1 Innehållsförteckning 35
2 Förslag till riksdagsbeslut 36
3 Inledning 37
4 Hållbar utveckling måste få en tydligare innebörd 38
5 Energi, trafik och klimat 39
6 Internationella miljöavtal och handelsavtal 39
7 Innovationer i det globala miljöstyret 40
8 UNEP borde bli en världsmiljöorganisation (WEO) 41
9 Rättvist miljöutrymme och CSD 42
10 Biologisk mångfald 42
11 Konventionen om biologisk mångfald (CBD) 43
11.1 TRIPS-avtalet 44
11.2 De tropiska skogarna 45
11.3 Forest Stewardship Council 46
12 Vatten – en säkerhetspolitisk fråga 47
12.1 Privatisering av vattentillgångar 48
13 Fattigdom, global rättvisa och social utveckling 48
13.1 Tobinskatt 50
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla olösta frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande resolutioner senast under Johannesburgkonferensen 2002.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FN-organens rättsliga och administrativa kompetenser förstärks för att kunna garantera ett globalt styrelseskick för hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begreppet hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till att föra in miljöklausuler i internationella handelsavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör utveckla strategier för implementering, finansiering och uppföljning av internationella miljöavtal på global och lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att internationella miljööverenskommelser skall tas in i WTO:s regler och ges status som handelsundantag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att implementera GEF som global miljöstyrning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att UNEP:s årliga budget fördubblas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att UNEP uppgraderas till att bli en världsmiljöorganisation (WEO) och att det är både nödvändigt och önskvärt att WEO inrättas på Johannesburgkonferensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör föra in gröna nyckeltal i sina nationalräkenskaper och bör ta initiativ till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor 10 och gröna nyckeltal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att internationella handelsavtal skall underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FSC:s certifieringssystem förankras i den internationella skogskonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall särskilt uppmärksamma tillgång till rent vatten som det mest akuta miljöproblemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på Johannesburgkonferensen skall agera för att tillgång till rent vatten förblir en mänsklig rättighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på Johannesburgkonferensen skall agera mot en fortsatt privatisering av jordens vattentillgångar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för att marknaderna i de rika länderna öppnas för de fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks- och textilprodukter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkliga organisationer i de fattiga länderna borde utgöra en särskild målgrupp för Sveriges biståndsverksamhet.
Grundläggande i den gröna ideologin är strävan efter hållbar utveckling, ett samhälle som är så bra att alla kan leva där alltid. Vår livsmiljö – vattnet vi dricker, luften vi andas, jorden vi odlar och maten vi äter – är själva grundförutsättningen för liv på jorden. Om vi förstör detta finns ingen grund för ett hållbart samhälle. Naturen har också stor betydelse för vår sociala tillfredsställelse. Få skulle vilja leva i en värld utan skogar, sjöar och en levande biologisk mångfald.
Därför måste ekologisk hållbarhet finnas som en övergripande ram inom vilken sociala, kulturella och ekonomiska hållbarhetsaspekter utformas. De sociala, kulturella och ekonomiska aspekterna av hållbarhetsbegreppet är dock nödvändiga för att vi ska kunna anse att en hållbar samhällsutveckling uppnåtts. Miljöpartiets partiprogram visar hur vi tänker oss ett hållbart samhälle. Av praktiska skäl lägger vi inte fram hela partiprogrammet som svar på regeringens skrivelse utan har valt att denna gång framför allt inrikta våra förslag på frågor som rör Sveriges nationella ansvar för en hållbar utveckling i världen.
Vi delar regeringens uppfattning att ansvaret för att uppnå en hållbar utveckling i huvudsak ligger på varje nation. Lösningarna kan därvid se olika ut mellan olika länder. Men det är också uppenbart att många frågor måste lösas internationellt. Enskilda länders agerande kan i dessa fall vara mycket betydelsefullt, såväl i roll av föregångare och vägvisare som i roll av pådrivare och idéväckare. Vi menar att Sverige ska ta på sig alla dessa roller.
I skrivelsen 2001/02:172 ”Nationell strategi för hållbar utveckling” presenterar Sveriges regering sitt förslag för en nationell handlingsplan inför FN:s uppföljningskonferens om miljö och utveckling år 2002 i Johannesburg, Sydafrika, nedan kallad Johannesburgkonferensen. Miljöpartiet de gröna stöder regeringens åtaganden inför Johannesburgkonferensen, men anser att det liggande förslaget är otillräckligt. Därför vill vi åter upprepa vissa tidigare ställda förslag avseende global miljö och hållbar utveckling.
Johannesburgkonferensen kommer att spela en avgörande roll för jordens framtid. På Johannesburgkonferensen finns det ett enastående tillfälle att utveckla ett nytt globalt förbund för hållbar utveckling och biologisk mångfald. Om resultatet bara blir en papperstiger och en massa tomma ord har vi återigen förlorat ett årtionde i den globala kampen mot klockan för att stoppa förstörelse av ursprungsfolkskulturer, våra ekosystem och våra sociala system, som i slutändan leder oss ännu djupare in i global miljöförstöring och fattigdom.
Detta innebär också att alla olösta frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande resolutioner senast under Johannesburgkonferensen 2002. Där ingår Kyotoavtalet, konventionen om biologisk mångfald och ökenspridning samt ett gemensamt avtal mot skogsskövlingen. Miljöpartiet kräver att FN-organens rättsliga och administrativa kompetenser måste förstärkas för att kunna garantera ett globalt styrelseskick för hållbar utveckling.
I boken Our Ecological Footprint skriver författarna M. Wackernagel och W. Rees följande: ”Confusion about the meaning of sustainability and why it matters has slowed progress towards achieving it. This confusion is not completely innocent but sometimes reflects the deliberate blurring of issues and conflicts of interest, as well as genuine fears.” Vi delar uppfattningen att det är oerhört väsentligt att vara tydlig med vad som ingår i begreppet hållbar utveckling.
Inom Regeringskansliet har Finans- och Näringsdepartementen försökt att på ett föredömligt sätt precisera begreppet, även om de därmed tydliggör att deras syn avviker kraftigt från exempelvis Miljöpartiets. Så skriver t ex Näringsdepartementet i en rapport att ”… med hållbar utveckling avses att värdet av samhällets samlade kapital per person, vilket består av realkapital, humankapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar över tiden… ” (Ds 2001:63, Svensk basindustri – konkurrenskraft och hållbar utveckling, s 11). Rapporten anger att denna definition i sin tur är hämtad från Långtidsutredningen (SOU 2000:7), utarbetad inom Finansdepartementet. I utredningen slås mycket riktigt fast att för att begreppet hållbar utveckling ”skall vara användbart i praktiken bör begreppets innebörd klargöras”.
Man tar också upp en invändning mot den definition som angetts ovan att detta ”förutsätter att olika typer av kapital (naturkapital, realkapital samt humankapital) kan ersätta varandra”. Finansdepartementet, till skillnad från Miljöpartiet, finner dock inte denna invändning avgörande och avfärdar invändningen. Utredningen hänvisar i stället till en föreställning om effektiva marknader, vilken den själv finner orealistisk, och lyfter sedan fram behovet av ”mer ’rättvisande’ priser”. Utredningen vill inte ens att dess definition ska förenas med bivillkor som anger att ”värdet eller volymen av natur- eller miljöresurser inte får minska under en viss kritisk nivå”.
Utredningen redogör på ett förtjänstfullt sätt för en annan syn på hållbar utveckling, vilken betonar ”bibehållandet av enskilda kapitalsorter, t ex miljö- och naturresurser”. Som utredningen påpekar är ett argument för denna tolkning ”att substitution mellan kapitalsorter inte är möjlig i alla situationer. Det råder dessutom stor osäkerhet om effekterna av ytterligare belastning på miljön...” (s 139–140). Även om Finans- och Näringsdepartementen har en ohållbar definition på hållbar utveckling har den ändå den förtjänsten att den är tydlig. Man kan anta att den får konsekvenser för den förda politiken. Den går att diskutera, att kritisera eller försvara, att ansluta sig till eller ta avstånd ifrån.
Tyvärr kan man inte säga detsamma om regeringens föreliggande skrivelse. Det går inte ens att utläsa om skrivelsen ansluter sig till Finans-/Näringsdepartementets syn eller ej, eller om departementens syn är förenlig med skrivelsen eller ej. Eftersom det inte klart framgår att synen inte är oförenlig med skrivelsen får läsaren anta att den är det, vilket rimligtvis Finans- och Näringsdepartementen kommer att göra fortsättningsvis, med medföljande negativa konsekvenser för den förda politiken. Miljöpartiet anser att begreppet hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd.
I skrivelsen lyfts bland annat energiförsörjning, infrastruktur och klimatfrågan fram som viktiga frågor inom ramen för den ekologiskt hållbara utvecklingen. Vi delar uppfattningen att frågorna är viktiga men har vid flera tidigare tillfällen tydliggjort att vi har en annan uppfattning än regeringen om den förda politiken. Detta har bland annat tagits upp i motionerna 2001/02:MJ16, 2001/02:N287, 2001/02:N366 och 2001/02:T30. Vi hänvisar till dessa för ytterligare information om vår politik inom dessa viktiga områden.
En rad viktiga miljöpolitiska frågor som försurningen, övergödningen av haven, uttunningen av ozonskiktet och ökningen av växthusgaser i atmosfären är internationella eller globala problem där det behövs ett omfattande internationellt samarbete.
Miljöpartiet anser att en internationell miljödomstol bör inrättas. På global nivå är FN en naturlig samarbetsorganisation som i betydligt större utsträckning borde användas i miljöarbetet. En reformering av FN-stadgan som möjliggör en utveckling av bindande miniminormer genom majoritetsbeslut skulle också vara av mycket stor betydelse. Internationellt samarbete är en viktig väg för att åstadkomma förändringar.
Miljöpartiet vill att Sverige ska bli ett ekologiskt modelland som vågar vara steget före och som på så sätt medverkar till att skjuta fram positionerna i det internationella miljöarbetet. Det är av avgörande betydelse för det globala miljöarbetet att handelsavtal och internationellt samarbete inte innebär begränsningar av rätten för enskilda länder att ta progressiva steg för en bättre miljö. Vi vill att Sverige ska ta initiativ till att föra in miljöklausuler i internationella handelsavtal. Rovdrift och låga miljökrav i enskilda länder ska inte kunna försvåra det internationella miljöarbetet.
Konflikten som finns mellan WTO:s handelsregler och internationella miljöavtal har varit föremål för mycket debatt. Även om inget land hittills gått till WTO:s tvistlösningspanel för att klaga på att en internationell miljööverenskommelse är ett handelshinder, finns den potentiella möjligheten att göra det där. Miljöpartiet anser att internationella miljööverenskommelser ska tas in i WTO:s regler och ges status som handelsundantag. För att internationella miljööverenskommelser ska fungera effektivare krävs också bättre finansiella förutsättningar, till exempel att investeringar som krävs görs tillgängliga för de fattiga länderna.
I år är det 10 år sedan FN:s konferens om miljö och utveckling ägde rum i Rio de Janeiro 1992. För att tackla den rådande globaliseringsprocessen behövs inte bara reformer av de internationella ekonomiska institutionerna såsom världsbanken, världshandelsorganisationen och internationella valutafonden.
Det behövs en fungerande global miljöstyrning. En bra utgångspunkt för ett sådant arbete är de hundratals deklarationer, handlingsprogram och internationella miljökonventioner som redan existerar idag.
De senaste åren har dessa globala avtal ökat i omfattning och är nu ca 230 till antalet. Många viktiga resultat har uppnåtts. Men även om antalet miljöavtal fortsätter att öka så försämras den globala miljön. Trycket på jordens ekologiska system har aldrig varit större än idag. De internationella överenskommelserna har misslyckats med att vända de ohållbara globala trenderna eftersom regeringarna som skapade dem bara gett en halv förpliktelse till avtalen och därmed inte implementerat dem. Regeringar har generellt sett också gett bristande resurser för att genomföra avtalen, särskilt i de fattiga länderna. Internationella avtal och konventioner är viktiga och bör utvecklas genom att man till ett undertecknande kopplar kontrollmekanismer och bindande beslut.
En innovation i det globala miljöstyret är GEF (Global Environment Facility) som skapades 1991 för att finansiera investeringar i syfte att skydda de gemensamma globala tillgångarna såsom atmosfären, den biologiska mångfalden och internationella vattenvägar. GEF finansierar även projekt för att motverka klimatförändringarna (t ex energieffektivitet). Det som gör GEF effektivt är att det är en brygga mellan FN, IMF och världsbanken. GEF involverar också NGO:er, FN:s miljöprogram (UNEP), den privata företagssektorn samt regionala banker (t ex Latinamerikanska Utvecklingsbanken). Röstsystemet är dubbelt och bygger både på FN:s ett-land-en-röst-princip och på världsbankens en-dollar-en-röst-princip – detta för att både mottagare och finansiärer ska kunna ha inflytande över besluten. GEF har över hela världen finansierat projekt som handlat om att skydda den biologiska mångfalden, investerat i ekoturism, i projekt som handlar om ekologiskt hållbart jord- och skogsbruk samt i småföretag med inriktning på miljövänlig teknik.
Miljöpartiet välkomnar GEF som en innovativ form av global miljöstyrning och anser att regeringen borde verka för att implementera GEF som global miljöstyrning. Men samtidigt får detta inte innebära att släppa trycket på världsbanken och FN att fullt ut integrera miljöperspektivet i sin generella utlåning och verksamhet.
FN:s miljöprogram (UNEP) skapades redan vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Istället för att skapa en helt ny global miljöorganisation som underorganisation inom FN:s ram valde då regeringarna att kanalisera miljöåtgärder via UNEP genom FN-systemet (också genom FN:s olika specialiserade underorganisationer såsom FAO och WHO). Eftersom UNEP inte skulle driva projekt självt valde regeringarna att endast ha ett litet sekretariat. UNEP inrättade en miljöfond, men regeringarna visade sig inte särskilt entusiastiska med att bidra med resurser.
UNEP:s budget idag är på 100 miljoner dollar per år. Detta är ungefär lika mycket som vissa privata miljögrupper eller globala miljöorganisationer har till sitt förfogande. UNEP är mycket mindre än de flesta andra FN-program och dess resurser är obetydliga om man jämför med till exempel Världsbankens eller Internationella valutafondens. Trots detta har UNEP spelat en central roll i förhandlingar om internationella miljööverenskommelser.
I Nairobideklarationen 1997 tydliggjordes UNEP:s roll och mandat. Några av de uppgifter som identifierades var att bevaka regionala och globala miljötrender, utveckla internationell miljörätt, uppmuntra implementering av nuvarande miljööverenskommelser och att bättre koordinera miljöåtgärder genom FN-systemet. Miljöpartiet anser att regeringen borde verka för en fördubbling av UNEP:s årliga budget.
Trots dessa reformsteg inom UNEP menar de flesta observatörer, däribland World Watch Institute, att detta är helt otillräckligt om dagens negativa miljötrend ska kunna vändas. Istället diskuteras det att uppgradera UNEP till en världsmiljöorganisation, WEO (World Environment Organization). Nu liksom när UNEP grundades är argumentet emot att om man skapar en starkare miljöorganisation så skulle det minska trycket på andra FN-organ att integrera miljöfrågorna i sin verksamhet.
WEO skulle, förutom de uppgifter som UNEP har idag, tjäna som ett paraply för de olika sekretariaten som inrättats som följd av internationella miljööverenskommelser. WEO skulle också aktivt följa implementeringen av nationella miljölagar. Genom att samla sekretariaten under ett tak kan man också öka möjligheterna för NGO:er att delta och bevaka genomförandet av internationella miljööverenskommelser. För att WEO ska fungera effektivt måste framtida miljööverenskommelser ge mandat för organisationen att agera. Även om WEO skapas har FN:s olika underorgan såsom FAO och WHO en viktig roll att spela när det gäller hållbar utveckling.
Miljöpartiet anser att UNEP borde uppgraderas till en världsmiljöorganisation (WEO) och att det är både nödvändigt och önskvärt att WEO inrättas på Johannesburgkonferensen. Detta behöver inte innebära att andra FN-organ minskar sina ambitioner att integrera miljöfrågorna i sina områden. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom, genom att uppvärdera miljöfrågorna inom FN kan man skapa ett större tryck på andra att integrera miljöfrågorna i sin verksamhet.
En annan viktig FN-aktör på miljöområdet är Kommissionen för hållbar utveckling (CSD) som skapades i samband med världsmiljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Den fungerar som ett forum där regeringar och NGO:er bevakar implementeringen av Agenda 21, utbyter information om vad som fungerar och inte fungerar samt diskuterar bristen på finansiering för innovativa tekniklösningar.
Det finns också en rörelse över hela världen i städer och kommuner som arbetar för att skapa hållbara samhällen genom Agenda 21. Antalet NGO:er som deltar i CSD har fyrdubblats sedan 1993 och nådde 1999 upp till 800. Ministrar, lokala politiker, företag, ursprungsbefolkningar, bönder och miljöorganisationer har deltagit i dessa möten. CSD har uppmuntrat regeringar att förändra dagens ohållbara produktions- och konsumtionsmönster och att föra in gröna nyckeltal i sina nationalräkenskaper.
Miljöpartiet stöder detta förslag och uppmanar regeringen att föra in gröna nyckeltal i sina nationalräkenskaper, samt att Sverige bör ta initiativ till en global diskussion om rättvist miljöutrymme, faktor 10 och gröna nyckeltal.
Sedan seklets början har utslagningen av den biologiska mångfalden accelererat i skrämmande omfattning. Enligt beräkningar är det möjligt att det försvinner 100 arter per dag!
Miljöpartiet anser att vi måste bevara naturens mångfald därför att naturen och arterna har ett egenvärde, för mångfaldens nyttjade och vilande ekonomiska värde, för att den höjer människans livskvalitet och för att det är troligt att ekosystemen blir känsligare om de innehåller färre arter. Den biologiska mångfalden måste bevaras. Med biologisk mångfald menas arter, ekosystem och den genetiska variationen inom arterna. Varje dag minskar denna mångfald, främst på grund av olika miljöhot.
Sverige måste aktivt följa upp arbetet med konventionen om biologisk mångfald både nationellt och internationellt. De rika länderna måste täcka huvudkostnaderna vid skyddandet av den globala artrikedomen eftersom dessa länders aktiviteter utgör det största hotet mot den biologiska mångfalden. Sverige skall implementera och tillämpa samtliga konventioner om biologisk mångfald som Sveriges regering skrivit under.
Det är nödvändigt att skydda alla arter och deras livsmiljöer från utrotning, både globalt och lokalt. Sverige är medlem i den internationella naturvårdsunionen IUCN, som föreslagit att 10 % av alla representativa naturtyper skall bevaras för att säkerställa biologisk mångfald. Detta mål är accepterat bl a av Australien och håller där på att genomföras. Vi anser att Sverige borde ansluta sig till denna internationella överenskommelse och tillämpa den.
Konventionen om biologisk mångfald (CBD) antogs under Riokonferensen 1992, och har hitintills undertecknats av 170 stater. Dess syfte är att säkra förutsättningarna för en fortsatt rik biologisk mångfald på jorden. CBD tar fasta på att de lokala samhällen som genom årtusenden utvecklat de genetiska resurserna och vidmakthåller kunskapen om dessa är oumbärliga för deras bevarande.
De lokala samhällena och deras länder har därför enligt CBD en självklar rättighet till kontroll och inflytande över hur resurserna används. Länderna som undertecknat CBD förbinder sig att säkerställa att lagstiftning som berör uppfinningar inom bioteknik garanterar en rättvis fördelning av förbättringar och vinster från de produkter som utvecklas på basis av biodiversitet, särskilt med hänsyn till länderna i syd.
Ingen lagstiftning kring intellektuell äganderätt får införas som står i konflikt med bevarande och uthållig användning av genetiska resurser. Vidare ska inget land kunna få tillgång till genetiska resurser i andra länder utan respektive lands godkännande, och länderna i syd ska garanteras överföring av viktig teknologi inom området från nord.
Den tydliga ambitionen är att utjämna det orättvisa utbytet av genetiska resurser mellan länder i nord och syd. Bakgrunden är att över 90 % av världens genetiska resurser är knutna till biotoper i syd. Det är också dit världens bioprospektörer söker sig för att finna kommersiellt värdefulla genetiska och biokemiska resurser för jordbruks- och läkemedelsindustrin och övrig bioteknisk industri.
Då World Trade Organization, WTO, bildades den 1 januari 1995 trädde samtidigt TRIPS-vtalet i kraft. Samtliga WTO:s 130 medlemsstater är således skyldiga att följa det. Avtalet reglerar skydd av immaterialrätt, det vill säga äganderätt till kunskap, exempelvis copyright, varumärken och patent. Enligt artikel 27 i TRIPS-avtalet åläggs samtliga WTO:s medlemsländer att införa patentlagstiftning på alla områden inklusive växter och djur. Trots att artikeln innehåller en passus om att dessa ska kunna undantas, innebär andra formuleringar att det i praktiken blir omöjligt.
Den transnationella livsmedelsindustrin med USA i spetsen var starkt pådrivande för avtalets formuleringar beträffade ländernas skyldigheter att införa patent på dessa områden. TRIPS-avtalets krav på patentlagstiftning för genetiska resurser innebär att avsikten med konventionen om biologisk mångfald helt nonchaleras.
Denna motsättning har ännu knappast uppmärksammats av det internationella samfundet på officiell nivå. Men organisationer världen över som arbetar för bevarande av biologisk och kulturell mångfald, ursprungsbefolkningars rättigheter, för de 1,4 miljarder människor som får sin försörjning från småjordbruk och för en uthållig utveckling har med bestörtning tagit del av innehållet i TRIPS-avtalet.
Idag odlas 75 % av hela Asiens risareal med ett fåtal högavkastande men extremt känsliga sorter som kräver ett uniformt odlingssystem med bevattning och höga insatser av bekämpningsmedel och handelsgödsel. Traditionellt omfattas våra kulturväxter av rättighet för jordbrukare att fritt ta utsäde för eget behov. Växtförädlare får använda andra växtförädlares sorter i det vidare förädlingsarbetet.
Om däremot patent beviljas inom växtområdet saknas dessa rättigheter. Skulle en växt innehålla flera skyddade gener blir bonden skyldig att betala ersättning till var och en av patentinnehavarna. I värsta fall kan alltså de traditionella användarna tvingas betala för att använda samma genetiska material som de själva över generationerna varit med om att utveckla. Redan idag finns åtskilliga exempel på hur bioprospektörer tagit patent på kunskaper och genetiskt material som utvecklats och därmed rättmätigen bör kontrolleras av lokala samhällen, eller på processer med traditionell användning. Denna företeelse brukar gå under benämningen ”biopiracy”.
Det finns idag inget internationellt regelverk för skydd av kollektiv kunskap om genetiska resurser. CBD innehåller grundstenarna till sådana, men genom TRIPS-avtalet hotas detta banbrytande arbete att helt köras över.
Livsmedelsindustrin hävdar att utvecklingen av nya supersorter och bioteknik enbart är deras bidrag till att rädda mänskligheten undan svält. Att föda världen är en bra slogan, men tyvärr inte särskilt vinstgivande eftersom de fattiga inte har råd att betala dyrt superutsäde. Hitintills har resultaten också varit nedslående vad beträffar genteknikens bidrag till att säkra världens livsmedelsförsörjning. Egenskaper hos de sorter som hitintills tagits fram handlar främst om resistens mot ett visst bekämpningsmedel, vilket givetvis också tillhandahålls av samma företag.
Det senaste tekniska genombrottet på området är ”terminatortekniken”, en metod för att ta fram utsäde som inte gror om det sås i nästa generation. På så vis hoppas företagen slutgiltigt komma till rätta med ”problemet” med böndernas traditionella rätt att fritt ta utsäde. Hitintills har forskarna endast lyckats använda tekniken på tobak och bomull, men förhoppningarna sträcker sig betydligt längre. Metoden uppges vara särskilt intressant för länderna i syd.
Det är inte svårt att inse vad som blir följden av en lyckad etablering av utsäde med terminatorgenen på marknaden hos dåligt utvecklade länder i syd. Vad händer det år då distributionen av utsädet misslyckats, och bönderna inte längre har något eget sparat utsäde de kan så av? Det är inte särskilt förvånande att företagen drivs av eget vinstintresse då de tar patent på liv och andra kulturers traditionella kunskap.
Det internationella samfundet bör däremot ha vidare ambitioner för mänskligheten. CBD tar en grundläggande ansats i arbetet för att säkra rik kulturell och biologisk diversitet. Men trots att CBD liksom TRIPS är legalt bindande saknar mångfaldskonventionen de effektiva mekanismer för ”konfliktlösning”, d v s sanktion, som TRIPS har. På så vis riskerar CBD trots höga ambitioner, att bli ett tandlöst instrument.
Det yttersta syftet med internationella avtal är att garantera världens befolkning en tryggad framtid. Det är regeringarnas och det internationella samfundets skyldighet att ställa upp regler som inte bara ger företagen rättigheter och regeringarna och det civila samhället skyldigheter, utan också tvärtom.
Därför anser Miljöpartiet att svenska regeringen i enlighet med dess uttalade ambitioner om att främja en uthållig utveckling klargör sin position i konflikten mellan avsikterna med CBD och TRIPS-avtalet. Konventionen om biologisk mångfald ska väga tyngst. Vi anser att internationella handelsavtal skall underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.
Tropikskogarna är jordens artrikaste ekosystem. Här finns de flesta av jordens växt- och djurarter, skapade under miljontals år. På en 30 km2 stor yta i Amazonas har forskare identifierat 1800 olika dagfjärilsarter. Av dessa är drygt 300 nya för vetenskapen. Det är lika många fjärilsarter som det finns i hela Europa! På en 100 x 100 meter stor yta i en tropisk regnskog finns uppemot ett hundra olika trädarter. I hela Sverige finns ett trettiotal naturligt förekommande trädarter. Över 170 000 km2 tropikskog försvinner varje år, vilket motsvarar en dryg tredjedel av Sveriges yta. Miljontals år av evolutionens utvecklade arter brinner upp eller huggs ner. Trots allt naturvårdsarbete som bedrivs och trots alla larm och vackra ord är detta mer aktuellt än någonsin.
Med avskogningen följer ofta många allvarliga miljöeffekter, som t ex klimatförändringar, jorderosion, översvämningar och torka. Regnskogsavverkningarna medför också svåra sociala och kulturella problem då ursprungsbefolkningar och lokala samhällen berövas sitt hemvist och möjlighet till försörjning.
En av de starkaste drivkrafterna bakom den tropiska skogens försvinnande är vår konsumtion av tropiska skogsprodukter. I många länder sker en planerad omställning från mångfald till enfald, d v s från en tropisk skog med stor artrikedom av växter och djur till plantager av bara en gröda, t ex massaved, palmolja och gummi. Bakgrunden till detta är att man vill omvandla regnskogen till något som är mer produktivt för företagen och kan generera exportinkomster för landet.
En viktig strategi i att bevara de tropiska skogarna är att stärka lokalsamhällenas och ursprungsbefolkningarnas rättigheter till kontroll över sina egna naturresurser, t ex via Forest Stewardship Council (FSC). FSC håller på att utarbeta ett internationellt system för märkning av timmer som producerats på ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Genom märkning ges vi som konsumenter en möjlighet att välja – och att välja rätt.
Sverige tillhör de länder i världen där skogsnäringen intar en viktig position. Därför skulle det vara naturligt att Sverige agerar energiskt internationellt mot en skogsavverkning som inte tar hänsyn till en långsiktig ekologisk utveckling.
Miljöpartiet anser att Sverige bör ta en ledande roll internationellt för att stoppa den pågående globala skogsskövlingen. Sverige bör också under Johannesburgkonferensen verka för att FSC:s certifieringssystem (se nedan) förankras i den internationella skogskonventionen.
Forest Stewardship Council (FSC) är en oberoende, internationell medlemsorganisation som har sitt säte i Oaxaca, Mexiko. FSC ska uppmuntra till miljöanpassat, samhällsnyttigt och ekonomiskt livskraftigt bruk av världens skogar. FSC verkar för ett frivilligt ackrediteringsprogram för organisationer och företag som certifierar skogsbruk. Nedan redovisas en sammanfattning av FSC:s tio principer. Under respektive princip finns ett antal kriterier vilka ej anges i denna sammanfattning.
Överensstämmelser med lagar och FSC:s principer: Skogsbruket ska, där det äger rum, respektera alla tillämpliga lagar i landets internationella avtal och överenskommelser som landet förbundit sig att följa samt överensstämma med alla FSC:s principer och kriterier.
Ansvar beträffande ägande- och nyttjanderätter: Långsiktiga ägande- och nyttjanderätter till mark och skogsresurser ska vara klart definierade, dokumenterade och lagligt fastställda.
Urbefolkningars rättigheter: Urbefolkningars lagliga eller hävdvunna rättigheter att äga, nyttja och sköta sina marker, territorier och resurser ska erkännas och respekteras.
Förankring i samhället och arbetarnas rättigheter: Skogsbruket ska bibehålla eller förstärka de lokala samhällenas och de anställdas sociala och ekonomiska välfärd.
Skogens nytta: Skogsbruket ska uppmuntra effektivt nyttjande av skogens mångfald av produkter och värden för att säkerställa ekonomisk livskraft och ett vitt spektrum av miljömässiga och sociala nyttigheter.
Påverkan på miljön: Skogsbruket ska bevara biologisk mångfald och därmed förbundna värden, vattenresurser, jordar samt unika och känsliga ekosystem och genom detta upprätthålla skogens ekologiska funktion och integritet.
Skötselplaner: En plan avpassad efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet ska upprättas, följas och ajourhållas. De långsiktiga skogsbruksmålen, och hur de nås, ska finnas klart angivna.
Uppföljning och utvärdering: Skogstillstånd, avkastning av skogsprodukter, leveransvägar och skötselåtgärder, och därvid förbundna sociala och miljömässiga konsekvenser, ska följas upp och utvärderas i former som anpassas efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet.
Bevarande av naturskogar: Urskogar, skogar av naturskogskaraktär och områden av stor miljömässig, social eller kulturell betydelse ska bevaras. Sådana områden får inte ersättas med trädplanteringar eller övergå i annan användning.
Plantageskogsbruk: Plantager ska planeras och skötas i överenskommelse med principerna och kriterierna 1–9, samt i enlighet med kriterierna under princip 10. Plantagerna kan bidra till att tillfredsställa världens behov av skogsprodukter och medföra social och ekonomisk nytta i olika avseenden, och de ska vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar och minska trycket mot dessa.
Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är redan idag en bristvara på många håll i världen. Enligt FN saknar redan idag en miljard människor tillgång till rent dricksvatten. Redan idag dör upp till 15 000 människor varje dag på grund av vattenbrist eller förorenat vatten. Beräkningar visar att tre miljarder människor eller två tredjedelar av jordens befolkning kommer att bo i områden med vattenbrist år 2025.
Om nuvarande trend håller i sig kommer efterfrågan på rent vatten om 25 år att ha ökat med 56 procent mer än vad som finns tillgängligt. Orsakerna till att de användbara vattenresurserna minskar dramatiskt är bland annat ineffektiv användning, utsläpp av orenat avloppsvatten och ökat befolkningstryck. Därmed ökar också risken för konflikter om vattenresurserna, och vattenfrågan betraktas redan på många håll som del av säkerhetspolitiken. På FN-toppmötet som föregick millennieförsamlingen vädjade FN:s generalsekreterare till medlemsstaterna att anta målet att till år 2015 halvera det antal människor som saknar säker tillgång till vatten till ett rimligt pris. FN försöker skapa globala regler för vattenhantering och har för det ändamålet skapat en konvention. Denna har dock endast undertecknats av 16 länder och ratificerats av 9 medlemsländer.
Som en utväg från den rådande vattenkrisen menar många regeringar, under tryck från multinationella företag, att vatten kan transporteras från det ena området till det andra. Detta öppnar också för en privatisering av vattendistributionssystemen och en expansion för mer förpackningar och kan knappast betraktas som en hållbar väg.
Den marina miljön är hotad av okontrollerat fiske, av föroreningar och av direkt fysisk förstörelse. Mellan en och två miljarder människor får sitt primära proteinintag från de kustnära marina ekosystemen. En stor del av världens människor bor redan i kustområdena, och den växande befolkningen med storstadens livsstil utgör en stor påfrestning på redan ansträngda kustmiljöer.
Mangroveskogar och korallrev hör till de särskilt hotade kustmiljöerna. Samtidigt spelar dessa en nyckelroll i de näringskedjor som förser befolkningen med fisk och skaldjur. Haven och kustområdena är oftast de slutgiltiga mottagarna av föroreningar, och den ökade miljöbelastningen innebär att mänsklighetens ekologiska fotavtryck blir allt större utifrån en nivå som redan idag är ohållbar.
Miljöpartiet anser att Sverige under Johannesburgkonferensen särskilt bör uppmärksamma tillgång till rent vatten som det mest akuta miljöproblemet.
Över många länder i syd sköljer en privatiseringsvåg som innebär att stora internationella företag köper upp vattentillgångar. De mänskliga rättigheterna hotas när priser för vatten rasar i höjden. Ska vattnet bli dyrare än maten? Ska vatten vara till salu? Miljöpartiet anser att tillgång till rent vatten är en mänsklig rättighet som inte ska bli mål för privatisering. Sverige bör på Johannesburgkonferensen å det starkaste engagera sig mot en fortsatt privatisering av jordens vattentillgångar.
Fattigdom är ett globalt problem. De ekonomiska klyftorna ökar i alla länder och mellan länderna. Avskaffandet av fattigdomen har nu blivit den övergripande inriktningen inom FN-systemet, utvecklingsbankerna och i bilaterala biståndsorganisationer.
I dag går nettoflödet av ekonomiska resurser från fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i amorteringar och räntor på lånen från de rika länderna än vad de får tillbaka i bistånd. Denna skuldfälla förvärras genom Världsbankens och Internationella valutafondens omfattande strukturanpassningsprogram som länderna måste följa för att få fortsatta lån. Programmen går ut på att anpassa u-ländernas ekonomier till den export- och importinriktade världsekonomin. Följden blir minskad självtillit och ett ökat beroende av i-länderna. Samtidigt medför strukturanpassningen att budgeten för socialvård, hälsovård och skola ofta måste skäras ned.
Miljöpartiet anser att Sverige aktivt skall föregå med gott exempel genom att skriva av de fattiga ländernas skuldbörda. Dessutom bör Sverige under Johannesburgkonferensen arbeta för en allmän avskrivning av utvecklingsländernas offentliga skulder till staten, Internationella valutafonden och Världsbanken.
Ett krav som förts fram på sista tiden är att det även måste anställas fler ekonomer i Världsbanken som har kunskap om de specifika problem som finns i tredje världen. Miljöpartiet anser att Världsbanken och andra s k Bretton Woods-institutioner spelar en central roll i det internationella utvecklingssamarbetet. De utgör en del av FN-systemet.
Praktiskt taget hela det svenska multilaterala stödet (ca 85 %) kanaliseras genom FN:s organ för ekonomisk och social utveckling, inklusive Bretton Woods-institutionerna. Härtill kommer stöd till de regionala utvecklingsbankerna i Afrika, Asien och Latinamerika, Internationella jordbruksfonden, IFAD, och Nordiska Utvecklingsfonden, NDF.
För att det svenska agerandet i FN skall ha ett så brett stöd och en så bred förankring som möjligt deltar under några veckor varje höst representanter för riksdagspartier och folkrörelser i FN-delegationen i generalförsamlingen i New York. Till stora FN-konferenser inbjuds på samma sätt partier och folkrörelser till samråd och deltagande.
Detta bidrar till att Sverige tar upp frågor som har brett folkligt stöd. För samarbetet med Bretton Woods-institutionerna äger ett visst informellt samråd, framför allt i fråga om skuldfrågorna, rum med vissa enskilda organisationer. Däremot saknas helt parlamentariskt inflytande.
Miljöpartiet anser att det skulle vara värdefullt att inrätta ett speciellt råd med deltagande från de politiska partierna och enskilda organisationer för samråd angående det svenska agerandet i frågor som rör Världsbanken och de övriga Bretton Woods-institutionerna.
Miljöpartiet anser att marknaderna i de rika länderna tullmässigt måste öppnas för de fattiga ländernas produkter, inklusive jordbruks- och textilprodukter. De fattiga länderna bör få upprätthålla ett visst skydd för framväxande och ännu svaga näringsgrenar. Biståndet är viktigt som ett av fattigdomsbekämpningsinstrumenten. Sverige bör sätta kraft bakom fattigdomsperspektivet genom att ge detta högsta prioritet och ökade resurser, i policyformulering såväl som i implementering.
Miljöpartiet anser att det svenska biståndsmålet snarast bör öka till minst en procent av BNP och därefter under innevarande decennium till två procent. De svenska folkliga organisationerna bör kanalisera hälften av det svenska biståndet.
En samhällsstruktur byggd på demokratisk grund är en nödvändig komponent för en effektiv fattigdomsbekämpning styrd av de fattigas egna prioriteringar och kontrollerad av dem. Det civila samhällets folkliga organisationer spelar en mycket viktig roll i demokratiseringsprocessen.
De underlättar också den nödvändiga satsningen på småskalighet och mångfald som ger en bred bas för inkomstgenererande arbete, fattigdomsbekämpning och uthållig utveckling. Miljöpartiet anser att dessa folkliga organisationer i de fattiga länderna borde utgöra en särskild målgrupp för Sveriges biståndsverksamhet.
Tobinskatten är ett förslag om en global skatt på valutatransaktioner. Det innebär i korthet att en global skatt för valutatransaktioner införs för att dämpa valutatransaktioner vars enda syfte är kortsiktiga vinster på grund av växlande räntor och växelkurser.
En rörlig växelkurs, vilket är vad vi har idag, har stora fördelar i och med att den medger varierande förändringar i växelkurser vid förändrade förhållanden i handel och ränteläge. Problemet med dagens situation är att endast 3–18 procent av handeln med valuta är kopplad till verklig produktion. 82 procent av valutahandeln sker inom kortare intervaller än en vecka.
Valutahandeln uppskattas idag omsätta mellan 1300 och 1800 miljarder US-dollar dagligen. En betydande del av transaktionerna utförs av automatiska handlare som reagerar och handlar vid mycket små kursväxlingar.
Men även vid stabila institutionella förutsättningar, vilket ofta åberopas som tillräckligt för att förebygga häftiga spekulationer, kan en ekonomi i dagens situation skadas kraftigt vid en spekulationsvåg. Utöver det här hotas hela det finansiella systemet av en möjlig systemkrasch på grund av centralbankernas och de internationella bankernas kraftigt begränsade förmåga att intervenera vid dagens handelsvolymer. Internationella valutafonden, IMF, räknar med 11 finansiella krascher sedan 1973 och omfattningen och hastigheten av dem ökar.
Införandet av en s.k. Tobinskatt är en viktig del i att komma till rätta med de här problemen. Detta är en lösning som dessutom beräknas driva in mellan 100 och 300 miljarder US-dollar årligen; pengar som kan investeras i fattigdomsbekämpning, i hållbar utveckling, för att stärka FN och till skuldavskrivning för de fattigaste länderna. När skattebasen är svårare att styra på nationell nivå är det också nödvändigt att finna nya sätt att finansiera global rättvisepolitik. Förslaget om en Tobinskatt drivs av den internationella Attac-rörelsen och av gröna partier över hela världen.
Fler politiker börjar nu se värdet av att införa en sådan skatt på den internationella valutaspekulationen. Kanadas parlament har uttalat sig för förslaget, liksom EU:s AVS-råd, som består av parlamentariker från EU, Stilla Havet, Västindien och Afrika.
Det pågår över hela världen nationella, lokala och internationella upprop för en Tobinskatt som ständigt vinner ett starkare gehör. Ett första steg mot en Tobinskatt är en internationell forskningspanel med syfte att utreda och kartlägga de institutionella och juridiska förutsättningarna.
Det internationella finansiella systemet har genomgått många kriser de senaste åren. För att världsekonomin ska fungera bättre krävs rättvisare spelregler för de finansiella transaktionerna och handel som inte ensidigt dikteras av världens rika.
I en värld där det blir allt svårare för nationalstaterna att reglera de multinationella företagen kan de gå från inhemsk avreglering till global reglering av marknaden. Miljöpartiet anser att det krävs en Tobinskatt för att stabilisera världsekonomin samt skuldavskrivningar och ökade åtaganden från de rika länderna att ge bistånd till de fattigare.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Maria Wetterstrand (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |