Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljöreglerna skall gälla för allt kvicksilver oavsett användningsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljölagstiftningen skall gälla alla transporter av kvicksilver såväl till som från tandläkarmottagningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att produkter innehållande kvicksilver för tandvården skall omfattas av exportförbudet år 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige omgående bör anmäla till EU att vi inför generellt förbud mot amalgamanvändning senast 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta producenterna bära samtliga miljökostnader för sanering och transport av kvicksilver.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetet med kvicksilversanering av avloppssystem bör intensifieras och att arbetet skall vara klart inom begränsad tid.
Kvicksilver är ett av de giftigaste ämnen vi känner till. Till skillnad från PCB, DDT och andra gifter bryts det aldrig ned i naturen. Fyra gram kvicksilver – så mycket som ryms i en tesked – är tillräckligt för att förgifta en mindre sjö och göra fisken oätlig. Tandvården i Sverige använder fortfarande ett ton kvicksilver varje år. När 4 gram kan förgifta en sjö innebär 1 000 kilo nytt kvicksilver i kretsloppet varje år ett miljöproblem som raserar vägen mot ett giftfritt samhälle.
Sverige har arbetat systematiskt under många år med att avveckla kvicksilver inom olika användningsområden. Endast tandvårdens amalgamanvändning har utgjort en fredad zon. När det gäller utsläpp av kvicksilver till miljön i Sverige är amalgamet numera den dominerande källan. 1995 kom en tredjedel av kvicksilverutsläppen till luft från krematorier, dvs. från amalgam i de avlidnas tänder, och amalgam är den största källan till kvicksilver i slam.
Sveriges riksdag beslutade 1994 att amalgamet skulle avvecklas till 1997. Många som arbetat länge för ett amalgamförbud tyckte redan då att det var ett senkommet beslut, men inträdet i EU hindrade planerna och något förbud har ännu inte genomförts. Eftersom amalgam nu klassas som en medicinteknisk produkt tillämpas inte miljöreglerna. Detta är en orimlig politik. Påverkan på naturen är givetvis densamma vare sig kvicksilverutsläppen kommer från varor som termometrar och batterier eller från amalgamfyllningar. Miljöreglerna måste gälla för allt kvicksilver oavsett hur det används. Detta bör ges regeringen till känna.
Den s.k. medicintekniska produkten amalgam består av två delar: Hälften är rent kvicksilver och resten är koppar, tenn och silver. Materialet blandas först när patienten sitter i tandläkarstolen. Förpackningar med rent kvicksilver skickas helt utan restriktioner per post från dentalföretagen till tandläkarmottagningarna, som om det vore vilken vara som helst. Ett helt ton kvicksilver distribueras på detta vårdslösa sätt varje år i vårt land för att sättas in i munnen på medborgarna.
Det amalgam som blir över vid behandlingen och alltså inte får plats i tanden på patienten blir miljöfarligt avfall liksom gammalt amalgam som patienten burit i munnen i åratal. Då gäller plötsligt miljölagstiftningen. I en broschyr från Miljöförvaltningen i Stockholm kan man läsa följande:
Hämtning, transport och överlämnande till avfallshanteringsbolaget får endast ske av en transportör som har fått länsstyrelsens tillstånd att transportera farligt avfall. Eget eller andras kvicksilverhaltiga avfall får således inte transporteras utan tillstånd av länsstyrelsen.
Kvicksilver som transporteras till en tandläkarmottagning hanteras som vilken vara som helst som kan skickas med ordinarie postgång, medan kvicksilver som transporteras därifrån bara får hanteras av godkända transportörer. Var finns logiken i detta? Självklart måste miljölagstiftningen gälla alla transporter av kvicksilver såväl till som från tandläkarmottagningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Lika ologisk är tillämpningen av det gällande exportförbudet. Allt överblivet kvicksilver omfattas av förbudet och lagras inom landet för framtida bergförvar. Om kvicksilvret ska sättas in i tänder på människor i andra länder är det däremot fritt fram för export. Kemikalieinspektionen har gett dentalföretagen en obegränsad dispens för att exportera kvicksilver till amalgam, och dispensen gäller t.o.m. år 2006.
Beslutet våren 2001 med anledning av propositionen om kemikaliepolitiken våren 2001 att kvicksilveranvändningen i nyproducerade varor ska upphöra år 2003 saknar helt trovärdighet när vi vet att dentalföretagen får fortsätta att producera kvicksilver för export ända fram t.o.m. år 2006, och det i obegränsade mängder. 1999 och 2000 uppgick den årliga kvicksilverexporten i dentala material till 4,3 ton per år. Kvicksilver från tandvården sprids via luften från grannländerna och spär på kvicksilverbelastningen i miljön. Det gör ingen skillnad om det härstammar från tandvården eller någon annan källa. Exportförbudet måste gälla lika för allt kvicksilver; alltså ska produkter innehållande kvicksilver för tandvården omfattas av exportförbudet år 2003. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Måste vi då i Sverige blint följa reglerna inom EU? En annan politik låg inom räckhåll vid arbetet med propositionen. Kemikalieutredningen visade på en framkomlig väg, nämligen att anmäla ett generellt förbud mot kvicksilver till EU och, i den mån ett förbud anses strida mot EU-gemensamma regler, åberopa miljögarantin. Sverige bör inte undvika att anmäla ett totalförbud för kvicksilver av skälet att det möjligen kan leda till en prövning i EG-domstolen. Det är först när en fråga förs till domstol som full klarhet kan nås i hur stort utrymme som ges inom miljögarantin. Kvicksilver är ett av de ämnen vars skadliga effekt på miljön är mest väldokumenterat. Det är därför särskilt lämpligt att få frågan prövad just vad gäller kvicksilver. Sverige har speciella geologiska och geografiska förhållanden som gör vårt land mer känsligt för kvicksilverutsläpp än andra länder i EU. Vi har ett tunnare jordlager med mer sten än de flesta andra länder och marken förmår inte absorbera allt kvicksilver som kommer via luften. Det är ett av skälen till att vi redan har tiotusentals sjöar där fisken inte kan ätas utan restriktioner.
Centerpartiet har under många år drivit frågan om förbud mot amalgamanvändning. Vi upprepar kravet om att Sverige bör anmäla till EU att vi inför totalförbud för amalgam senast år 2003 för att hindra att ännu större kostnader och nya miljöskador drabbar kommande generationer. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett förbud borde inte heller innebära problem för tandvården. Det finns numera en rad goda ersättningsmaterial för amalgamet, och tandläkarna måste precis som andra yrkesutövare lära sig nya arbetsmetoder när samhället förändras. En stor grupp tandläkare i landet har arbetat helt utan amalgam i många år och allt fler väljer att arbeta med vita material både av estetiska skäl och av miljöskäl.
En av anledningarna till att tandvården använder amalgam är att det anses som ett billigt material, vilket är sant så länge det inte behöver betala sina egna miljökostnader. Att köpa ett halvt kilo kvicksilver hos ett dentalföretag kostar 456 kronor. Omhändertagande och slutförvar kommer sedan att innebära stora kostnader för samhället men det ingår inte i kalkylen för detta ”billiga” material.
Inom miljöpolitiken i dag talar man ofta om att vi måste internalisera de externa kostnaderna. Om detta även skulle gälla amalgam skulle vi få en helt annan prisbild. Att återta kvicksilver från krematorier och rörledningar i anslutning till tandläkarmottagningar kostar stora summor. Detta måste dock göras förr eller senare bl.a. för att slam från avloppsreningsverken ska kunna användas i jordbruket.
Kvicksilvrets negativa påverkan på miljön är väl känd och antalet vetenskapliga rapporter som visar detta ökar ständigt. Naturvårdsverket arbetar aktivt för att samla in kvicksilver från stora och små källor. Specialutbildade hundar har under en treårsperiod spårat upp 3 000 kg kvicksilver i skolor och tandläkarmottagningar. Det lagras nu för framtida bergförvar. Under tiden har tandvården fortsatt att sätta in kvicksilver i tänderna på medborgarna. Tusen kilo om året! Det blir alltså 3 000 kg nytt kvicksilver som under samma treårsperiod har spritts ut i samhället.
Umeå kommun har undersökt de föroreningar som 30 års verksamhet vid tandläkarhögskolan lämnat efter sig. I 300 meter avloppsrör har man hittat två kilo kvicksilver. Det kommer att kosta 2 miljoner kronor att sanera rören. Varken kommunen eller tandläkarhögskolan vill betala notan utan försöker lasta kostnaden på staten. Att sanera avloppsrören i Umeå skulle alltså kosta en halv miljon kronor per halvkilo. Lägg det till de 456 kronorna! Då får vi den verkliga bilden av vad amalgamanvändningen kostar. Då är ändå inte kostnaden för slutförvar 200 meter under markytan inräknad. Någon finansiering för slutförvarsprojekt finns inte. Det blir skattebetalarna som får stå för kostnaderna. Det finns en stor mängd kvicksilver i avloppssystemen vid tandläkarmottagningar runt om i landet som behöver saneras. Trots att vi är medvetna om detta låter vi tandvården tillföra kretsloppet ytterligare ett ton nytt kvicksilver varje år i form av billiga amalgamfyllningar. Det enda rimliga är att låta dentalföretagen bära samtliga miljökostnader för sanering och transport av kvicksilver.
För att undvika fortsatt förgiftning av avloppsslam måste arbetet med kvicksilversanering av avloppssystem intensifieras. Regeringen bör sätta upp en tidsgräns för när detta arbete ska vara slutfört. Detta bör ges regeringen till känna.
Patienter med dålig ekonomi känner sig idag tvingade att välja amalgam därför att det är ett billigt material. Om man räknar in de externa kostnaderna, som samhället får stå för, finner man att valet av amalgam medför ett enormt ekonomiskt åtagande från samhällets sida och därmed en dold subvention till kvicksilveranvändningen inom tandvården. Dessa pengar borde hellre användas till att subventionera fyllningar utan gifter, som är bättre både för människa och miljö.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Marianne Andersson (c) |
Rigmor Stenmark (c) |