Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på koltrast, stare, björktrast, gråsparv och pilfink.
Inför år 2001 försvann jakt på ett antal arter. Det gäller stjärtand, skedand, brunand, enkelbeckasin, sothöna, ekorre och hermelin. Beslutet får förhoppningsvis ses som ett trendbrott. Arterna som nu skyddas är arter där populationerna gått starkt tillbaka. En av arterna, stjärtand, är dessutom klassad som hotad. Under åren har Miljöpartiet motionerat om såväl stjärtand, skedand, enkelbeckasin, ekorre som hermelin.
Men fortfarande finns en art på hotlistan som jagas: sädgås. Gåsjakten lyfts i en särskild motion. Såväl inom den vanliga jakten som inom skyddsjaktsbestämmelserna finns dock fortfarande jakt på många arter, som inte borde jagas. Det gäller småfåglar och det ska den här motionen handla om.
Om björktrasten är lite anonym så är släktingen koltrasten desto mer känd. Den svarta trasten förebådar våren med sin skönsång från någon upphöjd plats redan tidigt, i Stockholmstrakten redan i slutet av februari. Den sjunger så hela våren och även inför den andra kullen, som läggs i juni. Sången är rik, smäktande och vacker. Koltrasten är allmän och häckar i alla typer av skog, men också gärna nära människor i parker och trädgårdar. Årsungarna drar sig söderut på hösten medan äldre fåglar stannar i landet. Den äter vad som bjuds: mask, insekter, bär och frukt.
Denna trevliga fågel finns det jakt på i Sverige. Naturligtvis äts den inte av människor. Jakten kallas skyddsjakt och får bedrivas under tiden 1 juli till 30 september. Eftersom koltrasten lägger en andra kull i juni bedrivs alltså den jakten under häckningstid, vilket måste anses som etiskt oförsvarligt. Den får skjutas i och 200 meter runt yrkesmässig frukt- och bärodling.
Även staren är en välkänd fågel. Den var förr vanlig, men minskar i antal för varje år. Varför vet man inte, men jakten har varit hänsynslös under vinterhalvåret då stora flockar finns i Mellaneuropa. Sverige har kritiserat jakten.
Staren kommer till Sverige som en av de tidiga flyttfåglarna. Dess karaktäristiska sång har gjort den välkänd. Den är omväxlande med gnisslande kvitter, knäppningar och utdragna visslingar. Staren härmar också, och som fågelskådare kan man höra vilka staren mött på flytten. Storspovens läte är ett den kan. Fågeln lever av maskar och insekter, men äter även bär, frukter och frön. Den häckar i hål, gärna vid levande lantbruk med betande djur. Är det brist på detta som gjort att arten minskar så?
Under hösten samlas framför allt ungfåglar i stora flockar inför flytten till södra Europa.
Staren får, liksom koltrasten, jagas under tiden 1 juli–30 september vid och 200 meter från trädgård eller annan anläggning för yrkesmässig bär- och fruktodling.
Jakten är allmän under tiden 1 augusti–31 mars i hela landet. Dessutom finns en generös skyddsjakt hela året där det står ”kan orsaka skada eller annan olägenhet”. Fredlös med andra ord.
Ingen äter björktrast. Den är idag en allmän, men knappast direkt uppmärksammad fågel. Med grått och brunt i dräkten och med en oansenlig sång och skarpa varningsläten tillhör den inte de folkkära. Under flytten kan den finnas i stora flockar. Den lever av daggmask, frukter och bär. Den kallas också snöskata därför att den drar sig söderut då vintern står för dörren och dess ankomst ansågs förebåda snö i södra Sverige.
Gråsparvar och pilfinkar uppfattas som mycket vanliga fåglar eftersom de bor i närheten av oss människor. När man frågar någon vilken som är Sveriges vanligaste fågel gissas ofta på dessa, men så är det inte. Andra finkar och sparvar som bofink, grönfink och gulsparv är betydligt vanligare. Svensk häckfågelstaxering visar faktiskt att gråsparven är en art som gått kraftigt tillbaka de senaste 20 åren och inte ens kan kallas vanlig längre. Även pilfinken minskar, men inte alls så kraftigt som gråsparven. Det tycks inte finnas plats för dessa förr så vanliga arter i dagens teknifierade och rationella jordbruk. Några fåglar vi knappt tittat på utan tagit för självklara håller på att, om inte försvinna, så minska snabbt.
Gråsparv och pilfink är fredlösa hela året. De får skjutas om de ”kommer in på gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet”. Och eftersom de lever nära människor är de helt utlämnade till ett godtycke.
Som kuriosa kan nämnas att de svenska emigranterna till Amerika tog med sig såväl gråsparv som pilfink i bagaget. Det var ett sätt att ta med en del av de hemtama och kära ljuden. För gråsparven gick det bra. Den finns numer över hela den nordamerikanska kontinenten. Pilfinken har haft det svårare och återfinns endast i delstaten Missouri.
De ovan nämnda småfågelarterna får alltså skjutas under häckningstiden. Det strider mot EU:s fågeldirektiv. I artikel 7 punkt 4 står ”... särskilt se till att de arter på vilka jaktlagstiftning tillämpas inte jagas under uppfödningssäsong eller under häckningens olika stadier”.
I 26 § jaktförordningen står dessutom att ingrepp även får göras i fåglars bon och fåglars ägg förstöras. Men i 5 § jaktlagen står att detta gäller ”om sådana skador inte kan motverkas på annat tillfredsställande sätt”. Hur den lydelsen kan kombineras med skyddsjaktsbestämmelserna, där ”kan orsaka olägenhet” räcker som motiv för att jaga är svårt att förstå. Inga krav alls finns först på andra åtgärder i förordningen.
Alla svenska småfåglar är fredade utom de ovan angivna. Det är underligt att just de har blivit kvar. Det kan verkligen ifrågasättas om jakten är nödvändig. Borde det inte vara dags att freda även dessa småfåglar? Så tycker i alla fall vi som undertecknat denna motion.
Vi anser att det är dags att ta bort jakten för ovan nämnda arter. Att skjuta småfågel stämmer inte med dagens syn på djur och natur. Dessutom härrör den skyddsjakten från en tid när populationerna av fågelarterna var större och då säd hanterades annorlunda och mer öppet än idag. Några stora sanitära problem torde just inte de fågelarter utgöra för vilka skyddsjakt finns.
Skyddsjakten strider idag också mot EU:s art- och habitatdirektiv och mot fågeldirektivet. Det kan inte anses acceptabelt att skjuta föräldrar till värnlösa fågelungar. Det är inte etiskt att lämna dem till en säker svältdöd. En sådan jakt hör inte hemma i ett samhälle som säger sig vilja vara föregångare på djurskyddsområdet. Det stämmer inte heller med andra bestämmelser i jaktlagen, till exempel § 27, som säger att jakten ska bedrivas på ett sådant sätt att viltet inte utsätts för onödigt lidande. I det här fallet får även eventuella ungar ses som villebråd, och de utsätts för lidande om en förälder försvinner, eftersom det är mycket svårt för en ensam förälder att klara ungarnas matbehov. De svälter!
Idag finns möjligheter till ersättning för viltskador och hjälp för att förebygga. Medlen finns inom utgiftsområde 23: Jordbruk, anslag 42:6: Ersättning för viltskador. Anslagen har förstärkts under de år Miljöpartiet har samarbetet med regeringen om budgeten och uppgår för år 2002 till 84 miljoner kronor. Som jämförelse var anslaget endast 46,5 miljoner kronor år 1998. Om det visar sig vid borttagande av ovan nämnda fågelarter ur jaktlagstiftningen att det uppkommer problem kan dessa anslag nyttjas för förebyggande arbete.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Birger Schlaug (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |