Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upprätta ett handlingsprogram för Västerhavets miljö.
Västerhavets miljö är i kris. Problem som iakttogs i början på 1980-talet är fortfarande olösta. Fiskbestånden är utarmade och övergödningen visar inga tecken på att minska. Nu måste det till ett miljöhandlingsprogram för Västerhavet för att vända trenden.
Under senare år har en samlad dokumentation av problemens omfattning i Västerhavets kustområden börjat komma fram. Fiskeriverket har visat hur bestånden av kustfisk i Västerhavet minskat successivt sedan 1980-talets början. Slutsatserna från första delen av projektet sammanfattades i mars av Havsfiskelaboratoriet:
Provfisket visar tydligt att förekomsten av bland annat torsk och lyrtorsk/bleka har minskat kraftigt i kustområdet. Resultaten visar också att bottenfiskbeståndens storlekssammansättning har genomgått en betydande förändring under de senaste 20 åren, så att fisk vars totallängd överstiger 25–30 cm saknas nästan helt i kustområdet. Det betyder att nästan inga fiskbara bestånd existerar i de undersökta delarna av Bohuskusten.
Trots att forskningen pekat på att bestånden försvagats under lång tid är det först under senare år som krisen i kustfisket blivit en politisk fråga. I den nya utredningen, Småskaligt insjö- och kustfiske – en analys, anser man att
huvudproblemet inom detta fiske [blandfiske på Västkusten] är den rådande försvagningen av många bestånd. Sett över en tjugoårsperiod har fångsterna av exempelvis torsk, kolja, bleka, kummel, pigghaj och rödspotta minskat kraftigt i hela Västerhavet.
Utredningen kräver också åtgärder för att ”återuppbygga resursen”.
Syrebrist och andra konsekvenser av läckage av näringsämnen till havet (övergödning) uppmärksammades redan på 1980-talet, då flera stora åtgärdsprogram lades fram. Idag har vi facit av dessa åtgärder. I Syrebrist i havet, ett temanummer av Havsmiljön från juni 2001, ges en översikt över situationen i slutet av 1990-talet. Rapporten visar att transporter av näringsämnen från andra havsområden samt naturliga klimatvariationer är viktiga faktorer. Men samtidigt fortsätter utsläpp från land av näringsämnen att spela en väsentlig roll för syrebrist och påverkan på djur- och växtliv.
Under sommaren har forskarna gjort iakttagelser som pekar på att syrebristen blivit värre i kustnära områden. Från Kristinebergs marinbiologiska forskningsstation i Bohuslän har rapporter skrivits om utbredningen av syrefria bottnar med svavelväte ända ut till ytterskärgården.
Men det finns också exempel på aktiva insatser för att förbättra havsmiljön. Dessa måste stödjas. Det räcker inte att minska tillförseln av näringsämnen till havet i ett långsiktigt generationsperspektiv för att hindra algtillväxten. Långsiktiga åtgärder måste kombineras med åtgärder som under tiden näringsbalansen i kustvattnet förbättras begränsar de varje år återkommande effekterna av algmattor, dåligt vattenutbyte och syrebrist.
Forskningen vid bl.a. Göteborgs universitet har visat att musselodling i kustnära fjordområden kan reducera näringstillgången påtagligt. Det behövs stöd till storskaliga försök att odla musslor för att minska eutrofieringen i de inre fjordområdena på västkusten.
En teknik att skörda alger har utvecklats och testats successivt i EU-projektet ”EU Life Algae” i Västra Götaland. Resultatet är en prototyp till algskördare som kan ta upp flytande alger i vikar med ett vattendjup större än 30 cm. Modellberäkningen av vattenflöden genom smala sund och vägbankar i de grunda skärgårdsområdena och vikarna visar att enkla åtgärder påtagligt kan förbättra vattenflödena genom vägbankarna.
När algmattorna tas bort upprätthålls den önskvärda miljön för fisk, bottenlevande djur och människor. Samtidigt skattas vikarna på den näring som algerna tagit upp och övergödningen minskas successivt. Fortsatt stöd behövs för att algskördstekniken skall utvecklas och komma till användning i de utsatta kustkommunerna.
Även satsningen på att öppna upp vägbankar måste fortsätta. Undersökningar visar att vägbankar ofta har en klart negativ effekt på genomströmningen av vatten. Det saknas ofta genomströmningsanordningar. Effekterna av en översyn och genomgång av dessa installationer kan bli betydande i och med att vattenflödet kommer igång igen och instängda områden kan nås av syresatt vatten.
Medan marinekologer kräver minskningar av utsläppen av kväve och fosfor för att komma till rätta med övergödningen har samtidigt fiskekrisen utpekats som det största problemet för kustzonen. I en uppmärksammad artikel i tidskriften Science (01-07-27) skriver främst amerikanska forskare att överfiske är den enskilt viktigaste orsaken till de allvarliga störningarna i kustekosystemen. Men för att inte beslutsfattare och myndigheter skall ställas inför till synes motstridiga krav på åtgärder måste det betonas att man måste ta ett helhetsgrepp på Västerhavets miljö.
Dagens åtgärder måste bygga på erfarenheterna från 80- och 90-talen. Då gjordes ensidiga satsningar på att minska utsläppen av näringsämnen från reningsverk och jordbruk. Samtidigt försummades kustfisket. Den här gången måste kraftfulla krav på beslutsfattarna att restaurera de kustnära fiskebestånden kombineras med åtgärder mot övergödning i kustnära områdena.
Om man inför begränsningar i fisket utan att samtidigt stävja utsläppen så kan man med rätta beskyllas för att inte gå till botten med problemet. På samma sätt bör åtgärder för att bygga upp de kustnära bestånden, som innebär begränsningar i fisket, vara åtföljda av insatser mot säl och skarv. Annars gör fiskerinäringen den rimliga bedömningen att man bara har gynnat säl- och skarvstammen på fiskets bekostnad.
Den marina kustmiljön präglas av intressemotsättningar och konflikter mellan olika resursanvändare. Om vi skall kunna engagera dem i en miljöförbättring måste de veta med sig att krav ställs på alla sektorer och att inte en kategori får fribrev och den andra hängs ut som miljöbov.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Åke Carnerö (kd) |