Den liberala miljöpolitiken utgår från att människan är beroende av naturen och dess resurser. I naturen finns och skapas förutsättningar för allt mänskligt liv. En liberal miljöpolitik måste skydda människans livsmiljö och förvalta den för framtida generationer.
De politiska utmaningarna på miljöområdet är stora. Risken för fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden är påtaglig och globala klimatförändringar kan konstateras.
Politikens roll på miljöområdet är att formulera mål, kontrollera och styra genom att sätta ramar för enskildas, organisationers och företags agerande.
Liberalism är utvecklingsoptimism. Den ser stora möjligheter i den biologiska kunskapens och i demokratins och marknadsekonomins utvecklingskrafter.
I Europa utgör EU ett unikt demokratiskt verktyg för att lösa gränsöverskridande miljöproblem och för att skapa gemensamma miljöregler. Genom att stärka unionens kapacitet att fatta överstatliga beslut inom miljöområdet kan vi bryta den passivitet som präglat klimatpolitiken och begränsa utsläpp från energi- och transportproduktionen.
En rationell energipolitik främjas bäst genom en fri energiproduktion. Staten ska uppställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling som syftar till att ersätta fossilbaserad energiproduktion med förnybara energikällor.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 4
Den biologiska mångfalden 6
Skogen 6
Förstärk älvskyddet 6
Natura 2000 7
Våtmarker 8
Kemikalier 8
Vatten 9
Östersjön 9
Färskvatten 9
Avrinningsdistrikt 10
Fosfor- och kväveläckage 10
Gränsöverskridande miljöpolitik 10
Klimatpolitiken 11
Klimatpolitik i tvångströja 11
Sverige klarar inte sina åtaganden 12
Folkpartiets förslag till klimatstrategi 12
Ge EU makt över klimatpolitiken 12
Inför handel med utsläppsrätter 13
Grön skatteväxling 14
Skatt på avfallsförbränning 14
Dieselskatten 14
Miljökvalitetsnormer 15
Kretsloppet 15
Avfallspolitiken 15
Producent- och konsumentansvarets betydelse i avfallshanteringen 16
Energipolitiken 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna den biologiska mångfalden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om älvskyddet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Natura 2000.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skydda och anlägga våtmarker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kemikalier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser för att minska oljeutsläppen i Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avgift på utsläpp av förorenat vatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge EU makten över klimatpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miniminivå vad gäller koldioxidskatten.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fortsatt grön skatteväxling.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en viktbaserad skatt på förbränning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU arbeta för en gemensam kilometerskatt på lastbilstrafik.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen inom EU skall arbeta för att samtliga länder inom unionen skall premiera användning av diesel enligt miljöklass 1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ett bindande åtgärdsprogram för miljökvalitetsnormer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges ekonomiska incitament för en fortsatt källsortering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kretsloppsförsäkringar.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
|
34:3 |
|||
|
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
200 000 |
–200 000 |
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 21 Energi enligt uppställning:3
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
|
35:1 |
Statens energimyndighet: Förvaltningskostnader |
127 712 |
–50 000 |
|
35:2 |
Bidrag för att minska elanvändningen |
251 000 |
–251 000 |
|
35:3 |
Bidrag till investeringar i elproduktion från förnybara energikällor |
168 000 |
–168 000 |
|
35:4 |
Åtgärder för effektivare energianvändning |
115 000 |
–115 000 |
|
35:5 |
Energiforskning |
466 343 |
–150 000 |
|
35:6 |
Energiteknikstöd |
130 000 |
–130 000 |
|
35:7 |
Introduktion av ny energiteknik |
230 000 |
–200 000 |
|
35:10 |
Ersättning för vissa kostnader vid avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket |
384 000 |
–384 000 |
|
Nytt anslag: Kärnsäkerhet i Östeuropa |
+ 50 000 |
||
|
Summa för utgiftsområdet |
2 132 055 |
–1 398 000 |
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.
2 Yrkandena 9 och 11–13 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 20 hänvisat till NU.
Liberal politik utgår från den enskilda människan. Den enskilda människan är också utgångspunkten för liberal miljö- och naturresurspolitik. Naturens skönhet och rikedom är viktig för vår livskvalitet. Vårt övergripande mål är att den enskilda människans frihet och livschanser kombineras naturligt med insikten om att mänskligheten är beroende av jordens resurser. Att bevara orörd natur, ostörda rekreationsområden och biologisk mångfald är därför centrala mål för den liberala miljö- och naturresurspolitiken. Miljöpåverkan av mänsklig verksamhet får aldrig överskrida gränserna för det som är ekologiskt hållbart. En människas frihet får inte inskränka andra människors frihet. Därmed har vi också ett ansvar för att vårda jordens resurser för kommande generationer.
Förvaltarskapstanken är därför vår utgångspunkt för hur vi ser på människans förhållande till naturen. Vår rätt att bruka är inte en rätt att förbruka. Hoten mot vår miljö har bytt karaktär. Från att det för några decennier sedan främst var en fråga om synliga och omedelbara fabriksutsläpp med nationella eller högst regionala skador har miljöproblemen blivit både mer globala och diffusa. Fortfarande är föroreningar stora hot mot miljön. Det är tydligt att de största miljöproblemen som klimatförändringar och förtunningen av stratosfärens ozonskikt till stor del är globala och beror på människors levnadsmönster. En säkrad god livsmiljö i det globala perspektivet är en utmaning som delas av hela jordens befolkning. Vi liberaler är övertygade om att miljöhoten går att bemästra. Men det kräver att ord blir till handling. Det är därför hög tid att fatta beslut som omsätter den politiska retoriken till konsekventa och medvetna åtgärder och som leder till konkreta resultat i miljöarbetet.
Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden och en tilltro till varje generations förmåga att finna lösningar på sin tids problem och känna ett ansvar för kommande släkten. Vi har också en positiv teknikvänlig syn på verkligheten. Genom tekniska framsteg har mänskligheten kunnat upptäcka flera miljöhot och i många fall också minskat dess inskränkningar på framtiden. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande och miljötänkande är en nödvändig utgångspunkt för miljöarbete. En liberal miljöpolitik bejakar ekonomisk tillväxt som förutsättning för att skapa resurser till miljöförbättrande åtgärder. Marknadsekonomin står inte i motsats till förbättrad miljö, utan är tvärtemot ett medel som använt på rätt sätt effektivt kan lösa många av dagens stora miljöproblem. Folkpartiet är också det parti som under längst tid och hårdast drivit frågan om användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Denna positiva liberala inställning innebär dock inte att vi aningslöst menar att det går att tänja naturens spelregler hur långt som helst. En viktig slutsats av detta är att en försiktighetsprincip måste prägla all mänsklig relation till naturen.
Den biologiska mångfalden är en förutsättning för människans överlevnad, men också en ständig källa till inspiration och rekreation. Att stoppa utarmningen av naturen, speciellt den biologiska mångfalden, är därför en av de viktigaste uppgifterna för den liberala miljöpolitiken. Biologisk mångfald främjar ekosystemets uthållighet och flexibilitet. Naturvård handlar framför allt om att skydda och bevara naturvärden och mångfalden i naturen åt framtida generationer. Allt fler arter hotas idag av utrotning. Den svenska floran och faunan blir allt fattigare. Tillgången på naturupplevelser utgör ett viktigt mått av frihet för medborgarna. För att säkra naturvärdena krävs insatser över hela det miljöpolitiska fältet, eftersom samtliga miljöhot i slutändan drabbar naturens skönhet.
Varannan dag avverkas i Sverige ett område där man är väl medveten om att det finns hotade arter. Ett sätt att skydda naturskog och därmed den biologiska mångfalden är att undanta viss skogsmark från skogsbruk. För att en del av Sveriges sista naturskog ska kunna bevaras för kommande generationer måste mer skog skyddas i reservat. Vissa former av skogsbruk med dess brukningsmetoder utgör ett hot mot den biologiska mångfalden i skogen. Genom den nuvarande skogsvårdslagen och genom ökade kunskaper hos skogsbrukarna har dock viktiga framsteg gjorts. Vi ser med glädje hur ett konstruktivt samarbete utvecklats mellan skogsägare och miljöorganisationer.
I skogen finns unika biotoper och ekosystem som utgör grunden för många arters överlevnad. Dessa förutsättningar måste återspeglas i avverknings- och reproduktionsreglerna för att den biologiska mångfalden ska kunna bevaras. Skyddsskog, svårföryngrad skog och fjällnära skog har vi ett speciellt intresse av att bevara. Där inte vardagshänsynen räcker till är olika former av områdesskydd nödvändigt för att bevara större ekosystem och unika biotoper. För detta ändamål måste det dock avsättas större resurser för markinlösen.
Med rådande system där intrångsersättning måste betalas till markägarna även vid skydd av mindre biotoper krävs trots regeringens tillskott ytterligare ökade budgetanslag till markinlösen. Det finns många unika naturområden som idag är hotade. Det är framförallt stora områden av ovärderlig så kallad gammelskog som står på spel. Effekten av det otillräckliga anslaget blir att värdefulla biotoper förstörs och att den biologiska mångfalden utarmas.
Folkpartiet liberalerna har under flera decennier drivit kravet på ett starkt lagstadgat skydd för Sveriges orörda älvar och vattendrag. Trots framgångar är det legala skyddet, enligt vår mening, fortfarande för svagt. Hotet mot skyddsvärda vattendrag skärps ytterligare av att företrädare för vattenkraftsindustrin allt oftare hävdar att ”miljöanpassad vattenkraftsutbyggnad” inte ger lika stora skador på miljön som tidigare. Begreppet ”miljöanpassad vattenkraftsutbyggnad” menar vi är innehållslöst. Teknikutveckling och effektivisering av kraftutvinning är självfallet välkomna, men all vattenkraftsutbyggnad som förutsätter reglering av vattendrag skadar naturvärden. Folkpartiet föreslår mer resurser till investeringar i elproduktion från förnybara energikällor men anser att bidrag till så kallad småskalig vattenkraftsutbyggnad inte bör utgå. Vi vill därför att 1§ punkt 4 och 9§ i förordningen (1998:
22) om statliga bidrag till vissa investeringar inom energiområdet tas bort. Istället bör regeringen ge Naturvårdsverket i uppdrag att genomföra en inventering av uppdämda vattendrag som kan restaureras i syfte att återskapa strömmande vatten.
Den absoluta merparten av våra älvar är exploaterade för att utvinna elektrisk kraft. I dag återstår endast ett fåtal av de stora älvarna och andra betydande vattendrag i outbyggt skick. En utbyggd älv med följande miljöskador kan inte återställas. Det är därför av stor betydelse för naturvården att de orörda älvarna och andra vattendrag bevaras. De besitter unika naturvärden och utgör ofta viktiga ekosystem för hotade djurarter. Frågan om en utbyggnad av vattenkraften har under den nuvarande mandatperioden förts på tal. Frågan om skyddet för de så kallade nationalälvarna, Torne älv, Kalix älv, Piteälv och Vindelälven, regleras i dag i 3 kap naturresurslagen. Dessa regler har inarbetats i den nya miljöbalken i oförändrat skick under rubriken Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden i landet. Endast några redaktionella ändringar har gjorts.
Mot bakgrund av de ökade hoten finns det starka skäl att skärpa skyddet för våra älvar. För det första ska det vara det för ett vattendrag redovisade skyddsbehovet som ska bedömas, och detta oberoende av vilket syfte ett planerat ingrepp skulle tjäna. För det andra ska inget generellt undantag från skyddet göras för några exploateringsskäl. Åtgärder för att utveckla befintliga tätorter, att utveckla det lokala näringslivet eller att utföra anläggningar som behövs för totalförsvaret bör generellt inte undantas från skyddet. För det tredje ska kraven på åtgärder som ofta kallas mindre ombyggnader av sådana vattenområden och älvsträckor som omfattas av älvskyddet skärpas så att dessa med säkerhet utesluter en faktisk utbyggnad. Införande av ny och effektivare teknik för kraftutvinning ska självfallet välkomnas, men denna får aldrig förutsätta tillkommande reglering av skyddade vattendrag.
Naturvård handlar om att skydda och bevara naturvärden och mångfalden i naturen åt framtida generationer. Biologisk mångfald och variation inom arter främjar dessutom ekosystemens flexibilitet och uthållighet. Natura 2000 som är EU:s nätverk av naturreservat innebär idag ett ofullständigt skydd och bygger främst på hotbilder och attityder i Syd- och Mellaneuropa. Det finns därför anledning att arbeta för att vidga direktiven för Natura 2000.
Av de över 2 000 områden Sverige föreslagit som Natura 2000-områden har bara en dryg fjärdedel passat in på EU:s lista, varav inget representerar unikt nordisk natur. Mycket tyder på att den svenska regeringen inte agerat tillräckligt kraftfullt för att få svenska naturområden klassade på EU:s lista, något som bland annat föranlett kritik från WWF. Inte ens de förslag som lämnats in från svensk sida innebär något heltäckande skydd. Vi liberaler anser att fler områden måste ges kvalificerat skydd som naturreservat eller på annat sätt skyddas. Fler nationalparker och natur- och kulturreservat behövs för att skydda exklusiva natur- och kulturlandskap.
Våtmarkerna har stor betydelse som ekosystem och naturresurser. Förutom att dessa ofta utgör ekosystem betydelsefulla för den biologiska mångfalden fyller de en viktig funktion som naturliga omhändertagare av kväve- och fosforläckage till våra vattendrag. För att minska problemet med övergödningen av kustvattnen är det därför angeläget att inte bara bevara utan även arbeta för att restaurera och nyanlägga våtmarker. Skyddet av våra våtmarker måste stärkas. Det gäller framför allt de områden som ska skyddas enligt den internationella våtmarkskonventionen och enligt fågeldirektivet. Det är också nödvändigt att börja återskapa våtmarker för att utöka naturliga filter och för att öka de naturliga vattenreservoarerna.
Ambitionen att skapa en giftfri miljö kräver stora insatser från samhällets samtliga aktörer. Grundlig vetenskaplig information ska utgöra en viktig mekanism i arbetet med att identifiera hot så tidigt som möjligt. Framtida teknisk, social och ekonomisk utveckling måste resultera i en minskning av miljöbelastningen. En ny kemikaliepolitik ska utgå från att de övergripande beslutsprinciperna ska vara att försiktighetsprincipen följs, att förorenaren betalar och att utredningsansvaret ska gälla alla kemiska ämnen. Strategier för hur EU:s kemikalieregler ska reformeras och hur Sverige bättre ska kunna utveckla sitt nationella lagutrymme måste också ingå.
För att öka skyddet för människors hälsa och miljö vill vi liberaler att Sverige arbetar för en förändring av EU:s kemikalielagstiftning. Vi vill att utredningsansvaret ska gälla alla kemiska ämnen och produkter samt att information om alla kemiska ämnens egenskaper ska finnas. Försiktighetsprincipen, som lämnar utrymme för åtgärder baserade på vetenskaplig grundad misstanke, bör föras in i alla direktiv. Speciellt angeläget är att så sker i begränsningsdirektivet.
Vår planet, den blå planeten, är den enda i vårt solsystem som har vatten i fast, flytande och gasform. Vatten är också ett dominerande inslag i livets materia. Det är för vår egen och kommande generationers överlevnads skull viktigt att minimera de vattenrelaterade miljöproblemen.
Östersjöområdet brottas med stora och allvarliga miljöproblem. Innanhavet Östersjön med dess unika ekosystem fortsätter att smutsas ned genom utsläpp och läckage från samtliga länder och räknas som ett av de mest förorenade havsområdena i världen. Även vårt gemensamma luftrum tillförs utsläpp som försurar våra skogar och marker. Utsläppen kring och till Östersjön kräver gemensamma lösningar på framför allt EU-nivå men även på nationell nivå. Den bästa miljöinsatsen för att stärka regionen kring Östersjön är att arbeta för att våra grannländer blir medlemmar i EU. Sverige spelar en viktig roll och måste se till att Östersjösamarbetet effektiviseras. Samarbetet handlar idag för mycket om former och för lite om efterlevnad av gällande överenskommelser. Samverkan med våra grannländer bör bland annat inriktas på att minska koldioxidutsläppen på effektivast möjliga sätt. På kort sikt krävs vissa punktinsatser, bland annat ökade resurser för att minska oljeutsläppen i Östersjön. Det krävs likaså en ökad samordning av övervakningen av sjöfarten i Östersjön.
Sekretariatet för Östersjörådet ska koordinera och initiera insatser för att uppfylla Agenda 21-kraven om en hållbar utveckling inom regionen. För att intensifiera arbetet kring Östersjön bör det lokala samarbetet mellan vänorter stärkas. Många viktiga projekt pågår, inte minst genom miljöorganisationerna, för att minska utsläppen av miljöföroreningar och för att bevara den biologiska mångfalden. Det återstår emellertid mycket att göra. En långsiktig plan för bevarandet av den biologiska mångfalden i och kring Östersjön är en mycket viktig punkt som måste sättas högt på den politiska dagordningen.
Sverige bör verka för en lag om miljölots på alla lastfartyg som trafikerar Östersjön. För att minska utsläppen av olja och miljögifter är införandet av sanktioner vid överträdelser mot bestämmelser en viktig åtgärd. För att det ska vara möjligt krävs att alla länder kring Östersjön har mottagningshamnar för förorenat vatten. Även i Skagerack, Kattegatt, Vänern, Vättern och Mälaren kräver vi liberaler olika åtgärder och sanktioner för att internationella konventioner verkligen ska efterlevas.
Färskvatten är med vissa lokala undantag ingen bristvara i Sverige, men avloppssystemen vållar miljöproblem trots långtgående rening. En avgift på utsläpp av förorenat vatten bör införas för alla källor av betydelse. På så sätt skulle färskvattenanvändning minska, ett mer resurshushållande avloppssystem skapas och näringsämnena i avloppet missgynnas.
En del av det material som omsätts i samhället används inte som varor utan tillhandahåller snarare tjänster. Exempel på detta är vatten som kylmedium eller transportmedium för avlopp. I den mån användningen orsakar dålig resurshushållning eller orsakar miljöproblem bör införandet av ekonomiska styrmedel övervägas.
Ofta begränsar de administrativa kommun- och länsgränserna samt bristande samordning arbetet att uppnå en god vattenkvalitet. Miljösamverkan på det lokala planet, exempelvis mellan jordbrukare inom ett delavrinningsområde, ökar det lokala engagemanget. SMHI har definierat 119 huvudavrinningsområden och cirka 11 000 delavrinningsområden i Sverige. Till dessa kommer kustområden med direktavrinning i havet. Den svenska kusten har sedan delats in i 55 kustvattenområden. Folkpartiet anser att landet bör delas in i tio avrinningsdistrikt med huvudavrinningsområdena.
Övergödningen av våra kustvatten är ett omfattande miljöproblem som vi sett effekterna av under flera årtionden. Tillväxt av alger och blomning av växtplankton har ökat och allt fler bottenytor saknar syre. Detta beror till stor del på kväve- och fosforutsläppen från land. Det är nödvändigt att utsläppen av både kväve och fosfor minskar.
Liberalism är internationalism. I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande krävs solidaritet med människor i fattigare länder. De tidigt industrialiserade länderna har en tradition av att exploatera utvecklingsländernas resurser i form av människor, råvaror och miljö. Vi måste sträva efter en miljöutveckling som är hållbar ur ett globalt perspektiv. Bindande globala överenskommelser måste vidareutvecklas, liksom kunskaps- och tekniköverföring.
Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många stora miljöproblem. Frihandel leder till effektivare hushållning med resurser, skapar resurser och effektivare hushållning för att lösa olika typer av miljöproblem. Den innebär också att miljövänlig teknik sprids snabbare. Frihandel skapar möjligheter för utvecklingsländerna att själva förädla sina naturtillgångar och kan därmed leda till att minska transportvolymerna. Det är vår mening att EU omedelbart måste avskaffa sina tullar mot de fattigaste utvecklingsländerna.
Den internationella handeln mellan vår jords länder ökar, och med den följer långa och energikrävande transporter som skapar enorma påfrestningar på den globala miljön. Den liberala miljöpolitiken vill därför kombinera frihandel med ett miljöanpassat transportsystem. Det kräver att transportslag även i internationell trafik måste betala sina miljökostnader. För detta krävs internationella överenskommelser om skatt och avgifter på miljöförstörande utsläpp från långväga vägtransporter, flyg och sjöfart.
Globala klimatförändringar som orsakats av människan är en av vår tids största miljöhot. Uttunningen av ozonskiktet är ett globalt problem och gemensamma lösningar på EU-nivå och global nivå är av betydelse för att lösa problemen. Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringar. Frågan om huruvida det finns en av människan förorsakad växthuseffekt har debatterats intensivt de senaste åren. Det finns idag en – om möjligt – ännu starkare konsensus om att det existerar en av människan förorsakad växthuseffekt, som hittills har visat sig som bland annat en ökning av jordens medeltemperatur under det senaste halvseklet, en minskning av den lägre stratosfärens medeltemperatur, en sedan några decennier mer markant uppvärmning av de nordligaste delarna av Ryssland, Kanada och Alaska, en snabbare ökning av den totala nederbörden på jorden, en minskning av havsisens utbredning i Arktis och en markant minskning av glaciärernas utbredning på norra halvklotet.
Det blir också allt tydligare att den förstärkta växthuseffekten på grund av människans utsläpp av växthusgaser är den viktigaste orsaken till den pågående förändringen av klimatet. Mängden koldioxid i luften har ökat med ungefär 30 procent sedan mitten av 1800-talet. Klimatsystemet är trögt på grund av att det tar tid att värma upp oceanernas vatten. Troligen har vi därför endast sett en del av de klimatförändringar som kommer att ske till följd av de utsläpp som har gjorts hittills. De utsläppsminskningar världssamfundet enades om i Kyoto 1997 skulle innebära att ökningen av mängden koldioxid i luften skulle reduceras med ca 10 procent jämfört med om inga åtgärder vidtas. Kyotoprotokollet är således ett mycket litet steg på vägen mot en minskad växthuseffekt. Vare sig Kyotoprotokollets målsättning kommer att nås eller inte kommer förhandlingar om tillåtna utsläpp efter 2010 att påbörjas inom ungefär fem år. EU accepterade i Kyoto en minskning med 8 procent. Sannolikt kommer minst 15 procent av krävas under perioden 2010–2020.
Frågan om vilken politik Sverige ska föra för att minska risken för växthuseffekten är en av de viktigaste frågor som svenska politiker ställs inför över huvud taget. I april 2000 presenterade Klimatkommittén sina förslag på åtgärder och långsiktiga målsättningar. Folkpartiet menar att kommitténs arbete och möjligheter att presentera en rationell och kostnadseffektiv strategi begränsades av de förutsättningar som gavs i direktiven, främst att det energipolitiska beslut som signerats av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet var en av utgångspunkterna. En sådan tvångströja är oacceptabel för oss som gick emot energibeslutet och anser att Barsebäck ska öppnas igen.
Stängningen av en reaktor i Barsebäck har, enligt beräkningar, bidragit till att våra utsläpp av koldioxid ökar med 2–4 miljoner ton per år. Sedan Barsebäck 1 stängdes har dess el ersatts av produktion från kolkraftverk som bränner ungefär 3 ton stenkol per minut. Skulle även den andra reaktorn stängas under perioden ökar utsläppen ytterligare i Sverige eller i våra grannländer. Sedan (s), (c) och (v) drev igenom stängningen av Barsebäck har de vid flera tillfällen lovat att detta är förenligt med Sveriges klimatpolitiska åtaganden. Men regeringen har inte presenterat åtgärder som skulle kunna bryta den negativa utvecklingen av Sveriges utsläpp av växthusgaser. När EU:s medlemsländer fördelade unionens åtagande i Kyoto förhandlade dåvarande miljöminister Anna Lindh fram en rätt att öka Sveriges utsläpp med 4 procent. Det bekräftade Folkpartiets kritik om att kärnkraftsavvecklingen övergav riksdagens mål att utsläppen ska stabiliseras på 1990 års nivå redan i år och därefter minska.
De scenarier Energimyndigheten lämnade till Klimatkommittén pekar på en ökning av koldioxid med 5 procent. Konjunkturinstitutet är än mer alarmerande i sin prognos och pekar på en ökning på ungefär 15 procent. Således leder regeringens nuvarande politik till att Sverige ökar sina utsläpp med mellan 4 och 11 miljoner ton, varav ungefär 3 miljoner ton beror på stängningen av Barsebäck 1.
Risken är stor att klimatpolitiken havererar. Att enas om stolta proklamationer om minskningar av mängden koldioxid i luften och procentuella reduktioner av växthusgasemissioner om 50 år är enkelt. Att omsätta dem i handling är svårare. Det beror inte enbart på energibeslutet. Klimatpolitiken begränsas av att vi försöker formulera nationella lösningar, fast det rationella är åtgärder på kontinental nivå. En annan begränsning är det politiska systemets oförmåga att hantera långsiktiga problem. Vi vet ingenting om potentialen för teknisk utveckling på några decenniers sikt.
Kyotoöverenskommelsen var en stor framgång för EU. Utan ett mycket enträget arbete från EU:s sida hade klimatkonventionen från Rio inte kunnat omsättas i ett faktiskt åtagande från i-världens sida att reducera sina utsläpp. Ett viktigt bidrag var att EU förhandlade med USA som ett block och åtog sig en reduktion för hela unionen på 8 procent mot att USA åtog sig en minskning på 7 procent. På hemmaplan återföll EU dock i nationell huggsexa och fördelade utsläppsreduktionerna mellan medlemsländerna efter förhandlingar. Några är vinnare och andra förlorare. Danmark ska minska sina utsläpp med 21 procent, medan Grekland får öka med 25 procent.
För att riva hindren mot en rationell klimatpolitik måste EU ges makt över klimatpolitiken. Att unionen agerat gemensamt utåt har lett till goda resultat. Nu krävs gemensamt genomförande också inom Europa. En europeisk miniminivå för koldioxidskatten är ett första steg. Trots att samtliga partier säger sig förespråka en sådan är Sverige i realiteten en av de värsta bromsklossarna mot en sådan utveckling. Skälet är att socialdemokrater och moderater har bildat en ohelig allians som vägrar låta EU:s beslutsregler förändras så att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritet. Eftersom enighet krävs kommer det medlemsland som har lägst miljöambition att stoppa en rationell klimatpolitik. Hittills har det varit Spanien och risken är stor att problemen ökar när nya medlemmar med stor kolproduktion får vetorätt. Det är mycket glädjande att Klimatkommitténs majoritet enats om en ändrad svensk linje i denna avgörande fråga. Det är också angeläget att regeringen snabbt ändrar sin inställning i frågan och börjar driva klimatpolitiken på rätt politisk nivå. En europeisk koldioxidavgift är i sig inte nog för att klara utmaningen med att stoppa växthusgaserna.
En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Förebilden för EU bör därför vara EMU-samarbetet. Unionen måste skapa en gemensam valuta för växthusgaser, en ekologisk euro i form av utsläppsrättigheter. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Att fördela utsläppsrätter via marknaden har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. Utsläppshandel innebär att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att forska mera om tekniker och innovationer som minskar utsläppen. Det är därför angeläget att ägna kraft åt att införa ett system för handel med utsläppsrätter. Huvudalternativet bör förstås vara att införa ett ”ekologiskt EMU” d.v.s. en europeisk handel med utsläppsrätter beslutad på EU-nivå. Men även om detta tar tid eller visar sig svårt att genomföra bör Sverige införa ett eget system för handel med utsläppsrätter så snart som möjligt.
Genom att genomgripande växla skatt på arbete mot skatt på miljöförstöring förenas miljömålen med målen för den ekonomiska politiken. Allt fler europeiska stater går nu in för grön skatteväxling. Frankrike har infört skatteväxling liksom Tyskland tidigare gjort. Lägre skatt på arbete i utbyte mot högre miljö- och energiskatter har också förordats av EU-kommissionen. Regeringen och dess stödpartier har i årets budgetproposition gjort ett försök att åstadkomma en grön skatteväxling. Försöket är emellertid bara ett första steg. Skattesänkningarna omfattar cirka 14 miljarder kronor och miljöskatterna ökar med cirka 1,7 miljarder kronor. Folkpartiet anser att skatteväxlingen kan tydliggöras ytterligare genom ett tydligare samband mellan de totala höjningarna av svavel-, kväveoxid-, avfalls-, koldioxid- och energiskatterna och sänkningarna av inkomstskatterna. För att grön skatteväxling ska bli riktigt effektiv måste den genomföras på EU-nivå. Det är då viktigt att beslut om miljöskatter kan fattas med majoritetsbeslut. Målsättningen bör vara ett beslut om miniminivåer för olika miljöskatter.
Avfallsförbränning utgör en av de största globala källorna till dioxinbildning. Det finns all anledning att verka för andra mer hållbara och miljövänligare vägar för avfallshantering än förbränning. För att stimulera till avfallsminimering, materialåtervinning och biologiska behandlingsmetoder bör förbränning av avfall beskattas. Folkpartiet föreslår därför en viktbaserad skatt på förbränning på samma nivå som dagens deponiskatt.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en ytterligare höjning av energiskatten på dieselolja som ett led i skatteväxlingen. De transportföretag som idag använder dieselolja som drivmedel är självklart negativt inställda till ökat skatteuttag på diesel. Transportnäringen har precis som alla övriga näringsgrenar i vårt land fått känna på internationell konkurrens från våra grannländer. Det har förts fram synpunkter på att svenska åkare inte klarar konkurrensen från seriösa utländska samt oseriösa inhemska och utländska åkare. Till detta ska läggas lägre skatter och avgifter, tummande på regelboken och dumpade priser som ytterligare pressar åkerinäringen.
Även om en prisjämförelse med våra viktigaste konkurrentländer visar att dieselpriset inte på något sätt efter en höjning blir alltför avvikande, finns all anledning att ta svensk transportnärings problem på allvar. Folkpartiet motsätter sig därför i dagsläget ytterligare höjning av dieselskatten. I stället bör regeringen arbeta inom EU för införandet av en gemensam kilometerskatt på lastbilstrafik, en miljöåtgärd som rimmar väl med strävan efter en enhetlig inre marknad med konkurrens på lika villkor. Dessutom bör den svenska regeringen inom EU arbeta för att samtliga länder inom unionen ska premiera användning av diesel enligt miljöklass 1.
Införandet av miljökvalitetsnormer innebär ett viktigt steg i arbetet med att lösa de stora miljöproblem som till exempel försurning och kväveläckage innebär. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten inom ett geografiskt område eller för hela landet. Om en miljökvalitetsnorm inte uppfylls ska ett åtgärdsprogram upprättas. I åtgärdsprogrammet ska det uppges vilka åtgärder som ska vidtas för att uppfylla normen vid en viss tidpunkt, vilka myndigheter och kommuner som ser till att angivna åtgärder vidtas samt när åtgärderna ska vara genomförda. Då miljökvalitetsnormer ska utgöra den absoluta miniminivån på livsmiljön måste överskridande av normerna medföra vissa rättsverkningar. Det innebär att åtgärdsprogrammen måste vara bindande. Annars blir miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogrammen ett meningslöst miljörättsligt styrmedel.
Ett mål med miljöavgifter och grön skatteväxling är att sluta kretsloppen i naturen. Men i grunden är det ännu viktigare att så långt som möjligt genom olika styrmedel försöka minska materialflödet istället för att det i ett kretslopp bara går runt. Genom särskilda avgifter på vissa råvaror och på visst avfall kan detta lättare uppnås. Naturresurser och råvaror används i alla tillverkningsprocesser. De varor och kemikalier som tillförs används för sina olika ändamål och sprids ut i naturen eller blir slutligen avfall som slängs på tippen eller förbränns. Avfall uppkommer också i vart och ett av de tidigare leden.
Avfallspolitiken ska främst syfta till att minimera mängden avfall. Det avfall som ändå uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand ska material återvinnas, i tredje hand ska energi utvinnas ur avfallet. Endast om detta inte är möjligt ska avfallet deponeras. Grundprincipen ska vara att avfall ska tas om hand så nära källan som möjligt.
För att nå målet om avfallsreduktion är det viktigt att producentansvaret utformas så att det uppmuntrar till minskad mängd avfall, till produkter som är lätta att återanvända och till produkter vilkas komponenter lätt kan separeras för att återanvändas. Ett stort problem med nuvarande producentansvar via materialbolag som ansvarar för insamling och tar betalt av tillverkarna i relation till deras marknadsandelar är att det inte ger stimulans för den enskilde tillverkaren att minska den totala mängden förpackningar. Producentansvaret bör därför utvärderas noggrant och vidareutvecklas. Dagens producentansvar kräver kvantitativa och mätbara mål som är tidsbestämda och successivt skärps.
Det individuella ansvaret för olika producenter ska, enligt vår mening, så långt som möjligt stimuleras. Ett sätt att åstadkomma detta är att införa kretsloppsförsäkringar för en rad produkter exempelvis bilar, datorer, elektroniska produkter och vitvaror. En kretsloppsförsäkring tecknas av den enskilde producenten med ett försäkringsbolag som tar ansvaret för att produkten återvinns enligt gällande lagar och regleringar. Den premie som försäkringsbolaget kräver för detta kommer att återspegla bland annat hur återvinningsbar bilen är. Varje bil belastas med den verkliga kostnaden för återvinningen. Därmed får också den enskilde producenten incitament att tillverka bilar med hög återvinningsgrad. Konkurrensen mellan försäkringsbolag kommer att leda till lägsta möjliga återvinningskostnader och konkurrensen mellan producenter till en ständig jakt på miljöskadliga komponenter för att pressa kostnader.
Om kretsloppssamhället ska bli verklighet är det nödvändigt, som påpekas ovan, att det finns ett individuellt underifrånengagemang. Vi vill därför betona vikten av att allmänhetens positiva inställning till källsortering värnas och att hushållen ges incitament för en fortsatt källsortering. Ett hållbart samhälle kräver att vi alla tar ansvar för vår egen livsstil. Erfarenheter visar att upplysta och medvetna konsumenter successivt kräver fram exempelvis miljövänliga produkter och därmed anpassar sig producenterna till efterfrågan. Under det senaste årtiondet har vi sett flera konkreta exempel på människors genuina engagemang och ansvarstagande för miljön. Sorteringen är viktig dels för att den medvetandegör människor på vad de konsumerar, dels för att återanvändningen och komposteringen ökar. Därför måste opinionsbildning för avfallssortering fortsätta och ekonomiska incitament upprättas och skärpas.
För att hushållen, företagen och den kommunala verksamheten ska kunna anpassa sitt beteende måste de praktiska möjligheterna till källsortering finnas. Utöver fasta återvinningscentraler bör ambulerande uppsamlingsmöjligheter finnas för att ge närhet mellan invånarna och avfallssorteringen. Även miljöfarligt avfall bör kunna hämtas med ordinarie sophämtning. Vi har idag bristande kunskaper om huruvida förpackningsförordningen bidragit till mer miljövänliga produkter eller om förpackningsavfallet vid deponierna minskat.
För att enskilda ska motiveras att ställa upp på de extra ansträngningar och acceptera de kostnader som i dagsläget följer av återvinningssystemet krävs i längden synliga miljöresultat. En samhällsekonomisk analys av systemet med producentansvar måste mynna ut i eventuella justeringar i avgifter och regelverk så att kostnader motsvaras av miljövinster. Folkpartiet vill också passa på att betona vikten av att med hjälp av olika ekonomiska styrmedel minska den totala volymen material som flödar runt i kretsloppet. Detta kan uppnås genom särskilda avgifter på vissa råvaror och visst avfall samt differentierade taxor med avseende på sorterat respektive osorterat avfall för såväl hushåll som industri. Det är också viktigt att avgiften kopplas till mängden lämnat avfall så uppkomsten av sopor verkligen minskar. För att få tillbaka mer avfall kan det finnas anledning att möta konsumenterna med bättre ekonomiska incitament.
Vi menar vidare att det finns anledning att utöka producentansvaret till att omfatta fler produkter, t ex plaster. Det är också angeläget att det finns verkligt fungerande marknader för material som kan återvinnas och återanvändas. Annars finns risk att vi hamnar i en situation där producenter sitter med stora mängder återvinningsbart material som inte återanvänds därför att nya råvaror är billigare.
En rationell energipolitik främjas bäst genom fri energiproduktion. Staten ska uppställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling. Staten skall inte förbjuda någon specifik teknik för energiproduktion om den uppfyller miljö- och säkerhetskrav. Den politiska styrningen av energiproduktionen måste förändras. Valet av energiproduktion skall inte träffas genom politiska beslut. Konsumentstyrning och marknadsekonomi skall råda inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att alla typer av produktionsanläggningar för energi ska tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet. Vi säger dock nej till en utbyggnad av de orörda älvarna och storskalig introduktion av fossilgas.
Vi anser att växthusgasernas klimatpåverkan är särskilt oroande i det här fallet. Regeringen bör därför snarast tillsätta en miljökonsekvensutredning som bland annat redovisar hur ett ökat beroende av el från till exempel danska kol- och oljebaserade elproduktionsenheter ser ut. Vad det här innebär i siffror är ganska lätt att ta reda på. Som ett exempel kan vi ta hur mycket mera utsläpp av olika ämnen det blev under det mycket kalla måndagsdygnet den 5 februari i år genom att produktionskapaciteten i Barsebäck I inte finns tillgänglig längre, utan måste ersättas med reservkraft i form av oljebränning och import av bland annat kolproducerad el. Nordisk produktionsmix enligt riksdagens utredningstjänst och Energimyndigheten:
Koldioxid CO2 : 131 g/kWh = 1 300 ton per dag
Svaveldioxid SO2: 0,21 g/kWh = 2 ton per dag
Kvävedioxid NOx: 0,23 g/kWh = 2 ton per dag
Denna dag sattes det rekord i elkonsumtion i Sverige med 27 000 MWh.
Nu har man ett s.k. omställningsprogram som slukar 9 miljarder kronor. Till största delen har dessa pengar använts till en avstängning av en reaktor i Barsebäck. Samtidigt köper det statliga Vattenfall in kärnkraftsel och smutsig kolkraft från andra länder för tiotals miljarder. Vattenfalls roll är väldigt intressant. Bolaget svarar för ungefär 50 procent av elproduktionen i Sverige och är framträdande i Sveriges långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner. Samma Vattenfall köpte för knappt ett år sedan in det tidigare östtyska bolaget VEAG med en produktionskapacitet på 60 TWh el producerad av tysk brunkol.
Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige genomfördes den 23 mars 1980, dvs. för drygt 21 år sedan. Under den här tjugoårsperioden har avsevärda tekniska framsteg gjorts inom många områden, inklusive energiområdet. Samtidigt har man vunnit en ökad insikt om olika energikällors miljöeffekter, till exempel i fråga om utsläppen av koldioxid. Till detta kommer att både väljargrupper och till exempel riksdagens sammansättning har förändrats sedan folkomröstningen genomfördes. De väljare som har tillkommit sedan 1980, drygt 2 miljoner, har inte fått uttala sig i kärnkraftsfrågan.
Kärnkraftstekniken har också varit föremål för en snabb utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. I diskussionen inför folkomröstningen fanns det heller inga reservationer för att nya tekniska innovationer kan förändra såväl säkerhets- som miljöaspekter av kärnkraftsanvändningen. Ett beslut grundat på 1980 års tekniska utvecklingsnivå skulle alltså gälla också framdeles – och för all framtid, kanske. Det är orimligt att dagens, men också morgondagens, energipolitik ska styras utifrån 1980 års folkomröstning och de förhållanden som då var kända. Utformningen av energipolitiken måste självfallet påverkas av de nya omständigheter som har tillkommit sedan vi hade folkomröstningen. Till exempel har energifrågornas globala karaktär, inte minst genom växthuseffekten, blivit allt tydligare. Vi liberaler anser att de olika energiprogrammen kan avslutas snabbare än regeringen räknar med. Eftersom Folkpartiet vill återstarta Barsebäck 1 beräknas inte fortsatta kostnader för avställningen. Vi avdelar medel för åtgärder som höjer kärnsäkerheten i Östeuropa.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |