Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att det, vid beslut som påverkas av EG-regler och som rör den svenska jakten och viltförvaltningen, skall tas större hänsyn till svenska behov och särdrag än vad som hittills skett.
Två EG-direktiv har central betydelse för Sveriges viltförvaltning. De två direktiven är fågel- respektive art- och habitatdirektivet (79/409/EEG, 92/43/EEG). Bägge direktiven har som synes kommit till före Sveriges inträde i EU och tar sin utgångspunkt i ett centraleuropeiskt perspektiv. I samband med inträdet försäkrade Utrikesdepartementet att EG-reglerna inte skulle hindra Sverige från att fortsätta jakten på hittillsvarande sätt vare sig det gällde fågel eller annat vilt. Mot bakgrund härav fanns ingen anledning för Sverige att förhandla sig till några undantag från EG-reglerna.
Verkligheten är nu sådan att nämnda direktiv mer eller mindre styr delar av den svenska viltförvaltningen. Lagstiftningen på jaktens och viltvårdens område har sedan EU-inträdet genomgått en rad stora förändringar. Framför allt rör det möjligheterna för oss i Sverige att själva besluta om förvaltningen av våra vilda. Som exempel kan nämnas att i landet vanligt förekommande och i många stycken skadebringande arter som korp och skarv endast under mycket speciella förhållanden får skyddsjagas. Den likaledes i landet vanligt förekommande morkullan får inte jagas förrän den 21 augusti trots en lång jakttradition med s.k. sommarjakt. Jakten på Europas starkaste stammar av lo och björn får endast bedrivas i form av skyddsjakt om än alls. Dessutom har jakttiden på mås och trut avkortats. Ett halvautomatiskt kulvapen – till skillnad mot vid jakt på älg – får endast laddas med tre skott vid jakt på björn. Listan går att göra lång.
Den tidigare i Sverige allmänt accepterade viltförvaltningen har ersatts av en byråkratisk sådan som styrs av juridik istället för biologi. En naturlig följd av detta förhållningssätt är att rättsmedvetandet och acceptansen för reglerna och EU urholkas, vilket är allvarligt.
Sverige – liksom Finland – skiljer sig i många avseenden från övriga medlemsländer i EU vad avser bl.a. biologiska och klimatiska förutsättningar och jaktliga sedvänjor. I art- och habitatdirektivet (art 2) anges att ”hänsyn skall tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag”. Motsvarande anges i fågeldirektivet. Vid tillämpning av direktiven ges således ett utrymme för beaktande av nationella behov och särdrag. Det är angeläget att dessa behov och särdrag av regeringen och de övriga svenska myndigheterna beaktas än tydligare än vad som hittills skett. Möjligheterna härför torde även ha ökat i och med att subsidiaritetsprincipen stärkts genom Maastrichtavtalet.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Åke Sandström (c) |