Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekommendera Naturvårdsverket att utse sjön Molnbyggen i Leksands kommun till ett pilotprojekt för studier av avfallsdeponiers påverkan på den omkringliggande miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lakvattentransport via avloppsreningsverket och ut i Österviken i Siljan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö” och en fördjupad studie kring kemiska ämnens påverkan på miljö och djurliv.
I sjön Molnbyggen i Leksands kommun observerades 1997 att det hos sjöns fiskar, t.ex. abborrar, fanns allvarliga sårskador och skador på fortplantningsförmågan.
Upptäckten resulterade i något man kan kalla en miljöbomb. För berörda kringboende kom naturligtvis beskedet om miljöproblemen som en chock. En död hand lades över lägergårdens verksamhet och fastighetsvärdena har påverkats negativt vilket föranlett fastighetsägarna att begära skadestånd.
Det som för sommarstugeägarna länge varit drömmen och som blivit en av höjdpunkterna i tillvaron, idyllen vid den vackra sjön Molnbyggen, slogs över en natt i spillror. En livskvalitetsförlust av stort mått.
I sjöns närområde finns en avfallsanläggning vid Lindbodarna. I och med dessa upptäckter började Leksands kommun sökandet efter något som kunde förorena sjön. Redan när avfallsanläggningen etablerades 1979 protesterade stugföreningen och varnade för miljöriskerna, men eftersom kommunen menade att regelverket för en etablering tillät detta, tog man inte hänsyn till protesterna. Nu däremot anade man att avfallsupplaget vid Lindbodarna kunde vara en möjlig källa till miljögifter och att läckage från upplaget kunde vara förklaringen till skadorna på fisken. Området kring avfallsupplaget avvattnas av bäcksystemet Vadbäcken/Våtån som mynnar i sjön. Läckagemisstanken styrktes med upptäckten att liknande missbildningar fanns hos bäckrödingen i Vadbäcken.
Fram till 1990 kontrollerades inte vad som lämnades på tippen. 1998 upptäcktes att lakvatten hade läckt ut från anläggningen på grund av en felaktig konstruktion av systemet för uppsamling av lakvatten. Det uppskattas att ca 6 000 kubikmeter lakvatten per år har läckt och tagit sig ner mot sjön via åsystemet. Kommunen har åtgärdat bristerna vid avfallsupplaget och läckaget upphörde sannolikt 1999. Sannolikt är dock också att giftiga ämnen som redan finns deponerade kommer att spridas till närmiljön så länge som deponin är öppen och utsätts för urlakning.
Siljan har sedan 1985 mottagit lakvatten från Lindbodarna efter det att det har passerat avloppsreningsverket vid Österviken. Ju effektivare man förhindrar läckaget till Molnbyggen, desto större lakvattenmängder når Siljan. Därför finns en oro över att liknande effekter som i sjön Molnbyggen också finns i Siljan, något som skulle vara katastrofalt för turismen i hela Dalarna. Den studie som tidigare genomförts av fisk fångad nära utloppet från reningsverket indikerar liknande påverkan på fisken som i Molnbyggen. Det måste snarast klarläggas huruvida Österviken i Siljan också är påverkad och hur detta i så fall snarast kan stoppas.
Vid undersökningar av abborre i fem utvalda sjöar nära avfallsupplag på skilda håll i Sverige har man såsom i sjön Molnbyggen funnit olika typer av skadeeffekter.
Idag är Naturvårdsverkets policy att lakvatten i fortsättningen inte ska gå till avloppsreningsverk, utan tas om hand lokalt. Bakgrunden till detta är att avloppsreningsverk i verkligheten inte klarar rening av lakvatten.
Ett av de femton svenska miljömålen är ”giftfri miljö”, vilket formuleras så här:
Miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapas i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Ett problem i detta sammanhang är den stora bristen på kunskap om hälso- och miljöeffekterna hos olika ämnen. Det finns dessutom oändligt många organiska ämnen och reaktioner på dessa som vi idag har ingen eller ringa kunskap om.
Resurser bör därför tillföras Naturvårdsverket så att det påbörjade arbetet för att lösa gåtan var ursprunget till problemen i Molnbyggen finns kan bedrivas vidare och även utökas. Detta skulle då kunna vara ett pilotprojekt för fördjupade studier för ökad kunskap på området, något som skulle vara till stort värde inte bara för berörda människor kring sjön och i kommunen utan för hela landet liksom för resten av EU.
Lindbodarna följde de fastställda riktlinjerna när anläggningen anlades i slutet av 70-talet. Idag ställs genom EU-direktiv betydligt högre krav på deponier än tidigare. Idag skulle beslutet ha blivit helt annorlunda. Försiktighetsprincipen hade satt stopp för anläggningen. Därmed har stugföreningen fått rätt i den besvärsklagan man framförde i samband med etableringen av deponin vid Lindbodarna redan 1979 och även vid dess utvidgning 1990.
Ett berättigat och viktigt krav från de boende kring sjön och vid nedre delen av Siljan är att deponin i sin helhet stängs och snarast täcks över med bästa tänkbara teknik. Ett annat berättigat krav är att berörda fastighetsägare runt sjön får en skälig ersättning för de värde- och nyttjandeförluster som de otvivelaktigt drabbats av. Det gäller såväl fastboende som stugägare och förlusterna för lägergården.
Kommunen får naturligtvis ta stort ansvar för det som skett medan rimligen länsstyrelsen som statens förlängda arm och Naturvårdsverket med stöd av EU-medel bör garantera det fortsatta utredningsarbetet fram till att en godtagbar lösning på hela problemet Molnbyggen nås liksom att de generella erfarenheter som kan dras från forskningen kring deponin och dess påverkan på sjön till fullo utnyttjats.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
|
|
Christel Anderberg (m) |
Harald Nordlund (fp) |