Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgång till fiskevatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reglering av skarv- och sälbeståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skydd av vildlax.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om restaurering av strömmar och vattendrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omprövning av äldre vattendomar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till fiskevårdsområden samt områden med fritt handredskapsfiske.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kalkning av vatten och skog.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utsläpp från fartyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av ”fiskekonto”.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta negativt saldo för inventarietillgångar vid fartygsbyte.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesfiskaravdrag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ny granskning av skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fiske av spökgarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om planering för vattenbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheters hantering av vattenbruksärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskningen om fisksjukdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gymnasieutbildning med inriktning på fiske.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om organisering och finansiering av marinbiologisk forskning.
1 Yrkande 5 hänvisat till BoU.
2 Yrkandena 9–11 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 17 hänvisat till UbU.
Fisket är en viktig del av en levande skärgård. Kristdemokraterna vill ha ett starkt svenskt och ekologiskt hållbart yrkesfiske. Ett bevarande av den unika havsmiljön kräver dock åtgärder.
Havsfisket är numera internationellt, vilket kräver internationella överenskommelser. Detta sker nu genom EU. Kristdemokraterna instämmer i EU:s åsikt, att fisk i första hand ska fiskas för människoföda, att fisket ska vara ekologiskt och att kustfisket ska bevaras.
De rapporter om överfiskning som har kommit är oroande. En kontroll av att fiskekvoter respekteras är svår att genomföra men krävs så att kvoterna för fiskfångst ska fungera. Ett för stort fiskeuttag gynnar ingen, utan resulterar långsiktigt i att näringen dör ut. Forskning behövs för att få fram bra selektiva fångstredskap, så att bifångsterna minskas.
För svenska fiskare har tillgången till fiskevatten blivit kraftigt reglerad genom avtal med EU, Norge och Östersjöländerna. Vissa menar att Sverige, i de förhandlingar som föregick utläggandet av ekonomiska zoner 1977, gav bort en alltför stor del av sitt Nordsjöfiske. Trängseln i Nordsjön ökade, vilket medförde att västkusttrålare sökte sig till fiske i Östersjön. Genom avtal med EU har de baltiska staterna getts tillträde till EU:s fiskevatten. Trängseln är nu stor även på vissa platser i Östersjön. Svenska fiskeintressen måste bevakas bättre internationellt.
Länders andel av totalkvoter för olika fiskeslag är i huvudsak fastställda utifrån infiskningen under en referensperiod, och andelarna kvarstår sedan. Denna s.k. relativa balans mellan länderna kan i praktiken inte rubbas, då det skulle innebära att om ett lands kvot ökade, skulle ett annat vara tvunget att minska sin.
Kristdemokraterna anser att Sverige internationellt bör arbeta för en bevakning av tillgången till fiskevatten i Östersjön och en ökning av tillgången till fiskevatten i Nordsjön och Västerhavet.
När en fiskekvot är uppfylld införs ett stopp för detta fiske. Det medför ojämn råvarutillgång för övrig näring. Genom regleringsåtgärder, antingen från Fiskeriverket eller från fiskarnas egna organisationer, skulle fisket kunna fördelas jämnare över året. Detta skulle kunna ske genom temporära stopp eller begränsningar av hur stora kvantiteter som får landas av varje båt under en vecka.
Det tillåtna minimimåttet för fångad torsk ska höjas till en nivå som innebär att varje torsk ska ha haft möjlighet att leka minst en gång före fångst. Det kräver redskap som släpper igenom fisk, som inte uppfyller minimimåtten. Detta gäller även lax. Yngelplatser för dessa fiskarter ska fredas från fiske, vilket också innebär att grunda vatten med mindre än tre meters djup fredas.
Ett sätt att bevara en större del av den vilda laxen är att märka den odlade laxen genom s.k. fettfeneklippning. Denna kan då vid fångst skiljas från den vilda laxen, som kan släppas tillbaka.
Det växande sälbeståndet utgör ett stort problem i kustfisket genom att sälen orsakar omfattande skador på redskap och fångst. Problemet är särskilt stort i Bottenhavet och Bottenviken och har bl.a. inneburit att fiskare fått överge sitt traditionella yrke eller blivit tvungna att övergå till andra fiskemetoder. På västkusten är det framför allt fisket med ålryssjor som är utsatt för sälskador.
Det pågår arbete med att ta fram sälsäkra redskap. Än så länge sker det dock med begränsad framgång. Viktigt är också att få fram mer artselektiva fångstredskap. När det gäller ålryssjor tror forskare att det är bifångsten som lockar sälen.
Det stora skarvbeståndet orsakar också omfattande skador för yrkesfiskarna. Tillstånd för skyddsjakt kan beviljas av länsstyrelsen, men det sker mycket restriktivt.
Enligt Kristdemokraterna skall säl- och skarvbeståndet regleras genom traditionell viltförvaltning utifrån jaktetiska principer och med tydliga regler i form av tider och andra villkor.
Förlorade fiskegarn, s.k. spökgarn, fortsätter att fiska under lång tid. Beräkningar har visat att dessa fångar lika mycket fisk, som den fångst man landar. Detta är en viktig fråga som man måste finna en lösning på. Kristdemokraterna menar att fiskare, under de perioder de inte ligger ute, skall ha möjlighet att fiska upp dessa garn mot statlig ersättning.
Vattenkraftregleringen har medfört att det på vissa ställen inte finns någon fiskväg förbi kraftverken. Enligt miljöbalken är kraftverken skyldiga att ha ett vattenförbiflöde på minst 5 procent för att fisken ska kunna vandra. Även vid förbiflöde skadas fisk i kraftverken. En del kraftverk saknar fiskväg. Kraftverken är därför skyldiga att kompensationsodla fisk, som märks och utsätts nedströms kraftverket.
Kristdemokraterna anser att förbiflöde ska finnas vid alla kraftverk samt att strömmar och vattendrag restaureras där uppförda dammar inte längre fyller någon funktion. Kristdemokraterna förespråkar även i övrigt förstärkningsutsättningar av skaldjur och olika fiskarter för tillväxt vid kuster och i insjöar där bestånden har blivit små.
Handredskapsfisket har varit fritt på västkusten och i Västerhavet sedan lång tid tillbaka. På ostkusten och i de fem största insjöarna frisläpptes det tidigare reglerade handredskapsfisket på enskilt vatten 1985. Syftet var att ge ökade rekreationsmöjligheter för den fritidsfiskande allmänheten. Det goda syftet har missbrukats, till exempel i form av otillåtet trollingfiske och fiske för försäljning. Otillåtet fiske resulterar även i att fiskevården försvåras.
Denna situation skulle kunna förbättras genom att införa möjlighet att lokalt besluta om inrättande av fiskevårdsområden finansierade av en fiskevårdsavgift. Kristdemokraterna anser att det fria handredskapsfisket områdesvis bör finnas kvar.
Övergödning orsakas av utsläpp från trafik, reningsverk, industrier och jordbruk. Övergödningen medför syrebrist och effekten blir döende insjöar och minskande blåstång i havet. Blåstången är viktig då den utgör en naturlig ”barnkammare” för fiskar och vattendjur.
För att komma till rätta med problemen med våra förorenade vatten måste, i första hand, kraftfulla åtgärder vidtagas för att minska utsläpp och miljögifter, men det är också oerhört angeläget att kalkningen av försurade sjöar fortsätter. Åtgärder behövs får att få fungerande reningsverk på andra sidan Östersjön, och Sverige måste även fortsättningsvis ge bistånd till de länder på andra sidan Östersjön som står för de största utsläppen från sina reningsverk. Även svenska reningsverk måste dock minska kväveutsläppen.
Det finns fortfarande många försurade sjöar utan fisk, även om kalkningen av vattendrag har förbättrat situationen. Marken i vattendragens tillrinningsområden är dock fortfarande sur, särskilt i sydvästra Sverige. Därför bör även sådan skogsmark kalkas tills läget förbättras. Kristdemokraterna kräver för detta 50 miljoner kronor extra i budgeten. Även kalkningen av vattendrag måste tills vidare fortsätta. Man har beräknat att 1 krona kalkning ger 3 kronor ökade intäkter av friluftsliv, vilket framför allt gäller fiske.
De flesta kemiska substanser som används återfinns i dag, i större eller mindre mängd, i våra vatten. Det finns spår av läkemedel, bl.a. hormonpreparat i havet. Många gifter har en hormonliknande effekt. Dessa hormoneffekter stör fiskarnas könsidentitet och fortplantningsförmåga. I fiskkött, särskilt från fet fisk, ökar koncentrationen av t.ex. kadmium och kvicksilver. Dumpning av miljöfarligt avfall i havet har redan förbjudits på EU-nivå, vilket biträtts av Sverige. Det är viktigt att arbetet enligt EU:s ramdirektiv för vatten nu tar fart, något som regeringens miljömålsproposition förutsätter. Det brådskar om inte fiskenäringen ska slås ut innan miljöförbättringen inträder.
Utsläpp av olja är ett stort problem främst i Östersjön. I dag är möjligheten mycket begränsad att ställa de ansvariga till svars. Miljö- och jordbruksutskottet arbetar för närvarande med regeringens proposition om förorening från fartyg. Det visar sig juridiskt vara mycket svårt att komma åt utsläppen, eftersom utsläppen oftast sker på internationellt vatten, av icke-svenska båtar. Här krävs internationella konventioner och det är viktigt att regeringen arbetar för detta.
Förutsättningarna för yrkesfisket bestäms delvis av det allmänna näringsklimatet. Kristdemokraterna har på näringspolitikens område en rad förslag som förbättrar möjligheterna att starta och driva företag. Det gäller bl.a. regelförenklingar, skattelättnader, sparande och investeringar.
Det småskaliga kustfisket och insjöfisket får utvecklingsstöd enligt EU:s nya fiskeprogram för att det inte ska minska eller till och med helt dö ut. Detta förutsätter att fisket verkligen är hållbart.
Som ett resultat av varierande fångstmängder varierar fiskares inkomster kraftigt från år till år. Denna inkomstvariation är ett stort problem för yrkesfiskarna. För att kompensera detta torde det vara rimligt, att fiskarna ges möjlighet till avsättningar mellan olika år enligt samma modell, som finns inom skogsbruket, det s.k. skogskontot. Kristdemokraterna kräver att regeringen inför ett fiskekonto för yrkesfiskarna.
När fiskare behöver byta fartyg måste de skattemässigt kunna resultatreglera mellan olika beskattningsår. Här har svenska fiskare ett sämre utgångsläge än kolleger i Danmark och Norge, där skatteregleringarna är betydligt mer fördelaktiga ur periodiseringssynpunkt. Därmed blir finansieringen mer fördelaktig. För den svenska fiskaren innebär reglerna att fiskaren ofta tvingas att skatta av hela, eller stora delar av, vinsten under pågående verksamhet. I många fall leder detta till alltför snabba ersättningsanskaffningar eller inköp av tillfälliga ersättningsfartyg.
Kristdemokraterna menar att s.k. negativa saldon för inventarietillgångar måste tillåtas. Dessa saldon står då kvar efter försäljning och ska inom två till tre år utjämnas genom ersättningsinvestering. Om så inte sker, återförs det negativa saldot till beskattning.
Vid tillfälliga avbrott i fisket, t.ex. på grund av väderlekssituationen eller båthaveri, kan yrkesfiskare få arbetslöshetsersättning. Möjlighet därtill finns även vid stillaliggande på grund av uppfiskad kvot och om möjlighet att gå ut på annan typ av fiske saknas.
Dessa fiskare borde i stället kunna ges i uppdrag att dragga upp s.k. spökgarn i Östersjön. De har förutom båtar såväl utrustning och kunskap som den erfarenhet som krävs för detta. Ersättning för detta skall utgå från staten.
Det svenska fisket verkar på en internationell marknad. På en och samma marknad finns aktörer från flera länder, bl.a. Danmark och Norge. De fiskar på samma vatten, säljer på samma marknad, gör inköp av förnödenheter och drivmedel på samma ställen och lämnar båtar för reparation och underhåll på samma varv. Skattevillkoren för svenska fiskare är däremot klart mindre fördelaktiga än för deras nordiska kolleger. Sveriges bristande tillträde till fiskevatten i Nordsjön innebär i sig en konkurrensnackdel mot Norge och Danmark, vilket ytterligare förvärras av dessa länders bättre skatteavdrag för yrkesfiskare.
Utredningen om yrkesfiskets konkurrenssituation kom med sitt betänkande i januari 1999. Sedan har förslaget beretts i Regeringskansliet och förefaller nu ha funnits på EU:s bord i ett år. Danmark, som ju också är EU-medlem, stöder sina fiskare. Sverige bör, på liknande sätt, stödja sina yrkesfiskare. Regeringen borde ge någon sorts förklaring till att ett förslag om yrkesfiskaravdrag dröjer. I budgetpropositionen våren 2001 hade yrkesfiskaravdraget en egen rubrik. Regeringen talade därunder om att EU hade ärendet. I föreliggande budgetförslag nämns överhuvudtaget inte yrkesfiskaravdraget. Det råder stora oklarheter vad gäller yrkesfiskaravdraget. Kristdemokraterna anslår 10 miljoner kronor utöver de medel som finns tillgängliga för ändamålet.
Dumpade farliga ämnen, t.ex. senapsgas, i behållare som sakta fräts sönder följer med fångsten vid fiske och utgör en stor hälsorisk för fiskare. Särskilt stort är detta problem i södra Östersjön, men även Skagerrak är drabbat genom dumpad ammunition som innehåller stora mängder farliga ämnen. Staten menar att statlig ersättning nästan täcker all kostnad för sanering av senapsgas och hänvisar till att sådana olyckor är mycket sällsynta. Fiskarna anser inte att skyddet är fullgott, varför nya diskussioner bör tas upp mellan fiskare och staten. Yrkesfiskarna menar att man också ska kunna erhålla ersättning för förlorad fångst samt skador på fiskeredskap och annan materiel. Kristdemokraterna kräver en översyn av skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel.
Fisket är i dag en bransch med stort behov av föryngring. Den tekniska utvecklingen gör att även fiskare behöver en relevant teoretisk och praktisk utbildning. Till det kommer krav på kunskap och förståelse för det ekologiska systemet och miljöpåverkan. Utbildningsinsatser behövs även för nu verksamma fiskare.
I dag får inte personer som läser till skepparexamen tillgodoräkna sig praktik från fiskefartyg i sin utbildning, utan endast eventuell praktik inom handelsflottan. Detta är ett slöseri med resurser hos människor. En harmonisering av regler bör ske så att praktik på fiskefartyg jämställs med praktik i handelsflottan vid skeppareutbildning.
Kristdemokraterna anser det viktigt att inrätta en gymnasieutbildning med inriktning på fiske för att trygga nyrekryteringen och den framtida försörjningen inom fiskenäringen.
Utbildningen ska motsvara de krav som EU ställer. Den fisketekniska gymnasieutbildningen ska bl.a. leda fram till behörighet för fartygsbefäl klass VIII och maskinbefäl klass VI samt certifikat för VHF (ROC), brandskydd, räddningsfarkoster, beredskapsbåtar samt grundläggande hälso- och sjukvård. I utbildningen ska fiskefartygsförlagd utbildning ingå.
Det är också viktigt att erbjuda fördjupade kunskaper för olika specialiseringar inom fiskenäringen. Den av Kristdemokraterna föreslagna yrkeshögskolan kan tillgodose näringens behov av välutbildad arbetskraft. Härigenom kan också det, för näringen, så viktiga forsknings- och utvecklingsarbetet initieras och spridas.
Miljöforskningen har angetts av regeringen som prioriterad forskning. Till miljöforskning anslår regeringen under utgiftsområdena 20 och 23 drygt 353 miljoner kronor. De miljömål som riksdagen har påbörjat behandlingen av kräver mycket miljöforskning. Riksdagen har beslutat om 15 miljömål, varav ett är ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Naturvårdsverket har lagt metodarbete och miljöuppföljning på den marina forskningsstationen Kristineberg vid Gullmarsfjorden. Stationen har internationell status och har av EU utsetts till en resursstation, dit forskare från övriga EU kan hänvisas. Stationens vetenskapliga ledning kan tvingas sluta vid årsskiftet 2001–2002 p.g.a. stationens oklara finansiering och organisationstillhörighet.
Den svenska förädlingsindustrin är beroende av både mindre och större företag. De mindre förädlingsindustrierna bevarar den svenska kustbygden levande och främjar det småskaliga fiskets fortbestånd. Kristdemokraternas förslag på näringspolitikens område skulle ge förbättringar på området. För många småföretagare är det svårt att känna till och efterleva ett alltför omfattande regelverk. Därför bör en sådan företagare vid första kontakt med myndighet i samband med start av verksamhet kunna få upplysning om samtliga tillstånd och avgifter som behövs för verksamheten, även om någon del tillhör någon annan myndighet.
Vattenbruket har en betydande tillväxtpotential men är ringa i Sverige jämfört med t.ex. Norge. Den svenska produktionen ligger på c:a 7 000 ton per år, kraftbolagens kompensationsodling oräknad. Odling sker för både konsumtion och utsättning. De viktigaste fiskslagen i det svenska vattenbruket är regnbågslax, ål, röding, sötvattenskräftor och blåmusslor. Gösodling planeras vid Östersjökusten. Man har nu förhoppningar om att kunna odla torsk.
Vattenbruket kan medföra stor påverkan av vattenmiljön, men miljöeffekterna kan kontrolleras och behärskas genom kontinuerlig övervakning och rätt dosering av föda.
Ett stort problem är att finna en lämplig plats för vattenbruk. Fiskodlingar har fått dåligt rykte på grund av enstaka dåliga företrädare för näringen. Kommunerna bör därför i sina delöversiktsplaner ange områden lämpliga för fiskodling, så att beredskap finns.
Det verkligt stora problemet är dock de felaktiga uppfattningar som förekommer om vattenbrukets miljöstörande påverkan samt att inställningen skiftar från län till län.
Hälsotillsynen av fisken kan bli relativt kostsam för en liten vattenbrukare men är nödvändig för en hög klassning av fisken, vilket i sin tur ökar utvecklingsmöjligheterna. Ingen fisk får säljas vidare levande, om den inte har hälsokontrollerats. Konsekvenserna av ett sjukdomsutbrott blir omfattande och medför stor risk för konkurs för småföretagare på grund av det långa stillestånd i verksamheten som blir följden.
Ett stort problem är att forskningen ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdomar hos fiskar, vare sig vilda eller odlade. Det har medfört att vattenbrukare nekats tillstånd på motsägande och varierande grunder med stora följder för den enskilda brukaren. För att få en bättre vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs alltså mer resurser till forskningen.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Caroline Hagström (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Harald Bergström (kd) |