Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om får- och lammproduktion.
Den svenska jordbrukspolitiken är inriktad på ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart jordbruk. Naturresurser och värdefulla kulturmiljöer skall bevaras och jordbrukets negativa miljöeffekter minimeras. Våra husdjurs välbefinnande skall värnas och de grödor som odlas vara av god kvalitet. Jordbruket skall alltså vara resursbevarande, miljöanpassat och etiskt godtagbart. Jordbrukets produkter ska ha en hög kvalitet till rimliga priser för konsumenterna och med rimlig ersättning till producenterna.
Får- och lammproduktion är en näringsgren som lämpar sig väl för extensiv drift och krav på ett ekologiskt hållbart jordbruk. Betande får och lamm är utomordentliga landskapsvårdare och effektiva när det gäller att behålla det öppna landskapet. Uppfödningen är naturlig och motsvarar väl de allt högre krav på god djurhållning som ställs av konsumenterna.
Nuvarande stödformer inom jordbruket är uppbyggda så att lantbrukare erhåller stöd för foder- och betesareal i förhållande till hur många djurenheter som finns på gården. Det krävs ett visst antal djurenheter för varje hektar areal man får bidrag för.
Vid Sveriges förhandlingar inför medlemskapet i EU fastställdes en tacka till 0,15 djurenheter, lamm räknas inte alls. Ett fullvuxet nötkreatur på två år räknas som 1,0 djurenheter, kalvar räknas från 6 månaders ålder som 0,60 djurenheter.
Den värdering som gjordes av en tackas värde omräknat till djurenheter missgynnar får- och lammproduktion i förhållande till produktion med nötkreatur. Idag krävs 7 (6,67) tackor för att komma upp i en djurenhet. Den foderareal som behövs för att dessa 7 tackor ska få det foder de behöver är dubbelt så stor som den foderareal som behövs för att föda ett vuxet nötkreatur, som också motsvarar en djurenhet.
Lammen räknas inte alls och det är under lammens uppfödning till slakt som en stor del av fodret åtgår.
Det här förhållandet innebär att får- och lammproducenter inte får bidrag efter den areal som de faktiskt brukar och behöver för att föda sina djur. Antalet djurenheter räcker inte när tackor värderats så lågt.
Sedan EU-inträdet har den inhemska lammproduktionen minskat medan konsumtionen av lammkött har ökat. Vi har idag en självförsörjningsgrad på ca 45 %, vid inträdet i EU var den 70 %.
I Europa råder det idag brist på lammkött och under våren kan inte de svenska konsumenternas efterfrågan tillgodoses.
Sverige har en obalans över året i tillgången på lammkött. Under hösten är tillgången på lammkött större än efterfrågan. Detta är naturligt i en bransch med låg lönsamhet, eftersom det är enklare och innebär lägre kostnader att föda upp lamm på bete istället för med skördat foder under höst och vinter.
Slakteribranschen är inte intresserad av att med marknadsföring öka efterfrågan på lammkött under hösten eftersom branschen är beroende av höstens överskott under våren när det råder brist. Överskottet fryses därför in.
En ökad lönsamhet i lammproduktionen skulle innebära att Sverige kunde exportera höstens överskott till övriga Europa och få en nyproduktion för att tillgodose det inhemska behovet under våren.
Med de förhållanden som råder för närvarande blir det allt svårare att hävda en lönsam lammproduktion. Med allt färre lamm som produceras försämras möjligheterna till att i slakteri- och distributionsledet åstadkomma en effektiv produktion, vilket drabbar producenterna i form av lägre avräkningspriser.
Möjligheterna att ändra avtalet med EU om värderingen av hur många
djurenheter som en tacka motsvarar torde vara begränsade, därför bör en översyn av stödet till får- och lammproduktion göras för att undersöka möjligheterna att inrätta ett nationellt stöd som ger får- och lammproducenter likvärdiga förutsättningar som nötköttsproducenter.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Rune Berglund (s) |
Berit Andnor (s) |