Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den mångåriga fisketvisten i norra Sverige.
Laxfisket i Norrbotten är trots sin begränsade omfattning av mycket stor betydelse för yrkesutövare, industri och konsumenter. I generationer har utövare av fiske livnärt sig och sina familjer på råvara ur Bottenviken.
Det är viktigt att ge yrkesfiskarna goda förutsättningar för att kunna leva på sitt yrke. Det ensidiga laxfiskeförbudet som periodvis gällt utanför de outbyggda norrlandsälvarna har drabbat Norrbottens yrkesfiskare hårt.
Fortsätter förbudspolitiken riskerar denna del av landet att bli av med hela den reguljära fiskerinäringen. Investeringarna i redskap, båtar, stugor, magasin och kylanläggningar blir värdelösa och många familjers existens hotas.
I Haparanda skärgård har yrkesfiskarna enskild fiskerätt och kan inte fråntas denna, såvitt inte överenskommen ersättning reglerats innan förbudet verkställts. Detta stadgas i vår grundlag, i vår regeringsform och i Europakonventionen.
Bestämmelserna i 2 kap. 18 § RF fick sin nuvarande lydelse den 1 jan. 1995 i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt. Genom bestämmelsen fick Sverige för första gången en grundlagsfäst principiell regel om att den enskildes rätt till sin egendom skall lämnas okränkt.
Enligt min mening har inte de senaste årens fiskeförbud och myndighetsingripande stöd i något lagrum.
När det gäller Kalix skärgård är 2 kap. 20 § mer tillämplig. Den lyder:
Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag .
Eftersom laxfiskeförbudet enbart gäller vissa fiskare, kan inte det allmänna intresset hävdas.
Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att en gång för alla lösa den mångåriga fisketvisten i norra Sverige.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Olle Lindström (m) |