Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige har en ekologisk skuld både gentemot omvärlden och kommande generationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi för rättvist miljöutrymme.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utjämna de ekonomiska skillnaderna i samhället och motverka segregation för att förbättra folkhälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hållbar sysselsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hållbar utveckling i alla regioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett hållbart samhällsbyggande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra vår livsmedelskonsumtion och -produktion för att bidra till en rättvis global livsmedelsförsörjning.
Regeringens skrivelse 2001/02:172 utgör utgångspunkten för Sverige inför världstoppmötet i augusti 2002 i Johannesburg i Sydafrika om hållbar utveckling. I denna motion redovisar vi Vänsterpartiets syn på denna skrivelse och Vänsterpartiets utgångspunkter inför mötet i Johannesburg. Mötet är en uppföljning och utvärdering av toppmötet 1992 i Rio de Janerio som var det första globala toppmöte som behandlade miljö och utveckling. Tanken och ambitionen nu är att utveckla alla dimensioner av hållbar utveckling och identifiera och bemöta nya utmaningar. Mötet ska prioritera fattigdomsbekämpning samt hållbara konsumtions- och produktionsmönster. I denna motion beskrivs också de nationella utmaningar vi har att bemästra för att leva upp till de ambitioner som kom till uttryck vid Rio de Janerio-mötet.
Begreppet ”hållbar utveckling” har förändrats från att endast ha handlat om ekologiskt hållbar utveckling till att gälla såväl socialt som ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. Denna glidning av begreppet gör det ibland svårt att förstå vad som menas med hållbar utveckling. Ibland avses alla tre områden, ibland avses bara det ursprungliga ekologiska hållbarhetsbegreppet. Detta avspeglar sig också i skrivelsen, vilket resulterar i en skevhet i hur olika problem behandlas. Det är också tveksamt vad som avses med en hållbar ekonomisk utveckling.
När man i dag i etablerade termer beskriver ekonomisk utveckling med t.ex. BNP- begreppet är det många värdefulla och viktiga parametrar som inte kan mätas eller åsättas ett värde i monetära termer – t.ex. social trygghet, hälsa, miljö och kulturvärden. Att enbart mäta varu- och tjänsteproduktion utan att ta hänsyn till negativa konsekvenser av denna produktion eller bortse från andra – för många människor minst lika viktiga – värden är i dag inte relevant.
Vänsterpartiet anser att regeringens skrivelse är ett bra försök att beskriva en trovärdig och framåtsyftande strategi för hållbar utveckling. Dock fattas en rad avgörande perspektiv vilka vi i denna motion kort beskriver. För att närmare ta del av Vänsterpartiets strategi för en hållbar utveckling såväl i Sverige som på ett globalt plan hänvisas bl.a. till rapporten ”En värld att dela”, maj 2002, och till riksdagsmotioner om bl.a. miljö och hälsa.
Jorden vi bor på kan förse oss människor med många naturresurser. Men utrymmet vi har att leva på är inte oändligt. Jorden har en ekologisk bärkraft som vi inte kan överskrida. Det gör att miljöfrågan i grunden är en fråga om fördelning av knappa resurser. Och eftersom det handlar om fördelning, så handlar det automatiskt också om rättvisa och om solidaritet – frågor som Vänsterpartiet alltid har kämpat för.
Vänsterpartiet vill se en solidarisk fördelning av världens rikedomar så att alla kan njuta av en god välfärd. Det arbetet handlar om att se till att vi fördelar världens rikedomar på ett rättvist sätt – att vi lever inom vårt rättvisa miljöutrymme.
Eftersom vi har ett givet miljöutrymme så måste vi ha någon fördelningsmekanism för att avgöra vem som har rätt att använda sig av de resurser som står till buds. I dagens läge är det ofta ”marknaden” som får bestämma fördelningen. Det betyder att de individer, företag och länder som har mycket pengar lägger beslag på en långt mycket större andel av det totala miljöutrymmet än vad fattiga länder och individer gör. Men är det verkligen rättvist? Jorden är vårt gemensamma arv, och borde väl då också förvaltas gemensamt. Om man tror på alla människors lika värde borde inte tillgången till pengar utgöra grunden för fördelningen av världens resurser.
Alla människor – var de än bor i världen – borde i stället ha rätt till en lika stor del av kakan (med reservation för att olika behov kan motivera en större andel i vissa fall). Vårt rättvisa miljöutrymme är den mängd naturresurser som vi kan konsumera på ett hållbart vis, utan att tvinga andra människor att nöja sig med en mindre mängd resurser.
En del av ramen för människans miljöutrymme sätts också av för att jordens andra arter ska bevaras och tillåtas ta en del av biosfärens miljöer i anspråk. Detta är nödvändigt av två skäl – dels har vi ambitionen att ingen vild art ska utrotas, dels är den biologiska mångfalden nödvändig för att ekosystemen ska fungera. Och fungerande ekosystem är också den självklara grunden för människans överlevnad.
Det har skett en formlig explosion i den globala resursförbrukningen under de senaste decennierna. Sedan 1950 har vi människor konsumerat ungefär lika mycket resurser som mänskligheten har gjort under hela sin historia fram till dess. Men det är främst de rika länderna som har dragit nytta av denna konsumtionsökning. Och ökningen har gått så långt att många länder har passerat gränsen för vad som är hållbart. Sverige är ett av de länderna. Det finns ett gap mellan vad vi i dag konsumerar och vad som är långsiktigt hållbart att konsumera.
Om alla människor konsumerade lika mycket som vi i Sverige gör, så skulle det uppenbarligen inte vara hållbart. Men vi lever i en global, kapitalistisk värld med mycket stora klyftor mellan fattiga och rika. Att vi i den rika delen av världen har möjlighet att konsumera så mycket som vi gör är avhängigt av att andra inte har den möjligheten. Klassklyftorna blir mycket tydliga om vi tittar på användningen av några av de mest centrala naturresurserna.
Det finns ett tydligt mönster som går igen på område efter område: rika konsumerar mycket mer resurser än fattiga. Mönstret är tydligt såväl då det gäller utsläpp av koldioxid som för användning av textilier, för energianvändning såväl som för jordbruksprodukter. Medelsvensson använder sig av omkring dubbelt så mycket textilier, och omkring fyra gånger så mycket energi, som en genomsnittlig mexikan. En genomsnittlig tysk släpper ut omkring tio gånger så mycket koldioxid som en genomsnittlig indier. Och den genomsnittliga amerikanen förbrukar närapå tre hundra gånger så mycket papper som en genomsnittlig tanzanier.
Vissa legitima skillnader kan finnas på olika områden, som t.ex. att länder med kallare klimat använder mer energi för uppvärmning av bostäder och andra lokaler. Men trots det så är det grundläggande mönstret oerhört tydligt – det är de rika länderna som använder på tok för mycket naturresurser. Överkonsumtionen av naturresurser hänger intimt samman med inkomst och förmögenhet.
Det här borde egentligen inte förvåna. Monetära värden representerar ju faktiskt inget annat än hur mycket resurser man, enligt marknadens logik, har ”rätt” ta i anspråk. De som har mycket pengar, kan därför köpa mer naturresurser – och gör det också. Det är också därför som vår resursförbrukning får globala konsekvenser. I en allt mer globaliserad värld gör ”marknaden” allt mindre skillnad på om konsumenten finns nära producenten eller på andra sidan jordklotet.
Vår efterfrågan på exempelvis fossila bränslen eller spannmål leder till att priserna på dessa varor stiger, så att det blir mer lönsamt (eller, som ofta är fallet, mindre olönsamt) för producenter i Venezuela eller Etiopien att exportera det till oss än att sälja det på hemmamarknaden. Vi berövar därigenom fattigare människor en möjlighet att köpa samma mängd resurser.
Marknaden är blind för fördelningsfrågor, det är därför vi måste fatta politiska beslut om fördelningen av världens rikedomar. De små försök som görs i och av de rika länderna med bistånd och andra hjälpinsatser är ofta droppar i havet som inte förändrar de grundläggande orättvisa strukturerna.
Att vi lever med en förhållandevis god miljö i den rika delen av världen beror delvis på att en trägen kamp av arbetar- och miljörörelser har förbättrat miljön – både på arbetsplatserna och utanför dem. Men vår relativt goda miljö beror delvis också på att mycket miljöförstörande produktion nu för tiden sker i fattigare länder i syd.
Vår ekonomiska tillväxt sker bland annat tack vare att vi har kunnat konsumera så mycket naturresurser från länderna i syd, och vi importerar mer och mer för varje år. Hela världen fungerar i princip som en resursbas för de omkring 25 industrialiserade länderna. Men samtidigt som många i västvärlden lider av överflödssjukdomar har omkring 800 miljoner människor inte tillräckligt att äta varje dag.
Detta leder till att vi i den rika delen av världen sakta men säkert har arbetat, och fortsätter att arbeta, upp en ekologisk skuld. Det är en skuld till kommande generationer, liksom till fattigare länder och folkgrupper i syd, för alla de naturresurser vi i praktiken bestulit dem på genom vår överkonsumtion.
Dessa klyftor skär dock inte enbart mellan länder, utan också genom varje land. En liten rik elit äger och kontrollerar den betydande delen av världens resurser. Världens tre rikaste individer, alla män, uppskattas av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) äga mer än det samlade värdet av all produktion under ett år i världens samtliga minst utvecklade länder, dvs. omkring 40 länder i syd. Världens 200 rikaste individer äger ungefär lika mycket som 40 procent av världens befolkning tjänar varje år.
Det har tidigare gjorts försök att beräkna Sveriges miljöskuld (Arne Jernelöv, SoU 92:58, miljömålskommittén SoU 2000:52) men de försöken har i huvudsak konstaterat att det bara går att beräkna ett minimivärde eftersom det fattas forskning och kunskap på området. Miljömålskommittén uppskattade kostnaderna för dagens miljöförstöring i Sverige till minst 20 miljarder per år. I denna uppskattning ingår t.ex. inte kostnaderna för miljöpåverkan på hälsa och biologisk mångfald eller kostnadsberäkning av sänkta välfärdseffekter p.g.a. miljöstörning, t.ex. buller. Detta är också strikt nationella räkenskaper (övningar) – inga försök har gjorts att uppskatta den nationella ekologiska skulden gentemot omvärlden.
För Vänsterpartiet är det viktigt att den ekologiska skulden erkänns och att vi tar konsekvenserna av detta i frågor som rör exempelvis finansiering för utveckling och en anpassning av våra produktions- och konsumtionsmönster. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här anförts om vår ekologiska skuld.
Alla människor har en självklar rättighet att tillfredsställa sina grundläggande behov. Men sannolikt kommer många länder i syd att göra som vi har gjort – fortsätta öka konsumtionen långt utöver vad som är hållbart, och över vad vi kanske egentligen behöver – om de bara får en möjlighet till det. Om alla människor konsumerade lika mycket som vi i den rika delen av världen gör skulle det leda till en enorm överkonsumtion som jorden inte klarar av. Men vi kan knappast kräva att utvecklingsländerna inte ska göra som vi har gjort, om vi inte städar upp framför vår egen dörr först.
Genom en strategi för rättvisare fördelning av resurserna skulle fattigare grupper – utan att leva över sitt miljöutrymme – kunna öka sin konsumtion av olika resurser. De som använder de flesta resurserna måste vara dem som ställer om sina konsumtionsmönster mest. Men det betyder självklart inte att alla måste likrikta sin livsstil eller att alla ska få en exakt lika stor mängd av respektive resurs. Det rättvisa miljöutrymmet sätter upp ramar för hur mycket vi människor som kollektiv kan konsumera av olika resurser, men det säger ingenting om hur varje enskild individ ska eller bör använda sitt utrymme.
Men de priviligerade har sällan, för att inte säga aldrig, självmant förändrat sin livsstil på ett sätt som är till nackdel för dem. Vissa företag – pressade av kortsiktiga avkastningskrav – kan också vara rädda för att deras marknader ska drabbas av en minskad konsumtion. Det leder till slutsatsen att det krävs politiska lösningar på miljöproblemen.
Att ställa om vårt samhälle till ekologisk hållbarhet betyder inte att vi måste minska vår totala ekonomiska aktivitet och skära ned i vår levnadsstandard. Tvärtom, det krävs resurser för att ställa om samhället, just för att vi ska kunna behålla en god levnadsstandard – och fördela den jämlikare så att alla har möjlighet att åtnjuta samma goda standard. En satsning på att ställa om vårt samhälle till vårt rättvisa miljöutrymme är därför något som kan ge många arbetstillfällen.
Begreppet standard måste också vidgas till att inkludera värdet av frisk luft att andas, hav och sjöar som inte är förorenade och som hyser fisk som inte är förgiftad, skog och marker som är artrika, boendemiljöer som inte gör oss sjuka etc. Standard kan också vara etiska värden som bl.a. består av att vi vet att vi delar lika och vetskapen om att vi inte försämrar för kommande generationer.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen – med alla tillgängliga medel – aktivt bör verka för en anpassning till vårt rättvisa miljöutrymme på såväl det nationella som det globala planet. Vi beskriver vidare i denna motion en hållbar utveckling inom vissa strategiska sektorer som är nödvändiga delar av omställningen till mer rättvist miljöutrymme.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad i motionen anförs om en strategi för rättvist miljöutrymme.
En central del av begreppet hållbar utveckling är en socialt hållbar utveckling och vi kan i Sverige i dag se flera brister på detta område. Det finns tydliga skillnader i hälsa mellan olika sociala grupper och mellan kvinnor och män. Stora socioekonomiska skillnader påverkar den totala populationens hälsa negativt. Det betyder att det borde vara i allas intresse att klass- och könsskillnader minskar. Den generellt sett goda hälsan i Sverige gäller inte alla. Klass- och könsskillnaderna är även i Sverige fortfarande påtagliga och tenderar dessutom att öka. Inte minst bland barnen kan vi se dessa ökade skillnader. Det är mycket oroande att en stor grupp barn lever i fattigdom som genomsyrar bostadsmiljön, skolarbetet, hälsan och fritiden.
En god folkhälsa bygger i högre grad på en väl utbyggd välfärd för alla än på avancerad sjukvård. Det senare saknar självfallet inte betydelse när sjukdom redan uppstått, t.ex. har antibiotikabehandling och insulinbehandling inneburit att tidigare dödliga sjukdomstillstånd enkelt kan behandlas. Den generella välfärden i form av sunda bostäder, utbildning, bra kost, arbete och hygien är en viktig grund för en god folkhälsa.
Den alltmer ökande ohälsan i arbetslivet drabbar framför allt kvinnor i offentlig sektor. 1990-talets nedskärningar med slimmade organisationer och ständiga förändringar där kraven inte är kopplade till resurserna har varit en starkt bidragande orsak till detta. Ohälsan i arbetslivet i dag handlar framför allt om negativ stress och utbrändhet. Det syns i dag i form av kraftigt stigande sjukfrånvaro. Den ökande sjukfrånvaron kan inte vara ett uttryck för en hållbar utveckling utan är en varningssignal för att utvecklingen är den motsatta.
Vi anser därför att målet för en förbättrad folkhälsa måste vara att utjämna de ekonomiska skillnaderna i samhället och motverka segregation.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna vad i motionen anförs om att utjämna de ekonomiska villkoren i samhället och motverka segregation för en bättre folkhälsa för alla.
En förutsättning för hållbar utveckling i alla dess dimensioner är att alla får möjlighet till adekvat sysselsättning och lärande under den yrkesaktiva delen av livet. Människor som är tillfreds med sitt yrkesliv och sina studiemöjligheter fungerar bäst som både individer och i grupp. Avgörande är att möjligheterna är så mångfacetterade att alla slags människor hittar sin nisch.
I en strategi för hållbar sysselsättning och lärande krävs många åtgärder – det är svårt för staten i ett enskilt land att bekämpa de strukturella problemen i arbetslivet. Många åtgärder måste ske på EU nivå och på global nivå.
I en svensk strategi måste det ingå stimulans till en långsiktig personalpolitik i form av praktikplatser, kompetensutveckling, verksamhetsrelaterad utbildning, rehabilitering, anpassade arbetsplatser, inflytande över arbetsinnehåll, arbetstid och andra arbetsvillkor. En kortsiktig ”just in time”- arbetsmarknad ger stora förluster för såväl individ och företag som samhälle.
När det gäller målen för sysselsättningspolitiken bör det klart framgå att 80-procentsmålet är ett delmål. Det övergripande målet är full sysselsättning som baseras på arbeten som inte i någon form utgår från samhällsstödd sysselsättning. Till de övergripande målen bör det läggas till mål om att successivt eliminera könssegregationen på arbetsmarknaden i alla dess aspekter.
För samhällets forskningsinstitutioner bör en grundläggande uppgift vara att identifiera branscher, utvecklingsnischer och produkter som kan vara viktiga pusselbitar i landets framtida miljöanpassade produktion. En annan viktig uppgift är att främja utvecklingen av goda utvecklings- och forskningsresultat till färdiga produkter och produktion i landet.
Skrivelsen berör inte på djupet de sysselsättningsproblem som svenskar med invandrarbakgrund har. Denna grupp har mycket svårt att få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden. Det är inget nytt fenomen, men det är så allvarligt att problemet borde behandlas mer ingående. En strategi från samhället sida borde innebära en avsevärd ambitionshöjning på detta område. Skrivelsen ger inte uttryck för en sådan ambitionshöjning. Ett mål – med tillhörande åtgärdsprogram – som är möjligt att utvärdera borde sättas upp för hur snart denna grupp ska ha samma höga grad av sysselsättning som resten av befolkningen.
För att stödja en hållbar sysselsättningsutveckling bör sektorer och näringar identifieras där miljö- och hälsopåverkan är försumbar. Detta ska gälla en produkts hela livscykel från produktion till återvinning. Staten kan via sina myndigheter och verk främja denna utveckling genom att låta miljömålen fullt ut slå igenom i regleringsbrev, instruktioner och uppdrag till berörda myndigheter och andra aktörer. NUTEK, STEM (Energimyndigheten), SNV (Naturvårdsverket), transportmyndigheterna etc. kan alla bidra till en miljödriven affärs- och näringslivsutveckling där den miljöanpassade och varaktiga produktionen står i centrum.
Alltfler blir äldre och vi blir äldre i allt större utsträckning. Det är en positiv utveckling men medför samtidigt utmaningar när det gäller bl.a. äldreomsorgen.
Det är positivt att kunna ge fler äldre möjlighet att stanna kvar längre i arbetslivet om de vill och kan. Men i dag är det många som inte orkar och kan stanna kvar i arbete ens tills att den vanliga pensionsåldern träder in. Det bör därför vara ett första steg att skapa en arbetsmiljö som ger möjlighet att stanna kvar i arbete.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad i motionen anförs om vad som bör ingå i en svensk strategi för hållbar sysselsättning.
Även en jämn regional utveckling är nödvändig för en hållbar utveckling i alla dess aspekter. Växer vissa regioner på bekostnad av andra skapas alltid problem med avseende på miljö, hälsa, ekonomi och sysselsättning. Målet är att alla slags regioner ska utvecklas i en någorlunda jämn takt och i samklang med varandra så att människor inte tvingas att förändra sina liv p.g.a. en negativ regional utveckling.
En samlad regionalpolitisk strategi som tar hänsyn till problem i alla slags regioner måste ligga till grund för fortsatta regionalpolitiska åtgärder. I dag är integreringen och samverkan mellan regionalpolitik, infrastrukturåtgärder, arbetsmarknadsinsatser, miljö- och hälsoskyddsåtgärder, forsknings- och utbildningssatsningar alltför låg.
Ett viktigt inslag i regionalpolitiken är att ta hänsyn till de grupper som i dag inte lyckas ta del av välfärden fullt ut. Långtidsarbetslösa, fattigpensionärer och personer med invandrarbakgrund nås inte av ett flertal samhällsstöd – detta gäller bland annat regionalpolitiska åtgärder.
De regionala tillväxtavtalen ska ges en strategisk roll för en mer lokalt grundad miljöanpassad utveckling av näringslivet. Den omfattande offentliga upphandlingen ska styras så att miljöanpassade varor och tjänster stimuleras, vilket bl.a. innebär att lokal produktion gynnas.
Regional planering ska vara ett viktigt inslag i samhällets strategiska planering för hållbar utveckling. Det är av väsentlig betydelse att den regionala planeringen ges möjlighet att på ett effektivt sätt samordna bostadsförsörjning, transporter, energisystem m.m. över större geografiska områden, dvs. över kommungränserna. I takt med samhällets ökade komplexitet och samorganisation ökar betydelsen av regional planering.
Ett exempel på detta är att Energimyndigheten stimulerar framtagandet av regionala (och lokala) energibalanser. Detta för att klargöra energisektorns miljöpåverkan men också för att säkerheten i energileveranser ska öka liksom för att underlätta regional och lokal energiproduktion.
Ett annat exempel på bristande översiktlig och strategisk planering är den gigantiska satsningen på Öresundsbrodelen för vägtrafik – ca 20 miljarder – som av vissa intressenter sades vara ett effektivt sätt att stödja utvecklingen och integreringen av hela Öresundsregionen. Ingen seriös utvärdering gjordes av en alternativ användning av medlen. Motsvarande situation med brist på samlad utvärdering och konsekvensanalys har vi i dag delvis med t.ex. mångmiljardprojekten Södra länken, Citytunneln och Botniabanan.
Riksdagen ska ge regeringen till känna vad i motionen anförs om hållbar utveckling i alla regioner.
Omställningen av energisektorn är grundläggande för en hållbar utveckling. Energisektorn ska bidra till både att energiförsörjningen tryggas och att klimatmålet och övriga miljömål nås. Energisektorn är inte hållbar i dag utan måste ställas om för att bli en del av det hållbara samhällsbyggandet. Detta ska ske genom att kärnkraft och fossila energislag fasas ut. Regeringen har rätt när man konstaterar i skrivelsen att förbränningen av fossila energislag är ett av de största problemen. Men det andra stora problemet är kärnkraften – inte småskalig vedeldning, som regeringen skriver. Kärnkraften baseras på en icke fönybar naturresurs, den genererar avfall som är högriskavfall under överskådlig tid.
Risken för katastrofala kärnkraftsolyckor och terrorattacker mot kärnkraftverken är påtaglig, inte minst efter händelserna hösten 2001. Det är inte en slump att vissa västländer nu installerar luftvärn vid kärnkraftsanläggningar.
Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet slagit fast att de svenska utsläppen av växthusgaser ska minska med 4 % till år 2010 jämfört med år 1990. Detta ställer stora krav på energisektorn. Bland annat måste bruket av förnybara energislag kraftigt öka. Detta ska Sverige klara med hjälp av en strategi för introduktion av förnybara energislag som bl.a. innehåller förslag om gröna certifikat för olika slags förnybara energislag.
Den viktigaste delen i en strategi för att ställa om energisektorn är att höja energieffektiviteten och energisparandet. I enlighet med resonemanget om rättvist miljöutrymme kan vi konstatera att svensk energikonsumtion per person måste minska radikalt. För att klara det måste en rad metoder, åtgärder och förändringar genomföras. En viktig del av detta är att sätta upp energieffektivitetsmål för olika samhällssektorer, till exempel att nya byggnader ska ha en viss maximal energiåtgång, att industriprocesser får dra en viss mängd energi per produkt etc. Senast år 2004 bör det finnas sådana mål inom vissa sektorer.
Boendeplaneringen har betydelse för ett hållbart samhällsbyggande. De investeringar vi gör i fastigheter i dag har betydelse för lång tid framöver. En boendeplanering måste finnas vars främsta mål är att skapa en trygg bostadsförsörjning för hela befolkningen. Människors ekonomiska status ska inte avgöra om man får tillgång till en bostad eller var man har möjlighet att bosätta sig. Bostadsförsörjningens betydelse för att skapa ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle måste ingå i en strategi för hållbarhet.
Ett hållbart samhällsbyggande utgår från ett planeringsperspektiv som sammanväger ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter med markanvändnings- och bebyggelsefrågor. Den marknad som i dag råder i många länder bidrar till att ohållbara och orättvisa, segregerande system upprätthålls och förstärks. Detta är i dag väldigt tydligt i Sveriges storstadsområden. Olika boendeformer måste få möjligheter att finnas utan att lagar och ekonomiska villkor sätter upp hinder. Priset på bostäder måste vara rimligt – alla ska ha råd att bo med en rimlig standard.
Bostadsdeklarationer och innehållsdeklarationer av bostäder bör vara en del i ett strategiskt tänkande. Bostadskonsumenter måste ges större möjligheter att påverka fastighetsförvaltare och byggare så att byggandet blir hållbart i alla aktuella aspekter. Genom deklarationer synliggörs bebyggelsens påverkan på miljön, kulturvärden och byggnationens möjligheter till att främja en hållbar social utveckling.
Kulturvärden och bevarandefrågor ska vara en del av strategin. Det är viktigt att ta till vara kulturella värden för att nå ett socialt hållbart boende och indirekt en ekologiskt hållbar bostadssektor. Erfarenheter från gamla och beprövade byggmetoder måste tillvaratas vid nyproduktion av bostäder. Likaså är det viktigt att bevara kulturhistorisk bebyggelse och sammanhängande miljöer.
Trafikleds- och infrastrukturbyggande är viktiga delar av en strategi för hållbar utveckling. Infrastruktur har mycket lång livslängd, och större investeringar i infrastruktursystemet får därmed en långvarig effekt på möjligheterna att förändra samhället.
I dag är den omfattande vägtrafiken ett hinder för en hållbar utveckling. Vägtrafiken förbrukar stora mängder energi och naturresurser jämfört med andra kommunikationsslag. Vägtrafiken tar också mycket mark i anspråk, skapar barriärer i miljön, genererar svåra bullerproblem och luftföroreningar som har negativ effekt på lokal, regional och global nivå. Det allvarligaste problemet är utsläppen av koldioxid som bidrar till att förändra klimatet.
En strategi för hållbar utveckling inom kommunikationssektorn måste innehålla flera komponenter. Politiken måste leda till ett minskat totalt fysiskt transportbehov och transporterna måste styras över till ett mer miljöanpassade transportslag såsom spårtrafik och sjöfart. Det är nödvändigt att transporterna effektiviseras med avseende på både energiåtgång och logistik. De fossila drivmedlen måste också börja fasas ut och ersättas med förnybara drivmedel.
Riksdagen ska ge regeringen till känna vad i motionen anförs om ett hållbart samhällsbyggande vad gäller trafik-, energi- och bebyggelsefrågor.
Många människor får inte de livsmedel de behöver. Det grundläggande försörjningsproblemet i dag är i första hand att livsmedlen fördelas orättvist, inte att det finns för lite livsmedel. På grund av konflikter, brist på demokrati och jämställdhet mellan könen samt en orättfärdig ekonomisk ordning fördelas inte maten dit där den behövs.
Den direkta orsaken till den otillräckliga livsmedelsproduktionen i vissa regioner är bl.a. minskad bördighet genom bl.a. överbetning, jorderosion och olämpliga jordbruksmetoder samt förorenade jordar och vatten. Detta i sin tur är till stor del en följd av våra konsumtionsmönster i den rika delen av världen och av en ekonomisk ordning som driver på exploateringen av naturresurserna.
Utarmningen av åkerjorden och minskningen av brukningsbar jordbruksmark är ett allvarligt hot även mot den globala livsmedelsförsörjningen på sikt, och trenden med minskande jordbruksmark måste brytas om vi skall kunna föda en växande befolkning. Till detta kommer behovet av att bevara arter och raser/varianter av kulturarter inom både växt- och djurriket. Kraven på stora monokulturer gör att mångfalden inom kulturarterna nu snabbt minskar. Även överfiskningen som råder i många havsområden bidrar till livsmedelskrisen. Fångsten av fisk måste ner till en hållbar nivå.
Sverige nettoimporterar livsmedel. Det betyder att vi, som är ett stort land med stora arealer och liten befolkning, ändå använder betydligt mer mark än vi själva har. Detta är orimligt. Det borde råda en bättre balans mellan export och import av livsmedel. Vi i den rika delen av världen skall inte leva gott på billig livsmedelsimport från länder där människor inte har nog med mat för dagen. Vi bör sträva efter att den export som sker från u-länder till i-länder i första hand är förädlade produkter och inte råvaror, för att på så sätt underlätta en utveckling i de livsmedelsexporterande u-länderna. I dag är förhållandet det motsatta. Vi importerar i första hand råvarugrödor från u-länder och exporterar sedan våra förädlade produkter till dem.
Vi har ett ansvar för att förändra vår livsmedelskonsumtion och produktion för att bidra till en rättvis global livsmedelsförsörjning. Detta skall ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 april 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Lars Bäckström (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Stig Eriksson (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Jonas Ringqvist (v) |
Kjell-Erik Karlsson (v) |