Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för djurskyddstillsynen skall ligga kvar på kommunerna.
I SOU 2000:108 Ett förbättrat djurskydd, som är en utredning om ny djurskyddsmyndighet, föreslås att djurskyddet skall flyttas från kommunerna till länsstyrelserna. Det är inte första gången detta diskuteras och uppenbarligen inte sista, eftersom departementet sedan dess gör en egen intern utredning av frågan och då också ser över om livsmedelstillsynen ska flyttas. Samtidigt visar TV-filmer, som nyligen visats, att de nuvarande centrala myndigheterna, Livsmedelsverket och Jordbruksverket, inte klarat av sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Det ständiga ifrågasättandet av om djurskyddstillsynen ska ligga kvar på kommunerna har inte varit bra. Kommunerna är osäkra på om tillsynen blir kvar eller inte och i en kärv ekonomi har man inte satsat som man borde på detta område. Samtidigt finns det kommuner där djurskyddstillsynen sköts exemplariskt, där inspektören har ett gott samarbete med djurägare, problemen löses tidigt och inga braskande tidningsrubriker om plågade djur finns att visa.
Att vara djurskyddsinspektör är ett tufft och ofta ensamt jobb. Man konfronteras ofta med personer som tar kritiken mycket personligt – man ifrågasätter livsverket och yrkeskompetensen – och konflikter är vanliga. I många av fallen – inte alla! – finns en social situation i botten som skapat problem hos djurhållare som tidigare varit helt utan anmärkning. Det kan vara sjukdom, ålder eller annat. Från Miljöpartiets sida har vi tidigare fäst uppmärksamhet på detta och påtalat att endast om djurtillsynen ligger hos kommunen kan dessa och andra problem tacklas på ett för individen bra sätt.
Den kritik som kommit kommunerna till del för brister i djurskyddet är naturligtvis berättigad i vissa fall, i andra inte. Många kommuner har inte satsat på djurskyddet av olika skäl. För små kommuner finns inte behov av en djurskyddsinspektör på heltid. Här måste det bli möjligt för kommuner att antingen dela på en inspektör eller köpa tjänster från en grannkommun. För andra finns inga sådana skäl, utan man har avvaktat i väntan på beslut om var tillsynen ska placeras – om det ska bli på kommunal nivå eller på länsstyrelsenivå. Man väntar på ett slutgiltigt besked.
Då regeringen i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet tog fram miljöbalken diskuterades annan tillsyn inom lantbruket. Det gällde gamla miljöskyddslagen – bekämpningsmedel m.m. – där tillsynen låg på kommunerna och den gamla skötsellagen. Skötsellagen handlade om tillsyn över bl.a. gödselvårdsanläggningar, och före balkens ikraftträdande låg den tillsynen på länsstyrelserna. Båda lagarna ingår idag i miljöbalken, och efter att ha hört såväl länsstyrelser som kommuner enades vi om att all tillsyn enligt balken skulle ligga på kommunerna. Länsstyrelserna anförde geografiska avstånd som skäl att slippa tillsynen. Även det faktum att tillsynen över lantbrukets djur låg på kommunerna talade för denna lösning för att få en ansvarig tillsynsmyndighet.
Mot den bakgrunden är det mycket märkligt att det nu finns diskussioner om att bryta upp tillsynen över lantbruket igen. Man kan fråga sig varför länsstyrelserna vore bättre skickade att klara tillsynen av djuren i ladugårdarna än gödselvårdsanläggningarna utanför. Det geografiska avståndet till objekten har inte ändrats. För lantbrukaren innebär det krångel med flera myndigheter och flera besök. Risken är uppenbar att tillsynen blir sämre – man hinner helt enkelt inte besöka alla objekt när avstånden blir för stora. Att som idag bara köra förbi och kasta ett getöga blir betydligt svårare.
Miljöpartiet anser att den lokala djurskyddstillsynen ska ligga kvar på kommunerna av ovan anförda skäl. Det är bättre att bygga vidare på en befintlig organisation och förbättra den än att skapa något nytt. Att bryta sönder väl fungerande verksamhet i kommuner där det fungerar istället för att ta vara på de positiva exemplen och använda dem som förebilder kan inte vara rätt. Framför allt som en ny fristående central djurskyddsmyndighet står för dörren och kan stödja och komplettera kommunerna på ett helt nytt sätt.
Kommunerna behöver stöd i sin myndighetsutövning. Från Miljöpartiets sida är vi mycket glada att en fristående central djurskyddsmyndighet nu finns i budgeten och kommer att se dagens ljus under år 2002. Med en fristående djurskyddsmyndighet blir det djurskyddet, och endast det, som blir uppgiften. Andra hänsyn som kan väga tyngre finns inte. Inom Jordbruksverket har så varit fallet enligt många kritiker. Man har haft näringens bästa för ögonen, och då detta kolliderat med djurskyddet har man fått kritik.
Vi menar att den nya myndigheten tydligare än vad som varit fallet med Jordbruksverket måste arbeta direkt mot kommunerna. Inom Jordbruksverket har det ansetts att kommunerna ska vända sig till länsstyrelserna vid problem. Länsstyrelsen har å sin sida ansett att man inte kunnat ta ställning eller hjälpa till i kniviga fall, eftersom man är den myndighet till vilken sådana fall överklagas. Kommunerna har hamnat i ett vakuum.
Den nya myndigheten borde innehålla en ”kommunakut” till vilken kommunernas djurskyddsinspektörer kan vända sig för att få råd, stöd och information om liknande ärenden. Det borde också vara möjligt för den nya myndigheten att ta över svåra fall av principiell betydelse och fall som rör flera kommuner. Med en sådan organisation kan kommunerna få det stöd de behöver, man får en samsyn över landet – något som brister idag – och svåra fall kan lyftas centralt. Vi tror att en sådan modell skulle förbättra djurskyddet i landets kommuner väsentligt.
Det är viktigt att regeringen sätter ner foten i fråga om var djurskyddstillsynen ska ligga. En proposition om djurskyddsmyndigheten och djurskyddet har aviserats till hösten 2002. I den ska inte bara formerna för den nya myndigheten behandlas, utan även var tillsynen ska placeras. Från Miljöpartiets de grönas sida har vi satt ner foten – vi vill att kommunerna ska vara lokal tillsynsmyndighet även i fortsättningen.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Gunnar Goude (mp) |