Rätt hanterat kan förhållandet mellan samebyarna och rennäringens intressen väl komma att leva i samklang med övriga intressenter i renbeteslandets närhet. Såväl samebyarna, ortsbefolkning och jaktintressen samt skogs- och jordbruksnäringarnas representanter har alla en uppriktig vilja att lösa problem som ytterst staten bär ansvar för. Det går att uppnå frid i fjällen om grundläggande frågor om landområden för renskötselrätten slutligen kan fastställas. Till dess att de geografiska gränserna dragits upp får inget nytt tillföras problematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gränsdragningskommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ströängar.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring vad gäller dubbelregistrering av älgjakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokal förvaltning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättighetsförskjutning.2
Riksdagen beslutar att avvakta vad gäller förslaget om ny renbeteskonvention i enlighet med vad i motionen anförs.
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till UU.
Frågan om samernas ställning i Sverige är under ständig diskussion. Framför allt gäller detta de renägande samernas rättigheter som regleras av rennäringslagen. Vilka rättigheter ligger i renskötselrätten? Vilka områden kan omfattas av hävdvunnen rätt till bete? Hur skall konflikterna mellan ortsbefolkningens anspråk på jakt och fiske lösas? Hur löses de konflikter som rör de skador på mark som renskötseln medför? I vilken utsträckning skall rennäringens intresse tillgodoses när det samtidigt finns andra näringar som har anspråk som kolliderar med dessa?
Frågorna är många och synpunkterna på lösningar lika många. Vad som emellertid står helt klart är att nuvarande situation måste brytas samtidigt som illavarslande tecken syns på framtida politiska beslut som kan förvärra konflikten. Inte minst i Västerbotten, där en stor del av markområden som ingår i renbeteslandet är privat mark, syns konflikterna tydligt.
Det finns trots allt goda krafter som vill samverka och lösa de konflikter som staten ytterst bär ansvaret för. Oklara lagar som ibland korsar varandra och outklarade marktvister är bara några exempel på frågor där staten försummat det ansvar som staten måste ta.
I texten nedan går jag igenom några av de viktigaste frågorna som måste lösas för att vi skall kunna få frid i fjällen. Dessa är i tur och ordning frågorna om en gränsdragningskommission, ströängar, dubbelregistrering av älgjakt, lokal förvaltning av småviltsjakt, rättighetsförskjutningar samt avslutningsvis en renbeteskonvention.
Den kanske viktigaste förutsättningen för ett gott samarbetsklimat i fjällen och inom det område som rennäringen gör anspråk på är att utröna och fastställa vilket område som skall omfattas av renskötselrätten. Först när staten har fastställt vilket det faktiska området skall vara, med den erfarenhet och historia som finns tillgänglig, kan kartan över markområden fastställas.
Jordbruksministern har vid ett antal tillfällen uttalat sig positivt i frågan om att tillsätta en kommission med detta uppdrag. I oktober 2000 svarade ministern att en sådan kommission skulle tillsättas under våren. I maj året därpå hade ingen kommission tillsatts, men på en muntlig fråga under riksdagens frågestund svarade ansvarigt statsråd att kommissionen skall tillsättas under tidig höst. I oktober 2001 har detta fortfarande inte skett. Detta förhållande är såväl anmärkningsvärt som nonchalant. Också i ljuset av att en ny renbeteskonvention föreslår en utökning av renbetesrätten till att också gälla norska samer blir frågan om att fastställa renbeteslandet än viktigare.
Även om förekomsten av s.k. ströängar är begränsat, så är det likväl en källa till irritation och konflikt i de områden där sådana förekommer. Den markkonflikt som uppenbart finns som ett resultat av avvittringens genomförande måste biläggas. Det finns därför all anledning att denna fråga också underkastas rättslig prövning.
Problematiken med ströängar och tillhörande rättigheter bör därför lösas i samma takt som gränsdragningskommissionen arbetar med frågan om geografisk avgränsning av renbetesområdet.
Samebyarna äger rätt att inom ramen för renskötselrätten jaga och fiska. Detta gäller också licensjakt på älg, både på statens mark och på privat mark. Denna s.k. dubbelregistrering är i lagens mening i sin ordning, även om tolkningen inte accepteras av alla. Hur som helst innebär dubbelregistreringen en källa till konflikter mellan ortsbojaktlag och samebyns jägare. Den dubbla jakträtten utgör inte bara farliga inslag i jakten, utan reser också frågan om markägares rätt till egen mark.
Det finns goda skäl att undanröja denna källa till konflikt. Staten har att ta ansvaret även i denna fråga och undanröja möjligheten till dubbelregistrering. I de fall där anspråk på kompensation framförs har staten att i görligaste mån finna lösningar för detta.
Dubbelregistreringen måste upphöra, och staten måste ta ansvaret för att så sker.
Sedan reglerna för småviltsjakt ändrats, har jakten kommit att bli tillgänglig för det stora flertalet av våra aktiva jägare. Enkelheten kring jakträtten och det förhållandevis låga priset för jaktkorten har gjort att svenska jägare frekvent nyttjar våra fjäll och fjällnära marker. På samma sätt finner många utländska jägare de svenska markerna och reglerna attraktiva. Ett icke oväsentligt antal utländska jägare finner de svenska fjällen för sin ripjakt.
Förutom jägarnas och lokalbefolkningens värn om mångfald i faunan finns också nödvändig hänsyn att ta till renägarnas produktionsmöjligheter. Renägarnas självklara rätt till bete kan ibland stå i kontrast mot jägarnas intresse. Avlysning av stora markområden görs formellt av länsstyrelsen och upplevs inte sällan som omständligt och med för stor säkerhetsmarginal i tid och till yta. Önskemålet är naturligtvis att ett positivt samarbete och ömsesidig respekt kan finnas mellan de olika intressegruppernas specifika önskemål och behov.
Småviltsjakten har sedan nuvarande system infördes fått en explosionsartad utveckling, och jakten innebär därmed ett icke oväsentligt tillskott i turistekonomin för länen. Försäljningen av jaktkort, resor, övernattningar, guidningar, matinköp, transporter m.m. innebär redan i dag miljontals kronor i intäkter för de aktuella byarna och regionerna. Småviltsjakten ovan odlingsgränsen, framförallt ripjakten, innehåller således en stark utvecklingsbar ekonomisk potential som bör tillvaratas.
Jakten innebär på några områden en ansträngning i relationerna mellan jägarna och renägarna. På några håll kan man också säga att spänningen mellan jägarnas intressen och de renägande samernas intressen varit betydande och negativ från turistisk synpunkt.
I dag fastställs jaktkortens pris centralt och avgifterna fördelas enligt centrala direktiv. Länsstyrelsens roll som myndighet för avlysning av renbetesland och prissättare kan ifrågasättas ur rationalitetssynpunkt.
Med utgångspunkt från en stor potential i småviltsjakten bör ett system med lokal förvaltning kunna prövas i ett försök. En grundförutsättning för ett lokalt försök bör vara utformat så att samförstånd mellan lokala turistföretagare och rennäringen ligger som en förutsättning för ett försök.
Beslut om avlysning av renbetesområden, storlek på området och tidpunkter, aktuella jaktområden och prissättning av jakten läggs till den lokala nivån med lokala företrädare för turistföretagare och renägande företag i förening.
Med föreslaget försök bör de motsättningar som finns mellan intressegrupperna kunna biläggas och jakten som turistföreteelse utvecklas positivt och till nytta för inlandet i stort. Länsstyrelsens roll reduceras i försöket till att vara den initierande och godkännande parten av försökets uppläggning.
Den pågående diskussionen om förändringar vad gäller samebyns utvidgning till en större personkrets ger oroande signaler för framtiden. Tanken att samebyn kan införliva ytterligare samer i sin by är en fråga som samebyn rimligen själv bör avgöra. Däremot får utvecklingen av en större sameby inte medföra att de rättigheter som förknippas med renskötsellagen också skall komma att omfatta denna nya personkrets. Om samebyarna utvidgar sitt medlemsantal får detta inte innebära att även jakt och fiske med automatik tillförsäkras de nya medlemmarna i samebyn. Om utvecklingen likväl blir på detta sätt riskerar detta att utmynna i mycket svåra konflikter, i varje fall i Västerbotten.
Vidare är det viktigt att ingen rättighetsförskjutning till samebyns fördel sker, så att jord-, skogs- och gruvnäringens verksamheter ytterligare försvåras. Det finns goda möjligheter att komma tillrätta med de konflikter som finns idag på grund av otydlig lagstiftning och försummelser från statens sida, varför det vore djupt olyckligt att innan dessa klarats ut, göra rättighetsförskjutningar som enbart gynnar en part. Av den anledningen finns fog för att inte tillmötesgå kravet på att ratificera ILO 169.
Den norsk-svenska renbeteskonventionens förslag är nu ute på remiss. De förslag som konventionen lägger fram är i många stycken anmärkningsvärda, varför förslaget bör dras tillbaka och omarbetas.
Förslaget förordar att norska renägare skall få nyttja vinterbete i Nordmalings kommun och efter Lövångerkusten. Båda områdena ligger under rättslig prövning där tvisten gäller om området överhuvudtaget kan omfattas av renskötselrätten. Konventionens förslag föregriper således inte bara den rättsliga prövningen, utan kränker dessutom äganderätten genom att frankt upplåta enskild mark till annan nations näringsidkare.
1972 års konvention behöver revideras, men till dess att en gränsdragningskommission har utrett renskötselområdet i stort i Sverige kan frågan om utvidgat område överhuvudtaget inte komma ifråga. Av det skälet finns anledning att dra tillbaka liggande förslag och avvakta vad gränsdragningskommisionen kommer fram till.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Anders Sjölund (m) |