Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade regler för strömmings- och sillfisket i Östersjön och Bottenhavet.
För nära nog ett decennium sedan överenskom bl a Sverige och Finland om strömmings- och sillfisket i Östersjön och Bottenhavet. Det fanns vid den tiden ett starkt intresse från främst Finland men även Sverige att öka fångsterna av småväxt strömming och sill. Dels för att tillgodose den stora finska minkuppfödningens behov av mat, dels för att begränsa den då starka tillväxten av strömming och sill.
Överenskommelsen innebar att det blev tillåtet att fiska med trål som hade 8 mm maskor, istället för de vedertagna 32 mm maskorna. Finland erhöll 80 % kvot av den bestämda mängden fisk medan Sverige nöjde sig med 20 %.
Idag ser vi resultatet av detta industriella rovfiske. Strömmingen är på stark tillbakagång i Bottenhavet och Bottenviken liksom sillen i Östersjön. Tveklöst är den finmaskiga trålen en starkt bidragande orsak till detta.
Man kan fundera över om det är etiskt, ekologiskt och ekonomiskt klokt att tillåta detta slags industrifiske längre. Minkfarmer kan inte vara viktigare än en långsiktigt uthållig reproduktion av strömming och sill i våra känsliga reproduktionsområden. Därtill är det tveksamt om Finland kan hävda sina kvoter gentemot Sverige på samma sätt idag som då.
Det är mot bakgrunden av en ovedersägligt minskad tillgång på strömming och sill som människoföda nödvändigt att ompröva den decenniegamla överenskommelsen. Men det är också nödvändigt att ompröva överenskommelsen av andra skäl. Exempelvis kan inte minkfarmarnas behov vara högre prioriterade än folkhushållet eller inte minst än den biologiska grunden för reproduktion
För att ge det svenska kustnära, energisnåla och ekologiska yrkes- och deltidsfisket en chans att överleva i Östersjön och Bottenhavet måste Sveriges regering kräva omförhandling med Finland om det industriella småmaskiga industrifisket på strömming och sill.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Kenth Högström (s) |