Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsynen även i fortsättningen skall utgå från den lokala nivån som bygger på en helhetssyn mellan olika tillsynslagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna måste ges möjlighet att samverka om djurskyddstillsynen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på egenkontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i fall av bristande djurhållning eller egenkontroll dra in EU:s miljöstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lantbrukarna måste få fortsatta befogenheter att själva utföra injektioner på djur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte jämställa injektioner med operativa ingrepp i 10 § djurskyddslagen.
Förslag till en stärkt djurskyddslag har Centerpartiet välkomnat sedan länge. De senaste åren har mediernas uppmärksammande av förhållanden på t.ex. vissa slakterier och gårdar skapat en debatt som är viktig och väl befogad. Ett av de mest omfattande fallen beträffande djurplågeri som har varit uppe i svensk domstol uppmärksammades för ett par år sedan. För att kunna döma någon för djurplågeri måste det påvisas att förövaren medvetet eller på grund av grov oaktsamhet har förorsakat lidandet för djuret. Många anmälningar för djurplågeri leder inte till fällande domar, utan mildras ofta till brott mot djurskyddslagen. I det ovan nämnda fallet dömdes djuruppfödaren för bl.a. djurplågeri och brott mot flertalet punkter i djurskyddslagen. Domen blev fyra månaders fängelse.
Problem där brukaren inte klarar av att sköta sina djur måste åtgärdas snabbt. Lagstiftning och praxis i dag gör det mycket svårt för tillsynsmyndigheten att kunna ingripa med tillräcklig kraft. Vår erfarenhet säger oss att de allra flesta lantbrukare är måna om en god djurhållning, och efterlyser åtgärder för att komma till rätta med de problem som dessvärre finns i dag. Den mindre skaran vårdslösa och omdömeslösa djurhållare ska inte få svartmåla den stora skala kompetenta djurhållare som värnar om sina djur. Låt de uppmärksammade fallen av djurskyddsbrott bidra till att på allvar åtgärda brister i nuvarande lagstiftning och andra regelverk.
Den lokala djurskyddstillsynen är av största vikt för att tidigt kunna ingripa vid misstanke om att djur far illa. Den lokala kännedomen om verksamhetsutövarna i närområdet är viktig vad gäller miljö- och hälsoskydd, livsmedelsskydd och djurskydd. Den lokala tillsynen av dessa områden inom samma tillsynsorganisation innebär stora fördelar. Därför vore det helt fel att förstatliga den lokala djurskyddstillsynen. Den av regeringen och stödpartierna överenskomna djurskyddsmyndigheten kommer att kräva stora resurser. Dessa bör i stället tilldelas den kommunala tillsynen så att den kan förbättra och effektivisera djurskyddstillsynen genom samordning, effektivisering, förebyggande arbete m.m. Resurserna kan även bidra till att utveckla länsstyrelserna som vägledande stöd åt kommunerna i det lokala djurskyddsarbetet. Djurskyddstillsynen bör även i fortsättningen utgå från den lokala nivån och bygga på en helhetssyn. Det betyder att det i tillsynsarbetet måste finnas en samverkan mellan djurskyddslagen, miljöbalken och livsmedelslagen. Vad som ovan anförts om vikten av att tillsynen även i fortsättningen ska utgå från den lokala nivån som bygger på en helhetssyn mellan olika tillsynslagar bör ges regeringen till känna.
Antalet anmälda brott mot djurskyddslagen ökade markant förra året. Detta kan dels bero på att djurskyddsfrågor blir alltmer uppmärksammade, dels bero på en mer intensifierad djurskyddstillsyn. Det finns dock problem med djurskyddstillsynen i flertalet kommuner, kanske framför allt bland de mindre kommunerna som har små resurser. Oftast finns endast en eller ett par inspektörer i mindre kommuner som ska hinna utöva tillsyn av miljö, livsmedel och djurskydd. De två sistnämnda områdena tillåter inte samverkan kommuner emellan. I denna motion vill vi framföra vikten av att djurskyddslagen ändras så att kommunerna i fortsättningen får formell rätt att samverka med varandra. Det bör vara upp till varje kommun att avgöra om de ska anställa eller anlita djurskyddsinspektör som utövar tillsynen. Vad som ovan anförts om att kommunerna måste ges möjlighet att samverka om djurskyddstillsynen bör ges regeringen till känna.
Redan innan en verksamhet med djurhållning påbörjas bör en egenkontroll ske. Ett grundläggande och rimligt krav bör vara att brukaren först och främst måste kunna påvisa för sig själv att han eller hon har den kompetens som behövs innan verksamheten startas.
Det finns även brister i dag när det gäller både förprövning av stallar och prövning enligt miljöbalken. En anläggning kan nämligen i dag etableras och tas i drift utan att tillsynsmyndigheten har praktiska möjligheter att ingripa. Tillsynsmyndigheten måste få bättre möjligheter att ingripa på ett tidigt stadium. Måttföreskrifter m.m. ska ses som en lägsta möjliga nivå, inte som en standard som bör eftersträvas. Bedömningar måste kunna göras i enskilda fall.
Det ansvar som djurägaren har bör markeras ännu tydligare. Det kan göras genom att ställa krav på egenkontroll i djurskyddslagen på liknande sätt som gäller enligt miljöbalken. Vad som ovan anförts om krav på egenkontroll bör ges regeringen till känna.
När det gäller pengar från EU görs tyvärr ingen kompetensbedömning. Vid brister i djurhållning eller egenkontroll, som de som berörts ovan, ska EU:s miljöstöd kunna dras in tills dess att bristerna åtgärdats. Detta bör ges regeringen till känna.
Beträffande regeringens förslag om att det ”ska vara förbjudet att ge injektioner till djur i andra fall än när det är befogat av veterinärmedicinska skäl. Veterinär ska anlitas så injektioner ges…” måste förtydligas. I propositionen, s. 17, står det att injektioner endast ska få ges av veterinär eller efter ordination och utförlig instruktion av veterinär. Vad som i framtiden kommer att gälla är mycket otydligt. Flera remissinstanser har påtalat att kravet på anlitande av veterinär inte bör vara undantagslöst. I propositionen står vidare att lagen redan i dag möjliggör för regeringen eller efter regeringens bemyndigande Jordbruksverket att meddela föreskrifter om undantag från detta krav. Hur Jordbruksverket sedan tolkar lagändringen kommer att vara avgörande för hur detta kommer att te sig i praktiken. Om verket meddelar undantag för veterinärmedicinskt motiverade injektioner som bönderna i dag utför själva så är det bra. Om det kommer att krävas en delegering av veterinär så blir det mer tungjobbat och komplicerat i den praktiska verksamheten. Kravet på anlitande av veterinär bör inte vara undantagslöst. I dag kan lantbrukare själva utföra dessa injektioner. Det bör klart framgå i propositionen att det även fortsättningsvis är tillåtet för djurägarna att via injektion tillföra djuren vitaminer, spårelement och utföra parasitbekämpning (dvs. veterinärmedicinskt motiverade injektioner). Att veterinären skulle behöva delegera behandlingen till djurägarna skulle bli en tungrodd hantering. Man kan fråga sig hur en sådan delegering skulle se ut. Skriftlig, muntlig, hur ofta skulle den ske? De injektioner vi talar om är rutinåtgärder som görs förhållandevis ofta och på ett stort antal djur. Vad som ovan anförts om att lantbrukarna måste få fortsatta befogenheter att själva utföra injektioner på djur bör ges regeringen till känna.
Vi ställer oss tveksamma till om det finns tillräckliga skäl för att i djurskyddslagen jämställa injektioner med operativa ingrepp. Det bör finnas andra vägar att åtgärda alternativa behandlingar som är till skada för djuren. Om begreppet injektioner införs i 10 § måste det ges betydande utrymme för undantag för injektioner av t.ex. vitaminer, spårelement och för parasitbekämpning. Veterinären förutsätts som tidigare kunna delegera behandling till djurägaren. Som skäl för att jämställa injektioner med operativa ingrepp anges att det förekommer alternativa behandligar som kan ifrågasättas från djurskyddssynpunkt. Vi stöder uppfattningen att det är viktigt att sådana behandlingar inte innebär skada för djuren. Det finns dock flera exempel på besättningar som tillämpar homeopati med gott resultat och med ett gott hälsoläge. En ökad kunskap om alternativa behandlingsmetoder är önskvärd.
Om injektioner jämställs med operativa ingrepp som endast får utföras av veterinär kommer det krävas omfattande undantag för att säkerställa att djurägarna skulle få fortsätta med att via injektion tillföra vitaminer och nödvändiga spårelement liksom att utföra parasitbekämpning. Alternativet är att veterinären ska delegera rätten till djurägaren att injicera. Vi anser att detta är en tungrodd hantering och att det bör vara möjligt att åtgärda eventuella risker från djurskyddssynpunkt med alternativa behandlingar utan att behöva införa detta i djurskyddslagen. Vad som ovan anförts om att inte jämställa injektioner med operativa ingrepp i 10 § djurskyddslagen bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
|
|
Sven Bergström (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Åke Sandström (c) |