Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall verka för att de totala fångstkvoterna inte överstiger de vetenskapligt rekommenderade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige vid behov skall kunna använda delar av den egna kvoten till att skydda den biologiska mångfalden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kustfisket skall tilldelas egna kvoter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den akvatiska forskningen bör öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att främja miljömärkt fiske och fiskeprodukter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ta initiativ till miljömärkningssystem av fiske och fiskprodukter inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att inrättandet av akvatiska skyddsområden bör påskyndas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Fiskeriverkets verksamhet bör effektiviseras.
Sverige är ett land med stora havsområden och en mycket lång kust. Huvuddelen av befolkningen lever intill haven och andelen växer. Havet och havsstränder har alltid haft en stor betydelse för Sveriges folk. Deras betydelse har inte minskat under industrialismen men däremot har den förändrats. I Östersjön har Sverige den längsta kusten och vi har under 1900-talet bidragit med den största delen av föroreningarna. Detta ger oss ett stort ansvar för Östersjöns framtid.
Andelen av befolkningen som är ekonomiskt beroende av fisket är mycket liten. I stället har de marina miljöerna fått stor betydelse för fritidsfiske, rekreation, turism, kultur och naturupplevelser.
Tidigare betraktades haven och deras resurser som oändliga och opåverkbara. I takt med den växande befolkningen och industrialismens landvinningar har havets begränsningar blivit allt mer tydliga.
Haven är också internationella vilket betyder att åtgärder och verksamheter som bedrivs måste ske under intensiv och nära internationell samverkan. Svenska havs främsta ekonomiska tillgång – fisk – är också speciell jämfört med naturtillgångar på land. Ingen äger fisken i havet vilket gör att det är en resurs som kan utnyttjas ”gratis”. Detta har resulterat i stora problem med överfiskning vilket i sin tur gjort det nödvändigt att bygga upp komplicerade regleringar av fisket där kvotering av fångsten är en grundpelare.
Idag har vi problem med överfiskning i nästan alla hav. Även i svenska hav är detta ett allt allvarligare problem. De minskade fångsterna både i Östersjön och i västerhavet av t.ex. torsk och sill och är uttryck för detta. Det finns farhågor att vissa fiskarter eller stammar av arter, exempelvis Östersjötorsken helt ska utplånas av kombinationen fiske och föroreningar.
Det allmänna miljötillståndet för haven är bekymmersamt. Framförallt är det övergödningen med avseende på kväve och fosfor som vållar bekymmer. Det är utsläpp från va-system, jord- och skogsbruket samt trafiken som står för den största miljöpåverkan. Vi ser idag rubbningar i balansen mellan arter som med stor sannolikhet kan förklaras med negativ miljöpåverkan. Tydliga exempel på detta är algblomningar, växtalger på grunda bottnar samt abborrens och gäddans dramatiska decimering i Kalmarsund.
För tillfället pågår diskussioner kring ett förslag från EU-kommissionen om gränsvärden för dioxin i fisk. Införs de föreslagna gränsvärdena kan troligtvis ett totalförbud för att sälja lax och ål från Östersjön införas. Detta skulle drabba den svenska fiskenäringen hårt. Den svenska regeringens inställning har hittills varit att det tills vidare är bättre med kostråd och skärpt kamp mot dioxinutsläpp än med gränsvärden. Det vetenskapliga underlaget är alltför bristfälligt för att gränsvärdena ska kunna införas menar regeringen. Den nu snabbt expanderande uppväxten av sopförbränningsanläggningar minskar inte exponeringen av dioxin utan tvärt om. Ökad kunskap har högsta prioritet för att dioxinfrågan skall kunna hanteras på ett klokt sätt. I beslut om gränsvärden för dioxin i fisk skall näringsintressen dock inte överordnas eventuell negativ hälsopåverkan på människor.
Fisket runt Sveriges kuster och på svenskt vatten är idag inte långsiktigt hållbart. Bestånden av ett flertal fiskarter har kraftigt minskat och/eller kraftigt förändrats till sin sammansättning. I vissa fall är det ett resultat av en kombination av överfiske och negativ miljöpåverkan. Ett generellt problem är att kunskapen i många fall är otillräcklig. Fiskarters villkor för lyckad reproduktion är delvis okända liksom vandringsvägar, födoval, samspel med andra arter och andra krav på överlevnad.
Miljöbalken innebär att ingen verksamhet ska tillåtas som hotar eller riskerar att försämra miljötillståndet. Även om den vetenskapliga dokumentationen inte är fullständig skall verksamhet som misstänks försämra miljötillståndet stoppas i avvaktan på klarhet.
När det gäller fisket finns flera klara fall där fiskeverksamhet försämrar miljötillståndet genom att utrota eller kraftigt decimera arter. Det är även andra arter än fiskarter som hotas genom bifångster eller genom att den ekologiska balansen mellan de marina arterna störs. Sill/strömming i Östersjön beskattas inte inom säkra biologiska gränser och torskbestånden har genomgått en katastrofal utveckling i både Östersjön och västerhavet. Även ett flertal andra arter har kraftigt minskat eller försvunnit från tidigare fångstområden – ål, lax, tonfisk, håbrand, brugden, pigghaj – listan kan göras lång. Det har skett och sker en omfattande reduktion av biologisk mångfald i havet. Detta är inte förenligt med hänsynsregler och försiktighetsprincipen i miljöbalken.
Sverige förhandlar med sina grannländer om de årliga fiskekvoterna för ekonomiskt viktiga fiskarter. Kvoterna baseras på bl.a. uppskattningar av vad bestånden tål. Försiktighetsprincipen ska gälla och man ska inte ta ut mer än tillväxten. Under 1990-talet har de fastställda kvoterna regelmässigt överskridit forskarnas rekommendationer. Resultatet visar sig i form av sjunkande bestånd och sämre fångster i allt fler havsområden.
Varför blir besluten så? Jordbruksministern sade i Sveriges riksdag i februari 1999, att bedömningen sker ”med tanke på den biologiska mångfalden och försiktighetsprincipen och också med tanke på näringen som sådan”, dvs. länderna får fortsätta att ta ut för mycket i några år till för att fiskarna inte kortsiktigt ska drabbas. Men det synsättet är en grov felsyn. När det år efter år tillåts för höga kvoter leder det till krascher av fiskbestånden och därmed drabbas även fiskenäringen.
Sverige bör i de internationella förhandlingarna med större kraft driva försiktighetsprincipen och verka för ett långsiktigt uthålligt fiske. Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att Sverige ska verka för att de totala fångstkvoterna inte överstiger de vetenskapligt rekommenderade.
Sverige måste betona vikten av att fisket bedrivs under villkor som garanterar att näringen kan överleva även på lång sikt. Dessutom måste Sverige på eget vatten föregå med gott exempel. Trots kraftigt sjunkande bestånd av t.ex. siklöja i Bottenviken, Vänern och Mälaren fortsätter fisket i stor skala på dessa populationer.
Frågan är också hur Sverige ska hantera sina tilldelade kvoter? Ska dessa utnyttjas fullt ut även om man vet att det bidrar till utfiskning? Hur ska kvoterna delas upp mellan olika kategorier av fiskare – och mellan olika regioner?
För Vänsterpartiet är försiktighetsprincipen och ekologiskt uthålligt fiske en grundläggande utgångspunkt. Det leder bl.a. till slutsatsen att en del av kvoterna skulle Sverige kunna använda till att bevara och återskapa den biologiska mångfalden i marina miljöer.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att Sverige vid behov skall kunna använda delar av den egna kvoten till att skydda den biologiska mångfalden.
Det är också angeläget att villkoren vid fördelning av fiskekvoter inte missgynnar det land som avsätter en del av sin kvot, för att minska uttaget av fisk, genom att de i senare förhandlingar tilldelas lägre kvoter.
Kustnära fiske har i jämförelse med havsfiske flera fördelar. Det kustnära fisket använder mindre båtar, det ger fler arbetstillfällen per fångat ton fisk, det bedrivs med mer miljövänliga metoder och det har lokal förankring. Dessutom är det lättare att kontrollera.
Det finns en överkapacitet i den svenska fiskeflottan, liksom hos många andra fiskenationer. Samhällets ekonomiska stöd har påskyndat denna utveckling. Det har resulterat i för stora och för många fiskefartyg. Stöden bör i stället riktas mot kustnära fiske, andra fiskemetoder och kringliggande verksamhet, som dels kommer lokalbefolkningen till godo, dels främjar uppkomsten av andra näringar som turism och fritidsrekreation.
Ett miljövänligt fiske som gynnar glesbygden måste baseras på lokal förvaltning med deltagande från olika grupper och inom ramen för fastställda gränser vad gäller metoder, tider och mängder. För att möjliggöra lokalt och regionalt miljövänligt fiske krävs att kustbefolkningen tillerkänns egna kvoter vid sidan av högsjöfisket. Först då kan fiske med mindre fartyg och båtar bli ekonomiskt lönsamt i konkurrens med högsjöflottan. Regeringen bör snarast ta initiativ till en sådan förändring av det svenska fisket. Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att kustfisket skall tilldelas egna kvoter.
Generellt behövs det mer forskning kring marina miljöer och de ekologiska sambanden. Vi har idag en helt annan kunskapsnivå kring landmiljöer jämfört med vattenmiljöer. Det beror på både svårighetsgraden och tidigare ointresse. Men de dramatiska förändringar vi idag ser i marina miljöer, utan att förstå orsaken, motiverar i hög grad en kraftfull satsning på forskning i marina miljöer.
Liksom inom många andra marina frågor råder det stor oklarhet kring sälarter och skarvars effekt på fisket och den ekologiska balansen. Säl och skarv ökar i antal. De lever uteslutande på fisk. Det råder djupt delade uppfattningar om deras samlade effekt på fisket och fiskbestånden. Det behövs snarast fördjupad forskning kring dessa frågor.
Fritidsfisket i sjöar, vattendrag och kustområden uppgår i dag till omkring 70 000 ton eller 70 % av det totala svenska konsumtionsfisket (inkl. havet). Detta i sig kan utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden på vissa ställen. Även inom detta område behövs mer forskning om de samlade effekterna på miljön.
En speciell form av fritidsfiske i våra marina miljöer är det lokalt omfattande nätfisket på grunda områden. Dessa områden är yngel- och reproduktionslokaler för ett flertal fiskearter. Särskilt på västkusten verkar problemen med utbrett nätfiske vara stort. Det finns en oro att dessa former av fritidsfiske är alltför omfattande och utgör ett hot mot vissa arter. Även kring detta behövs mer forskning, kunskap och åtgärder för att få fram en fullständig bild av de samlade effekterna.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att den akvatiska forskningen bör öka.
Konsumentmakt framhävs ofta som ett effektivt sätt att påverka produktionen i en mer hållbar riktning. Tyvärr är fiskprodukter ett område där konsumentmakten idag inte används i tillräcklig utsträckning. Det finns dålig eller ingen information på förpackningarna om var fisken är fiskad eller vilka fiskemetoder som använts. Detta gör det omöjligt för konsumenterna att göra ett medvetet val för att bidra till ett hållbart fiske.
Det finns redan idag fiske som bedrivs på ett hållbart sätt, med hållbara metoder och med ett uttag av fisk inom ramen för vad som är långsiktigt hållbart (t.ex. räktrålning i Kosterfjorden, burfiske efter havskräfta, stormaskigt garnfiske efter torsk, fiske med levandefångande redskap). I internationell konkurrens kan det vara en nackdel att använda hållbara metoder om man inte kan få ut ett mervärde för det genom att konsumenten är beredd att betala för det.
Olika miljömärkningar finns för de flesta produktslag idag. Krav-maten blir allt vanligare i affärerna och Bra miljöval finns för allt fler produkter. Ett sätt att stärka konsumentmakten och göra det möjligt att välja fisk som man vet har fiskats med hållbara metoder vore att införa en märkning av fisk som fiskas hållbart. Kriterierna skulle kunna innefatta fiskemetoderna, transport och lagring och kräva att fisken är fångad på ställen där kvoterna är satta med utgångspunkt från vad som är långsiktigt hållbart. En sådan märkning skulle inte bara vara positiv ur ett konsumentperspektiv utan också möjliggöra för de fiskare som använder hållbara metoder att få ut ett större värde för sina produkter. En sådan märkning bör tas fram i samverkan med miljöorganisationer och fiskerinäringen.
Eftersom fisket till stor del är en internationell industri så bör sådana krav inte vara begränsade till Sverige. Regeringen bör därför ta initiativ till att utveckla ett sådant märkningssystem inom EU.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att främja miljömärkt fiske och fiskeprodukter.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att ta initiativ till miljömärkningssystem av fiske och fiskprodukter.
Olika typer av områdesskydd är en viktig förutsättning för bevarandet av den akvatiska miljön, därför är det positivt att det i miljömålsproposition 2000/01:130 finns ett delmål om att senast 2005 avsätta och skydda ytterligare fem marina områden. Vi behöver akvatiska skyddsområden inte bara i marin havsmiljö. För att skapa förutsättningar för olika slag av fisk att kunna reproducera sig behöver vi akvatiska skyddsområden även i våra sjöar och vattendrag. Vi vet redan nu att situationen är allvarlig och att det snarast behövs åtgärder. Därför är det av stor vikt att inrättandet av akvatiska skyddsområden skyndsamt planeras och genomförs.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att inrättandet av akvatiska skyddsområden ska påskyndas.
Ansvaret för fiskevården i enskilda vatten tillkommer fiskevattenägaren. Fisket i dessa vatten är inte närmare reglerat men kan vid vanskötsel stoppas enligt en särskild vanhävdsparagraf, 29 § fiskelagen. Denna har dock aldrig utnyttjats. Någon direkt insyn i hur fisket bedrivs i enskilda vatten har inte staten. Indirekt har detta hanterats genom att fiskevårdsområden inrättats, enligt lagen om fiskevårdsområden. Fiskevårdsområden har dock inte bildats för alla enskilda vatten. Av landets sjöyta, de stora sjöarna oräknat, ingår endast 40 % i något fiskevårdsområde. En statlig fiskevårdsavgift skulle kunna bidra till ökade insatser för fiskevård, även i enskilda vatten. Det finns behov av ökade kunskaper om fiskevårdsåtgärder och om fiskebiologiska förhållanden. Även för att tillgodose sådana behov skulle medel från en fiskevårdsavgift kunna användas.
För att få en stabil och hållbar fiskevård behövs både budgetmedel och troligen en fiskevårdsavgift. Ett sätt vore att ha en statlig fiskevårdsavgift samt en länsbaserad handredskapsavgift. Om fiskevårdsavgifter inrättas är det viktigt att det kopplas till en regional fiskeförvaltning.
En förändring av det svenska fiskets inriktning och regelverk ställer stora krav på Fiskeriverkets organisation och forskningsverksamhet. Under de två senaste decennierna har ett flertal utredningar gjorts beträffande Fiskeriverket utan att några genomgripande förändringar ägt rum. Detta trots att fiskeriorganisationerna i våra nordiska grannländer samtidigt förnyats och effektiviserats. Vänsterpartiet anser att den senaste utredningen beträffande Fiskeriverket som föreslår en geografisk koncentration och en stärkning av forskningens roll inom verket bör beaktas. Enbart Fiskeriverkets FoU-verksamhet finns på ett dussin platser. Härvid bör dessutom beaktas möjligheten att på ett effektivt sätt samordna den i dag mycket spridda forskningsverksamheten vad gäller vattenfrågor. Denna forskning är nu uppdelad på ett stort antal små enheter tillhörande en rad olika verk och myndigheter. En samlokalisering liknande den som ägt rum i Danmark är önskvärd.
Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att Fiskeriverkets verksamhet bör effektiviseras.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
|
Lennart Beijer (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Jonas Ringqvist (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Willy Söderdahl (v) |