Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för en svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att beakta den vetenskapliga rådgivningen och ICES rekommendationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för ett förbud mot dumpning av fisk i havet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att verka för att speciella kvoter för kustfisket införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för bättre möjligheter att kortvarigt avlysa fiske i vissa fiskezoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utbildning av fiskarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad satsning på småskaligt fiske.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU verkar för att utformandet av miljömärkningssystemet för fisk stimuleras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad forskning om havens ekosystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fredade områden inom EU:s fiskeområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU bör verka för att subventionerna till fiskenäringen på sikt avvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU bör verka för att förvaltningen i större utsträckning decentraliseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU bör verka för ökad kontroll av utsättning av arter så att naturligt förekommande bestånd inte hotas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att gränsvärdet för dioxin måste baseras på vetenskapliga fakta och att mätmetoder måste vara säkra och tillförlitliga.
Under de senaste åren har larmrapporterna om tillståndet för fisken i havet duggat tätt. Om man betänker att fisketrycket har mångdubblats utan att man egentligen vet särskilt mycket om de marina ekosystemen, så är det kanske inte så konstigt. Mellan 1950 och mitten av 1980-talet ökade den landade fångsten av marin fisk från 17 miljoner ton till ca 80 miljoner ton. På 1990-talet stannade den årliga fångstökningen helt av, vilket indikerar att världshaven har nått sin maximala produktionsförmåga. Men denna situation döljer det faktum att det skett och sker stora ändringar i sammansättningen av fångad fisk. Sedan 1970-talet har andelen fisk med lågt ekonomiskt värde ökat på bekostnad av traditionella fiskearter. Samtidigt har mängden och storleken minskat för mer värdefulla arter. Som ett exempel kan nämnas att kvantiteten av mogen djuphavsfisk i genomsnitt var 90 % större i början av 1970-talet än i slutet av 1990-talet. För torsk är situationen ännu mer dramatisk. Samtidigt har biomassan av pelagiska och industriella arter ökat med i genomsnitt 20 % under samma tidsperiod. Denna utveckling är en viktig indikator på att den ekologiska balansen i haven är störd och att nuvarande fiskeuttag inte är långsiktigt uthålligt. Det är således av avgörande betydelse att fisket i världens hav begränsas och regleras så att nyttjandet blir långsiktigt uthålligt.
EU är en viktig aktör när det gäller fiske och utnyttjande av havens resurser. EU:s fiskepolitik är, på samma sätt som jordbrukspolitiken, gemensam för medlemsländerna. I mars 2001 presenterade EU-kommissionen en grönbok med förslag för den framtida fiskepolitiken. Kommissionens grönbok utgör en svidande kritik mot den nuvarande fiskepolitiken. Vare sig när det gäller bevarandeåtgärder, ekonomiska åtgärder eller politiska satsningar har den gemensamma fiskepolitiken (GFP) lyckats uppnå de målsättningar som antagits.
När det gäller bevarandet konstaterar kommissionen att fisket på de flesta arter inneburit att många bestånd fiskas över de biologiska gränserna. Detta innebär t.ex. att storleken på fisken minskar och fiske på bestånd av icke lekmogen fisk ökar. Enligt kommissionen beror detta misslyckande bl.a. på att de årliga fångstbegränsningarna fastställs på en alltför hög nivå samt är högre än de vetenskapliga rekommendationerna.
Fiskerisektorn kännetecknas även av ekonomisk bräcklighet som ett resultat av överinvesteringar, stigande kostnader och en krympande resursbas. Kommissionen konstaterar att gemenskapens fiskerisektor måste bli väsentligt mindre i framtiden för att kunna överleva.
Inom fiskarekåren finns en misstro mot förvaltningen av fiskeripolitiken och många tror inte att den genomförs på lika villkor.
De positiva resultaten av EU:s fiskeripolitik inskränker sig, enligt grönboken, till att man konstaterar att den lyckats hindra konflikter till havs, givit ett visst mått av stabilitet i fiskerisektorn och, hittills, hindrat att bestånden helt försvunnit!
Det finns inget särskilt kapitel om fiske i EU:s fördrag utan samma allmänna mål gäller för fiskepolitiken som för jordbrukspolitiken, d.v.s. att
höja produktiviteten genom att främja tekniska framsteg och optimalt utnyttja produktionsfaktorerna,
tillförsäkra fiskarbefolkningen en skälig levnadsstandard,
stabilisera marknaden,
trygga försörjningen,
tillförsäkra befolkningen tillgång på varor till skäliga priser samt
utesluta varje form av diskriminering.
Utöver dessa utgångspunkter pekar kommissionen på att det i artikel 6 i fördraget föreskrivs att miljöskyddskraven skall integreras i gemenskapens politik samt att gemenskapens miljöpolitik skall bygga på försiktighetsprincipen. Dessutom skall konsumentskyddet liksom målet för ekonomiska och social sammanhållning beaktas. Med dessa utgångspunkter har GFP för närvarande följande mål
att trygga bevarandet av fiskbestånd och samtidigt främja fortsatt fiskeverksamhet,
att modernisera produktionsmedlen och samtidigt begränsa fiskeansträngningen,
att trygga tillämpningen av bevarandeåtgärderna samtidigt som kontrollfunktionen ligger hos medlemsstaterna,
att tillförsäkra fiskarkåren rimliga inkomster även om gemenskapens egna fiskresurser minskar samt,
att skaffa fiskrättigheter i länder i tredje världen utan att äventyra ett hållbart utnyttjande av fisket.
Den svenska målsättningen för fiskepolitiken härrör från ett riksdagsbeslut baserat på Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU09, Hållbart fiske och jordbruk. Betänkandet byggde på regeringens proposition 1997/98:2 med samma namn. Där slås fast att den gemensamma fiskeripolitiken måste bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt samt att Sverige aktivt bör verka för en sådan förändring när EU:s fiskeripolitik ses över. Vidare står att Sverige bör verka för att ett miljömål utarbetas för fisket. I miljömålspropositionen, som under våren förhandlats av regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, behandlas havs- och fiskefrågor genom miljömålet Hav i balans.
För att stärka det mellanstatliga samarbetet skall Sverige verka för regionala fiskeförvaltningar i havsområden där detta ej förekommer samt att miljöhänsynen integreras i arbetet. En effektiv förvaltning och en hållbar utveckling skall vara vägledande för Sveriges internationella agerande.
Den svenska övergripande målsättningen är bra, problemen ligger i att få den förverkligad inom ramen för GFP. Kommissionen ger i grönboken ett intryck av att inte vilja eller våga ta konsekvenserna av sina konstateranden. De målsättningar för GFP som redovisas ovan kommer inte att vara tillräckliga för att lösa problemen med överfiske om de inte kompletteras med verkningsfulla medel för att uppnå målen. Nedan beskrivs vad Vänsterpartiet anser är nödvändigt för att åstadkomma en ekologisk, social och ekonomiskt hållbar GFP.
En svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik är nödvändig. Vänsterpartiet anser att en sådan strategi ska utformas i enlighet med de förslag som läggs i motionen.
Vänsterpartiet delar kommissionens uppfattning att många kommersiella fiskbestånd är akut hotade av överfiske och att förbättringar är angelägna, men även de idag icke kommersiella arternas beståndsutveckling måste följas.
En bidragande orsak till överfiskningen är att den vetenskapliga rådgivningen inte beaktas och att ICES rekommendationer inte följs av de politiska beslutsfattarna. De TAC (total allowable catch = fångstkvoter) som fastställs har under en följd av år konstant överskridit den vetenskapliga rådgivningen. Även om den har sina brister så är de för närvarande det bästa underlag som går att få och de bör därför följas. Vänsterpartiet anser att den vetenskapliga rådgivningen måste följas.
En annan orsak är att okända mängder fisk dumpas överbord för att optimera det ekonomiska utbytet och för att inte föra iland fisk från förbjudna arter (t ex när ett fiskeförbud inträtt). All dumpning av fisk måste förbjudas då den starkt bidrar till en felaktig uppfattning om fiskets och fiskedödlighetens verkliga omfattning och ger ett felaktigt beslutsunderlag för både beståndsutveckling och TAC. Enligt beräkningar från FAO dumpas omkring 20 000 ton fisk varje år. Det utgör 20–25 % av det totala fisket. Vänsterpartiet anser att dumpning av fisk skall förbjudas.
Idag tar ofta stortrålarna upp hela kvoten och de små flerartsfiskarna måste antingen dumpa sina bifångster eller sälja dem svart. Att inom EU införa speciella kvoter för kustfiske kan medföra att konkurrensen mellan stora trålare och små kustbåtar minskar. Vänsterpartiet anser att speciella kvoter för kustfisket ska införas.
En tredje bidragande orsak är att förståelsen för och efterlevnaden av gjorda rekommendationer är dåliga och att begränsningar av fiskeansträngningen inte följs, bland annat på grund av bristande kunskap om de marina ekosystemen hos fiskarkåren. Kontrollmöjligheterna är inte heller tillräckligt effektiva, vilket innebär att uttaget av fisk ur haven är större än de uppsatta kvoterna och begränsningarna. Möjligheterna att i samråd med fiskarna snabbt kunna avlysa ett område för fiske måste underlättas. Vänsterpartiet anser att Sverige inom EU skall verka för bättre möjligheter att kortvarigt avlysa fiske i vissa fiskezoner. I Island prövas en modell där ett område snabbt kan avlysas om en andel av fiskarna begär det. Ett sådant system ger ansvarsfulla fiskare en möjlighet att påverka fisket utan att själva riskera att andra, mindre ansvarsfulla, utnyttjar situationen. Vänsterpartiet anser att fiskarena skall ges utbildning i marina ekosystem och bevarandeåtgärder.
Småskaligt fiske har stora fördelar jämfört med utsjöfiske med enorma fartyg. Det småskaliga, ofta kustnära fisket, kan bedrivas med mer miljövänliga metoder. Det har lokal förankring vilket gör att det småskaliga fisket kan utvecklas på många sätt och bli en del av rekreations-, turism- och fritidsfiskeverksamhet. Näringar som gör att den fångade fisken får ett betydligt högre värde jämfört med det storskaliga industrifisket. Det blir också enklare att vårda fiskbestånden då det finns starka lokala intressen av att bevara och utveckla fiskbestånden. Kulturen inom det storskaliga fisket grundas på att man ska fiska så mycket som möjligt. Vad följderna blir i havens ekologiska nät av arter ägnar man mindre uppmärksamhet åt. Därför bör andra former av fiske uppmuntras. Vänsterpartiet anser att regeringen inom EU skall verka för att det småskaliga fisket främjas.
Processen för att utveckla miljömärkningssystem för fisket är redan initierad, bl.a. med Marine Stewardship Councils certifieringssystem. Vänsterpartiet anser att Sverige skall verka för att EU aktivt stödjer denna utveckling, både ekonomiskt och moraliskt, så att konsumenterna genom medvetna val i större utsträckning kan påverka fiskmarknaden och i förlängningen fisket.
En avgörande betydelse för ett hållbart nyttjande av havens resurser är att kunskaperna om de marina ekosystemen ökar. Ett annat viktigt forskningsområde är olika fiskeredskap och fiskemetoders effekter. Som exempel kan nämnas drivgarn, som trots att de är förbjudna inom EU:s fiskeområde i övrigt fortfarande tillåts i Östersjön, och bottensatta garn. Bottensatta garn för torsk fångar bl.a. sillgrisslor och andra typer av fiskredskap fångar gråsäl, knubbsäl och vikare samt tumlare.
Vänsterpartiet anser att ökade resurser för forskning och ett utvidgat forskningssamarbete både inom EU och med tredje länder är nödvändigt. Detta kan ske med en omfördelning av de 1,1 miljarder euro som idag går till fiskenäringen.
Att det i EU:s vatten under mycket lång tid fiskats utan restriktioner har medfört att det är en fatal brist på områden där havens naturliga tillstånd råder. På land har vi haft skyddade områden i mer än 100 år, men havens produktiva miljöer har aldrig skyddats. Av en rad skäl är det viktigt att inrätta olika former av akvatiska skyddsområden. Det behövs för att bevara arter, det behövs för att den marina forskningen ska ha referensområden, det behövs för turism- och rekreationsverksamhet. Förmodligen är skyddsområden en förutsättning för att bevara dagens kvarvarande biologiska mångfald. Skyddet måste utformas så att olika former av vattenmiljöer bevaras. Kunskapen om de ekologiska sambanden i akvatiska miljöer är också mindre än motsvarande på land vilket gör att det krävs stor flexibilitet vid inrättande av akvatiska skyddsområden. Vänsterpartiet anser att regeringen inom EU skall verka för att det inrättas akvatiska skyddsområden.
Fisket har under senare år genomgått en mycket snabb teknisk utveckling. Att ange fiskekapaciteten i tonnage och maskinstyrka är därför inte relevant eftersom dessa faktorer är dåliga mått på fartygens verkliga fiskekapacitet. Den nuvarande fångstkapaciteten är alltför stor för det fiske som kan bedrivas på EU:s vatten.
Stödet till nybyggnation/modernisering och driftskostnader för fiskeflottan har bidragit till problemen. Vänsterpartiet anser att subventionerna till fiskenäringen på sikt bör avvecklas. Under en övergångsperiod kan de användas målinriktat både för att minska fiskekapaciteten och för att ändra fiskerinäringens struktur och inriktning.
