Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en forsknings- och utvecklingsfond för potatisodlingen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av den svenska koldioxidbeskattningen och därmed en avveckling av 0,8-procentsregeln samt att den svenska trädgårdsnäringen också i övrigt ges samma konkurrensvillkor som inom övriga EU och våra viktigaste konkurrentländer.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om arbetsgivaravgifter och sociala avgifter för säsongsanställd personal.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utredning om trädgårdsnäringens säsongsmässiga arbetskraftsbehov.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om REKO-stödet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att stöd till ekologisk odling inom EU också skall innefatta stöd till ekologisk växthusodling.
1 Yrkande 1 hänvisat till NU.
2 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 3 hänvisat till SfU.
4 Yrkande 4 hänvisat till AU.
För att främja och stärka den yrkesmässiga trädgårdsodlingens och potatisodlingens konkurrenssituation och lönsamhet har företagen inom dessa båda sektorer under våren 2001 gått samman i en ny riksorganisation: GRO, Gröna näringens riksorganisation. Samgåendet har känts naturligt mot bakgrund av att båda dessa sektorer främst utgörs av småföretag inom jordbrukets primärproduktion och är utsatta för en öppen europeisk och internationell konkurrens på en i huvudsak oreglerad marknad.
Marknaden kännetecknas av starka pris- och lönsamhetsfluktuationer mellan olika år framförallt till följd av utbudsvariationer, såväl strukturella som tillfälliga. Från samhällets sida bör den nya organisationsbildningen, GRO, uppfattas positivt i det att den underlättar kommunikationen såväl politiskt som rent administrativt och skapar en rakare och tydligare representativitet från dessa för det svenska folkhushållet så viktiga producenter och utbudsaktörer.
Den gröna sektorn sysselsätter idag ca 35 000 personer inberäknat företagarna själva och anställda i såväl heltids- som deltidsanställningar. En väsentlig del av denna numerär utgöres av deltidssysselsatta i skördeuppgifter och andra säsongsbetonade arbetsuppgifter. Ett förhållande som idag och framgent förtjänar att bättre beaktas när det gäller de politiska vägarna att stärka sektorns konkurrens- och lönsamhetsförhållanden.
Antalet företag inom den gröna sektorn utgörs av ca 3 500 företag med frilandsodling och/eller växthusodling av frukt, bär, grönsaker och prydnadsväxter på en areal av ca 12 300 ha friland och ca 350 ha växthusyta samt ca 8 500 företag med potatisodling, det senare med en sammanlagd areal av ca 25 000 ha. Inom båda dessa sektorer är företagen väl spridda över landet och utgör därför en väsentlig resurs för att bibehålla en levande landsbygd och för att skapa sysselsättningstillfällen av både permanent och tillfälligt slag över hela landet. En inhemsk produktion av potatis och trädgårdsprodukter är också en förutsättning för att generellt kunna erbjuda svenska konsumenter produkter av hög kvalitet baserade på uthålliga och miljövänliga produktionssystem.
Sektorernas utsatthet för importkonkurrens har såväl positiva som negativa inslag. Samtidigt som vi slår vakt om en marknadsanpassning av produktions- och marknadsförhållandena innebär småskaligheten inom dessa sektorer att företagen har relativt svårare att möta de ojämlika konkurrensförhållanden som i flera avseenden råder i relation till de viktigaste konkurrentländerna. Liksom inom jordbruket bär trädgårdsnäringen och potatisodlingen på sina konkurrenshämmande skatter och problem. Nedan har vi velat fästa riksdagens uppmärksamhet på några av dessa problem.
Vi har från Kristdemokraterna tidigare uttryckt vår tillfredsställelse med att regeringen i budgetpropositionen för 2001 visat lyhördhet för Kristdemokraternas begäran om ett förslag om en forsknings- och utvecklingsfond för trädgårdsnäringen. Samtidigt har vi med förvåning konstaterat att potatisodlingen trots att sektorn riktat motsvarande begäran till regeringen ställts utanför denna möjlighet att finansiera forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Potatisodlingen är, som vi framhåller ovan, liksom trädgårdsodlingen en strukturellt småskalig företagarbransch med en begränsad produktionsandel som kanaliseras via egna utbudsorganisationer. Branschen möter därför samma svårigheter som trädgårdsodlingen när det gäller att på frivillig basis organisera resurser för tillämpad forskning och utvecklingsverksamhet. Vi ser det därför som angeläget att potatisodlingen ges tillgång till budgetmedel i en motsvarande omfattning som regeringen nu föreslagit för trädgårdsodlingen, och vi har därför i vår budgetmotion föreslagit ett ökat anslag med 5 miljoner kronor för detta ändamål. Härigenom ges sektorn samma möjligheter till nationellt stöd som erbjuds denna sektor i flertalet andra EU-länder.
Kristdemokraterna har i ett annat sammanhang givit uttryck för att jordbrukets särskatter måste bringas i harmoni med övriga EU-länders beskattning. Det är därför viktigt att det regeringsarbete som nu pågår beträffande tillvägagångssättet för en återföring av handelsgödsel- och bekämpningsmedelsskatterna till jordbruket resulterar i ett förslag till riksdagen under hösten. Även frågan om en reducering av dieselskatt för jordbrukets arbetsmaskiner måste få en positiv lösning under hösten. I detta sammanhang ser vi det som självklart att även växthusodlingens beskattning av fossilt bränsle för uppvärmning blir föremål för en motsvarande översyn och att riksdagen föreläggs ett förslag som innebär ett rättvisare beskattningssystem och en med andra EU-länder jämlik beskattningsnivå.
På samma sätt som beträffande jordbrukets produktionsskatter utgör energibeskattningen av växthusodlingen en tung kostnad att bära, och skatten står inte alls i rimlig proportion till den skatt som belastar växthusodlingen i konkurrentländerna. Medan koldioxidskatten för den svenska växthusodlingen tas ut med ett belopp som varierar mellan olika företag med ca 200–529 kr per kbm olja är skatten för danska växthusföretag ca 10 kr per kbm. Anledningen till den stora variationen i skatteuttaget för den svenska växthusodlingen beror på att skatten är relaterad till företagets omsättning enligt den s.k. 0,8-procentsregeln.
Vi har till riksdagen under tidigare riksmöten framhållit den orättvisa som 0,8-procentsregeln innebär för växthusföretagen och den ytterligare orättvisa som tillämpningen av EU:s minimiskattesats för mineraloljeprodukter innebär för företag som måste utnyttja olja för uppvärmning i förhållande till de företag som kan utnyttja naturgas. Det svenska beskattningssystemet innebär således inte bara en avsevärd konkurrensnackdel i förhållande till växthusföretagen i andra EU-länder utan innebär också att systemet skapar ojämlika beskattningsförhållanden mellan svenska växthusföretag. Dessa missförhållanden måste skyndsamt åtgärdas.
De senaste två årens drastiska prisutveckling på eldningsolja, vilken kan tydliggöras med att växthusodlingens avtalspriser på eldningsolja steg från ca 800 kr per kbm i januari 1999 till ca 2 900 kr per kbm i september 2000, har ytterligare accentuerat de konkurrensnackdelar för branschen som energibeskattningen innebär. En viss reducering av prisnivåerna har härefter skett, men alltjämt råder en hög prisnivå vilken nu bedöms kommer att bestå under en lång tid. Energikostnaden kommer i de flesta växthusföretag att överstiga 20–25 % av den totala kostnaden. Detta kommer att innebära ett stort kostnadsmässigt risktagande samtidigt som prisnivån i kombination med det höga skatteuttaget avsevärt försvårar för företagen att genom investeringar i energibesparing och energieffektivisering möta denna kostnadshöjning.
Växthusföretagen har under hela 90-talet utvecklat produktionen i en riktning som innebär en stark energieffektivisering och en ökad produktion per energienhet. För att ytterligare intensifiera detta arbete har branschen introducerat flera program för ett fortsatt sådant arbete, t.ex. Energihusesyn, Miljödatabas, IP-system, Miljöhusesyn m.m. För att denna utveckling skall kunna fortsätta krävs emellertid förutsättningar för att företagen skall kunna göra större investeringar i energibesparande teknik och i moderna energisnåla växthuskonstruktioner. Med nuvarande energipriser och skattebelastning på energin och den prispress branschen utsätts för dräneras företagen på det nödvändiga investeringskapitalet och på möjligheten att bära räntekostnader för sådana investeringar.
Vi kan samtidigt konstatera att de investeringsstöd som fastlagts i den nu inledda programperioden för LBU-programmet (Landsbygdsutvecklingsprogrammet) inte kommer att kunna ge växthusodlingen över landet det stöd som vi här förutser kommer att behövas. Dels på grund av den knappa ramen, dels på grund av de mycket skiftande prioriteringar för stödet som olika länsstyrelser gör. Som den enda möjligheten ser vi därför att koldioxidskatten för växthusnäringen sätts ned i nivå med den som gäller i konkurrentländerna. Av vad vi här framfört torde således framgå att koldioxidskatten i dagsläget motverkar sitt syfte som en styrande skatt mot ett mindre energiberoende. Det bör inses att redan energikostnaden i sig idag har en tillräcklig sådan styrande effekt på branschen.
Vi hemställer således att växthusodlingens skatt på bränsle återförs till näringen med ett belopp motsvarande 20 miljoner kronor. Detta krav återfinns i partiets budgetmotion.
Sättet för återföringen bör utredas i anslutning till frågan om jordbrukets produktionsskatter.
Kostnaden för arbetskraften utgör vid sidan av kapitalkostnader, och i växthusodlingen energikostnader, den största enskilda kostnadsposten i trädgårdsproduktionen. Kostnaden för tillfälligt anställd arbetskraft, skörde- och säsongsarbetskraft, är härvid den ur strukturell synpunkt mest betydelsefulla kostnaden.
Näringen har ett ökande problem att rekrytera svensk arbetskraft till sitt skörde- och säsongsarbete. Problemet har fått ett ökat utrymme i massmedia de senaste åren. Inte sällan har det verkliga problemet i dessa sammanhang kommit att döljas av de missförhållanden som rått beträffande utnyttjandet av utländsk tillfällig arbetskraft för plockning av vilda bär. Detta är beklagligt då vi menar att fokus borde riktas på de strukturella problem som den seriösa och konkurrensutsatta yrkesmässiga produktionen av frukt, bär och grönsaker med flera produkter idag i allt högre grad möter när det gäller att klara sitt säsongsmässiga arbetskraftsbehov.
Under en följd av år har medgetts utnyttjande av en kvot av ca 7 000 säsongsarbetstillstånd för arbetskraft utanför EU/EES-området. Arbetstillstånden avser en arbetsperiod på tre månader inom perioden 1 april till 31 oktober. Den tilltagande bristen på svensk arbetskraft liksom konkurrenstrycket på företagen inom denna sektor har kommit att innebära att behovet av denna arbetskraftsresurs ökat dramatiskt vad avser såväl kvotens storlek som säsongsmässigt arbetskraftsbehov utanför den nu gällande perioden 1 april–31 oktober och de individuella arbetstillståndens längd. Vi kan konstatera att många länsarbetsnämnder inte klarar att tillgodose det regionala arbetskraftsbehovet om inte reglerna anpassas till de enskilda företagens behov. Dock skall inte avkall göras på kraven om att den svenska arbetsmarknadens avtal och regler skall följas liksom att arbetsgivaren skall tillgodose rimliga krav på den sociala standard som erbjuds denna tillfälliga arbetskraft.
I en motion till riksdagen under föregående riksmöte begärde vi att riksdagen skulle ge regeringen till känna behovet av en mer vittomfattande analys av trädgårdsnäringens arbetskraftssituation. Detta mot bakgrund av de ökande svårigheter som näringen kommer att möta när det gäller att tillgodose behovet av säsongsarbetskraft i en situation där sysselsättningen i samhället generellt förbättras och därigenom ytterligare minskar incitamentet att ta tillfällig anställning i denna sektor. Vi vill i denna motion åter rikta riksdagens uppmärksamhet på denna situation och begära av regeringen en utredning i frågan.
Vi vill även rikta riksdagens uppmärksamhet på frågan om arbetsgivaravgiften för säsongsmässigt anställd personal inom trädgårdsnäringen. Den nedsättning av arbetsgivaravgiften som riksdagen beslutade om i juni 1997 efter förslag från regeringen (prop. 1996/97:150) för att stimulera nyanställningar inom framförallt de små och medelstora företagen kan inte fullt ut utnyttjas av företag med säsongssysselsättning. I finansutskottets ställningstagande till regeringens förslag har utskottet förutsatt att regeringen överväger möjligheten av en årlig avstämning, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja nedsättningen även för företag med säsongssysselsättning. Någon åtgärd i denna riktning har ännu inte vidtagits från regeringens sida. I detta fall missgynnas trädgårdsnäringens småföretagare på grund av sitt säsongsmässigt betingade arbetskraftsbehov.
En jämförelse mellan arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraften i EU-länderna visar att arbetsgivaravgifterna för säsongspersonal är reducerade i de flesta länder. Den s.k. Björkska utredningen (SOU 1997:167) framhöll också att andra länders reducering av arbetskraftskostnaden för säsongsarbete är en betydande konkurrensnackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Utredningen konstaterar också att en reducering av motsvarande kostnader för den svenska trädgårdsodlingen skulle, förutom att ge en generellt positiv konkurrenseffekt, även kunna ha en positiv inverkan på förutsättningarna att rekrytera svensk arbetskraft, t.ex. ferieledig skolungdom.
Riksdagen bör mot den bakgrunden ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som syftar till att minska arbetsgivar- och socialavgifter för säsongsanställd personal samt att ge företag med säsongssysselsättning möjlighet att utnyttja den tidigare beslutade nedsättningen av arbetsgivaravgifterna.
I det nationella programmet för landsbygdsutveckling för perioden 2000–2006 har stödet till resurshållande konventionell odling tagits bort. I programmet finns inte heller möjlighet för stöd vid övergång till ekologisk växthusproduktion. Vi beklagar denna brist i programmet eftersom vi i stödet till resurshållande konventionell odling sett en möjlighet till stora miljövinster för samhället och i ett ekologiskt växthusodlingsstöd sett ett starkt incitament för branschen att ta ett viktigt steg i en ekologisk riktning.
Trädgårdsnäringens produktionsformer är arealintensiva och produktionen bedrivs på förhållandevis små brukningsarealer. Detta gör att ett arealstöd för miljöförbättrande åtgärder utgör en viktig stimulans till förändring av produktionsmetodik och produktionsuppläggning. Ofta är kostnaderna och riskerna särskilt vad gäller sjukdomsbekämpning i intensiva kulturer stora, och företagen väljer av trygghet att bibehålla en konventionell metodik istället för att pröva ny.
För växthusodlingens del bedrivs idag en alltför begränsad av samhället stödd forsknings- och utvecklingsverksamhet för att ge vägledning till företag som önskar att utveckla produktionen efter ekologiska principer. De växthusföretag som väljer att ställa om produktionen i denna riktning påtar sig därmed ett stort eget arbete och en stor egen kostnad. De erfarenheter som genereras blir därmed till vägledning för andra företag vilka inte behöver möta samma kostnader och risker. Ett stöd får därmed en stor betydelse för att minska riskerna i företagen men utgör också en berättigad ersättning för det forsknings- och utvecklingsarbete som borde ha varit ett generellt åtagande från samhällets sida.
Vi yrkar därför på att miljöstöden i landsbygdsprogrammen byggs ut med dels ett konventionellt stöd för resurshållande trädgårdsodling och dels ett nationellt stöd för ekologisk växthusodling.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Caroline Hagström (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Harald Bergström (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |