Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minskade utsläpp av kväve från trafik och jordbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrad jordbrukspolitik inom EU där biologisk mångfald betonas mer än i dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevarandet av gamla timrade lador i det agrara kulturlandskapet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler ängsreservat med skötselplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda medel till länsstyrelserna för att handla upp god skötsel av ängs- och hagmarksinventeringens objekt i klasserna 1, 2 och 3.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer forskning dels angående övergången från sommarslåtter och höstbete till enbart bete på svenska ängar, dels angående de komplicerade biologiska sambanden mellan olika artgrupper på ängar.
”Anders Zorn frågade mig en gång om jag visste något vackrare än en svensk blommande sommaräng. Jag grubblar ännu på svaret.”
Carl Larsson
Övergödning med kväve (eutrofiering) är ett våra största miljönaturvårdsproblem. Kvävet göder hav, skogar och odlingsmarker, skadar de ekologiska systemen och utarmar den biologiska mångfalden. Sällsynta arter ersätts av triviala arter. Ängen är exempel på en kvävefattig naturtyp. Ängen hyser en otrolig artrikedom per ytenhet som inte finns i andra naturtyper. Den cirka decimetertjocka, täta och hårda grässvålen på en enda kvadratmeter svensk äng kan hysa inemot femtio olika kärlväxter och lika många speciella ängssvampar. Gullviva, kattfot, mandelblom och blå viol liksom fält- och ängsgentiana är exempel på ängens blommor. Scharlakansvaxskivling är en färgsprakande representant för ängens svampar. Hundratals fjärilar och insekter fladdrar och surrar sommartid över våra ängar. Betade strandängar hyser ett rikt fågelliv. Ängens skönhet och estetiska värden har uppmärksammats av psalmister och visdiktare. Alla har vi sjungit Taubevisan om ängens blommor: ”gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.”
Om ängen utsätts för högt kvävenedfall från luften eller konstgödning, slås hela floran av sällsynta ängsblommor ut, liksom ängssvampar, insekter, fjärilar och alla de arter som ingår i ängens komplicerade näringsväv. Hundkäx och annan kvävegynnad vegetation tar över landskapet. I delar av södra Sverige finns sådana tendenser redan idag. I länder som Danmark och Holland är snår av brännässlor och kvävegynnade gräs numera en vanlig syn i skogar och marker. Landskapet förvandlas i riktning mot en gödselstack. För att på sikt bevara ängen i kulturlandskapet krävs radikalt sänkta utsläpp av kväve från trafik och jordbruk. Många av ängens rödlistade arter har idag sina starkaste förekomster på kvävefattiga nordiska ängar.
Vi har ett europeiskt ansvar för dessa arter.
Det finns statistik över ”permanent grasslands and meadows” i olika europeiska länder. Men jämförelser mellan länderna försvåras av att statistiken inte säger något om gödsling och hävd. Spanien och Sydeuropa har t ex stora arealer av naturliga fodermarker, men de är oftast kvävepåverkade och har en helt annan artsammansättning än de nordiska naturliga fodermarkerna. I vissa delar av de forna öststaterna finns det fortfarande kvar en rik biologisk mångfald i odlingslandskapet, främst knuten till naturliga gräsmarker. Det vore mycket olyckligt om den biologiska variation som finns i östländernas jordbrukslandskap skulle ersättas av det monotona industrijordbruk som idag präglar stora delar av Västeuropa.
Det krävs en omläggning av EU:s hela jordbrukspolitik, från massproduktion till ett jordbruk där biologisk mångfald och konsumentintresse väger mycket tyngre. Under det svenska ordförandeskapet i EU riktade Miljöpartiet kritik mot regeringen för att man inte tog tillfället i akt att hårt driva frågan om en sådan omställning av EU:s jordbrukspolitik. Nu, inför den kommande östutvidgningen, bör Sverige med kraft aktualisera frågan. Utan en sådan omläggning av jordbrukspolitiken hotar ängs- och hagmarkerna att försvinna i stora delar av Europa. Det är ohållbart att spendera hälften av EU:s budget på ett jordbruk som ger artutarmning, övergödning och rester av kemiska bekämpningsmedel i livsmedel och natur.
I det gamla svenska odlingslandskapet var ängen dominerande ägoslag. De små rester som finns kvar idag av gammal ängsmark är verkliga fornminnen med höga kulturhistoriska värden. Ängsmarken kan ha funnits sedan järnålderstid i våra centralbygder eller tillkommit under medeltid eller 1600-talets finnkolonisation i skogsbygderna.
De grå, timrade ängslador, logar och fäbodar som ännu finns kvar, kan vara flera hundra år gamla och rentav härröra från medeltiden. Vissa ängslador och härbren har vid mätning av timrets årsringar (dendrokronologi) visat sig härröra från 1100-talet. Idag står de flesta ängslador och ruttnar ner, beroende på att spåntak och ladgrunder inte underhålls. Samtidigt läggs enorma summor ner på att underhålla borgerskapets byggnader i städerna, som kulturmärks på löpande band. Stadsvandringar ordnas regelbundet, där stadsmuseer och andra visar alla detaljer på gamla hus i städerna. Alltmedan den agrara kulturens ängslador och andra byggnader förfaller i stora delar av vårt land. Här bör länsmuseernas förstärkta resurser i budgeten för år 2002 liksom de ökande anslagen till kulturmiljövård kunna nyttjas till att inventera ängslador och se till att de underhålls och bevaras åt framtiden. Dessa agrara byggnader har även ett stort och växande turistiskt värde.
Under 1997 sammanställde Naturvårdsverket i rapport 4819 den riksomfattande inventering av ängs- och hagmarker som länsstyrelserna genomförde 1987–92. Inventeringen som skedde både genom tolkning av flygbilder och genom fältbesök omfattade
väl hävdade naturliga slåtter- och betesmarker,
nyligen övergivna eller extensivt hävdade marker som hade kvar sin biologiska kvalitet,
kultiverad betesmark, som fortfarande hyste en stor del av den naturliga betesmarkens biologiska värden, t ex ek- och björkhagar.
Urvalet av nationellt värdefulla ängs- och hagmarker ska spegla både förekomsten av markslagen i stort och dominerande naturtyper inom dessa i respektive län.
I ängs- och hagmarksinventeringen delas markerna in i olika klasser efter bevarandevärde: klass I – högsta värde, klass II – mycket högt värde, klass III – högt värde. Dessutom förekommer ängs- och hagmarker som inte klassificerats.
Som en del av regeringsuppdraget har Naturvårdsverket pekat ut de nationellt mest värdefulla ängs- och hagmarksobjekten. Syftet är att visa på ”det finaste av det fina” inom varje naturgeografisk region och varje kulturlandskapsregion i landet. Det handlar om 1 231 objekt med en areal på cirka 77 000 hektar. Regeringens långsiktiga mål (regleringsbrev 12, Naturvårdsverket 1995) anges vara att bevara samtliga arealer av ängs- och hagmarker i klass I–III enligt ängs- och hagmarksinventeringen, liksom vissa ytterligare arealer och marker som har nationell betydelse för natur- och kulturmiljövård.
Under nästa år inleder Jordbruksverket en ny ängs- och hagmarksinventering över hela landet. Inventeringar i sig har inget egenvärde. Det rimliga vore att Jordbruksverket under nästa år satsade kraft och resurser på att ordna adekvat skötsel för de kända ängsobjekt som noterades i förra inventeringen för att uppfylla miljömålet om ”rikare odlingslandskap”!
Sveriges inträde i EU 1/1 1995 medförde nya regler för miljöstöd inom jordbruket. Samtidigt flyttades ansvaret för bl a ängs- och hagmarkerna från Naturvårdsverket till Jordbruksverket. Målen för miljöstöden var att stimulera jordbrukare att använda miljövänliga produktionsformer och att värna biologisk mångfald. Dessa stöd har varit av betydelse för att uppmärksamma och bevara natur- och kulturvärden i odlingslandskapet. Miljöstöden är även högre beloppsmässigt än de gamla s k NOLA-stöden (naturvård i odlingslandskapet). Men miljöstöden har varit krångliga för jordbrukarna, med stor pappersexercis. En viss förenkling av stöden har skett under senare år. Möjligheterna till positiv rådgivning har ersatt tidigare rigida kontrollsystem, bl a kan ”åtgärdsplaner” tas fram i nära samverkan med brukarna.
Bland de femton nationella miljömål som riksdagen antagit finns ett mål om ”rikt odlingslandskap”. Här sägs bl a att ängs- och hagmarksinventeringens objekt i klasserna 1–3 skall bevaras åt framtiden. En länsvis konkretisering av miljömålen pågår för närvarande runtom i vårt land.
Bara ett fåtal toppobjekt har blivit naturreservat med skötselplaner. Ängarnas höga naturkulturvärden är ett starkt motiv för att bilda reservat av samtliga klass 1-objekt i ängs- och hagmarksinventeringen. Detta kan göras utan att man behöver köpa in marken. Man får på så vis ett långsiktigt – servitut – som gäller vid ägarbyten, och en garanti för bevarandet. Ett nätverk av sådana representativa natur- och kulturreservat bör skapas över hela landet.
Ett problem i främst skogsbygder med vikande jordbruk är att aktiva ägare/jordbrukare som kan hävda ängs- och hagmarker inte längre finns. Där markägare finns kan objekten ändå sakna hävd eftersom ersättningarna anses för små. Man bryr sig inte om att söka stöden. Många av de finaste objekten sköts alltså inte. Det behövs helt nya grepp för att klara dessa akut hotade områden.
Ängsmarkerna skulle behöva en egen skötselpott typ NOLA-medlen, som man kan använda i länen för att ordna slåtter och efterbete. Då skulle länsstyrelserna kunna upphandla skötsel av ängs- och hagmarksinventeringens objekt från privata entreprenörer ute i bygderna, kanske ett tillskott i sysselsättningen för t ex mindre lantbruk. Inget hindrar även att kommunernas parkförvaltningar mot ersättning åtar sig sådan ängshävd. Det är egentligen märkligt att kommunernas jättelika parkytor sköts minutiöst genom slåtter varje vecka i tätorterna, medan ytterst små ängsytor med mycket höga natur- och kulturvärden i det agrara landskapet sköts dåligt eller inte alls. Sommararbetande ungdomar skulle, under sakkunnig arbetsledning, kunna hjälpa till med skötseln och samtidigt få en inblick i den lokala kulturhistorien.
Den svenska ängen är en unik rest av det gamla odlingslandskapet. Under tidigare århundraden fanns på inägan två ägoslag: äng och åker. Åkern upptog mycket liten areal eftersom åker kräver gödning för att ge skörd varje år. Kreaturens gödsel räckte förr bara till små åkerlappar innan konstgödningen slog igenom på 1900-talet. Ängen upptog största delen av inägan, ofta tio gånger större i areal än åkern. Utanför gärdesgården fanns den betade skogen, där kreaturen höll till om somrarna. När ängarna var slåttrade släpptes djuren in på inägan några veckor på hösten för att beta av den uppkomna återväxten.
Idag betas många ängar under hela växtperioden av kor, hästar och får. Kunskapen om hur denna ändrade markanvändning påverkar flora och fauna skulle behöva förbättras genom forskning. Fasta provytor bör t ex läggas ut där man mycket långsiktigt följer förändringar vid övergång från slåtter och bete till enbart bete vad gäller kärlväxter, svampar, insekter, fjärilar och andra av ängens organismgrupper. Sådana fasta provytor är inget nytt i svensk biologisk forskning. Ornitologer har t ex länge studerat och kartlagt flyttfåglar vid fasta punkter i det svenska landskapet och även för miljöövervakningen finns fasta provytor i landskapet.
Ett annat forskningsområde som bör lyftas fram är det oerhört fascinerande och komplicerade samspelet både ovan och under jord på en svensk äng mellan blommor, svampar, insekter och andra artgrupper.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Mikael Johansson (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Barbro Feltzing (mp) |
Per Lager (mp) |