaren ska alltid ha ett ”körkort” i hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn, vars krav ska vara lika i alla medlemsländer. Var och en måste vara ansvarig för sin produkt.
Livsmedelskontrollen på nationell nivå ska skötas av den myndighet som har ansvaret för livsmedelssäkerheten i landet. Myndigheten kan själv utföra kontroller eller överlåta dessa på regionala eller kommunala organ. Den nationella kontrollen utförs genom att alla anläggningar och all verksamhet kontrolleras på planeringsstadiet. Periodiska rapporter ska inkrävas och godkännas för att verksamheten ska få fortsätta. Därtill krävs fysiska kontroller på platsen, slumpmässigt eller på förekommen anledning. Kontrollen ska omfatta såväl kunskap som lokaler och teknik. I mindre företag kan optimal teknik vara alltför kostsam, men det är möjligt att kompensera detta genom att höja den personella kompetensen när det gäller hygien, mikrobiologi och miljöhänsyn. Produktionsplatserna kan vara åkerbruk, ladugårdar, livsmedelsindustrier, distributörer, detaljhandel eller restauranger. Men de kan även vara anläggningar som svarar för försörjningen med insatsvaror i livsmedelsproduktionen, som till exempel industrier för produktion av gödselmedel till jordbruket, fodermedelsindustrier eller förpackningsindustrier för livsmedel.
En livsmedelsproducent har givetvis rätt att själv beskriva vad en produkt är, varifrån den kommit och hur den framställts. Alla påståenden måste dock gå att bevisa. Det betyder att om någon saluför lokalt odlade grönsaker, ska säljaren kunna bevisa detta. Om någon hävdar att deras produkter är ”miljövänligt odlade” så måste detta vara korrekt. Ett sådant synsätt är att både ge medborgaren säkerheten att all mat billig, dyr, exklusiv eller alldaglig är ofarlig och samtidigt säkerställa den fria konkurrensen och den oändliga mångfald av former, färger och smaker som präglar Europas mat. Utöver säkerheten och hygienen är det EU:s uppgift att säkerställa medborgarens fria val av produkt. Detta uppnår vi genom att kontrollera att själva informationen är sann. De nationella myndigheterna ska givetvis arbeta nära den europeiska livsmedelsbyrån och vara en länk mellan medlemsländernas forskning och erfarenhet och unionsnivån.
Vi liberaler vill, som nämndes ovan, att ett heltäckande regelverk på Europanivå kommer till stånd. Ett gemensamt heltäckande regelverk kan skapas genom det normala lagstiftningsförfarandet inom EU. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet ”ett matens FBI”, som ska kunna göra ”flygande” kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland, både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.
Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet anser dock att det finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett problem uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta itu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa. Den bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna.
Från liberalt håll är det självklart att kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.
Att regelverket som ska styra livsmedelssäkerheten måste vara gemensamt är självklart när det finns en fri inre marknad och dessutom en gemensam jordbrukspolitik. Därför måste regelverket utformas av kommissionen, ministerrådet och parlamentet, där det mesta av miljölagstiftningen redan fastställs. EU:s kontrollsystem måste baseras på bästa tänkbara kompetens ur vetenskaplig och teknisk synpunkt. Det europeiska regelverket ska garantera en hög livsmedelssäkerhet. Detta innebär även att man successivt måste anpassa sig till de bästa exemplen från olika delar av unionen. Sålunda kan man konstatera att EU redan till stor del tagit till sig de svenska erfarenheterna av begränsning av antibiotikaanvändningen i fodermedel.
Under den senaste tiden har vi i medierna kunnat följa hur flera europeiska länder skakats av galna ko-sjukan. Det första fallet av galna ko-sjukan, BSE, uppdagades i Storbritannien 1986 och skakade hela Europa under ett antal år framåt. Krisen förde det goda med sig att det blev lättare att tala om etik i jordbrukspolitiken, något som på sikt kan leda till ökad säkerhet för både människor och djur. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i bland annat England, Danmark, Spanien, Nederländerna och Tyskland visar att behovet av en gemensam livsmedelspolitik i EU är nödvändig för att vi ska kunna ta itu med dessa problem. Ett krav från Folkpartiets sida är att ett totalstopp för användning av kadaver som ingrediens i kött- och benmjöl införs.
Sverige har lyckats nedbringa förekomsten av salmonella till ett minimum, något som har krävt stora insatser från böndernas sida. På kontinenten förekommer dock fortfarande salmonella i stor omfattning. Salmonellan blev en het fråga under Sveriges förhandlingar med EU. Sverige lyckades få igenom sina krav på att livsmedel, levande djur och foder som förs in i Sverige ska vara fria från smittan. Kött som importerats måste medföljas av intyg utfärdat av en av staten godkänd veterinär om att köttet är salmonellafritt. Färska ägg ska komma från höns i kontrollerat salmonellafria besättningar.
Inom EU sker normalt kontrollerna i ursprungslandet och kontrollintyget ska erkännas av de andra medlemsländerna. Medlemsländerna kan endast i undantagsfall genomföra ytterligare kontroller. Systemet bygger på att inköpslandet ska kunna lita på att det kött som införs är salmonellafritt om det finns intyg på detta. Ansvaret för att salmonellasmittat kött inte hamnar på konsumenternas bord vilar dock i sista hand på kommunerna. De ska genom tillsyn och provtagning garantera säkerheten i köttet. Det är därför av största vikt att kommunen har tillräckliga resurser för att kunna genomföra den kontroll de är ålagda att utföra. Salmonellasmittan är ett problem som måste hanteras på EU-nivå. Det är ett oeftergivligt krav att EU engagerar sig i kampen mot salmonellan.
Inom EU är det förbjudet att använda tillväxthormoner i kött- och mjölkproduktionen. EU har infört förbud mot import av kött från djur som getts hormoner. WTO har tillbakavisat EU:s importförbud därför att detta skulle sakna vetenskaplig grund och EU har uppmanats att bevisa att en sådan finns. WTO medger inte att konsumenters oro får utgöra grund för standarder i internationell handel med livsmedel.
Inom WTO bör åtgärder som syftar till ett ökat konsumentskydd få en framskjuten plats. EU måste fortsätta kämpa för att konsumenthälsan och inte livsmedelsindustrin sätts i centrum.
Folkpartiet är mycket positivt inställt till frihandel. Framförallt måste EU arbeta för frihandel mot tredje världen. Men som konsumenter måste vi ha rätten att fritt välja våra varor. Därför måste vi vara oerhört tuffa i kraven på korrekt märkning. Hormonkött ska märkas hormonkött. EU måste, som nämndes tidigare, arbeta för att korrekt märkning ska vara ett krav för att få sälja en vara. Det ger konsumenterna möjligheten att själva bestämma vilka risker de är beredda att ta.
I dag satsas alltmer pengar på att utveckla livsmedel med hjälp av genteknik. Djuravel och växtförädling har förekommit i alla tider. Det som skiljer den nya tekniken från de traditionella metoderna är att gener kan överföras mellan arter som inte kan befrukta varandra. Vid traditionell djuravel överförs såväl önskade som oönskade gener. Den nya gentekniken tillåter att bara en önskad gen överflyttas från en organism till en annan. På detta sätt skapas en ny organism som har önskade egenskaper. Det finns i dag inga vetenskapliga bevis för att genförändrade livsmedel skulle vara farliga, varken på kort eller lång sikt. Om konsumentens säkerhet ska kunna garanteras måste dock försiktighetsprincipen vara vägledande. Den så kallade Novel Food-förordningen som trädde i kraft 1997 kräver att livsmedel som består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer ska märkas. Förordningen är dock inte tillräckligt långtgående och ger utrymme för olika tolkningar. Arbetet med förordningen måste därför fortsätta.
Frågor om konsumentskydd och konsumenträttigheter vinner idag allt större gehör inom EU. EU-medlemskapet medför en skyldighet för svenska politiker att verka för att EU gagnar konsumenterna. Inom EU har det länge funnits en bestämmelse om konsumentskydd. Amsterdamfördraget har bidragit till att konsumentpolitiken blivit ett eget självständigt politikområde inom EU. Det innebär att all verksamhet och politik som ska utformas och genomföras inom EU måste ta hänsyn till konsumenternas önskemål och behov. Ett stort problem är dock fortfarande att producentintresset allt för ofta tilldelas större vikt än konsumentintresset. Detta gäller särskilt inom jordbrukspolitiken. Den kraftigt specialiserade jordbruksproduktionen i Europa har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors hälsa. Metoderna har också rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur.
Sverige bör verka för att konsumentintresset får större vikt i förhållande till producentintresset i EU-samarbetet. Den förlegade, dyra, oetiska och miljöovänliga jordbrukspolitiken måste ändras till en renodlad matpolitik med strikt inriktning på medborgarnas vilja och behov. Därtill behövs en utvecklad landsbygdspolitik. Jordbruket är inte enbart en producent av livsmedelsråvaror, vårt jordbruk vårdar viktiga delar av vårt kulturarv och landskap. Alpängar och naturbetesmarker, för att nämna några exempel, innehåller en omistlig biologisk mångfald, så visst behövs ett visst skattebetalt stöd även i framtiden, men ingen separat jordbrukspolitik.
För oss liberaler är det en grundläggande utgångspunkt att den enskilde konsumenten har rätt att själv välja vilken vara hon eller han vill köpa. För att denna frihet ska vara en verklighet, måste kraven på korrekt information vara absoluta. Livsmedel och andra varor kommer till våra butiker från hela världen. Egentligen finns inte längre några ”råvaror”, vilket gör det svårare för oss konsumenter att veta vad vi handlar och vad vi stoppar i oss. Allt är processat, förädlat och paketerat. Det är inte möjligt att smaka, lukta, klämma eller veta exakt vad som finns i en förpackning. Då återstår att läsa information: innehåll, ursprung, varumärke och andra symboler så som ”Handla miljövänligt”.
Det behövs ett system för kontroll av märkningen. Producenten och försäljaren måste kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är korrekta. Det kräver ett enkelt och tydligt ansvarstagande från dem som producerar och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor. För att kunna agera som konsument och göra väl överlagda val behöver man tillgång till information men också kunskap om hur informationen kan omvandlas till nödvändig kunskap. Utvecklingen av olika informations- och märkningssystem, till exempel miljömärkning och etisk märkning, går framåt men behöver påskyndas och förbättras. Den här typen av information underlättar för oss konsumenter att genom en mer medveten konsumtion påverka utbudet av produkter och tjänster. Samlad konsumentkraft är en stor maktfaktor och kraftkälla. EU och svenska myndigheter måste, enligt vår mening, värna den enskilde medborgarens valfrihet på den öppna marknaden genom ovillkorliga krav på korrekt information. Deras uppgift är inte att välja varor åt oss. Deras uppgift är att underlätta så att du och jag själva kan bestämma och göra våra egna och fria val.
För att konsumenten ska få god behållning av sina pengar och en stark ställning på livsmedelsmarknaden krävs tillförlitlig och lättillgänglig information. I dag är produktmärkningen en av konsumentens huvudsakliga informationskällor. Det är därför viktigt att den svarar mot konsumentens behov. Ett tillförlitligt märkningssystem är en förutsättning för en fungerande livsmedelsmarknad. Om konsumenten inte har möjlighet att köpa livsmedel utifrån sina önskemål sänds felaktiga signaler till industrin om vad köparen verkligen vill ha. Debatten kring märkning av livsmedel har i BSE-krisens spår rönt stor uppmärksamhet. Grundregeln är att livsmedelsmärkningen inte får förvirra eller förleda konsumenten. Utbudet av olika frivilliga märkningsformer växer och därmed växer också risken för att konsumenten får svårt att tillgodogöra sig innehållet. Detta talar för en enhetlig EU-märkning.
Konsumenten måste ha möjlighet att erhålla den information som är viktig och märkning av förpackningar har sina begränsningar. Märkningssystemet bör därför koncentreras på information som är relaterad till konsumentens hälsa och säkerhet.
Kunniga, kritiska och medvetna konsumenter är en förutsättning för en väl fungerande marknad. I framtiden måste nya vägar utvecklas för informationsutbytet mellan konsument och industri. En vidgad och förbättrad dialog mellan konsument och producent leder till ökat förtroende för livsmedelsproduktionen. Den internationella handeln med livsmedel blir allt viktigare och vårt beroende av omvärlden tydligare. Frågor om livsmedelssäkerhet måste betraktas i ett globalt perspektiv eftersom EU importerar och exporterar mycket livsmedel. Då kraven på märkning av livsmedel varierar världen över är det givetvis önskvärt för den internationella handeln med gemensamma märkningsregler världen över.
Effektiv konkurrens i såväl privat som offentlig sektor gagnar konsumenterna. Fler förslag som berör detta område presenteras i Folkpartiets konsumentpolitiska motion. Regleringar och detaljstyrning kan bidra till onödiga kostnader som lastar konsumenten eller försvårar för de små aktörer och för de aktörer som vill ta sig in på marknaden, vilket även också drabbar konsumenten i förlängningen. Konkurrensen inom livsmedelssektorn måste öka. Koncentrationen av några få aktörer inom dagligvaruhandeln tenderar att hålla prisnivån uppe. Konkurrensverkets övervakning är således viktig. Men resurserna är knappa. Därför måste ökade medel avsättas för konkurrensverksamheten och detta skulle underlättas om en modern konsumentpolitik ersätter en otidsenlig traditionell jordbrukspolitik.
Genom Sveriges anslutning till EU har svensk konsumentpolitik blivit djupt integrerad med den gemensamma konsumentpolitiken i EU. Därför måste den svenska och europeiska konsumentpolitiken i stort ses i ett sammanhang. Sverige bör kraftfullt verka för att befintliga och nya konsumentsrättsregler i EU blir enkla och tydligt utformade.
För att uppnå en gemensam marknad som har konsumenternas förtroende och för att konsumenten fullt ut ska kunna utnyttja den gemensamma valutan är det nödvändigt att på vissa områden harmonisera de konsumenträttsliga reglerna inom EU. För att kunna garantera den enskilde europeiske konsumenten ett fullgott konsumenträttsligt skydd menar vi att det inte, som idag, räcker med gemensamma minimiregler. Det krävs ett visst mått av enhetlighet för att konsumenten verkligen ska kunna dra nytta av de fördelar som den gemensamma marknaden ger upphov till. I en öppen handel över gränserna blir det arbete som utförs inom ramen för samarbetet i EU och OECD för gemensamma riktlinjer, enkla rättsregler och tydlighet för konsumenterna mycket viktigt och bör prioriteras av svenska myndigheter.
Vi har som européer ett gemensamt ansvar för kulturarv och bevarad biologisk mångfald. En politik som vill främja landsbygds- och glesbygdsutveckling måste därför, för att lyckas, ha en bredare inriktning än stöd till enbart livsmedelsproduktion. Framtidens landsbygdsstöd bör därför inriktas än mer mot miljövänligt jordbruk. I detta arbete är böndernas insatser centrala. Det är självklart att miljön påverkas då själva syftet med jordbruket är att försöka förmå jorden att ge en så stor avkastning som möjligt. Jordbruket kan ha både positiv och negativ inverkan på miljön. Det är tydligt att själva jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem. Men jordbruket är samtidigt omistligt för ett öppet odlingslandskap och en varierad kulturmiljö.
Jordbruket är en integrerad del av det moderna samhället. Jordbruk och livsmedelsproduktion är viktiga för folkhälsa och miljö, då vår överlevnad är beroende av vad naturen och jorden ger. En miljöanpassad jordbrukspolitik kommer att ha positiva effekter på folkhälsan. En hög kvalité på våra livsmedel bidrar till en bättre miljö och friskare konsumenter. En god hygien på gårdarna, i slakterierna och inom livsmedelsindustrin har direkt samband med kvalitén på maten. Det är därför angeläget att frågan om vilka miljöeffekter och miljökostnader som kan kopplas till jordbruket utreds vidare och läggs till grund för en fortsatt reformering av jordbrukspolitiken. Utgångspunkten ska vara EU:s miljömål samt att särskilt lyfta fram sektorsansvaret, försiktighetsprincipen liksom principen att förorenaren betalar.
Den gemensamma jordbrukspolitiken i EU har inte tagit tillräcklig hänsyn till miljön. En felaktig användning av växtnäring och bekämpningsmedel har resulterat i stora problem. Bidragssystemet måste av den anledningen förändras och nya regler utformas för att skapa förutsättningar för en hållbar resursanvändning och ett mer miljövänligt europeiskt jordbruk.
Det finns inom EU allmänna miljömål som även omfattar jordbruket. Folkpartiet anser dock att det är olyckligt att några separata miljömål för CAP inte arbetats fram från kommissionen. CAP:s åtgärder för att minimera jordbrukets miljöbelastning är otillräckliga. Därför bör Sverige i EU verka för att separata miljömål för jordbruket skapas. När det gäller miljömålen är det, enligt miljögarantin, möjligt för varje nation att ha strängare miljökrav än EU:s lägsta nivå.
Som redan konstaterats ovan har jordbruket såväl positiva som negativa effekter på miljön. Utmaningen för framtiden blir att minska de negativa. Folkpartiet har länge efterlyst att jordbruket mer rättvist behandlas som en näring bland andra och följaktligen beskattas därefter. I detta läge finns anledning att ta upp frågan om skatten på handelsgödsel. Kväveläckage från bland annat jordbruket leder till övergödning av våra sjöar och vattendrag och i längden även av kustvattnen. Trenden med ökande utsläpp har visserligen brutits, men målet har inte uppnåtts.
Under många år har Europas bönder använt handelsgödsel med höga halter kadmium i fosfaterna. Det finns kadmiumfria fosfater, men dessa är mycket dyra. Det är mycket angeläget att hejda försurningen av mark och vatten, men det är också angeläget att få kontroll av, och stopp på, sådant som kadmium i konstgödseln, beständiga kemikalier, antibiotika och andra farmakologiska ämnen i gödsel och rötslam. Vi menar att handelsgödselskatten är nödvändig för att minska överdosering. Sverige bör därför driva kravet att handelsgödsel och bekämpningsmedel beskattas genom ett system baserat på kväveeffektivitet/kväveförluster på EU-nivå, annars rubbas den inre marknaden. Det är viktigt att svenska bönder har goda förutsättningar att konkurrera på en europeisk marknad.
En annan utmaning blir samtidigt att med böndernas hjälp öka de positiva effekterna jordbruket har på miljön, vad gäller insatser för ett öppet odlingslandskap och en varierad kulturmiljö. Folkpartiet har krävt att regeringen ska vidta åtgärder för att lantbrukets konkurrenssituation ska förbättras.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Harald Nordlund (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |