Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett särskilt åtgärdsprogram för att uppmärksamma problemet med otydliga skador på djur och produktion vid fäbodbruk i samband med viltstörningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett generellt driftbidrag till fäbodbruk i områden med hög förekomst av rovdjur.
Riksdag, regering och olika myndigheter har gjort en rad uttalanden som rör fäbodbruket. Detta ska så långt möjligt bibehållas och stärkas, det fria skogsbetet ska öka, fäbodvallarnas slåttermarker ska hävdas, lantraser ska bevaras i ursprunglig miljö, traditioner och gammal kunskap ska värnas. I flera län, t.ex. Gävleborgs län, är fäbodbruket också av betydelse för turistnäringen, en gren som kan utvecklas vidare.
Till fäbodbruk hör djur på fritt skogsbete. Vallning av djuren var regel till för ca 100 år sedan. Djuren styrdes till bra beten, och brukaren slapp också betungande stängslingar. Ända fram till 1930- och 40-talen var det emellertid på många ställen inte ovanligt att djuren vallades på grund av björnförekomsten. Under 1950- och 70-talen var förekomsten av rovdjur försumbar för fäbodbruket. Det var en lugn och behaglig period. Sedan dess har situationen förändrats.
Ekonomiska skador av rovdjur, som drabbar fäbodbrukare, kan ta sig många uttryck. De mest uppenbara skadorna är då rovdjur dödar tamdjur och lämnar rester av bytet. Då kan orsaken till skadan lätt konstateras. Björn har emellertid för vana att gräva ner eller på annat sätt gömma sina byten, och då kan det uppstå komplikationer. Är det fråga om påtagliga skador av björn eller annat utrotningshotat vilt, och djurägaren har vidtagit åtgärder som är rimliga för att förebygga skadan, har emellertid hittills alltid ersättning för förlusten brukat utgå. Det finns emellertid ekonomiska skador av utrotningshotade rovdjur som har en annan karaktär och som dessutom kan få betydligt vidare konsekvenser. Detta trots att inget tamdjur direkt skadas fysiskt av angripande rovdjur. Förekomst av rovdjur i betesområdet skapar oro hos de betande tamdjuren. Födslar lockar rovdjur. Betande djur väcker också nyfikenhet hos rovdjur. Rubbningar sker i kornas beteende. Inpräglade vanor störs och fäbodbruket förlorar balansen. Kommunikationen mellan betesdjur och skötare blockeras.
Förekomsten av rovdjur väcker också människors nyfikenhet. Det är inte ovanligt att man lägger ut mat och åtlar för att få ”skåda björn”. Åtling förekommer också för illegal jakt. Människolukt kan i vissa fall, då rovdjuren kopplar denna till något negativt, skrämma rovdjur. I andra fall, då rovdjuren förbinder den med något positivt som mat, drar den rovdjur till sig. Den disciplin som krävs för att rovdjur i alla lägen ska uppfatta människolukt som förknippat med något obehagligt saknas tyvärr i dagens samhälle. Detta drabbar också betesdjur som har sin egen doft blandad med mänskliga lukter.
En listning av vad rovdjursstress kan ge för diffusa skador ger följande tablå:
Beteendeförändringar: Djuren visar oro och invanda beteenden bryts. De söker mänsklig kontakt, men kan också visa apati. ”Djuren var slöa.” Flocken skingras eller enskilda djur lämnar den. De svettas och tuggar fradga. De kommer inte hem.
Oro och ätstörningar: En av de första effekterna på idisslare är att födointaget störs. De får i sig för litet mat helt enkelt därför att de inte får den matro och den tid för idissling som behövs. Efter betestiden och inför höstslakten är djuren avmagrade.
Utebliven brunst: Fertiliteten kan påverkas av stressen.
Kastningar: Dräktiga djur kan abortera.
Sänkt mjölkproduktion: Akut stress kan helt blockera mjölkproduktionen. Upprepade ätstörningar påverkar naturligtvis produktionen.
Sämre mjölkkvalitet: Störningarna kan också inverka på mjölkens kvalitet, bl.a. genom att förekomsten av mastiter blir högre. Höjd cellhalt ger sämre produkter; mejerierna stoppar leveranser vid höga värden.
De otydliga skador på djur och produktion som orsakas av viltstörningar är mycket litet uppmärksammade. Här behöver länsveterinärerna enas om ett åtgärdsprogram för att uppmärksamma detta.
De ekonomiska och sociala förutsättningarna för fäbodbruk är i dag sådana att en person vanligen ensam sköter fäbod, djur och förädling av mjölkprodukter samt försäljning av dessa. Verksamheten har fått utvecklas successivt, och rutiner har formats och anpassats till ett väl fungerande system där också djurens beteende är viktigt. På grund av ett omsorgsfullt uppbyggt förtroende mellan djur och brukare, kanske i första hand tack vare en erfaren och tillitsfull ledarko, har korna med ett minimum av tillsyn kunnat utnyttja skogsbetet på ett ändamålsenligt sätt. Fäboddjur är dessutom normalt friskare än djur som hålls på annat sätt. Miljön gör dock att frekvensen av rivskador, särskilt hos andra än de gamla lantraserna, är högre bland fäbodarnas djur. Djurskyddslagen föreskriver enligt 3 § tillräcklig tillsyn. Finns risk för skador och lidande för djuren på grund av rovdjursangrepp måste tillsynen öka. För att kunna åstadkomma detta krävs förändringar i driften. Det kan ge följande konsekvenser:
Ökad arbetstid: Första åtgärden är i regel en ökning av arbetsinsatsen. Betesområden söks av för att konstatera rovdjursfrihet. Djuren följs ut på bete och lockas och hämtas in i god tid före mjölkning. Nya fållor och hägnader kan behövas för ”vallovana” djur. Stödutfodring, med foderanskaffning, kan krävas.
Oplanerade insatser: Den ökade djurtillsynen gör att andra sysslor på fäboden liksom förädlingen av mjölkprodukter förläggs till den tid som avsatts för vila. Den viktiga direktförsäljningen av fäbodprodukter, som genererar företagets förtjänst, går inte att rucka på.
Hälsoproblem: När arbetssituationen inte längre kan planeras är det heller inte längre enbart djuren som uppvisar stressrelaterade sjukdomsbilder utan även fäbodbrukaren drabbas.
Den ekonomiska skada en fäbodbrukare kan lida på grund av förekomsten av rovdjur i betesmarker och den ständiga stress rovdjuren utövat på betesdjuren är ofta betydligt större än om några djur blir rivna av rovdjur och dödade.
För att mota bort närgånget vilt kan i dag, i vissa situationer, polis anlita utbildade personer med eftersökshund. Denna möjlighet är emellertid inte något som kan tillämpas för att lösa långvariga rovdjursproblem. Dessutom finns i dag inga utbildade varghundförare. Brister i information och erfarenhet samt oklara direktiv kan göra att polismyndighetens bedömningar inte alltid är konsekventa. Om ett rovdjursangrepp har inträffat och skada har uppstått finns i dag besiktningsmän som snabbt skall rycka ut och konstatera viltskadan. Besiktningsmannen skall upprätta protokoll och ge anvisningar för ansökan om ersättning för skadan. Det finns också möjligheter i dag att få bidrag från länsstyrelsen till materialkostnaden för rovdjursstängsel så att betesdjur kan hållas i natthägn utan att direkta rovdjursangrepp behöver inträffa.
En icke obetydlig egen arbetsinsats krävs dock för att få sådana rovdjurssäkra hägn uppsatta. Det krävs inte heller enbart uppsättning av hägnet. Det ska också finnas lämplig mark att hägna in, och de hägnade djuren ska också ha vatten och extra foder eftersom fritt fodersök nattetid nu är uteslutet. Särskilda vindskydd kan också krävas. Genom byggandet av natthägn på ett olämpligt ställe, exempelvis en fäbodvalls slåttermarker, kan det intensiva betet, stödutfodringen och djurens gödsling av marken påverka miljön så negativt att biologisk mångfald och kulturmiljövärden raderas ut.
Länsstyrelsen i t.ex. Dalarna, har skärpt tillämpningen av kravet på att brukare ska vidta de förebyggande åtgärder som går att ordna för att motverka skada. Fritt skogsbete anses således i dag vara av sådan karaktär att djuren är så skadeexponerade att ersättning för rovdjursskador inte får lämnas.
Viltskador i form av skador på gröda kan ersättas. Viltskador i form av skador på tamdjur kan ersättas. Det är dock oklart hur och i vilken omfattning viltskador som drabbar produktionen, t.ex. rörande kvalitet, kvantitet och reproduktion kan ersättas. För att viltskador ska ersättas krävs att den drabbade har vidtagit åtgärder som är rimliga för att förebygga skadan.
Djurskyddslagen föreskriver tillräcklig tillsyn av tamdjur. Finns risk för skador och lidande på grund av rovdjursangrepp måste den normala tillsynen öka. Inte heller vilda djur får åsamkas lidande.
Kan inte de diffusa rovdjursskadorna definieras och ekonomiskt värderas så att ersättning kan utgå är ett generellt stöd för fäbodbruk nödvändigt. Det politiska ställningstagande som finns innebär att fäbodbruket, alltså ett fritt skogsbete, skall bevaras och förstärkas. Detta stärker kraven på ett generellt stöd. Beroende på rovdjursförekomst och önskemålen om expansionsmöjligheter för rovdjuren bör fäbodbruk i områden med stora rovdjursbestånd kunna få ett generellt driftstöd som ger möjlighet att vidta åtgärder i form av vallning eller annat för att förebygga viltskador. De medel som finns tillgängliga på länstyrelsenivå och inom kulturmiljövården, bör även kunna användas för att stödja driften av ett kulturhistoriskt arv som fäbodbruket utgör. Detta bör utredas och ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Owe Hellberg (v) |