Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning kring avvittringen och äganderättsfrågorna inom renbetesområdet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsinsatser och möjligheter till stöd för produktion av aktuellt material.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast utse en gränsdragningskommission och påskynda dess arbete.
1 Yrkande 1 hänvisat till BoU.
Hur ser egentligen sanningen om samerna ut i den svenska historieskrivningen? Det beror i stor utsträckning på hur urvalet görs och vem som gör det. Av erfarenhet vet vi att segraren som tagit förfoganderätten över resurserna också skrivit historien. När det gäller koloniseringen av Norrland är det inget undantag. Generation efter generation av kungar och myndigheter, enskilda politiker och riksdagar, domstolar och jurister har lämnat sina bidrag och i deras fotspår har historiker och forskare vandrat.
Sanningen som den presenteras oss idag är med andra ord mycket modifierad. Hade historien berättats underifrån, ur småfolkets perspektiv, hade den sett väsentligt annorlunda ut. Den vedertagna historieskrivningen, maktens syn, blir av naturliga skäl ofta utgångspunkten för dagens hantering av de samiska frågorna och koloniseringen av Norrland. De misstag som styrande begått under århundraden har sannolikt ofta förskönats för att passa in i aktuella maktambitioner.
Det började redan tidigt. Vi vet att några bestämda gränser mellan länderna i norr inte existerade förrän under senare tid. De herrelösa ödemarkerna i norr betraktades från slutet av 1200-talet som svenska. Landet indelades i Ume, Pite, Lule och Torne lappmarker. Kung Gustav Vasa tog ett tydligare steg mot svensk äganderätt genom att deklarera att allt herrelöst land tillhörde kronan. Vid den här tiden fanns så kallade lappskatteland, områden som enskilda familjegrupper nyttjade och som de betalade skatt till kungen för.
När gränsdragningen mellan Sverige/Finland och Norge skedde på 1700-talet tillkom den så kallade lappkodicillen, 1751, ett av riksdagen fastställt dokument, som än idag i princip garanterar samerna rätt till land, vatten och renbete över de svensk/norska nationsgränserna. Kodicillen som med sina 250 år på nacken högtidlighålls innevarande år, betraktas idag som ett av samernas starkaste rättsdokument, av grundlagskaraktär.
Upptäckterna av rika malmfyndigheter bl.a. i Nasafjäll och ett ökat befolkningstryck i de södra delarna av landet resulterade i att kolonisationen för de fjärran öde vidderna ökade. Folk söderifrån uppmuntrades på olika sätt att flytta norrut och bryta ny mark.
Samerna försvarade sitt land och ansåg att de inträngande jordbrukarna försvårade deras möjligheter att överleva. Av den anledningen insynade en del samer sina lappskatteland till nybyggen, lämnade renskötseln och blev nybyggare, det vill säga jordbrukare.
På 1800-talet ansåg kronan att det behövdes en ordentlig uppdelning av landområdena. Uppdelningen skulle göras mellan kronan och jordbrukarna och samtidigt måste man ta hänsyn till de renskötande lapparna. Denna process kallades avvittringen och startade i början på 1800-talet och pågick i etapper fram till 1920-talet.
Jordbrukarna fick sina skattemarker insynade medan däremot de samer som inte övergick till jordbruk lämnades utanför denna möjlighet, trots att de betalade skatt för sina betesmarker, sitt lappskatteland.
För att hejda koloniseringen något infördes den s.k. lappmarksgränsen som skydd för renskötseln och senare även odlingsgränsen. Dessa gränsdragningar blev dock inte det skydd för samernas verksamhet och rennäringen som avsågs. Koloniseringen fortsatte ända in i fjälldalarna. I ljuset av senare års forskning vet vi att det i samband med avvittringen skedde felaktigheter, missgrepp och maktmissbruk som drabbade både samer och nybyggare.
Den aktuella debatten idag handlar bl.a. om samernas rätt till land och vatten och nybyggarnas berättigade krav på rätten till sina hemman. Det gäller rätten att på lika villkor få nyttja naturresurser som jakt och fiske. Likaså statens övergrepp när det gäller avvittringen avseende både samer och fjällbönder. Detta måste klargöras och slutligen lösas, och samer och övrig lokal befolkning måste bli delaktiga i besluten för att dagens oro ska stillas och framtida osämja kunna undvikas. De felaktigheter som begåtts under historiens lopp när det gäller avvittringen och äganderättsfrågorna måste således utredas med målsättningen att läggas till rätta så gott som möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är välkommet att regeringen nu på förslag av ILO-utredningen avsätter medel för en informationssatsning. Det finns behov av vidare forskning kring den historiska utvecklingen när det gäller samerna. Det går sannolikt inte att undvika, vilket inte heller är önskvärt, att även situationen för övrig befolkning, som exempelvis fjällbönderna, inom renskötselområdet belyses utifrån ett historiskt perspektiv. Många av fjällbönderna har dessutom samiska rötter. Naturligtvis är det viktigt att informationssatsningen om en svensk urbefolkning blir en permanent och naturlig del i samhällets olika verksamhetsgrenar.
Viktigt är också att informationsinsatserna når de vanliga människorna som inte automatiskt tar till sig den här typen av information. Likaså bör naturligtvis informationsinslagen bli en naturlig del inom skolans undervisning på alla stadier.
Det är vidare angeläget att informationsinsatserna får en bredd som gör det möjligt att presentera viktiga delar av det material som senare års forskning åstadkommit.
Det gäller till exempel Kaisa Korpijaako som på ett banbrytande sätt kartlagt och granskat lappskattelandens historia och rättsställning. Vidare är det värdefullt att det material som presenterades vid Etnografiska museets seminariedag i maj innevarande år, då professorerna Louise Bäckman, Bertil Bengtsson, Tom G. Svensson och kammaradvokatfiskal Tomas Cramér föreläste, kan mångfaldigas och vidareförmedlas till därtill avsedda grupper. Rimligen kan medel ställas till förfogande till detta ur anslaget 45:2 ”Informationssatsning om samerna”.
Osäkerheten om gränserna för rennäringens betesrätt har under senare år lett till några uppmärksammade rättsprocesser. Eftersom staten genom sitt historiska agerande har komplicerat rättsförhållandena i reskötselområdet är det rimligt att staten måste ta ett stort ansvar för kostnaderna för de rättstvister som blivit följden.
ILO-utredningen har lagt fram förslag till en gränsdragningskommission. Ännu har denna kommission inte kommit igång med sitt arbete. Det är viktigt att regeringen snabbt tar initiativ och påskyndar det arbetet för att förhoppningsvis minska behovet av ytterligare rättsprocesser.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Jan Erik Ågren (kd) |