Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av skogsvårdslagen.
Skogsvårdslagen reglerar i stor utsträckning formerna för svenskt skogsbruk. Skogsvårdslagen har därför stor betydelse för det svenska samhället. Sveriges totala landareal är 41,1 miljoner ha. Av detta är 22,7 miljoner ha eller drygt hälften skogsmark. Värdet av Sveriges totala export av skogs- och skogsindustriprodukter uppgick år 2000 till 105 miljarder kr, vilket var 13 % av den totala exporten det året.
Skogen har, förutom ett stort ekonomiskt värde, även ett stort värde för rekreation/friluftsliv, för jakt, skörden av bär och svamp m.m. Nyttjandet av den svenska skogen för virkesproduktion innefattar ca 95 % av arealen. Arealen legalt skyddad skogsmark, där enligt naturvårdslagen virkesuttag ej får ske, uppgick år 1999 till 779 000 ha, eller ca 3,4 % av den totala skogsmarksarealen. I Sverige finns det ca 54 000 arter av växter och djur. Av dessa bedöms för närvarande 4 120 i större eller mindre utsträckning vara hotade till sin existens av människans påverkan. Om man ser till olika former av miljöpåverkan utgör virkesbruk den enskilt största hotorsaken. Av de ca 20 000 arter som påträffas i skogsmiljöer återfinns 2 100 på den röda listan. Sett till de olika skogsbruksmomenten är det kalhuggning av skogsmark som medför det största hotet mot skogslevande arter. Vid FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992 om miljö och utveckling (UNCED), tog Sverige på sig ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden i vårt land. Om vi skall leva upp till detta åtagande räcker det inte enbart med att skydda ytterligare några procent av den svenska skogsmarken, då måste även metoderna ändras för virkesuttag på de uppskattningsvis 90–95 % av skogsmarken som framgent alltjämt ej omfattas av områdes- eller objektskydd.
Texten i den nu gällande skogsvårdslagen räcker inte för att klara miljömålet i lagens portalparagraf. I den senaste skogsvårdslagen från 1 januari 1994 finns inskrivet att det vid skogsbruk skall tas hänsyn till såväl naturvårdens som kulturminnesvårdens intressen. Under 1990-talet medförde bl.a. dessa lagkrav en förändring av formerna för virkesuttag. Hyggena blev mindre, man lämnade en del träd längs våtmarker och sjöar, döda träd kom ofta att lämnas vid kalavverkning etc. Förutom den mer miljöinriktade lagstiftningen har sannolikt även ”marknadens” krav via miljöcertifiering av skog (FSC och PEFC) medfört ökad miljöhänsyn inom skogsbruket. FSC föreskriver t.ex. att 5 % av den produktiva skogsmarken i ett skogsinnehav skall skyddas för naturvårdsändamål.
I regeringens proposition 2000/01:130 Svenska miljömål– delmål och åtgärdsstrategier föreslås att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. Detta innebär att nära 4 % ytterligare av skogsarealen skyddas på grund av naturvårdsskäl. Om man till dessa 4 % lägger de miljökrav som ställs från skogsvårdslagen på områdes- och objektskydd, samt de miljökrav som ställs av miljömärkningsorganen FSC och PEFC, så innebär detta sammantaget att uppskattningsvis kanske totalt 5–10 % av den svenska skogsmarken kommer att undantas från avverkning, något Miljöpartiet stridit hårt för och är stolta att vi kan uppnå.
Samtidigt innebär detta att den dominerande trakthyggesmodellen för skogsbruk kommer att bedrivas på resterande ca 90–95 % av skogsmarken. Den kommer att kalavverkas, planteras/fröträdföryngras så att alltmer ensartade bestånd bildas. Röjning och gallring medför att träden hamnar på vissa avstånd o.s.v. Den pågående förvandlingen av det svenska skogslandskapet mot landskapstäckande likåldriga skogar av tall, gran eller contortatall fortsätter således, trots skyddet av nyckelbiotoper och andra små områden med höga naturvärden. Arealerna kvarvarande olikåldriga blandskogar som inte kalhuggits och planterats, krymper i motsvarande mån för var dag som går. Att regleringen av svenskt skogsbruk fortfarande medger att denna landsomfattande landskapsomvandling får fortsätta, torde vara huvudorsaken till att de miljömål som satts upp tidigare för bevarande av skoglig biodiversitet inte kunnat uppfyllas. 1998 genomförde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket en utvärdering av den skogspolitik som gällt sedan den senaste skogsvårdslagens införande i januari 1994. Utvärderingen presenterades i rapporten Den nya skogspolitikens effekter på biologisk mångfald – en utvärdering, Naturvårdsverkets rapport 4844. I rapporten konstateras att det år 1998 alltjämt fanns stora brister i skogsbruket när det gällde att nå miljömålet för den biologiska mångfalden. Rapporten visade att lokaler med rödlistade arter avverkas i betydande omfattning och att arealen med naturskog krymper.
Skogsvårdslagens miljömål skulle kunna ges ökade förutsättningar att uppnås genom revidering av lagens avsnitt om skogsskötselmetoder. Förutom skogsvårdslagen regleras det svenska skogsbruket av ett antal andra lagar, bl.a. lagar som finns upptagna i miljöbalken. Men det är trots detta skogsvårdslagen som utgör grunden för det sätt varmed dagens skogsbruk bedrivs. Därför har skogsvårdslagens utformning stor inverkan på den framtida utvecklingen av svenska skogliga ekosystem. För att klara Sveriges internationella åtaganden om bevarande av biologisk mångfald krävs en översyn och omarbetning av nuvarande skogsvårdslag. Det räcker inte att som nu enbart ha en portalparagraf med ett inskrivet miljömål, samt paragrafer om allmänna råd vad gäller hänsyn till värdefulla skogsbiotoper, därutöver krävs även justeringar av skogsvårdslagens avsnitt om anläggning av skog och avverkning av skog. Lagtexten bör skrivas om på ett sådant sätt att den öppnar upp för andra skogsbruksmetoder än kalhuggning/trakthyggesbruk. Ett ökat inslag av olika former av blädningsbruk – där skogen aldrig helt kalhuggs – skulle öka möjligheterna för långsiktigt bevarande av biologisk mångfald.
Ett exempel på detta gäller nuvarande skogsvårdslags begränsande effekt på möjligheterna att bevara tjäderspelplatser. Vid kalavverkning försvinner tjäderspelplatser. Det tar lång tid, kanske 100 år, innan skogen växt upp så pass att nya spelplatser kan bildas. Om en tjäderspelplats i stället för att kalhuggas plockhuggs, så att de ekonomiskt mest värdefulla träden tas ut, kan tjäderspelets kontinuitet garanteras. Sådan plockhuggning för skydd av tjäderspelplatser omöjliggörs ofta i dagsläget genom reglerna om lägsta virkesförråd i nuvarande skogsvårdslag. Ökat lagutrymme bör även ges för fler lövträd. Förutom en ökad biologisk mångfald och markförbättring medför ett ökat lövträdsinslag ofta även en ökad långsiktig volymproduktion genom den s.k. ”blandskogseffekten”. En mångformig lövträdsrik skog, som inte enbart består av monokulturer av tall, gran eller contortatall, skulle dessutom ge en ökad framtida handlingsfrihet i fråga om användning av vad skogen producerar, som det står i portalparagrafens produktionsmål. Flertalet lövträd som t.ex. vårtbjörk växer snabbare än barrträden i ungdomsåren, dessutom har vårtbjörk ett högre energiinnehåll per volymsenhet. Ett ökat lövinslag skulle därför kunna skapa ett utrymme för ökat uttag av biobränslen, utöver timmer och massaved. Vid en översyn av skogsvårdslagen bör således den senaste tidens forskning beaktas som visar att återväxt och produktion kan garanteras även med andra skogsbruksmetoder än trakthyggesbruk.
Vid en översyn av skogsvårdslagen bör texten justeras på ett sådant sätt att lagen ger bättre utrymme för ett mångbruk av den svenska skogsmarken. I den nuvarande skogsvårdslagen finns en paragraf om hänsyn till rennäringen. Vid en revision av lagen bör även andra brukningsformer ges ett utrymme. Detta skulle t.ex. kunna ske genom att en text tillfogas som anger att virkesproduktion, renskötsel, friluftsliv, jakt, fiske och övriga nyttjandeformer skall bedrivas med hänsyn till varandra och till skogarnas biologiska mångfald. En sådan justering skulle därmed göra att skogsvårdslagen stod i samklang med texten om mångbruk som finns med i FSC:s standard för certifiering av svenskt skogsbruk. Mångbrukstanken bör även betonas genom att ordet ”mångbruk” infogas i skogsvårdslagens portalparagraf.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
Kia Andreasson (mp) |