Förvaltningen av fiskresurserna består av två delar, dels förvaltningen av fisket, som främst har ett politiskt och socioekonomiskt innehåll, dels förvaltningen av fiskbestånden, som främst har biologiska aspekter. Det är nödvändigt att hålla isär dessa två begrepp. För att åstadkomma en fungerande fiskförvaltning måste de olika fiskpopulationerna identifieras. Det räcker inte med att fångsten av en art sker inom ett avgränsat fångstområde. Som exempel kan nämnas torsken i Östersjön som på goda grunder kan anses utgöras av två relativt distinkta populationer, en väster om Bornholm i Arkonahavet och en med sin tyngdpunkt öster om Bornholm i Bornholmshavet och östra Gotlandshavet. Dessa två näraliggande bestånd har mycket olika förutsättningar både när det gäller biologi och fiske, och bör därför förvaltas olika. Detta synsätt kan med säkerhet tillämpas på ett flertal av de fiskade bestånden i EU:s havsområden.
Den centrala förvaltningen av fisket och fiskbestånden inom EU:s gränser har inte fungerat tillfredsställande. Vänsterpartiet anser att förvaltningen i större utsträckning bör decentraliseras. Det är rimligt att fiskbestånden förvaltas på en nivå som bättre motsvarar deras naturliga utbredning. Detta ökar också förutsättningarna för förståelsen hos fiskarna av olika begränsningsåtgärder, vilket är en förutsättning för att åtgärderna skall få någon effekt.
Som redan redovisats i avsnittet Politik för bevarande, är kontrollen av fiskets bedrivande dålig, vilket både innebär stora risker för illegalt fiske och underskattningar i landningsstatistiken som därmed ger ett sämre vetenskapligt underlag för beståndsuppskattningar och fiskerekommendationer.
I kommissionens grönbok beskrivs vattenbruket som en alternativ sysselsättning för tidigare anställda inom fisket. Detta är en alltför förenklad bild av verkligheten. Vattenbruksföretag startas och bedrivs primärt för att förränta kapital – sysselsättningstillfällen är ett av resultaten. Vattenbruk är en mycket mångfacetterad verksamhet som i sig innefattar verksamheter med så olika inriktning som t.ex. repodling av blåmusslor och kassodling av atlantlax. Fortfarande finns många miljömässiga, produktionstekniska och etiska frågetecken att räta ut. En frågeställning som måste belysas ytterligare är de långsiktiga konsekvenserna av ett ökat vattenbruk för vildlevande fiskbestånd. I takt med att vattenbruket växer ökar också behovet av foder för den odlade fisken. Detta foder är oftast baserat på fiskmjöl som produceras av fisk som inte är direkt användbar för humankonsumtion. Det finns en risk att fiskeansträngningen övergår från konsumtionsfisk till annan fisk för att öka tillgången på fisk för foderändamål. Flaskhalsen är, enligt forskarna, tillgången på marint fett. Ett växande fiske för fiskfoderframställning riskerar att utsätta dessa arter för samma slag av överfiske som har drabbat fisket efter konsumtionsfisk.
En förutsättning för att vattenbruk och odlad fisk skall kunna utvecklas är därför att den inte leder till överfiske i haven. Ett sätt att åtgärda detta är att överföra en del av det fiskmjöl som används till djurfoder inom jordbruket till vattenbruket.
Ett förbisett område med anknytning till vattenbruket är utsättningar av olika arter (s k Sea-ranching) vilka kan innebära risker av flera slag för de naturliga populationerna. Vänsterpartiet anser att Sverige i EU bör verka för ökad kontroll av utsättning av arter så att naturligt förekommande bestånd inte hotas.
Föroreningar och miljögifter är ett fortsatt allvarligt hot både mot den marina miljön i stort och för konsumenterna av fiskprodukter. Glädjande minskningar av vissa miljögifter har skett, men fortfarande kvarstår restriktioner för konsumtionen av vissa fiskarter, särskilt från Östersjön. På senare tid har halterna av dioxin i fisk från Östersjön uppmärksammats och ett EU-direktiv med gränsvärden förbereds. Detta kan innebära att fiskråvara och fisk från Östersjön inte längre får användas för human konsumtion eller vid framställning av fiskmjöl och fiskolja. Den viktigaste åtgärden i arbetet med att begränsa dioxinhalterna är självklart begränsandet av utsläppen i de mest påverkade områdena. Dessutom är det viktigt att snabbt sätta igång omfattande provtagningsprogram. Eftersom halterna i samma bestånd skiljer sig starkt mellan kön och åldrar så kan en möjlighet i vissa fall vara att godkänna honor som oftast har lägre halter, men inte hannar, samt ha ett maxmått på fisken då äldre fiskar har mer gifter i kroppen jämfört med yngre fiskar. Vänsterpartiet anser att ett gränsvärde för dioxin måste baseras på vetenskapliga fakta och att det finns mätmetoder som är säkra och tillförlitliga.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |