Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avvecklingsplan för bekämpningsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s positiva lista.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kunskap om bekämpningsmedel i yt-, grund- och dricksvatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatten på bekämpningsmedel.
I olika sammanhang framhålls det att Sverige halverat användningen av bekämpningsmedel. Sanningen är att det sprutas allt intensivare inom det konventionella jordbruket och att skälet till en minskning i liter beror på att ämnena man använder är giftigare nu än förr, vilket kräver mindre mängd. Med det sättet att räkna kan de flesta länder slå sig för bröstet, eftersom de så kallade lågdospreparaten inte bara gjort insteg i Sverige utan även internationellt. Det gäller till exempel Roundup. Ett riktigare namn på dessa preparat vore höggiftpreparat. Det skulle säga mer om vad det handlar om. Det namnet skulle också ge en fingervisning om det problem vi nu står inför – giftigheten är så stor att ytterst små doser påverkar djur och natur när gifterna hamnar utanför åkern.
Nu ökar åter användningen av bekämpningsmedel i det svenska jordbruket efter att ha minskat kontinuerligt sedan mitten av 1980-talet. 1999 såldes 1 698 ton bekämpningsmedel enligt Kemikalieinspektionens statistik. Det är en ökning med ungefär 100 ton jämfört med genomsnittet för åren 1991–1995. Räknat i antal doser per hektar har ökningen av bekämpningsmedel varit mer dramatisk. 1991 användes i genomsnitt 1,7 doser per hektar. 1999 hade användningen ökat till 2,6 doser. Det är främst ogräsmedel som ökar i användning, men också medel mot svampangrepp och insekter. Och detta trots att antalet hektar ekologiskt odlad mark utan dessa gifter har ökat under samma tid.
Bekämpningsmedel och deras nedbrytningsprodukter kan vara svåra att analysera. Enligt forskare som håller på med analyser är tillverkaren ofta obenägen att lämna ut information om hur restsubstanser påvisas. Den som söker efter bekämpningsmedelsrester finner allt som är möjligt att analysera, påstod en forskare för några år sedan.
Nu kommer allt fler rapporter om restsubstanser i vatten. Det är till och med så att kemikalierna sprids snabbare till sjöar och vattendrag än man tidigare trott och att halterna ofta är så höga att de kan ge biologiska skador. Ny forskning visar att 0,1–0,3 % av de bekämpningsmedel som sprids transporteras vidare till sjöar och vattendrag. Det innebär att ca 1500 kilo kemikalier så småningom hamnar i sjöar, vattendrag och våra hav. Ca 90 olika kemiska substanser är godkända för att ta död på insekter, ogräs och svamp i jordbruket. Många av dem är vattenlösliga.
Det visar sig också att halter förekommer som ger långsiktiga skador på vattnets ekosystem och att det dessutom rör sig om flera olika substanser, ca 13 stycken. För ett ogräsmedel (isoproturon som finns bl a i Cougar) fann man halter som var 30 gånger högre än vad som anses vara acceptabelt. För insektsmedlet pirimikarb (ingår i Pirimor) var halten 70 gånger högre än MPC (maximum permissible concentration), dvs. vad som tros vara ofarligt.
Även Naturskyddsföreningen har undersökt bekämpningsmedel i vatten och funnit rester i alla de 5 skånska vattendrag man undersökte. I Snogerödsbäcken fann man som exempel mycket höga halter av glyfosat (13 mikrogram per liter). Glyfosat är den aktiva substansen i växtbekämpningsmedlet Roundup.
Hälften av alla bekämpningsmedel som används i Sverige används i Skåne. Det är därför inte förvånade att man nu finner bekämpningsmedel i såväl grund- som dricksvatten där. Halter över EU:s gränsvärde för dricksvatten, 0,1 mikrogram per liter, är vanliga. För en skåning är sannolikheten att få i sig bekämpningsmedel med dricksvattnet närmast absolut, en 97-procentig sannolikhet.
VA-verkens branschorganisation, Svenska vatten- och avloppsföreningen, VAV, genomför en undersökning och fram till i juni 2001 hade 84 vattenverk visat provsvar där vattentäkter, grundvatten och sjöar förorenats av giftiga bekämpningsmedel. Det handlar i huvudsak om ämnena atrazin, diklobenil och bentazon – ämnen som inte bryts ned och som kan leda till sterilitet och cancer. Ämnena atrazin och diklobenil dödar det mesta som växer och användes tidigare för att utrota ogräs på grusplaner, branddammar, vägrenar och banvallar. Båda ämnena är totalförbjudna sedan många år tillbaka. Atrazin, den aktiva substansen i det numer förbjudna ogräsbekämpningsmedlet Totex, förbjöds 1989 men är en substans vi kan få tillbaka, om EU för upp det på sin positiva lista. Bentazon är ett av böndernas starkaste vapen mot ogräs. Fyra av sex medel innehållande bentazon förbjöds redan 1989.
Av de 84 vattenverk som är förorenade av bekämpningsmedlen har gränsvärdet på 0,1 mikrogram per liter vatten överskridits på 40 av platserna. Högsta värdet som uppmätts var en vattentäkt med 4 mikrogram bentazon.
Flera av de giftdrabbade vattenverken har nu tvingats stänga, andra har installerat kolfilter och några blandar ut förorenat vatten med rent. Men enligt Svenska vatten- och avloppsföreningen, VAV, har ett antal vattenverk inte vidtagit några åtgärder alls. Vilka det handlar om vill VAV inte avslöja innan sammanställningen av undersökningen är klar. Det vill heller inte uppge hur många svenskar som dagligen dricker det förorenade vattnet. Men enligt uppgift har föroreningarna påträffats i vattenverk i Halland, Skåne, Västergötland, Närke, Småland, Östergötland och Västmanland.
Skyddet av vattentäkter är mycket dåligt speciellt vad gäller de privata brunnarna. Även gifter som förbjudits i Sverige sedan länge återfinns i grundvatten. Det hemska är att halterna inte sjunker, utan ökar.
Inom EU ser man just nu över vilka bekämpningsmedel som skall vara godkända. Här är det inte meningen att något land ska få gå före, inte! För Sverige kan det leda till en rejäl tillbakagång. I EU är ca 800 substanser godkända mot ca 100 här. Hittills har man testat 87 substanser av vilka endast 37 är godkända i Sverige – 8 med kraftiga begränsningar. 24 är förbjudna, 26 aldrig provade av svenska myndigheter. Bland de förbjudna finns ämnen som är cancerogena, ger fosterskador, är akut giftiga och är svårnedbrytbara. En substans förbjöds redan 1966 i Sverige. Många av dessa substanser återfinns nu i grundvattnet. Att få tillbaks dem till Sverige skulle kasta miljöpolitiken 30 år tillbaka i tiden. Det får inte ske!
Sverige bör hävda ett fortsatt förbud för de bekämpningsmedel som tidigare förbjudits här och hänvisa till de klimatologiska skillnaderna. Med kallare jordar sker inte nedbrytningen som tillverkarna beräknat och risken är uppenbar att läckaget till vatten blir större.
Vem ska betala för undersökningar och skador på vatten och miljö? Enligt miljöbalken ska PPP – Polluters Pay Principle – gälla. Det borde alltså vara lantbruket som ska betala för en förgiftad natur eller en oanvändbar brunn. Dock är det ju omöjligt att veta från vilken åker bekämpningsmedlet kommer, men att ett ansvar måste utkrävas av användaren är uppenbart, för denna verksamhet som för all annan som hanterar sådant som kan påverka människors hälsa och miljön, som det står i miljöbalkens andra kapitel Allmänna hänsynsregler. Det bör utredas hur det ansvaret för läckage av bekämpningsmedlen skall utkrävas enligt PPP.
I Danmark är problemet ännu större än i Sverige – eller om det beror på att man undersökt mer. Med deras lätta jordar har bekämpningsmedlen snabbare letat sig ner till grund- och dricksvattnet. För några år sedan rapporterades att man funnit giftrester i 25 % av vattentäkterna på södra Jylland och att Köpenhamns vattenverk fått stänga två vattentäkter efter att rester av 41 (!) olika preparat hittats.
För många bekämpningsmedel testas inte nedbrytning i vatten före godkännandet. Man påstår att substanserna bryts ned snabbt i jord, men nu visar det sig att den mikrobiella aktiviteten och temperaturen är faktorer som påverkar nedbrytningshastigheten. I de svenska kalla jordarna med låg aktivitet stämmer inte det som står i företagens dossier om substanserna. Här läcker gifterna ut eller transporteras ned till grundvattnet.
Att använda gifter är inte hållbart. Vi minns alla, som då var med, hur totalt ofarligt DDT ansågs vara när det brukades som mest. Idag vet vi att så inte var fallet. Det är bara ett exempel på ämnen som ansetts vara ofarliga, men som senare visat sig vara starka miljögifter. Det vi borde ha lärt oss är att vara ytterst försiktiga och minimera användningen av gifter och verkligen se till att nyttja andra metoder. Inom lantbruket finns dessa metoder idag. Kunskaperna om hur man odlar ekologiskt har ökat, bättre sorter som står emot angrepp finns och nya brukningsmetoder gör att den enkla vägen med gifter inte längre är den enda vägen – och heller inte den i längden hållbara.
Utvecklingen går idag i två divergerande strömmar. Den ena är den ekologiska med ofta unga framåt lantbrukare som vill och vågar satsa. Det är tack vare dem och deras obesprutade hektar som den svenska användningen av gifter inte brakat iväg ytterligare. Idag är inte bara åldern lägre på ekologiska lantbrukare – de har också en genomsnittligt större gård än den andra kategorin bönder, 61 ha mot 33 ha. Den andra kategorin bönder är de konventionella – de som nyttjar bekämpningsmedel och handelsgödsel. Där ökar användningen av kemikalier. Det paradoxala är att de ekologiska bönderna inte bara använder en brukningsmetod utan gifter som ger många djur- och växtarter en ny möjlighet att överleva. De skapar också ett mervärde i sina mycket efterfrågade produkter och många har en bättre lönsamhet i sina lantbruksföretag än motsvarande konventionella.
Inga gifter är ofarliga. De dödar liv. Det är ju det som är biocidernas uppgift – att vara livsdödare, precis vad ordet betyder – oavsett om det är livet på åkern eller livet i vattnet. Ett insektsmedel dödar såväl bladlöss som fjärilar och vatteninsekter. Ett totalutrotningsmedel som Roundup dödar alla växter såväl på land som i vatten. Att arter slås ut och ekosystem förstörs är alltså inget att förvånas över. Men acceptera? Inte!
Gifter för naturen är ofta giftiga för människor, framför allt barn. Vatten är vårt viktigaste livsmedel och måste skyddas mot gifter. Bara misstanken att tidigare undersökningar underskattat problemet är skäl till åtgärder. Enligt uppgift är kunskapen idag bristfällig, både över omfattningen av problemet men också över vilka ämnen som finns i vattnet. Kunskapsbristen måste åtgärdas!
Det är dags att ta fram en radikal avvecklingsplan för bekämpningsmedel i Sverige för att få ett samhälle som är ekologiskt långsiktigt hållbart. Den handlingsplan som Jordbruksverket nu arbetar med måste ha som mål att fasa ut samtliga bekämpningsmedel – den måste vara en avvecklingsplan. Planen måste innehålla styrmedel, såväl ekonomiska som andra, som snabbt leder till målet.
Att dagens konventionella lantbruk inte är långsiktigt hållbart slogs fast redan i mitten av 90-talet i en rapport som Det naturliga steget lade fram i samarbetet med böndernas organisation LRF. När nu användningen per hektar ökar istället för att minska i lantbruket måste något ske. I Danmark diskuteras användningen av bekämpningsmedel betydligt mer än i Sverige och man har vidtagit åtgärder. Skatten på bekämpningsmedel är till exempel 10 gånger högre där än i Sverige. Avsikten är uppenbar. Man vill att användningen ska minska. Det är lika angeläget att komma ifrån gifterna här som i Danmark. Därför bör en översyn av skatten på bekämpningsmedel i syfte att minska användningen ingå i avvecklingsplanen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Ewa Larsson (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |