Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydd av skogsmark skall vara en prioriterad fråga för länsstyrelserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakttider på tjäder, orre och järpe.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att skydda vitryggig hackspett.
Under år 2000 kom en ny upplaga av Artdatabankens Rödlistade arter i Sverige. I den lyfts inte bara arter fram, utan man beskriver också biotoper och vilka förändringar som skett där. En sådan biotop är skogen. Av Sveriges 4 120 rödlistade arter förekommer drygt hälften i skogslandskapet. Antalet hotade arter har ökat sedan förra mätningen. Trots att stora summor avsatts i budgeten för skydd av skog kan vi se att vissa länsstyrelser, t.ex. i Värmlands län, inte alls prioriterar detta.
Hotade fågelarter i skogen säger mer än att arten minskar. Det säger också att hela ekosystemet är stört. Ofta saknas maten. Det kan bero på att mängden död ved är för liten, att lövinslaget i barrskogen minskar, att den stora populationen av älg i markerna betar för hårt, att andelen riktigt gamla träd minskar eller att små vattenspeglar i skogskärren försvinner. Det oroande är att tidigare vanliga fåglar i skogen nu minskar kraftigt i hela landet. Minskningen för vissa är så stor som –20 % på 10 år. Enligt kriterierna bör bara detta faktum innebära att de ska listas som hotade. Man har dock valt att inte göra så eftersom populationerna än så länge bedöms som livskraftiga, men naturligtvis följer man utvecklingen med stor oro. Det gäller arter som enkelbeckasin, entita, talltita, tjäder, järpe, orre, gök och (nordlig) gransångare. Flera av dessa arter har varit så allmänt förekommande tidigare att de varit välkända av de flesta.
Skogsskyddet ser olika ut i olika delar av landet. På somliga länsstyrelser prioriteras detta, medan andra gör mycket lite. De länsstyrelser som fått bäst betyg av Naturskyddsföreningen är Stockholm och Västmanland. Det är till och med så illa att vissa länsstyrelser skyddar en mindre skogsareal nu sedan anslagen mer än fördubblats än man gjorde tidigare. I år, år 2001, är anslaget 500 miljoner kronor. De län som sänkt sin arbetstakt jämfört med tidigare är Västra Götaland, Skåne, Blekinge och Gotland. Sämst att utnyttja pengarna är Värmland. Skogslänen Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten saknar jämförbar statistik.
Detta problem har uppmärksammats av regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i samband med budget. Resurserna har förstärkts, men eftersom delar av anslag till länsstyrelserna inte kan öronmärkas, har uppenbarligen vissa valt att nyttja medlen till annat. När det nu visar sig att även vanliga fåglar minskar så kraftigt i skogen är det dags för åtgärder. Regeringen bör klargöra för länsstyrelserna att skydd av skogsmark är en prioriterad fråga.
För enkelbeckasin togs jakten bort inför årets jaktsäsong. Det är glädjande och något Miljöpartiet krävt under flera år. Men för tjäder, järpe och orre finns fortfarande jakt. Jakten är allmän och jakttiderna generösa. Under hösten får man jaga under tiden 25 augusti–15 november i norra och mellersta Sverige, 25 augusti–30 september i och söder om Östergötland förutom Skåne där jakten endast gäller orr- och tjädertupp under tiden 1–15 september. För orr- och tjädertupp finns också vinterjakt under januari i södra Sverige och under tiden 16 november–31 januari i övriga landet. På Gotland är arterna helt fredade.
Det kan verkligen ifrågasättas om det är rimligt att ha jakt på arter där populationerna minskar så kraftigt som för dessa. Vad skälet till minskningen är har ingen betydelse. Det borde handla om försiktighet. För oss fågelintresserade är minskningen av populationerna påtaglig. För ca 20 år sedan var orrbubblet i Sörmlands skogar starkt och vanligt. En vårvandrare på Sörmlandsleden vaknade till det härliga ljudet. Så är det inte längre. Nu får man leta efter fåglarna. Tillbakagången är mycket påtaglig.
Se över jakten på dessa arter! En minskad jakttid – eller varför inte några års moratorium – vore lämpligt för att se hur populationerna utvecklas.
Den vitryggiga hackspetten klassas som CR Critically Endangered, Akut hotad, i den senaste rödlistan. Man beräknar antalet häckande par till under 10. Uppskattningar 1993 beräknade antalet par till ca 50, så utvecklingen går åt fel håll.
Den vitryggiga hackspetten har mycket specifika krav på sin miljö. Den lever i lövskogsrika skogar med äldre bestånd av träd där asp, björk, klibbal, gråal och sälg tycks vara särskilt viktiga. Ek och andra ädla lövträd finns också ofta. Dessa miljöer hittas i bl.a. strandskogar, sumpskogar, igenväxande kulturmarker och skogsmark där man inte satt in skogliga åtgärder som gallring och kalavverkning. Döda och döende träd är viktiga för näringssök och bobyggande. Vitryggen lever till största delen på vedinsekter. Det här är en typ av natur som inte alls är önskvärd i det moderna skogsbruket. Den ”åtgärdas” på ett för den vitryggiga hackspetten förödande sätt. Biotoperna försvinner. Samtliga häckande par som finns idag hittar man i Dalsland och Värmland. Varje par har behov av ett revir på 50–100 hektar för att klara häckningen och få ut de 2–3 ungar per år, som brukar bli flygga vid en lyckad häckning. Det räcker alltså inte att spara små dungar eller nyckelbiotoper i skogen.
Trots att den vitryggiga hackspetten är den mest utrotningshotade skogslevande arten och trots att anslagen till skydd av skog aldrig har varit större än idag går det förödande långsamt med skyddet av vitryggens miljöer. Endast två av häckningsområdena är skyddade och det pågår enligt Naturskyddsföreningen inga åtgärder för att skydda ytterligare biotoper. Det är oroande att det län, som är sämst på att spara skog – Värmland – är så viktigt för vitryggen.
Sedan 1975 har man intensivstuderat den vitryggiga hackspetten runt Dalälven. Man vet idag vad som behöver göras för att få arten att bli kvar, man har tagit fram information och skapat dialog med markägare, skogsbolag och myndigheter. Naturvårdsverket har antagit ett åtgärdsprogram. Ändå minskar antalet par.
Det behövs många åtgärder för att rädda vitryggen. Förutsättningen för att det alls ska vara möjligt är dock att de häckningsbiotoper som finns kvar får skydd som naturreservat. Vid skydd av skogsmark måste den vitryggiga hackspettens häckningplatser och biotoper prioriteras, och skyddet måste komma skyndsamt.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
Kia Andreasson (mp) |