Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör utarbeta en strategi för kretsloppsanpassning av näringsämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att information kring slamhantering bör vara så offentlig som möjlig.
År 2001 handlar diskussionen om hur kretsloppssamhället skall byggas. De flesta är medvetna om att flödet av material och energi måste bli alltmer slutna kretslopp med så små förluster som möjligt. Verksamheter och processer som inte är slutna innebär två systemfel – råvaran tar slut och det genereras avfall. Båda felen leder var för sig, förr eller senare, till sammanbrott i verksamheten.
Behovet av kretsloppslösningar är idag allmänt accepterat och tillämpas i allt högre grad. I många fall tar det lång tid att ställa om tekniken och utveckla slutna system. Men ett gediget och långsiktigt utvecklings- och forskningsarbetet pågår inom många sektorer och näringar. Inom till exempel skogs- och pappersindustrin är man efter 30 års utvecklingsarbete nära slutna system med försumbara utsläppsnivåer.
Det finns dock fortfarande områden där omställningen till kretslopp från linjära system går trögt trots decenniers diskussion och trots att verksamheten har betydande effekt på både miljö- och naturresursfrågor. Ett sådant exempel är hanteringen av näringsämnen. Idag förs stora mängder av näringsämnen från våra jordar via mänsklig konsumtion till vattendragen och haven. Det handlar inte enbart om de näringsämnen som omsätts i större mängder, som kväve och fosfor, utan även om ett antal andra näringsämnen som behövs i mindre mängd, t.ex. kalium, kalcium, magnesium samt bor.
En stor del av problemen orsakas av våra va-system – dels lagras näringsämnen upp i slam från reningsverken som läggs på tipp, dels tas en del av ämnena inte upp av reningsverken utan hamnar i en vattenrecipient, oftast havet. Andra mängder av näringsämnena hamnar i olika fraktioner av det fasta hushållsavfallet och röner olika öden. I sämsta fall blir ödet en förbränningsanläggning. Hushållens komposteringsverksamhet fungerar idag någorlunda när det gäller fristående villor, men skall komposteringsverksamheten även fungera i flerfamiljshus i större bostadsområden krävs det en mer gedigen och genomtänkt strategi.
Trots många års diskussioner och försöksverksamhet har utvecklingen varit negativ. År 1995 deponeras 39 % av slammet och år 1998 deponeras 46 % på mer eller mindre olämpliga tippar. Endast 25–35% av avloppsslammet återförs till jordbruket. Det är ett klassiskt exempel på linjär verksamhet som genererar ett flertal allvarliga problem – brist på näringsämnen i åkermarken, anhopning av läckande slamhögar och övergödning av vattenmiljöer. Dessutom innebär våra va- och avfallssystem att olika ämnen blandas med varandra, vilket försvårar utsorteringen av de olika ämnena. Det finns också en risk för smittspridning med dagens system.
Det är också en fråga om förtroende mellan allmänhet, livsmedelsproducenter och myndigheter. Trots att en stor del av slammet är godkänt för att spridas på åkermark enligt dagens regelverk, sker det inte eftersom det råder delade meningar om slammets inverkan på jordarna och hur det skall spridas. Även komposteringsverksamheten och källsorteringen ifrågasätts regelbundet eftersom systemen ibland fungerar mindre bra.
Det sker också import av slam vilket inte gör hanteringen av slamfrågan enklare. Principen borde vara att Sverige först ska kunna handskas med sitt eget slam med rationella och kretsloppsanpassade metoder innan vi komplicerar situationen med import.
Hanteringen av näringsämnen sker inte på ett genomtänkt och konstruktivt sätt. Förlusterna är stora och utvecklingen är inte uppmuntrande. Det har saknats mål, och därmed uppföljning och utvärdering av berörda processer. Stora lokala och regionala skillnader föreligger. Utifrån de nya nationella miljömålen, där kretsloppsanpassning är en ledstjärna, bör staten utarbeta en nationell strategi för hanteringen av flödet av näringsämnen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Naturvårdsverket har i uppdrag att utreda frågorna om miljö- och hälsoskyddskrav för avloppsslam och dess användning samt om återföring av fosfor. Det är kanske lämpligt att utvidga Naturvårdsverkets uppdrag utifrån intentionerna i denna motion.
Tidsperspektivet för en strategi bör vara i linje med generationsmålet för miljömålen.
En omedelbar åtgärd för att förbättra hantering av slammet är att all information kring slamhantering bör vara offentlig så långt som det är möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Detta för att öka kunskapen om olika slamsorter och slamfraktioner så att nyttan med slammet maximeras och de negativa miljöeffekterna minimeras. Idag kan kommuner sekretessbelägga uppgifter kring slam vilket försvårar kvalitetssäkring av livsmedelsproduktion. Det gör det också möjligt att sälja produkter under namn som biomull, biogödsel, biokompost utan att kunden har en möjlighet att se ursprunget. Det är också svårt att få en uppfattning om var slammet slutligen hamnar och används till.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Jonas Ringqvist (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Siv Holma (v) |
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Per Rosengren (v) |
Claes Stockhaus (v) |