Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av konsekvenserna av nu gällande bisjukdomslag och epizootilag för svensk biodling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upp till 12–15 bisamhällen bör betraktas som hobbyodling och befrias från skatteredovisningsskyldighet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att forskning syftande till att finna en metod som helt befriar bin från kvalster premieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återupprättande av en till SLU knuten genetikertjänst för avelsarbete med bin.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
I folkhushållet fyller bina en tvåfaldig uppgift; pollination och honungsproduktion. Många växter i floran behöver insekternas hjälp med pollenöverföring. För att pollinatörerna skall kunna existera erbjuder växterna, som ”lön” in natura, nektar.
Honungsbiet, som är den mest specialiserade pollinatören, har i evolutionen utvecklat en metod med vars hjälp det omvandlar nektar till honung. Honung är en övermättad sockerlösning, med inslag av aromatiska ämnen. Honungen är därför hygroskopisk. För att den inte skall råka i jäsning då den tar till sig vatten, har bina – utan kemikunskap – i honungen utvecklat en glykosid, som, i den händelse vattenhalten ökar, fäller ut vätesuperoxid. Vätesuperoxiden oxiderar ihjäl inkommande jästsvampar och övriga mikroorganismer. Funktionen är så raffinerad, att den skulle kunna göra varje konserverande husmor grön av avund. Det är också denna antiseptiska funktion som gjort honung till folkmedicin vid förkylning. Honungen intar andraplatsen som den näst mest energirika vegetabilieprodukten.
Alltnog, bin producerar honung, en verkligt ren naturprodukt. Marknadsvärdet av den svenska honungen beräknades under 1980-talet till ca 100 miljoner kronor/år.
Då bin söker nektar och pollen utför de sin huvuduppgift, pollinationen. Genom sin samhällsbildning med stor individrikedom är de den ojämförligt viktigaste pollinatören. Bina utnyttjar också växternas pollenöverskott, vilket ger dem deras proteinbehov. Det totala värdet av binas pollinationstjänst i den vilda och odlade floran är svårt att beräkna, men det torde röra sig om ett värde 10 till 20 gånger det direkta värdet av honungen. Binas huvudinsats är således pollinationen, där honungen kan ses som en ”biprodukt”. Bin arbetar oberoende av ägogränser. Därför kommer pollinationstjänsten folkhushållet – men vanligen inte biodlaren – till del.
1985 fanns i Sverige ca 136 000 bisamhällen (Jordbruksverkets bitillsynsrapport). Redan då täckte inte landets honungsproduktion konsumtionen. 1999 återstod, enligt samma källa, ca 70 000 bisamhällen. Nedgången motsvarar nära 50 procent. Minskningen befaras fortsätta.
Honungsbiet, en fysiskt liten men för floran viktig kugge av stor betydelse, är på väg att slås ut. Det allvarligaste hotet torde vara varroakvalstret (Varroa destructor), upptäckt på fastlandet 1991. Ett infekterat bisamhälle dukar under inom tre fyra år efter inträffad infektion, om inget görs. Skall honungsbiet leva kvar allmänt spritt och återhämta sig, måste kraftfulla åtgärder sättas in.
Motiv: Varroakvalster är en epizooti, som endast angriper bin. Epizootilagen (SFS 1935:105) värnar bättre än bisjukdomslagen SFS 1974:211) mot epizootier.
Bitillsynsmyndigheten, Jordbruksverket, har utfärdat en tillämpningsförordning (SJVFS 1992:38) som i 42 § säger: ”I bigård där varroakvalster förekommer skall bitillsynsmannen förelägga innehavaren av bisamhällena att bekämpa varroakvalster i bigårdens samtliga bisamhällen.”
Förordningen tillämpas dock icke. Ytterligt infektiös epizooti kan inte bekämpas enbart från skrivbordet. Den värsta epizooti som någonsin drabbat bina bemöts inte, vare sig av tillsynsmyndigheten eller passiva biägare, med det allvar som den mötts med om det rört sig om epizooti hos kreatur eller fjäderfän. Varroadrabbad biodling överges ofta av ägare, som endast har biodling som hobby. Sådan bigård kan – nu utan påföljd – stå och förpesta omgivningen, tills bisamhällena kollapsar och de sista bina flyr hemifrån, och söker sig, med kvalster, in i närstående grannbigårdar. Döende försvagade bisamhällen hemsöks ofta av bin från grannskapet, vilka stjäl de sista foderresterna och då också får kvalstren med sig hem.
Bekämpningen av kvalstren bör utföras med årlig upprepning, en samtidigt insatt och tvingande åtgärd med efterkontroll av verkställighet. Val av bekämpningsmedel måste ske av sakkunnig bitillsynsman. Bekämpningsmedel bör kostnadsfritt ställas till förfogande. Ansvaret för varroabekämpning måste ligga hos bitillsynsmyndigheten, inte hos den enskilde bigårdsinnehavaren, som stundom blir likgiltig, sedan bigården drabbats av infektion.
Det är av avgörande betydelse att riksdagen, som har yttersta ansvaret för balansen i naturen, föranstaltar en översyn om vilka konsekvenser det medför om varroakvalster klassas som epizooti enligt EU eller om det ska finnas kvar enligt svensk ordning under bisjukdomslagen. I bisjukdomslagen står det att epizooti får bekämpas men i epozootilagen står det att epizooti ska bekämpas.
Motiv: Huvuddelen av landets biodlare bedriver biodlingen som hobby. Småskalig väl spridd biodling täcker bäst pollinationsbehovet. Biredskap måste tillverkas med stor måttnoggrannhet i små produktionsserier och blir därför dyr. Hobbyodling har initialkostnader att bära. På jordbruksslätterna, där huvudgrödorna är betor, stråsäd och potatis, vilka saknar nektar, ger småskalig biodling inget netto i form av honungsintäkter åt odlaren, men väl i form av pollination i traktens frukt- och fröodlingar samt i den vilda floran. Bevarandet av en viktig miljökugge bör vara en partiövergripande angelägenhet.
Motiv: Forskningsuppslag finns, men det ges ingen kostnadstäckning för vetenskaplig utprövning. Givna uppslag har t.o.m. behandlats ensidigt för att deras verkan inte skall framträda.
Motiv: Bibehållande av en tillräckligt bred avelsbas. Husdjursavel och växtförädling leds av genetiker. Avelsarbetet med bin hade också under 1976–1983 genetiker till hjälp. (Som följd av Biavelsutredningen 1975).
Bin är ytterst känsliga för inavel. Avelsdjuren bör därför förnyas varje år. För att drottningodlare, inseminatörer och parningsstationer skall få kännedom om var nytt avelsmaterial finns att söka, behöver ett tillräckligt antal biodlare notera sina bins prestationsdata. Insamlade data behandlas av genetiker, som ur materialet, på vetenskaplig grund, redovisar de 5–7 % bästa som presumtiva avelsdjur.
På så sätt kan det kanske också, på sikt, selekteras bin, som bättre själva förmår värja sig mot reinfektion av varroakvalster och andra bisjukdomar.
Finansiering kan ske med hjälp av årliga EU- och statsmedel till biodlingens stöd.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Gunnel Wallin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |