Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att strutsfarmningen i landet bör avvecklas.
Strutsfarmning är en ny företeelse i Sverige. De första strutsfarmerna etablerades i början av 1990-talet, trots avsaknad av föreskrifter för hur djuren skulle hållas och med starkt motstånd från veterinärer, forskare och djurskyddsorganisationer i landet. Det finns cirka 200 uppfödare och åtta godkända slakterier. För några år sedan kom Jordbruksverket äntligen med förslag på föreskrifter för strutshållningen. Efter remissomgången lades dock ett förslag till föreskrifter, som var väsentligt sämre än det ursprungliga. Detta antogs.
Kunskapen om strutsens naturliga liv är liten, trots att strutsar farmats i mer än hundra år i Sydafrika, och farmningen har i Sverige medfört en hel del problem. Vårt kalla och fuktiga klimat är inte vad strutsarna är anpassade till. Fukten och kylan gynnar svamp- och bakterieinfektioner i lungor och ögon. I strutsens naturligt varma och torra ökenklimat dör farliga smittämnen, men i Sverige blir en stor del av äggen uttorkade eller infekterade med svamp. Ibland dör embryot på ett sent stadium, och när ägget öppnas kan ungen vara helt täckt med svampväxt. I ett regnigt klimat, med lera och jord istället för sand, ökas risken betydligt. När kycklingarna går utan sina föräldrar lär de sig inte vad som är bra och inte bra att äta. Eftersom det inte finns krav på beväxt mark i hägnen är det enligt uppgift inte ovanligt att strutsar dör av avmagring eller förstoppning efter att ha ätit olämpliga föremål eller lera och gödsel. Dessutom är en i sig lerig mark lätt att halka på för de tunga strutsarna. Det har även hänt att strutsar panikrusat in i stängsel och väggar och dött. Bristen på motion i hägnen har givit defekter på skelettet. Till skillnad från andra fåglars fjäderdräkt slår strutsens fjädrar inte regn och fukt ifrån sig. Vätan tränger in. I ett fuktigt och kallt klimat som det svenska passar denna anpassning till varma Afrika dåligt.
Strutsarna far även illa vid transporterna till slakterierna, och transportfordonen är inte anpassade till djuren. Från slakteriet i Sävsjö har rapporterats att strutsar vid flera tillfällen fastnat och strypt sig under transporter.
I de nya föreskrifterna har uppenbarligen Jordbruksverket lagt sig platt för näringens krav. I remissförslaget krävdes att strutsar upp till ett års ålder skulle ha 7,5 m2 inomhus och 250 m2 utomhus per fågel att röra sig på och en totalyta av minst 1000 m2. Men branschen satte sig emot detta, och i de föreskrifter som nu kommit finns inga måttföreskrifter alls kvar. Det ska utredas. Likaså får man till 2003 på sig för att göra stallar och hägn säkra för strutsarna, trots att verket skriver att strutsar måste ses som vilda djur, lättstressade och svåra att hålla i fångenskap. Valhäntheten kan – om man vill vara positiv – tolkas som att verket är medvetet om svårigheten att hålla struts i fångenskap.
Är det verkligen nödvändigt med en ny djurart för köttproduktion i Sverige? I vanliga fall blir en struts 50–60 år, men vid farmning dödas de efter cirka 1 år mekaniskt med bultpistol eller i några fall med el. Köttet, som marknadsförs som extra fettsnålt, är inte det enda man använder. Skinn och fjädrar är värdefullt och exklusivt, av äggen gör man prydnadsföremål.
Men med tanke på alla problem som varit förknippade med farmningen måste man verkligen ifrågasätta om strutsen ska finnas i ett land med Sveriges klimat. Jordbruksverkets valhänta hantering av skötselföreskrifter visar att farmningen är mycket svår att få att harmonisera med Sveriges djurskyddssyn. Det enda rätta vore att stoppa importen av strutsar och avveckla strutsfarmningen i landet.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Birger Schlaug (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |