Motion till riksdagen
2001/02:MJ272
av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

Livsmedelstillsynen och avgifterna


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsavgifter för livsmedelstillsynen.

Inledning

Idag bedrivs merparten av all livsmedelstillsyn i landet i kommunerna via den kommunala myndighet, som har ansvaret för den. Att bedriva tillsynen kostar pengar och personliga resurser. Det finns kritik mot kommunerna där man anser att detta inte prioriteras, men ett skäl till det kan vara möjligheten att få kostnadstäckning för tillsynen.

Avgiften bestäms inte av kommunen

Regeln vid tillsyn av landets myndigheter är att tillsynen ska finansieras av den som får tillsyn. Besluten om storleken på avgiften vid kommunal tillsyn tas i fullmäktige, och man strävar efter full kostnadstäckning.

Men för livsmedelstillsynen är det annorlunda. Där är det kommunen som utför tillsynen, men Livsmedelsverket som bestämmer avgiften. I Livsmedels­verkets föreskrifter och allmänna råd om livsmedelstillsyn (SLVFS 1990:10) står:

Enligt förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m. skall den som driver viss verksamhet i en livsmedelslokal betala en årlig avgift för livsmedelstillsyn. Avgiften för den kommunala nämndens tillsyn skall användas för att bekosta provtagning och undersökning.

Det betyder att någon avgift för själva tillsynen kan man inte ta ut. Livsmedelsverket har långa listor över taxan. Femton procent av intäkterna ska lämnas till verket. I större kommuner kan detta röra sig om flera hundratusentals kronor. Storleken på avgifterna har varit densamma sedan 1994 (!).

Från Livsmedelsverket har det kommit upprepad kritik mot kommunernas sätt att sköta tillsynen. Den är inte tillräcklig, den är inte konsekvent och lagtolkningar blir olika, säger man bland annat. Förslaget till förändring är att förstatliga tillsynen. Kritiken från kommunerna att taxan inte täcker kostnaderna har man inte brytt sig om.

Bristande livsmedelstillsyn beror på bristande kostnads­täckning

Gällande avgifter har alltså legat stilla sedan 1994. Det betyder att kommunerna inte kan finansiera en god tillsyn. Dessutom får man bara ta ut ersättning för provtagning och undersökning. Det här är otidsenligt i ett samhälle där andra tillsynsavgifter förändrats och där den allmänna uppfattningen är att förorenaren betalar, det vill säga den som det ska tillsynas.

Var och en kan ju begripa att kostnaderna ser annorlunda ut idag än 1994. Efter diskussioner om salmonella och BSE finns ett intresse för och en vilja till tillsyn från kommunernas sida, men alla vet ju att kommunerna har ett svårt ekonomiskt läge och att det är svårt – ja omöjligt – att konkurrera om medel för livsmedelstillsynen med pengar till barnomsorg, äldreomsorg och skola. Dessutom saknas nog förståelse hos centrala politiker för att just denna del av tillsynen inte kan finansieras som all annan: med full kostnadstäckning. Eftersom bara personalkostnaderna ökar årligen innebär redan en bibehållen livsmedelstillsyn att annan verksamhet måste prioriteras bort.

Det är med andra ord medelsbrist, som har medfört att livsmedelstillsynen inte alltid har uppfyllt alla krav, som Livsmedelsverket ställt.

Kommunerna bestämmer andra tillsynsavgifter

För tillsyn enligt miljöbalken fastställer kommunerna själva årligen avgifternas storlek. Det leder till en mycket högre avgiftsfinansiering och därmed möjlighet att öka tillsyns­resurserna. Miljöbalkens införande ledde till att antalet inspektörer ökade kraftigt i kommunerna. En stor del av den ökningen betalas genom ökade avgifter. Det här var en medveten satsning av (s), (v) och (mp) i samband med framtagandet av miljöbalken just för att stärka miljöarbetet.

Om tillsynsavgiften för livsmedelstillsynen hanterades på samma sätt skulle en motsvarande utveckling kunna ske på detta område. Livsmedelsverkets förslag att förstatliga tillsynen visar att man inte förstått problematiken. Det handlar inte om bristande vilja och engagemang från kommunernas sida. Det handlar om bristande möjligheter. Låt kommunerna själva få bestämma avgifterna för livsmedelstillsynen!

Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2001

Gudrun Lindvall (mp)

Gunnar Goude (mp)

Kia Andreasson (mp)

Per Lager (mp)